Ett reformationsverk.

(412)En sabbatsreform, som skall utföras i den sista tiden, är tydligt omtalad i Esaias' profetia: "Så säger Herren: Hållen rätt och gören rättfärdighet! ty min frälsning är nära att komma och min rättfärdighet att uppenbara sig. Väl den människa, som gör detta, och den människoson, som håller detta, som iakttager sabbaten, så att han icke ohelgar honom, och som bevarar sin hand ifrån att göra något ondt!" "Och de främlingar, som sluta sig till Herren för att tjena honom, och som älska Herrens namn, så att de blifva hans tjenare, alla som iakttaga sabbaten, så att de icke ohelga honom, och de som hålla sig till mitt förbund, dem skall jag låta komma till min helgedoms berg, och dem skall jag glädja i mitt bönehus." rätt

(412)Att dessa ord äro tillämpliga på den kristna tidsåldern, ses af sammanhanget: "Så säger Herren, Herren, som församlar de förströdda af Israel: Än flere vill jag församla till honom jämte dem som kring honom äro församlade." Här förutsäges huru hedningarne skola insamlas genom evangelium, och Herren uttalar en välsignelse öfver dem som på denna tid hålla sabbaten i vördnad. Sålunda sträcker sig det fjärde budets bindande kraft förbi Kristi korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd till den tid, när hans tjenare skulle förkunna det glada budskapet för alla folk. rätt

(412)Herren befaller genom samme profet: "Hoprulla detta vittnesbörd, försegla denna uppenbarelse [lag, eng. Bib.] i mina lärjungars närvaro! "Guds lags insegel finnes i det fjärde budet. Bland de tio är detta det enda, som framhåller Lagstiftarens både namn och titel. Det förklarar, att han är himmelens och jordens Skapare, och visar alltså, att han har rätt till att fordra vördnad och tillbedjan framför alla andra. Förutom detta bud finnes intet bland de tio buden, som visar genom hvilkens auktolitet denna lag blef gifven. När sabbaten förändrades af den påfviska makten, togs inseglet bort från lagen. Jesu lärjungar uppfordras till att återställa den genom att upphöja sabbaten i det fjärde budet till dess rättmätiga plats såsom Skaparens åminnelse och tecknet på hans myndighet. rätt

(413) ”Till uppenbarelsen och vittnesbördet." Medan motstridande lärosatser och teorier finnas i öfverflöd, är Guds lag den enda ofelbara regeln, enligt hvilken alla meningar, lärosatser och teorier skola pröfvas. Profeten säger: "Om de icke tala enligt detta ord, så är det, emedan intet ljus finnes i dem." [Eng. Bib.] rätt

(413)Åter befaller Herren: "Ropa högljudt och spar icke! Upphäf din röst såsom en basun, och förkunna för mitt folk dess öfverträdelser och för Jakobs hus deras synder!" Det är icke den ogudaktiga verlden, utan de, hvilka Herren kallar "mitt tolk," som skola tillrättavisas för sina synder. Han förklarar vidare: "Och dag från dag fråga de mig och önska känna mina vägar. Likasom de vore ett folk, som gör rättfärdighet och som icke hade öfvergifvit sin Guds lag, så begära de af mig rättvisa domar och önska sig Guds tillkomrnelse." Här uppenbaras en klass människor, som anse sig sjelfva rättfärdiga och synas visa stort intresse för Herrens tjenst. Men den allvarliga tillrättavisningen från honom, som ransakar hjärtan, visar, att de nedtrampa Guds bud. rätt

(413)Profeten utpekar den lag, som de hafva öfvergifvit, sålunda: "Du skall återupprätta hvad i grund varit nedrifvet från ett slägte till ett annat, och du skall kallas återställaren af rifna murar och af farbara stigar. Om du på sabbaten tillbakahåller din fot, så att du icke gör hvad dig lyster på min heliga dag, och om du kallar sabbaten din lust, Herrens helgdag en ärad dag, och om du ärar den så, att du ej går på dina vägar, icke söker hvad dig lyster och icke talar fåfängt tal, då skall du hafva din lust i Herren." Äfven denna profetia har sin tillämpning på vår tid. Remnan gjordes i Guds lag, när sabbaten förändrades af den romerska makten; men tiden har kommit, når den gudomliga förordningen skall återställas. Remnan skall igenmuras och det som varit nedrifvet från slägte till slägte, skall återupprättas. rätt

