Guds lags oföränderlighet.

(396) Och Guds tempel i himmelen vardt upplåtet, och hans förbunds ark vardt sedd i hans tempel." Guds förbunds ark år i det allra heligaste eller helgedomens andra rum. I tjenstgöringen i det jordiska tabernaklet, som var "en afbild och skugga af det himmelska," oppnades detta rum blott på den stora försoningsdagen för att rena helgedomen. Kungörelsen om att Guds tempel i himmelen blef upplåtet och att hans förbunds ark vardt sedd, utvisar, att det allra heligaste i den himmelska helgedomen öppnades år 1844, då Kristus gick dit in för att utföra den sista delen af försoningsverket. De som i tron följde sin store Öfversteprest, när han begynte sin tjenst i det allra heligaste, såga hans förbunds ark. Medan de ransakade ämnet om helgedomen, fingo de klart för sig, att Frälsaren nu hade lempat det heliga och ingått i det allra heligaste att der inför Guds ark frambära sitt blod till syndares frälsning. rätt

(396) Arken i tabernaklet på jorden innehöll de två stentaflor, på hvilka Guds lags föreskrifter voro inristade. Arken var blott ett förvaringsrum för lagens taflor, och det var dessa gudomliga föreskrifter, som gjorde den så vigtig och helig. När Guds tempel blef upplätet i himmelen, vardt hans förbunds ark sedd. I det allra heligaste i himmelens helgedom år Guds lag i heligt förvar - den lag, som Gud sjelf talade under Sinais tordön och skref med sitt eget finger på stentaflorna. rätt

(396) Guds lag i den himmelska helgedomen är det stora originalet, af hvilka de bud, som blefvo inristade på stentaflorna och nedtecknade af Moses i hans böcker, voro en fullkomlig afskrift. De som uppfattade denna vigtiga punkt, blefvo alltsä ledda till att se den gudomliga lagens heliga och oföränderliga natur. De sågo den stora betydelsen af vår Frälsares ord, såsom de aldrig forut hade sett. den: "Förrän himmelen och jorden förgås, skall icke den minsta bokstaf eller en enda prick af lagen förgås." Guds lag är en uppenbarelse af hans vilja, en afskrift af hans karakter, och måste derför evinnerligen bestå såsom det trofasta vittnet i skyn. Icke ett bud har blifvit upphäfvet, icke den minsta bokstaf eller en enda prick har blifvit förändrad. Psalmisten säger: "Evinnerligen, o Herre, består i himmelen ditt ord." "Trofasta äro alla hans befallningar. Orubbliga äro de alltid och evinnerligen." rätt

(397) Midt ibland de tio buden står det fjärde, såsom det först förkunnades: "Tänk på sabbatsdagen, att du helgar honom! Sex dagar skall du arbeta och göra alla dina sysslor; men på den sjunde dagen, som är Herrens, din Guds, sabbat, skall du ingen syssla göra, hvarken du eller din son, eller din dotter, eller din tjenare eller din tjenarinna, eller ditt ök, eller din främling som bor inom dina portar; ty på sex dagar har Herren gjort himmelen och Jorden och hafvet och allt hvad deruti är, och han hvilade på den sjunde dagen. Derför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat honom." rätt

(397) Guds Ande verkade på desse mäns hjärtan, i det de ransakade hans ord. Det blef klart för dem, att de i okunnighet hade öfverträdt det fjärde budet och ringaktat Skaparens hvilodag. De begynte att undersöka de grunder, som anföras för att helighålla den första dagen i stället för den dag, som Gud har helgat. De kunde icke i Skriften finna nagot bevis för att det fjärde budet hade blifvit afskaffadt, eller att sabbaten hade blifvit förändrad. Den välsignelse och helighet, som Gud hade gifvit den sjunde dagen, hade icke blifvit borttagna. De hade uppriktigt sökt att utransaka Guds vilja, och nu, när de sågo, att de sjelfva öfverträdde hans lag, fyldes deras hjärtan af sorg, och de visade sin lydnad mot Gud genom att helighålla hans sabbat. rätt

(397) Många ifriga ansträngningar gjordes för att omstörta deras tro. En hvar kunde lätt se, att om den jordiska helgedomen var en afbild af den himmelska, så var lagen, som låg i arken på jorden, en noggrann afskrift af lagen i den himmelska arken, och de som antogo sanningen om helgedomen, måste också erkänna Guds lags fordringar och giltigheten af den sabbat, som befalles i det fjärde budet. Här låg den hemliga orsaken till det bittra, envisa motstånd, som denna tydliga uttolkning af Skriften måtte, i det den framhäll Kristi tjenst i den himmelska helgedomen. Människorna sökte att stänga den dörr, som Gud hade öppnat och att öppna den dörr, som han hade stängt. Men han hvilken är "den som upplåter och ingen tillsluter, och som tillsluter och ingen upplåter," hade sagt:" "Se, jag har gifvit inför dig en upplåten dörr, hvilken ingen kan tillsluta." Kristus hade öppnat dörren eller tjensten i det allraheligaste. Ljuset lyste från den öppna dörren i den. himmelska helgedomen, och man såg, att det fjärde budet var i den lag, som arken innehöll. Det som Gud hade stadfäst kunde ingen människa omstörta. rätt

