Den närvarande tidens väckelser.

(421)Det trogna förkunnandet af Gudf ord har alltid medfört resultat, som intyga Bibelns gudomliga ursprung. Guds Ande åtföljde hans tjanares budskap, och ordet förkunnades med kraft. Syndare märkte, att deras samvete vaknade "Ljuset, hvilket upplyser alla människor, då det kommer i verlöden," upplyste deras själars hemliga kammare och hvad som i mörker var. fördoldt, blef uppenbaradt. En djup öfverbevisning trängde in i deras hjärtan. De blefvo öfverbevisade om synd och om rättfärdighet och om den kommande domen. De fingo ett klarare begrepp om. Jehovas rättfärdighet och insågo huru förfarligt det skulle blifva att framställas i sin synd och orenhet inför den som ransakar hjärtan. De utropade med ångest: "Hvem skall frälsa mig från denna dödens kropp?" När Golgatas kors med det oändliga offret för människornas synder uppenbarades för dem, insågo de, att intet annat än Kristi förtjenst kunde försona deras öfverträdelser, endast detta kunde försona människorna med Gud. I tro och ödmjukhet emottogo de Guds Lam, som borttager veddens synd. Genom Jesu blod, I erhöllo de syndernas förlåtelse. rätt

(421)Dessa själar bura sådan frukt, som tillhör bättringen. De trodde och blefvo döpta samt uppstodo för att vandra i ett nytt lefverne såsom nya skapelser i Kristus Jesus; icke för att vandra i sina förra lustar, utan för att tro på Guds Son att följa i hans fötspår, att återspegla hans karakter och att rena sig sjelIva, såsom han är ren. Det som de en gång hatade, älskade de nu; och det som de en gång älskade, hatades nu af dem. De som hade visat högmod och sjelftillit, blefvo saktmodiga och ödmjuka af hjärtat; de lättsinnige och öfvermodigo blefvo allvarlig och anspråkslösa. De gudlöse blefvo vördnadsfulla, drinkare nyktra, och lastbara människor blefvo dygdiga. De kristne sträfvade icke efter yttre prydnad, "af hårflätor och guldsmycken eller klädedrägter, utan hjärtats fördolda människa, med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende, som är kostbart inför Gud." rätt

(422)Genom väckelsemötena föranleddes människorna till att ransaka sina hjärtan med djupt allvar. De kännetecknades genom högtidliga, allvarliga förmaningar till syndare och genom det ömmaste medlidande för dem som vora återlösta med Kristi blod. Män och qvinnor kämpade med Gud i bön för själars frälsning. Frukten af sådana väckelsemöten var själar, som icke sökte undvika sjelfförsakelse och uppoffring, men som gladde sig öfver att de aktades värdiga att lida hån och förföljelse för Kristi skull. Människorna sågo, att en förändring hade egt rum hos dem som bekände Kristi namn. Deras inflytande var fördelaktigt för samhället. De samlade med Kristus och sädde i Anden för att skörda evigt lif. rätt

(422)Det kunde sägas om dem, att de blefvo "bedröfvade till bättring." "Ty den sorg, som är efter Guds sinne, kommer åstad bättring till frälsning, som man icke ångrar, men verldens sorg kommer åstad döden. Ty se, just detta, att I blefven bedröfvade efter Guds sinne, hvilken ifver har det icke åstadkommit hos eder, hvilket ursäktande, hvilken förtrytelse, hvilken fruktan, hvilken längtan, hvilket nit, hvilken bestraffning! På allt sätt hafven I bevisat eder vara rena i den saken." rätt

(422)Detta är en följd af Guds Andes verk. Det finnes intet bevis på sann ånger, så framt den icke åstadkommer en förändring i lefvernet. Om den ogudaktige återlemnar pant, betalar röfvadt gods, bekänner sina synder samt älskar Gud och sina medmänniskor, så kan man vara viss på att han har funnit frid med Gud. Sådana voro de verkningar, som fordom medföljde religiösa väckelser. Deras frukter visade, att Gud välsignade dem till människors frälsning och människoslägtets förädling. rätt

(422)Men många af nutidens väckelser visa en betecknande motsats till dessa uppenbarelser af Guds nåd, som fordom åtföljde Guds tjenares verksamhet. Det är sant, att ett vidtomfattande intresse upptändes. Många bekänna, att de äro omvända samt förena sig med församlingarna; men följderna äro likväl icke sådana, att man kan harva orsak till att tro, att det är en mot. svarande tillväxt i sant andligt lif. Det ljus, som uppflammar en kort tid, dör snart bort och gör mörkret mera tjockt, än det var förut. rätt