(414)Den helgades genom Skaparens hvila och välsignelse samt iakttogs af Adam i hans oskyldiga tillstånd i det heliga Eden och äfven efter hans fall, då han drefs bort från sitt lyckliga hem och ångrade sin synd. Den firades af alla patriarkerna från Abel till den rättfärdige Noa, Abraham och Jakob. När Guds utvalda folk var i träldom i Egypten, förlorade många under det herskande afguderiet sin kunskap om Guds lag; men då Herren befriade Israel, förkunnade han sin lag med förfärligt majestät för den församlade mängden, så att den kunde känna hans vilja samt alltid frukta och lyda honom. rätt

(414)Från den tiden till den närvarande har kunskapen om Guds lag blifvit bevarad på jorden, och det fjärde budets sabbat har blifvit helighållen. Fastän syndens människa lyckades att nedtrampa sabbaten, så funnos äfven under hennes öfverhöghets tidtrogna själar, som på undangömda platser höllo Skaparens hvilodag i vördnad. Sedan reformationen har det funnits några hvarje slägte, hvilka hafva helighållet den. Ett vittnesbörd har ständigt gifvits om Guds lags oföränderlighet och den vid skapelsen instiftade sabbatens heliga fordringar, änskönt det ofta rönt förakt och förföljelse. rätt

(414)Dessa sanningar, såsom de förekomma i Uppb. 14 kap. i förbindelse med det "eviga evangelium," skola blifva kännemärket på Kristi församling vid tiden för hans uppenbarelse. Ty resultatet af det trefaldiga budskapet visas i detta tillkännagifvande: "Här är de heliges tålamod, hvilka hålla Guds bud och i' Jesu tro." Och detta är det sista budskap, som förkunnas före Herrens återkomst. Strax efter att det blifvit förkunnadt, ser profeten Människosonen komma i härlighet för att inberga Jordens skörd. rätt

(414)De som emottogo ljuset angående helgedomen och Guds lags oföränderlighet, blefvo intagna af glädje och förundran, när de sågo skönheten och harmonien i det sanningssystem, som uppenbarades för dem. De önskade, att det ljus, som förekom dem så dyrbart, skulle lysa för alla kristne; och de kunde ej annat än tro, att det skulle blifva emottaget med glädje. Men sanningar, som skulle bringa dem i strid med verlden, voro icke välkomna för många af dem som gjorde anspråk på att vara Kristi efterföljare. Lydnad för det fjärde budet fordrade ett offer, från hvilket de fleste undandrogo sig. rätt

(415)När sabbatens fordringar blefvo framstälda begynte många att tänka liksom verldens barn. De sade: "Vi hafva alltid hållit söndagen och våra fäder höllo den, och många goda och fromma människor, som höllo den, dogo lyckliga, Om de hade rätt så hafva vi också rätt. Om vi helighålla denna nya sabbat, skola vi komma i strid med verlden, och vi skola icke hafva något inlflytande öfver den. Hvad kan ett litet sällskap, som håller den sjunde dagen, hoppas att uträtta mot hela verlden som håller söndagen? Det var genom liknande argument judarne försökte att rattfärdiggöra sig, när de förkastade Kristus. Gud hade haft behag till deras fäder, när de framburo sina offer och hvarför kunde icke deras barn blifva frälsta, när de gingo till väga på samma sätt? Det samma var förhållandet på Luthers tid, papisterna påstodo, att sanna kristna hade dött i den katolska lären, och derför var den religionen tillräcklig för frälsning. Ett sådant resonerande skulle utgöra ett oöfvervinneligt hinder för allt framåtskridande i kristlig tro och vandel. rätt

(415)Många påyrkade, att söndagsfirandet hade varit en erkänd lärosats och ett vidt utbredt bruk i församlingen under många århundraden. Detta argument besvarade man genom att visa, att sabbaten och dess firande voro ännu äldre och mera vidt utbredda, ja så gamla som verden sjelf, och att de voro godkända af både Gud och änglar. När jordens grundvallades medan morgonstjärnorna lofvade Gud och alla hans barn fröjdade då lades grunden till sabbaten. Vi böra i sanning harva aktning för denna förordning; ty den stiftades icke genom mänsklig auktoritet, ej heller hvilar den på mänsklig tradition, utan den förordnades af den Gamle af dagar och är betald i hans heliga ord. rätt