(398) De som hade emottagit ljuset angående Kristi förmedling och Guds lags oföränderlighet, funna, att dessa sanningar voro framställda i Uppb. 14 kap. De budskap, som förekomma i detta kapitel, utgöra en trefaldig varning, som skall bereda jordens invånare för Herrens andra ankomst. Förkunnandet: "Stunden för hans dom har kommit," åsyftar det sista verket i Kristi tjenstgöring för människornas frälsning. Det innehåller en sanning, som måste förkunnas tills Frälsarens bemedling upphör och han återvänder till jorden för att taga sitt folk till sig. Domens verk, som började 1844, måste fortsatta, tills hvarje persons sak är afgjord, både de lefvandes och de dödes; derför skall det fortfara till pröfningstidens slut. För att manniskorna kunna bereda sig att blifva beståndande i domen, befaller budskapet dem att frukta. Gud och gifva honom ära samt tillbedja "den som har skapat himmelen och jorden och hafvet och vattnens källor." Följden af dessa budskaps emottagande framställes i dessa ord: "Här är de heligas tålamod, hvilka hålla Guds bud och Jesu tro." För att beredas för domen är det nödvändigt, att människorna skola hålla Guds lag. Hans lag skall blifva måttstocken för människornas karakter i domen. Aposteln Paulus säger: "Alla som med lag harva syndat, skola genom lag varda dämda. . . på den dag, da Gud skall döma manniskornas hemligheter. . . genom Jesus Kristus," och han säger, att "lagens görare skola dömas rättfärdiga." Tro är nödvändig för att kunna hålla Guds lag; ty "utan tro är det omöjligt att täckas Gud," och" allt som icke är af tro, det är synd." rätt

(399) Den första ängeln uppfordrar människorna till att frukta Gud och gifva honom ära samt att tillbedja honom, som är himmelens och jordens Skapare. För att göra detta måste de lyda hans lag. Den vise mannen säger: "Frukta Gud och håll hans bud, ty det hörer alla människor till." Ingen gudstjenst kan behaga Gud utan lydnad för hans bud. "Detta är kärleken till Gud, att vi hålla hans bud." "Den som vänder bort sitt öra ifrån att höra lag, äfven hans bön är en styggelse." rätt

(399) Vår pligt att tillbedja Gud grundar sig på att han är Skaparen och att alla väsenden hafva fått sin tillvaro från honom och öfverallt i Bibeln, der han fordrar ära och tillbedjan framför hedningarnes gudar, hänvisas till bevisen på hans skapande makt. "Ty folkens alla gudar äro afgudar, men Herren har gjort himmelen." "Och vid hvem viljen I likna mig, att jag skulle vara honom lik? säger den Helige. Upplyften edra ögon högt och sen! Hvem har skapat dessa?" "Ty så säger Herren han, som har skapat himmelen, han, den Gud, som har danat jorden och gjort och befäst henne: . . . Jag är Herren och ingen annan." Psalmisten säger: "Veten, att Herren är Gud! Han har skapat oss, och hans äro vi." "Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för Herren, vår Skapare! " Och de heliga väsenden, som tillbedja Gud i himmelen, anföra såsom skäl, hvarför han är värdig att mottaga deras tillbedjan: "Du är värdig att taga pris och ära och makt, ty du har skapat allt." rätt

(399) I Uppb. 14 kap. uppfordras människorna till att dyrka Skaparen, och profetian framställer en klass människor, hvilka hafva antagit det trefaldiga budskapet och i följd deraf iakttaga Guds bud. Ett af dessa bud hänvisar omedelbart till Gud såsom Skaparen. Det fjärde budet tillkännagifver: "Den sjunde dagen, som är Herrens, din Guds, sabbat; . . . ty på sex dagar har Herren gjort himmelen och jorden och hafvet och allt hvad deruti är, och han hvilade på den sjunde dagen. Derför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat honom." Och det skäl som anföres är: "Ty på sex dagar gjorde Herren himmelen och jorden, men på den sjunde dagen höll han upp och hvilade." rätt