(423)Populära väckelser genomföras ty värr ofta genom att påverka inbillningskraften, väcka känslorna genom att uppmuntra människornas begär efter allt som är nytt och öfverraskande. De som omvändas på detta sätt harva blott ringa böjelse för att lyssna till Bibelns sanningar, blott litet intresse för profeternas i och apostlarnes vittnesbörd. Om icke gudstjensten företer något uppseendeväckande, så har den ingen dragningskraft för dem. Ett budskap, som fordrar ett lugnt och förståndigt öfvervägande, finner icke något genljud hos dem. Guds ords varningar, som omedelbart angå deras eviga väl, ljuda såsom för döfva öron. rätt

(423)För hvarje själ, som har erfarit en sann omvändelse, är dess förhållande till Gud och eviga ting det vigtigaste i lifvet. Men hvar finner man den sanna gudsfruktan i de populära församlingarna på vår tid? De som sålunda omvändas, öfvergifva icke sin stolthet och sin kärlek till verlden. De äro icke mera villilga till att förneka sig sjelfva samt taga korset och följa den ödmjuke och saktmodige Jesus, än de voro före sin omvändelse. Otrogne och tviflare skämta öfver religionen, emedan så många som bekänna sig till den, äro okunniga om dess grundsatser. Gudaktighetens kraft har nästan försvunnit från många församlingar. Festligheter, kyrkobasarer, präktiga hus, prydnader och ståt harva undanträngt tanken på Gud. Jordiska egodelar och verldsliga sysselsättningar upptaga sinnet och de eviga tingen egnas knappast en flyktig tanke. rätt

(423)Trots det vidt utbredda förfallet i tro och fromhet, har likväl Kristus trogna lärjungar i dessa församlingar. Innan jorden till sist hemsökes af Guds dom, skall det bland Herrens folk blifva ett sådant återupplifvande af gamla tiders gudsfruktan, som man icke har bevittnat sedan apostlarnes tid. Guds Ande och kraft skall utgjutas öfver hans barn. På den tiden skola många skilja sig från de församlingar, i hvilka kärlek till denna vedden har undanträngt kärleken till Gud och hans ord. Många, både predikanter och lekmän, skola med glädje emottaga de stora sanningar, som Gud har låtit förkunna på denna tid att bereda ett folk för Herrens andra ankomst. Själafienden önskar att hindra detta verk, och innan tiden för denna rörelse kommer, skall han söka att förebygga den genom att införa en falsk rörelse. I de församlingar, som han kan få under sitt förföriska I inflytande, skall han låta det synas, som om Guds särskilda välsignelse blifver utgjuten. Der skall visa sig något, som man antager för att vara ett stort religiöst intresse. Många människor skola jubla, emedan Gud verkar så underbart för dem, och likval är detta verk af en helt annan anda. Under en religiös förklädning skall satan söka att utsträcka sitt inflytande öfver hela den kristna verlden. rätt

(424)I många af de väckelser, som inträffat under det sista halfva århundradet, har samma inflytande varit verksamt i större eller mindre grad, som skall visa sig i de mera vidsträckta rörelseöna i framtiden. Det är en uppretning af känslorna, en blandnmg af det sanna med det falska, som är väl lämpadt till att vilseleda. Men ingen behöfver låta sig bedragas. I Guds ords ljus är det icke svårt att afgöra hvad slags rörelser dessa äro. Hvarhelst människorna åsidosätta Bibelns vittnesbörd och vända sig bort från de tydliga sanningar, som pröfva hjärtan och fordra sjelfförsakelse och uppgifvande af verlden, der kan man vara förvissad om att Gud icke skänker sin välsignelse. Och enligt den regel, som Kristus sjelf har gifvit: "Af deras frukt skolen I känna dem, är det tydligt, att dessa rörelser icke äro ett verk af Guds Ande. rätt