(415)När folkets uppmärksamhet fästes vid den rätta läran om sabbaten, sökte de populära predikanterna att förvränga Guds ord och att förklara dess vittnesbörd på ett sådant sätt som bäst kunde afvända de forskande från det ämnet. Och de som icke ransakade Skriften sjelfva, voro nöjda med att antaga slutsatser, som voro i harmoni med deras önskningar. Många sökte att omstörta sanningen genom spetsfundigheter, kyrkofädernas traditioner och kyrkans auktoritet. De som försvarade sabbaten, måste hålla sig till Bibeln för att bevisa det fjärde budets giltighet. Oansenliga män, beväpnade med sanningens ord allena, försvarade sig emot angreppen från lärde män, hvilka med förvåning och vrede funno sitt vältaliga sofisteri kraftlöst mot de enkla och rättframma argumenter, som framstäldes af män, hvilka voro mer kunniga i Skriften än i filosofiens spetsfundigheter. rätt

(416)När de saknade Skriftens vittnesbörd till sitt försvar, frågade många med outtröttlig ihärdighet, under det de glömde, att samma argument hade blifvit användt emot Kristus och hans apostlar: "Hvarför förstå icke våra lärde män denna sabbatsfråga? Endast få tro, såsom I tron. Det är omöjligt, att I kunnen hafva rätt och alla de lärde i verlden hafva misstagit sig." rätt

(416)För att vederlägga sådana argument behöfde man blott anföra Skriftens lärosatser och berättelsen om huru Gud behandlade sitt folk i forntiden. Gud verkar genom sådana män, som höra och lyda hans röst; som, när det behöfves, skola förkunna obehagliga sanningar - män, som icke frukta för att bestraffa populära synder. Skälet, hvarför han icke oftare väljer lärde och högt uppsatte män till ledare i stora reformer, är, att de förlita sig på sina trosbekännelser, teorier och teologiska system och känna intet behof af att blifva lärda af Gud, Blott de som sjelfva lefva i förening med vishetens källa, äro i stånd till att förstå och förklara Skriften. Personer, som hafva, blott liten kunskap, få stundom i uppdrag att vittna om sanningen, icke emedan de äro olärda, utan emedan de icke äro alltför stora i sina egna ögon till att blifva lärda af Gud, De lära i Kristi skola, och deras ödmjukhet och lydnad gör dem stora, När Gud anförtror dem kunskapen om sin sanning, bevisar han dem en ära, i jämförelse med hvilken jordisk utmärkelse och storhet äro ganska betydelselösa, rätt

(416)Flertalet af adventisterna förkastade sanningen om helgedomen och Guds lag, och många förkastade också sin tro på Kristi återkomst och antogo tvetydiga, sjelfmotsägande begrepp om profetiorna, som angå detta verk. Några begingo misstaget att flera gånger bestämma en viss tid för Kristi återkomst. Det ljus, som, utgick från läran om helgedomen, skulle hafva visat dem, att ingen profetisk tidsperiod sträcker sig till Kristi andra ankomst och att den bestämda tiden för denna händelse icke är förutsagd. Men de vände sig bort från ljuset och fortforo att gång på gång utsätta tiden för Herrens återkomst och lika ofta blefvo de besvikna i sina förhoppningar. rätt