(400) "Det som gifver sabbaten vigt såsom en åminnelse af Skaparen, är, allt den alltid framhåller den sanna grunden, hvarför vi äro skyldiga att tillbedja Gud: emedan han är Skaparen och vi äro hans skapade varelser." "Sabbaten utgör derför sjelfva grundvalen för gudstjenst; ty den inskärper denna stora sanning på det mest eftertryckliga sätt, och ingen annan stiftelse gör detta. Den sanna grunden för gudstjenst, icke blott på den sjunde dagen, utan för all gudstjenst, ligger i skilnaden emellam Skaparen och hans skapade väsenden. Denna stora sanning kan aldrig blifva föråldrad och måste aldrig glömmas." För att alltid framhålla denna sanning för människorna, stiftade Gud sabbaten i Eden; och så länge som de förhållande, att han är vår Skapare, fotfar att vara en grund, hvar för vi böra tillbedja honom, så länge skal öfven sabbaten fortfara att vara ett tecken och en åminnelse. Om alla människor hade hållit sabbaten, så skulle deras tankar och börjelser hafva blifvit riktade på skaparen såsom föremål för vördnad och tillbedjan, och det skulle aldrig hafva funnits någon afgudadyrkare, gudsförnekare eller otrogen. Sabbatens iakttagande är ett tecken på lydnad mot den sanne Guden, "som har skapat himmelen och jorden och hafvet och vattnens källor." Häraf följer, att det budskap, som befaller människorna att tilbedja Gud och hålla hans bud, skall synnerligen uppfordra dem till att hålla det fjärde budet. rätt

(400) I motsats till den som hålla Guds bud och Jesu tro, hänsyftar den tredje ängeln på en annan klass, mot hvilkens villfarelser en allvarlig och förfärlig varning uttalas: "Om någon tillbedjer vilddjuret och dess bild och tager dess märke paa sin panna eller på sin hand, skal och han få dricka af Guds vredes vin, hvilket, obemägdt, är iskänkt i hans vredes kalk." En riktig uttolkning af de symboler som brukas är nödvändig för att forstå detta budskap. Hvad representeras vilddjuret, dess bild och märke? rätt

(401) Den profetiska kedja hvari dessa symboler förekomma, börjar i det tolfte kapitlet af Uppenbarelsen med den stora röda draken, som sökte att förgöra Kristus strax efter hans födelse. Draken säges vara satan; det var han, som ingaf Herodes att döda Frälsaren. Men satans förnämsta redskap i förföljelsen af Kristus och hans folk under det förste århundradet af det kristna tidehvarfvet var det romerska kejsardömet, hvori hedendomen var den rådande religionen. Draken, som usprungligen representerar satan, är altså äfven en symbol af det hedniska Rom. rätt

(401) I kap. 13, vers. 1-10, beskrifves et annat vilddjur, som "var likt en leopard," åt hvilket draken gaf "sin kraft och sin tron och stor makt." Dennes symbol, enligt hvad de fleste protestanter hafva trott, förestiäller påfvemakten, som öfvertog den makt och tron och det herravälde, hvilka det gamla romerska verldsriket en gång egde. Om djuret, som liknade en leopard, säges det: "Och åt det vart gifven en mun om talade stora ord och händelser. . . . Och det öppnade sin mun till hädelse mot Gud, till att häda hans namn och hans tabernakel, dem som bo i himmelen. Och åt det vart gifvet att strida mot de helige och besegra dem; och åt det vardt gifven makt öfver alla stammar och folk och tungomål och folkslag." Denna profetia, som är nästan liktydlig med beskrivningen af det lilla hornet i Dan. 7, hänsyftar otvifvelaktigt på påfvedömet. rätt

(401) "Och åt det vardt gifven makt att verka i 42 månader," "och," säger profeten, "jag såg ett af dess hufvud såsom sargadt til döds," och ytterligare: "Om någon för i fångenskap, skall han gå i fångenskap; om någon dräper med svärd, måste han med svärd dräpas." De 42 månaderna äro de samma som "en tid och två tider och en half tid," - tre och ett halft år eller 1260 dagar - i Dan 7 - den tid, under hvilken påfvedömet skulle förtrycka Guds folk. Denna tidsrymd, såsom nämdt i föregående kapitel, begynte, med uppröttandet af pöfvedömet år 538 e. Kr. och slutade år 1798. Vid den tiden, då den påfliga värdigheten blef afskaffad och påfven tillfångatogs af den franska arméen, erhöll påfvemakten sitt dödsår och profetens ord blefvo uppfylda: "Om någon för i fångenskap, skal han gå i fångenskap." rätt