(424)I sitt ords sanningar har Gud gifvit människorna en uppenbarelse af sig sjelf; och för alla som emottaga dem äro de ett skydd mot satans bedrägerier. Det är försummandet af dessa sanningar, hvilket bar öppnat dörren för de synder, som nu blifva så vidt utbredda i den religiösa verlden. Man har i betydlig grad förglömt vigten af Guds lag och dess beskaffenhet. Ett oriktigt begrepp om Guds lags natur, dess oföränderlighet och dess fordringar har föranledt oriktiga begrep med hänsyn till omvändelse och heliggörelse samt haft till följd, att man sänkt måttstocken för fromhet i församlingen. Detta är orsaken till i att det är brist på Guds Ande och kraft i vår tids väckelsemöten. rätt

(425)Det finnes män i olika samfund, som äro utmärkta för sin fromhet, hvilka erkänna och beklaga denna sanning. Professor Edward Park säger, i det han framhåller de allmänna farorna för religionen: "En orsak till fara är. att man försummar att genomdrifva Guds lags fordringar från predikstolen. I forna tider var predikstolen ett eko af samvetets röst. . .. Våra mest berömde predikanter förkunnade ordet med underbar kraft, i det de följde Mästarens exempel och gjorde lagen med dess fordringar och hotelser framstående. De upprepade de två stora grundsatserna, att lagen är en afskrift af Guds fullkomligheter, och att den människa, som icke älskar lagen, ej heller älskar evangelium; ty lagen såväl som evangelium är en spegel, som visar Guds sanna karakter. Denna fara leder till en annan, nämligen att man underskattar syndens gräslighet, dess utsträckning och dess straffbarhet. I samma förhållande, som budens fordringar äro rättmätiga, är det orätt att öfverträda dem." rätt

(425) ”I nära slägtskap med de nämda farorna är faran att underskatta Guds rättvisa. I predikstolarne på vår tid är man benägen för att skilja Guds rättvisa från hans barmhertighet och att sänka barmbertigheten till en känsla i stället för att upphöja den till en princip. Den nya teologiska skolan åtskiljer hvad Gud har sammanfogat. År Guds lag ett godt eller ett ondt? - Den är ett godt. Då är rättvisan god; ty den består i en böjelse för att verkställa lagen. Från vanan att underskatta Guds lag och rättvisa samt utsträckningen och straffbarheten af människornas olydnad öfvergår man lätt till vanan att ringakta nåden, som har utverkat försoning för synd." Sålunda förlorar evangelium sitt värde och sin betydelse i människornas ögon, och man är snart färdig till att äfven bortkasta Bibeln. rätt

(425)Många kristne lärare påstå, att Kristus upphäfde lagen genom sin död och att människorna nu äro fria från dess fordringar. Några framställa den såsom ett besvärligt ok, och de framhålla den frihet man åtnjuter under evangelium i motsats, till lagens träldom. rätt

(425)Men profeterna och apostlarne betraktade icke Guds heliga lag på det sättet. David sade: "Jag vill gå öppna vägar och rätta mig efter dina befallningar." Aposteln Jakob, som skref efter Kristi död, hänvisade till dekalogen såsom" detta konungsliga lagbud" och "den fullkomliga lagen, frihetens lag." Och Johannes som skref Uppenbarelsen ett halft århundrade efter korsfästelsen uttalar en välsignelse öfver dem" som fullgöra hans bud, på 'det att de skola hafva rättighet till lifvets träd och genom portarna ingå i staden." rätt

(426)Påståendet, att Kristus genom sin död upphäfde sin Faders lag ogrundadt. Hade det varit möjligt att förändra lagen eller åsidosätta den, så hade Kristus icke behöft att dö för att frälsa människorna från syndens straff. I stället för att upphäfva lagen visar deremot Kristi död, att den är oföränderlig. Guds Son kom för att göra lagen stor och härlig. Han sade: "I skolen icke mena, att jag har kommit för att upplösa lagen," "förrän himmelen och jorden förgås, skall icke den minsta bokstaf eller en enda prick af lagen förgås." Och han vittnar om sig sjelf: "Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är uti mitt hjärta." rätt

(426)Guds lag är i följd af sin natur oföränderlig. Den uppenbarar Skaparens egenskaper och vilja. Gud är kärlek, och hans lag är kärlek. Dessa två stora principer er äro kärlek till Gud och kärlek till nästan. "Kärleken är lagens fullbordan. Guds natur är rättfärdighet och sanning; detta är äfven hans lags bekaffenhet. Psalmisten säger: "Din lag är sanning;" "alla dina bud äro rättfärdighet." Och aposteln Paulus säger: "Alltså är visserligen lagen helig och budordet heligt och rattfardigt och godt." En sådan lag, som är ett uttryck af Guds tankar och vilja, måste vara lika varaktig som dess Upphofsman. rätt