(417)När församlingen i Tessalonika hade erhållit oriktiga åsigter afgöende Kristi, tillkommelse, rådde aposteln dem till att sorgfalligt pröfva sitt hopp och sina förväntningar med Guds ord. Han anföde profetior, som uppenbara de händelser hvilka skola inträffa före Kristi återkomst, och visade att de icke hade orsak till att vänta honom på sin tid" Ingen bedrage eder på något sätt, lyda hans varningsord. Om de hängifve sig åt förhoppningar, som icke hade stöd i Bibeln, så skulle de komma in på ett vilseledande spår. Missräkningar skulle utsätta de för otrogna människors förakt, och de skulle råka i fara för att blifva modfälda och frestas till att betvida de sanningar, som voro nödvändiga för deras frälsning. Apostelns varning till tessalonikerna innehåller en vigtig lärdom för dem som lefva i de sista dagarne. Många adventister hafva ansett att om de icke kunde fösta sin tro på en bestämd tid för Herrens återkomst, så kunde de icke vara nitiska och flitiga till att bereda sig. Men efter som deras hopp åter och åter upplifvas för att blott omstörtas, så försvagas deras tro till den grad att det blifver nästan omöjligt för dem att mottaga något intryck af profetians stora sanningar. Vittnesbördet om en bestämd tid för domen i förkunnandet af det första budskapet var förordnadt af Gud. Ingen har kunnat visa något mistag i beräkningen af de profetiska tidsperioderna, på hvilka detta budskap var grundadt, när man förlade slutet af de 2300 dagarne till hösten 1844. De upprepade försöken att finna nya tidpunkter för de profetiske tidsperiodernas begynnelse och slut, samt de ohållbara grunder, som äro nödvandiga för att understödja dessa ståndpunkter ej allenast leda människorna bort från den närvarande sanningen, utan hopar äfven förakt öfver alla bemödanden att förklara profetiorna. Ju oftare en bestämd tid utsättes för Kristi återkomst, och ju vidsträcktare denna lära utbredes desto bättre motsvarar det satans afsigter. Sedan tiden har gått förbi, väcker han åtlöje och förakt mot dem som utsatt tiden och hopar derigenom också förakt ärver den stora adventrörelsen, som skedde under åren 1843 och 1844. De som framhärda uti denna villfarelse skola slutligen utsätta en tid, som är längre i framtiden än Kristi återkomst. Sålunda skola de ledas till en falsk säkerhet, och många skola icke upptäcka sin villfarelse, förrän det är för sent. rätt

(418)Israeliternas historia är ett slående exempel på den erfarenhet adventisterna hafva genomgått. Gud ledde sitt folk i den stora adventrörelsen, liksom han ledde Israels barn ur Egypten. Deras tro blef pröfvad genom den stora missräkningen, liksom hebreernas tro blef pröfvad vid det Röda. Hafvet. Hade de fortfarande förlitat sig på den ledande hand, som hade varit med dem i deras genomgångna erfarenhet, skulle de harva sett Guds frälsning. Om alla som arbetade tillsammans i verket år 1844, hade antagit den tredje ängelns budskap och förkunnat det med den Helige Andes kraft, så skulle Herren rikligen harva välsignat deras bemödanden. En flod af ljus skulle harva upplyst verlden. Jordens invånare skulle harva blifvit varnade för länge sedan; det sista verket skulle hafva varit fullbordadt och Kristus harva kommit för att frälsa sitt folk. rätt

(418)Det var icke Guds vilja, att Israels barn skulle vandra i öknen fyrtio år; han önskade att föra dem direkt till Kanaans land och låta dem bosätta sig der såsom ett heligt, lyckligt folk. Men "de kunde icke inkomma för otros skull." På grund af sitt affall måste de omkomma i öknen, och andra uppstodo för att taga det förlofvade landet i besittning, Det var ej heller Guds vilja, att Kristi återkomst skulle uppskjutas så länge och hans barn qvarstanna så många år i denna verld, som är så full af synd och sorg. Men otro skilde dem från Gud. Då de vägrade att utföra det verk, som han hade gifvit dem, lät han andra uppstå att förkunna budskapet. I sin stora barmhertighet mot verlden dröjer Jesus med att komma, så att syndare kunna få tillfälle till att höra varningen och finna skydd bos honom, innan Guds vrede kommer att utgjutas. rätt

(418)Nu liksom i förra tider framkallar förkunnandet af en sanning, som fördömer tidens villfarelser och synder, starkt motstånd, "Hvar och en som gör det onda hatar ljuset och kommer icke till ljuset, på det att bans gerningar icke må varda bestraffade," Många, som icke kunna försvara sin tro med Skriften hafva beslutat att försvara den hvad det än må kosta och de angripa ondskefullt karakteren och bevekelsegrunderna hos dem som försvara den ej populära sanningen. Det är samma framgångssätt, som man har brukat under alla tider. Man sade, at Elias drog olycka öfver Israel; at Jeremias var en förrädare; att Paulus vanhelgade templet. Från den dagen till denna har man urskrikit dem, som vilja lyda sanningen, såsom upprorsmakare, kättare och partigängare. Det gifves en mängd människor, som äro alltför otrogna till att antaga det profetiska ordet; men de upptaga med den största lättrogenhet hvarje beskyllning, hvilken göres mot dem som våga att fördöma de herskande synderna. Denna anda skal tilltaga alt mer och mer. Och Bibeln vittnar tydligt, att tiden närmar sig, när statens lagar skola så komma i strid med Guds lag, att alla som önska att lyda Guds bud, måste utsätta sig för klander och straff såsom ogerningsmän. rätt