(401) Omedelbart derefter framställes en annan symbol. Profeten säger: "Och jag såg ett annat vilddjur uppstiga ur jorden, och det hade två horn, liknande ett lams." Detta djurs utseende och sättet, på hvilket det uppträder, tyckes utvisa, att den makt, som det representerar, är olik de makter, som föreställas genom de föregående symbolerna. De stora riken, som regerat verlden, framstäldes för profeten Daniel såsom rofdjur, hvilka stego upp, när" himmelens fyra väder bröto fram öfver det stora hafvet." I Uppb. 17 kap. förklarar ängeln, att vattnen föreställa" folk och skaror och folkslag och tungomål." Väder är en symbol för krig. Himmelens fyra väder, som bröto fram öfver det stora hafvet, föreställa de förskräckliga eröfringar och statsrevolutioner, hvarigenom rikena erhöllo sitt välde. rätt

(402) Men vilddjuret med horn såsom ett lams, sågs" uppstiga ur jorden." Den sålunda förestälda nationen, i stället för att omstörta andra makter för att befasta sig sjelf, måste upp stå i ett land som tillförne icke innehades af någon regeringsmakt, samt gradvis och fredligt utveckla sig. Den kunde derför icke uppkomma bland de sammanträngda, kämpande nationerna i den gamla vedden - det oroliga har af "folk och skaror och folkslag och tungomål." Man må uppsöka den på det vestra halfklotet. rätt

(402) Hvilken nation i den nya ved den började att blifva mäktig år 1798 samt gaf då löfte om styrka och storhet och ådrog sig verldens uppmärksamhet? Det kan icke sättas i fråga hvad denna symbol betecknar. En nation och blott en motsvarar profetians beskrifning. Den hänsyftar tydligen på Förenta Staterna i Amerika. Åter och åter harva den helige författarens tankar, ja nästan samma ord, som han brukar, blefvit omedvetet använda af talare och skrifvare, som hafva skildrat denna nations uppkomst och framåtskridande. Profeten såg detta vilddjur "uppstiga ur jorden." Enligt ordböckerna betecknar det ord, som här är öfversatt "uppstiga," bokstafligen at växa eller spira upp såsom en planta, och som vi hafva sett, måste denna nation uppstå på ett område, som icke forut innehades af någon regeringsmakt. En framstående författare, som beskrifver Förenta Staternas uppkomst, talar om "det hemlighetsfulla uti, att det framkom ur ett tomrum"; och han säger vidare: "Likasom ett stumt frö växte vi till ett rike." År 1800 beskref en tidning i Europa Förenta Staterna såsom ett underbart rike, som" uppstod" och" i stillhet dagligen förökade sin makt och storlek." Edward Everett sade i ett tal om de första invandrarne, som grundlade denna nation: "Sökte de efter en enslig plats, som icke kunde vara oförmånlig på grund af dess obemärkthet och som var trygg, emedan den var långt aflägsnad från tyranners uppehållsorter, der den lilla Leyden-församlingen kunde få åtnjuta samvetsfrihet? Betrakten de väldiga landssträckor, öfver hvilka de hafva burit korsets baner genom fredlig eröfring. " rätt

(403) "Och det hade två horn liknande ett lams." Dessa horn, liknande ett lams, antyda ungdom, oskuld och mildhet, hvilket mycket passande framställer Förenta Staternas karakter, när profeten såg det" uppkomma" år 1798. De kristne, som först flydde till Amerika, sökte en tillflyktsort undan konungars förtryck och presternas ofördragsamhet; och de beslöto att upprätta ett rike på den borgerliga och religiösa frihetens stora grundval. Sjelfständighetsförklaringen framhåller den stora sanningen, att" alla människor äro skapade jämlika" och begåfvade med den oförytterliga rättigheten till "lif, frihet och sträfvande efter lycka"; och konstitutionen garanterar folket rätt till att styra sig sjelf på det vilkor, att representanter, som väljas af folket, skola stifta lagar och tillämpa dem. Man gaf äfven frihet i religiösa saker, och hvarje person fick tillåtelse att dyrka Gud enligt sitt eget samvetes öfvertygelse. Republikanism och protestantism blefvo nationens ledande grundsatser. Dessa principer äro grunden till dess makt och framgång. De förtryckte och de förföljde inom hela kristenheten hafva vändt sig till detta land med intresse och ljusa förhoppningar. Många millioner hafva strömmat till dess stränder, och Förenta Staterna har blifvit en af jordens mäktigaste nationer. rätt

(403) Men vilddjuret med två horn, liknande ett lams, "talade såsom en drake. Och det utöfvar det första vilddjurets hela makt i dess åsyn och kommer jorden och dem som bo derpå att tillbedja det första vilddjuret, hvars dödssår vardt läkt, . . . uppmanande dem som bo på jorden att göra en bild åt vilddjuret, som var såradt med svärd och blef vid lif." rätt