(426)Det är omvändelsens och helgelsens verk att försona manniskorna med Gud genom att bringa dem i harmoni med hans lags grundsatser. I begynnelsen skapades människan i Guds afbild. Hon var i fullkomlig harmoni med. hans lag och natur, och rättfärdighetens grundsatser voro skrifna i hennes hjarta. Men synden skilde henne från hennes Skapare. Hon återspeglade icke längre den gudomliga bilden. Hennes hjarta var i strid med Guds lags principer. "Köttets sinne är fiendskap mot Gud, ty det är icke Guds lag underdånigt och kan icke heller vara det." Men Gud älskade verlden så högt, att han utgaf sin enfödde Son," så att människorna kunna blifva försonade med Gud. Genom Kristi förtjenster kunna människorna åter blifva förlikta med sin Skapare. Hjärtat måste förnyas genom Guds Ande, ett nytt lif måste erhållas från höjden. Denna förändring är den nya födelsen, och utan den, säger Jesus, kunna vi "icke se Guds rike." rätt

(427)Det första steget för att blifva försonad med Gud är öfverbevisning om synd. "Synden är lagöfverträdelse." "Genom lagon kommer syndens kännedom." För att kunna se sin synd måste syndaren pröfva sin karakter genom Guds stora måttstock för rättfärdighet. Den är en spegel, som visar en rättfärdig karakters fullkomlighet och sätter människorna i stånd till att upptäcka bristerna i sin egen karakter. rätt

(427)Lagen uppenbarar synden i människan, men den förser oss icke med något botemedel. Den utlofvar lif åt den som är lydig, men tillkännagifver, att döden är öfverträdarens del. Intet annat än Kristi evangelium kan frälsa människan från syndens fördömelse och besmittelse. Syndaren måste visa bättring mot Gud, hvilkens lag han har brutit, samt tro "på Kristus och hans försonande offer. Sålunda erhåller han förlåtelse för de synder, han förut begått, och blifver delaktig af den gudomliga naturen. Han är ett Guds barn och har fått barnaskapets Ande, i hvilken han ropar: "Abba, Fader!" rätt

(427)Har han nu frihet till att öfverträda Guds lag? Paulus säger: "Göra vi nu lagen om intet genom tron? Bort det; utan vi befästa lagen." "Vi som hafva dött från synden, huru skola vi ännu kunna lefva i henne?" Och Johannes vittnar: "Detta är kärleken till Gud, att vi hålla hans bud, och hans bud äro icke tunga. Genom den nya födelsen bringas hjärtat i harmoni med Gud, enär det kommer att stämma öfverens med hans lag. När denna stora förändring har egt rum hos syndaren, så har han öfvergått från döden till lifvet, från synd till helighet, från öfverträdelse och uppror till lydnad och trohet. Det gamla lifvet i hvilket han var främmande för Gud, har gått till ända; det nya lifvet af försoning, af tro och kärlek har begynt. Då skall "lagens fordran" "varda fullbordad i oss, som icke vandra efter köttet, utan efter Anden." Och själens språk skall blifva: "Huru kär håller jag din lag! dagligen begrundar jag den." rätt

(428) ”Herrens lag är utan vank och vederqvicker själen." Utan lagen kunde människorna icke harva något rätt begrepp om Guds helighet och renhet eller om deras egen synd och orenhet. De hafva icke någon verklig öfvertygelse om synd och känna ej behof af bättring. De se icke sitt förlorade tillstånd såsom öfverträdare af Guds lag, och derför kunna de också fatta sitt behof af Kristi försonande blod. De emottaga frälsningens hopp utan en grundlig förändring af hjärtat eller förnyelse af lifvet. Sålunda förekomma ofta blott ytliga omvändelser och många ingå i församlingen, hvilka aldrig harva blivit förenade med Kristus. rätt

(428)Oriktiga teorier om helgelsen, som uppstå genom att försumma eller förkasta Guds lag, harva äfvenledes en framstående plats i de religiösa väckelserna på vår tid. Dessa teorier äro både falska med hänsyn till läran och farliga följder; och det förhållandet, att de i allmänhet så gynsamt emottagas, gör det dubbelt nödvändigt, att en hvar far ett klart begrepp om hvad Skriften lär angående denöa punkt. rätt