(419)När man nu ser detta, hvad är då dens pligt, som förkunnar sannings budskap? Skall han draga den slutsatsen, at sanningen icke bör framställas, enär den enda verkan deraf är ofta blott att väcka människor till att undvika eller motstå dess fordringar? - Nej, han har ej mera orsak till at undanhålla Guds ords vittnesbörd, emedan det uppväcker motstånd, än reformatorerna hade i äldre tider. Den trosbekännelse, som helige män och martyrer aflade, är upptecknad till gagn för efterkommande slägter. Dessa lefvande exempel på helighet, ståndaktighet och rättsinnighet hafva förvarats till vår tid för att ingifva mod hos dem som nu blifva kallade till att stå som vittnen för Gud. De erhöllo nåd och sanning, ej blott för sig sjelfva, utan äfven på det att Guds kunskap genom dem skulle upplysa verlden. Har Gud gifvit sina tjenare ljus i denna mansålder, så böra de låta det lys för verlden. rätt

(419)I forntiden vittnade Herren för en, som talade i hans namn: "Men Israels hus skal icke vilje höra dig, ty de vilja icke höra mig." Icke desto mindre sade han: "Och tala mina ord till dem, ehvad de höra dem eller icke" Guds tjenare i denna tid uppmanas: "Upphäf din röst såsom en basun, och förkunna för mitt folk dess öfverträdelser och för Jakobs hus deras synder! " rätt

(420)Så vidt som tillfälle gifves, är en hvar som har emottagit sanningens ljus, under samma allvarliga och förfärliga ansvar som profeten i Israel, till hvilken Herren talade: "Och du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels hus; så hör ordet från min mun och varna dem på mina vägnar! När jag säger till den ogudaktige: Du ogudaktige skall döden dö, och du icke har talat och varnat den ogudaktige för hans väg, så skall han, den ogudaktige, dö för sin synd; men hans blod skall jag utkräfva af din hand. Och om du har varnat den ogudaktige till att omvända sig ifrån sin väg och han icke vänder om ifrån sin vag, så skall han dö i sin synd, men du skall harva frälst ditt lif." rätt

(420)Det största hinder, som ligger i vägen för att antaga sanningen, är, att den bringar klander och besvärligheter. Detta är den enda invändning mot sanningen, som dess försvarare aldrig varit i stånd till att vederlägga. Men detta afskräcker icke Kristi sanna lärjungar från att lyda. De vänta icke, till dess sanningen blifver populär. När de blifvit öfvertygade om sin pligt, mottaga de korset villigt och säga med aposteln Paulus: "Vår bedröfvelse, som är kort och lätt, bereder åt oss på öfversvinneligt sätt i öfversvinneligt mått en evig fullvigt af härlighet." Med Moses hålla de "Kristi försmädelse för större rikedom än Egyptens skatter." rätt

(420)Hvad än människorna bekänna sig till, så är det blott de som tjena verlden i sina hjärtan, hvilka i sina handlingar taga mera hänsyn till jordiska fördelar än till goda principer, när de angår religionen. Vi böra väja det ratta, emedan det ar ratt, och lemna följderna åt Gud. För alla stora reformer står verlden i skuld till män med fasta grundsatser, tro och frimodighet. Den reform, som tillhör vår tid, måste äfven utföras genom sådana män. rätt

(420)Så säger Herren: "Hören mig, I som kännen rättfärdigheten, du folk, som hafver min lag i hjärtat! Frukten ej för människors hån och förfärens ej för deras smädelser! Ty mal skall förtära dem såsom ett kläde, och mott skall förtära dem såsom ull, men min rättfärdighet blifver evinnerligen och min frälsning från slägte och till slägte." rätt

nästa kapitel