(404) Hornen, liknande ett lams, och drakens röst hänsyfta på en slående motsats mellan denna nations bekännelse och handlingssätt. Att nationen talar betecknar dess lagstiftande och dömande myndigheters handlingar: Genom sådana handlingar skall den förneka de fredliga och liberala principer, hvilka den har framhållit såsom grundvalen för sin statskonst. Profetian om att detta djur skall tala såsom en drake och utöfva "det första vilddjurets hela makt," hänsyftar tydligen på att det skall utveckla samma ofördragsamhet och förförelse, som visade sig hos de genom draken och leopardvildjuret representerade nationerna. Och påståendet, att det tvåhornade vilddjuret "kommer jorden och dem som bo derpå att tillbedja det första vilddjuret," visar, att denna nation skall bruka sin myndighet till att genomdrifva en viss åtgärd, hvarigenom manniskorna visa lydnad för påfveväldet. rätt

(404) En sådan handling skulle tydligen vara stridande mot denna regerings grundsatser, mot dess fria inrättningars väsande mot Sjelfständighetsförklaringens bestamda och högtidliga löften och mot konstitutionen. Nationens grundläggare sökte visligen att vara på sin vakt, så att icke kyrkan kunde bruka den verldsliga makten till sin fördel, hvilket oundvikligen leder till ofördragsamhet och förföljelse. Konstitutionen bestämmer, att "kongressen skall ej antaga en lag, som arser att uppratta en statsreligion eller hindra en fri religionsöfning." Den föreskrifver ytterligare att" ingen religiös bekännelse skall kunna fordras som vilkor för beklädande af något offentligt ämbete eller befattning i förenta Staternas tjenst." Inga religiösa bruk kunna derför genomdrifvas af den borgerliga myndigheten utan i uppenbar strid mot dessa principer, som beskydda nationens frihet. Men en sådan handling är icke mera oresonlig än den. som framställes i symbolen. Det är vilddjuret med två horn, hönande ett lams - i sin bekännelse ren, mild och oskyldig - hvilket talar såsom en drake. rätt

(404) "Uppmanande dem som bo på jorden att. göra en blid åt vilddjuret. "Här är tydligt framstäld en regeringsform, under hvilken den lagstiftande makten ligger i folkets händer. Detta är ett högst träffande bevis på att förenta staterna ar en nation, som profetian har afseende på. rätt

(404) Men hvad är vilddjurets bild och huru skall den blifva upprättad? Bilden upprättas af det tvåhornade vilddjuret och är en bild åt det första vilddjuret. Den kanas äfven vilddjurets bild. För att lära hvad bilden liknar och huru den upprättas, måste vi undersöka de kännetecken, som vilddjuret eller påfvedömet har. När den första församlingen blef förderfvad genom att afvika från evangelii enkelhet och antaga hedniska ceremonier och bruk, förlorade hon Guds Ande och kraft. för att kunna beherska folkets samveten sökte hon den verldsliga maktens understöd. Sålunda uppkom påfvedömet, en kyrka, som kontrollerade statsmakten och brukade den till att befrämja sina egna afsigter och synnerligen att straffa" kättare." För att förenta Staterna skall kunna göra en bild åt vilddjuret, måste den religiösa makten så beherska den borgerliga styrelsen, att kyrkan kan använda statens myndighet till att främja sina egna afsigter. rätt

(404)Så ofta som kyrkan har erhållit verldslig makt, har hon användt den samma till att straffa dem som afveko från hennes lära. Protestantiska församlingar, som harva följt i Roms fotspår genom att ingå förbund med verldsliga makter, hafva visat en liknande böjelse för att inskränka samvetsfriheten. Man har ett exempel härpå i den långvariga förföljelse, hvarigenom statskyrkan i England förföljde dissenters. Under sextonde och sjuttonde århundradena blefvo många tusen af nonkonformisternas predikanter tvungna att lemna sina församlingar; och många, både pastorer och folk, blefvo pliktfälda, satta i fängelse och måste utstå tortyr samt slutligen lida martyrdöden. rätt