(428)Sann helgelse är en biblisk lära. I sitt bref till församlingen i Tessalonika säger aposteln Paulus: "Detta är Guds vilja, eder helgelse; och han beder: "Men fridens Gud sjelf helge eder till hela eder varelse." Bibeln lär tydligt hvad helgelsen är och huru man kan erhålla den. Frälsaren bad för sina lärjungar: "Helga dem i sanning; ditt ord är sanning." Och Paulus lär, att de troende blifva helgade" genom den Helige Ande." Hvad är den Helige Andes verk? Jesus sade till sina lärjungar: "Men när han, sanningens Ande, kommer, skall han leda eder till hela sanningen." Och psalmisten säger: "Din lag är sanning." Genom Guds ord och Ande förklaras för människorna de stora rättfärdighetens grundsatser, som innefattas i hans lag. Och efter som Guds lag är "helig och rättfärdig och god," en afskrift af Guds fullkomlighet, så följer deraf att en karakter, som bildas genom lydnad för denna lag, skall blifva helig. Kristus är ett fullkomligt exempel på en sådan karakter. Han säger: "Jag har hållit min Faders bud." "Jag alltid det som är behagligt för honom." Kristi efterföljare skola blifva honom lika - de skola genom Guds nåd bilda sin karakter i harmoni med hans heliga lags principer. Detta är biblisk helgelse. rätt

(429)Detta verk kan utföras blott genom tro på Kristus, genom Guds Andes inneboende kraft. Paulus förmanar de troende: Arbeten" med fruktan och bäfvan på eder frälsning. Ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gerning för sitt välbehags skull." En kristen får väl erfara syndens ingifvelser, men han skall fortfara att strida emot dem. Här behöfves Kristi hjälp. Människornas svaghet blir förenad med Guds styrka, och tron utropar: "Gud vare tack, som gifver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!" rätt

(429)Skriften visar tydligt, att helgelsens verk försiggår gradvis. När en syndare blir omvänd och får frid med Gud genom försoningens blod, har det kristna lifvet blott begynt. Nu måste han "fortgå till fullkomligheten," uppväxa" till Kristi fullhets åldersmått." Aposteln Paulus säger: "Mina bröder, jag anser mig icke sjelf hafva fattat det, men ett säger jag: Jag förgäter det som är tillryggalagdt och sträcker mig mot det som är framför och jagar mot målet efter den segerlön, som förehålles af Guds kallelse ofvanefter i Kristus Jesus." Och Petrus framsätter för oss de steg, genom hvilka man kan uppnå biblisk helgelse: "Så använden ock I derför all flit att i eder tro ådagalägga dygd, i dygden förståndighet, i förståndigheten återhållsamhet, i återhållsamheten tålamod, i tålamodet gudaktighet, i gudaktigheten brödrakärlek, i brödrakärleken allmännelig kärlek. . . . Om I det gören, skolen I icke någonsin falla." rätt

(429)De som erfara en biblisk helgelse skola visa ödmjukhet. De haha liksom Moses sett helighetens förfärliga majestät, och de inse sin egen ovärdighet i jämförelse med den evige Gudens renhet och upphöjda fullkomlighet. rätt

(429)Profeten Daniel var ött exempel på sann helgelse. Han hade tjenat sin Herre troget under hela sin långa lefnad. Han var" en älskelig man" i Guds åsyn. Men i stället för att påstå, att han var ren och helig, räknade han sig till de verkligen syndige i Israel, när han bad till Gud för sitt folk: "Icke på grund af vår rättfärdighet nedlägga vi våra böner inför dig, utan på grund af din stora barmhertighet." "Vi harva syndat, vi hafva varit ogudaktiga." Han vittnar: Jag "talade och bad och bekände min synd och mitt folk Israels synd." Och när Guds Son en tid derefter uppenbarade sig för att undervisa honom, säger han: "Min ansigtsfärg vardt förvandlad ända till vanställning, och jag hade ingen kraft i behåll." rätt

(430)När Job hörde Herrens röst utur stormen, utropade han: "Derför tager jag allt tillbaka och ångrar mig i stoft och aska." När Esaias såg Herrens härlighet och hörde seraferna ropa: "Helig, helig, helig är Herren Zebaot," utbrast han: "Ve mig! jag är förlorad." Efter att Paulus hade blifvit uppryckt till den tredje himmelen och hörde outsägliga ord, hvilka Ingen människa får uttala, säger han om sig sjelf, att han var "den allra ringaste bland alla heliga." Det var den älskade Johannes som låg invid Jesu bröst och såg hans härlighet, hvilken föll ned inför ängelns fötter "att tillbedja." rätt