(405)Det var affallet, som föranledde den första församlingen till att söka hjälp hos den borgerliga regeringen, och detta beredde vägen för påfveväldets eller vilddjurets utveckling. Paulus säger: "Ty dessförinnan måste affallet ske och syndens människa, förderfvets son, uppenbaras." Sålunda skall affall i församlingen bereda vägen för vilddjurets bild. Och Bibeln vittnar att man Herren kommer, skall ett religiöst affall inträffa, liknande det som egde rum i de första århundradena: "Men vet detta, att i de yttersta dagarne tillstunda svåra tider. Ty människorna skola vara egenkära, giriga, stortaliga, högfärdiga, hädiska, mot föräldrar olydiga, otacksamma, oheliga, kärlekslösa, trolösa, klandersjuka, omåttliga, omilda, hatande det goda, förrädiska, lättsinniga, uppblåsta, älskande vällust mer än Gud, hafvande gudaktighetens sken, men förnekande dess kraft." "Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider skola somliga affalla från tron och hålla sig till villoandar och onde andars läror." Satan skall verka "med all lögnens kraft och tecken och under och med allt orättfärdighetens bedrägeri;" och alla som "icke hafva mottagit kärleken till sanningen, att de måtte blifva frälsta," skola lemnas till att emottaga" kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen." När detta ogudaktiga tillstånd uppnås, skola samma följder visa sig som i de första århundradena. rätt

(406)Den stora skiljaktighet i läran inom de protestantiska kyrkosamfunden betraktas af många såsom ett afgörande bevis på att de aldrig kunna söka att tvinga personer till att antaga en viss trosform. Men i de protestantiska kyrkosamfunden har under flere år herskat en kraftig och ständigt tilltagande mening till fördel för att bilda en förening, grundad på sådana läropunkter, som hyllas af alla gemensamt. För att åstadkomma en sådan förening måste man naturligtvis låta diskussionen af ämnen, angående hvilka alla ej stämde öfverens, fara - huru vigtig den än kunde vara från en biblisk ståndpunkt. rätt

(406)Charles Beecher förklarade i en predikan år 1846, att predikanterna i "de evangeliska protestantiska samfunden icke allenast utvecklas hela vägen under en förfärlig påtryckning af ren människofruktan, utan att de lefva och röra sig och andas i ett i grunden förderfvadt tillstånd, hvaruti de lägre elementen i deras natur ständigt pådrifvas till att nedtysta sanningen och böja knä för affallets makt. Gick det icke på samma sätt med den romerska kykan? Genomlefva vi icke ånyo hennes lif? Och hvad se vi i en nära framtid? - Ett annat allmänt kyrkomöte! Ett verldskonvent! En evangelisk allians och en trosbekännelse för hela verlden !" När detta uppnås, skall man, i bemödandet att försäkra sig om fullständig enighet, blott hafva ett steg qvar, nämligen att gripa till våld. rätt

(406)När de förnämsta kyrkosamfunden i Förenta Staterna bilda en förening med hänsyn till sådana trossatser, som de gemensamt hylla, och der efter bruka sitt inflytande öfver staten till att genomdrifva sina påbud och bevara sina stiftelser, då skall det protestantiska Amerika hafva frambragt en bild af det romerska prestväldet, och den oundvikliga följden blifver, att dissenters påläggas borgerliga straff. rätt

(407)Vilddjuret med de två hornen "kommet [befaller] alla, smil och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar, att låta gifva sig ett märke på sin högra hand eller på sina pannor, och gör så, att ingen kan köpa eller sälja, utom den som har märket vilddjurets namn eller dess namns tal." Den tredje ängelns varningsbudskap lyder sålunda: "Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess märke på sin panna eller på sin hand, skall ock han få dricka af Guds vredes vin." "Vilddjuret," som omtalas i detta budskap, hvilkets tillbedjan genomdrifves af det tvåhornade vilddjuret, är det första eller leopardlika vilddjuret i Uppb. 13 kap. - påfvedömet. "Vilddjurets bild" föreställer den form af den affälliga protestantism, som skall utvecklas, när de protestantiska samfunden söka den verldsliga maktens hjälp för att genomdrifva sina trossatser. Det återstår ännu att förklara hvad "vilddjurets märke" är. rätt

(407)Efter att profetian har varnat för tillbedjan af vilddjuret och dess bild, heter det: "Här är de heligas tålamod, hvilka I hålla Guds bud och Jesu tro." Enär de som hålla Guds bud framställas i kontrast med dem som tillbedja vilddjuret och dess bild och taga dess märke, så följer, att lydnad för Guds lag å den ena sidan och olydnad å den andra skola utgöra skillnaden emellan dem som tillbedja Gud och dem som tillbedja vildjuret. rätt

(407)Det särskilda kännemärket på vilddjuret och följaktligen äfven på dess bild är, att det öfverträder Guds bud. Daniel säger om det lilla hornet eller påfvedömet: "Han skall. . . taga I sig före attörändra högtider och lag." Och Paulus kallar samma makt "syndens människa," som skulle upphäfva sig öfver Gud. Den ena profetian stadfäster den andra. Påfvedömet kunde icke söka att upphäfva sig öfver Gud på något annat sätt än genom att förändra Guds lag. Den som med upplyst förstånd håller denna förändrade lag, gifver i och dermed den högsta äran till den makt, som hade gjort förändringen. Ett sådant bevis på lydnad för påfliga lagar skulle blifva ett märke på trohet mot påfven i stället för mot Gud. rätt

(407)Påfvedömet har sökt att förändra Guds lag. Det har utelemnat det andra budet ur lagen, som förbjuder bilddyrkan, och har så förändrat det fjärde budet, att det bemyndigar iakttagan det af den första dagen såsom sabbat i stället för den sjunde. Men papisterna anföra såsom skäl för sitt utelemnande af det andra budet, att det är obehöfligt, emedan det innefattas i det första budet, och att de framställa budet precist såsom Gud hade för afsigt, att det skulle uppfattas. Detta kan derför icke vara den förändring, som profeten förutsäger. Han talar om en uppsåtlig förändring. "Han skall taga sig f öre att förändra högtider och lag." Förändringen i det fjärde budet är ett noggrant uppfyllande af denna profetia. Den enda auktoritet man åberopar sig på för denna förändring är kyrkans. I detta afseende upphäfver påfveväldet sig tydligen öfver Gud. rätt

(408)Medan de som tillbedja Gud skola synnerligen utmarka sig för sin aktning för det fjärde budet - enär detta är tecknet på Guds skapande kraft och ett vittnesbörd om att människorna äro skyldiga honom ära och tillbedjen - skola de som tillbedja vilddjuret utmärka sig genom sida bemödanden att nedrifva Skaparens åminnelse för att upphöja det romerska kyrkväsendet. Det var till fördel för söndagen påfveväldet först framkom med sina förmätna anspråk. Och när det först vände sig till staten för hjälp, skedde detta för att tvinga folket till att iakttaga söndagen såsom" Herrens dag." Men Bibeln utpekar den sjunde dagen såsom Herrens dag och icke den första dagen. Kristus sade: "Så är nu Människosonen herre äfven öfver sabbaten." Det fjärde budet vittnar: "Den sjunde dagen, som är Herrens, din Guds, sabbat"; och Herren kallar den genom profeten Esaias "min heliga dag." rätt

(408)Det påstående, som så ofta göres, att Kristus sjelf förändrade sabbaten, vederlägges af hans egna ord. Han säger i sin bergspredikan: "I skolen icke mena, att jag har kommit för att upplösa lagen eller profeterna. Jag har icke kommit for att upplösa, utan för att fullborda; ty sannerligen säger jag eder. Förrän himmelen och jorden förgås, skall icke den minsta bokstaf eller en enda prick af lagen förgås, förrän allt har skett. Derför, hvilken som upplöser ett af dessa minsta bud och lärer människorna så, han skall kallas minst i himmelriket; men hvilken som håller och lärer, han skall kallas stor i himmelriket." rätt

(409)Protestanterna medgifva i allmänhet, att Skriften icke innehåller något bevis för sabbatens förändring. Detta uppgifves tydligt i skrifter, som det Amerikanska Traktatsällskapet och den Amerikanska Söndagsskolföreningen utgifva. En af dessa skrifter erkänner, "att det Nya Testamentet säger ingenting, så vist det angår något bestämdt bud för sabbaten [söndagen, den första dagen i veckan] eller någon bestämd regel för dess iakttagande." rätt

(409)En annan säger: "Dagen hade icke blifvit förändrad före Kristi död," och" så vidt som berättelsen visar, gåfvo de [apostlarne] icke något bestämdt bud, som anbefalde afskaffandet af den sjunde dagen som sabbat och iakttagandet af den första dagen i veckan i dess ställe." rätt

(409)Katolikerna medgifva, att deras kyrka har förändrat sabbaten, samt försäkra, att protestanterna erkänna hennes myndighet, når de iakttaga söndagen. The Catholic Catechism of Christian Religion förekommer denna uppgift såsom svar på. frågan, hvilken dag bör firas i lydnad för det fjärde budet: "Under den gamla lagen var lördagen dertill helgad; men kyrkan, undervisad af Jesus Kristus och ledd af Guds Ande, har infört söndagen i stället för lördagen; derför helga vi nu den första dagen och icke den sjunde. Söndagen betecknar och är nu Herrens dag." rätt

(409)Såsom ett tecken på den katolska kyrkans myndighet anföra katolska författare, att" hon har förändrat sabbaten till söndagen, hvilket protestanterna godkänna;. . . ty när de strängt iakttaga söndagen, så erkänna de derigenom kyrkans makt till att stifta högtidsdagar och att göra deras öfverträdande till synd." Hvad är då sabbatens förändring annat än ett tecken eller ett marke på den katolska kyrkans myndighet - "vilddjurets märke." rätt

(409)Den katolska kyrkan har icke uppgifvit sina anspråk på öfverhöghet, och när verlden och de protestantiska kyrkosamfunden antaga en sabbat, som hon har instiftat, medan de förkasta Bibelns sabbat, så erkänna de i verkligheten dessa anspråk. De kan hända anföra apostlarne och kyrkofäderna till försvar för denna förändring; men när de göra detta, åsidosätta de den grundsats, som skiljer dem från Rom; nämligen att "Bibeln och Bibeln allena är protestanternas religion." Papisterna kunna se, att de bedraga sig sjelfva och uppsåtligen tillsluta sina ögon för det verkliga förhållandet i denna sak. De glädja sig öfver att söndagsfirandet går framåt och äro vissa på att det slutligen skall bringa hela den protestantiska verlden under katolikernas banér. rätt

(410)Katolikerna förklara, "att när protestanterna fira söndagen, så erkänna de, trots sitt förnekande deraf, den katolska kyrkans myndighet." När de protestantiska samfunden genomdrifva söndagsfirandet, så genomdrifva de tillbedjandet af påfvedömet eller vilddjuret. De som förstå hvad det fjärde budet fordrar och välja att fira den falska i stället för den rätta sabbaten, ära derigenom den makt, genom hvilkens auktoritet den blifvit införd. Men i sjelfva handlingen att genomdrifva iakttagandet af en religiös pligt med tillhjälp af den verldsliga makten skulle kyrkosamfunden göra sig sjelfva till en bild åt vilddjuret. Derför skulle genomdrifvandet af söndagens iakttagande i förenta Staterna blifva ett genomdrifvande af vilddjurets och dess bilds tillbedjan. rätt

(410)Men kristne i förflutna tider firade söndagen i den tanken, att de iakttogo Bibelns sabbat, och det finnes ännu uppriktige kristne i hvarje kyrkosamfund, äfven i den romersk-katolska kyrkan, som af hjärtat tro, att söndagen är den sabbat Gud har förordnat. Gud godkänner deras uppriktiga afsigter och deras redliga lefverne inför honom. Men när söndagsfirandet genomdrifves medels lag och verlden blifver upplyst om den rätta sabbatens fordringar, så skall en hvar som öfverträder Guds bud för att lyda ett bud, som icke har någon bättre auktoritet än den katolska kyrkan, derigenom ära påfvedömet högre än Gud. Han hyllar derigenom den katolska kyrkan samt den makt, som genomdrifver iakttagandet utaf den af henne stiftade förordningen. Han tillbeder vilddjuret och dess bild. Enär människorna då förkasta den förordning, som Gud har förklarat vara tecknet på sin myndighet, och i stället ära den som den katolska kyrkan har valt till tecken på sin öfverhöghet, så antaga de dengenom den katolska kyrkans trohetstecken - "vilddjurets märke." Icke förrän denna fråga är tydligt framstäld för folket, och det föranledes till att välja emellan Guds bud och manniskobud, kan man säga, att de som fortfara att öfverträda Guds bud, antaga vilddjurets märke. rätt

(411)Den förskräckligaste hotelse, som någonsin blifvit uttalad mot människor, förekommer i den tredje ängelns budskap. Det måste vara en förfärlig synd, som sålunda nedkallar Guds oblandade vrede. Människorna skola icke lemnas i mörker angående denna vigtiga sak; varningen mot denna synd skall förkunnas för verlden, innan Guds dom hemsöker den, så att alla kunna veta hvarför dessa domar komma samt få tillfälle att undfly dem. rätt

(411)Profetian säger, att den första ängeln skulle förkunna sitt budskap" för alla folkslag och stammar och tungomål och folk." Den tredje ängelns varning, som utgör en del af samma trefaldiga budskap, skall icke få en mindre vidsträckt utbredning. Det framställes i profetian sålunda, att det förkunnas med hög röst af en ängel, som flyger midt på himmelen, och det skall väcka uppmärksamhet i hela verlden. rätt

(411)Som en följd af denna kamp skall hela kristenheten blifva delad i två klasser - de som hålla Guds bud och Jesu tro, och de som tillbedja vilddjuret och dess bild och taga dess märke. Ehuru kyrkan och staten skola förena sina krafter för att tvinga "alla, små och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar," till att antaga vilddjurets märke, skall Guds folk likväl icke antaga det. Profeten på ön Patmos såg "dem som hade vunnitseger öfver vilddjuret och öfver dess bild och öfver dess namns tal, stå på glashafvet, hållande Guds harpor," och de sjöngo Moses' sång och Lammets sång. rätt

nästa kapitel