(430)Det kan icke vara någon sjelfupphöjelse, något skrytsamt påstående om frihet från synd bland dem som vandra i korsets skugga. De känna, att det var deras synd, som förorsakade, att Guds Sons hjärta brast af ångest, och denna tanke leder dem till sjelfförnedring. De som lefva närmast till Jesus urskilja tydligast människornas ofullkomlighet och syndighet, och deras enda hopp hvilar på den korsfäste och uppståndne Frälsarens förtjenster. rätt

(430)Den helgelse, som nu är mest framstående i den religiösa verlden, leder till sjelfupphöjelse och ringaötning för Guds lag, och detta visar, att den är främmande för Bibelns religion. De som försvara den lära att helgelsen är ett ögonblickligt verk, genom hvilket de medels tron allena uppnå fullkomlig helighet. "Tro blott," säga de, "så är välsignelsen din." Man tror icke, att något vidare bemödande erfordras af den person, som helgas. På samma gång förneka de Guds lags. myndighet, i det de påstå, att de äro befriade från all förbindelse att hålla buden. Men är det möjligt för människorna att blifva heliga i öfverensstämmelse med Guds karakter och vilja utan att komma i harmoni med de grundsatser, som äro ett uttryck af hans natur oc vilja och som visa hvad han har behag uti? rätt

(430)Begäret efter att erhålla en maklig religion, som icke fordrar någon ansträngning, någon sjelfförsakelse eller någon skilsmessa från verldens dårskaper, har gjort läran om tro och tron allena till en populär lära; men hvad säger Guds ord? Aposteln Jakob säger: "Hvartill gagnar det, mina bröder, om någon säger sig harva tro, med icke har gerningar? Icke kan väl tron frälsa honom? . . . Vill du, o fåfängliga människa, förstå, att tron utan gerningar är död? Vardt icke Abraham vår fader rättfärdigjord genom gerningar, då han bar sin son Isak upp på altaret? Du ser, att tron medverkade med hans gerningar, och att genom gernnigarna vardt tron fullkomnad. . . . I sen, att en människa blifver rättfärdigad af gerningar och icke af tro allenast." rätt

(431)Guds ords vittnesbörd är emot denna förföriska lära om tro utan gerningar. Tron kan icke göra anspråk på himmelens ynnest, utan att den uppfyller de vilkor, som framställas för att nåden kan skänkas. Det är en förmätenhet; ty den äkta tron är grundad på löftena och förordningarna i Skriften. rätt

(431)Ingen må bedraga sig sjelf med den tanken, att han kan blifva helig, så länge han uppsåtligen bryter ett af Guds bud. Att begå en enda synd uppsåtligen, bringar Andens vittnesbörd till tystnad och skiljer själen från Gud. "Synden är lagöfverträdelse," och "hvar och en som syndar [öfverträder lagen] har icke sett honom eller lärt känna honom." Fastän Johannes i sina bref talar så mycket om kärlek, så uraktlåter han icke att uppenbara den sanna karakteren hos de människor, som påstå, att de äro helgade, medan de lefva i öfverträdelse af Guds lag. "Den som sager: Jag känner honom, och icke håller hans bud, han är en lögnare, och i honom är icke sanningen. Men den som håller hans ord, i honom är kärleken till Gud i sanning fullkomnad." Detta är ett prof på hvarje persons bekännelse. Vi kunna icke medgifva, att någon person är helig, förrän vi mäta honom med den enda helighetens måttstock, som Gud har gifvit i himmelen och på jorden. Om människorna icke harva något intresse för sedelagen, om de förringa och förakta Guds bud, om de upplösa ett af dessa minsta bud och lära människorna så, skola de icke aktas värdiga något anseende i himmelen, och vi kunna veta, att deras anspråk är ogrundadt. rätt

(431)Den som påstår, att han är utan synd, bevisar genom just detta påstående, att han är långt ifrån att vara helig. När en människa anser sig sjelf helig, så har hon icke något rätt begrepp om Guds fullkomliga renhet och helighet och hvad de måste blifva, som skola komma i harmoni med hans natur; hon har icke något rätt begrepp om Jesu renhet och upphöjda älskvärdhet eller om syndens onda och förderfliga natur. Ju större afståndet är emellan Kristus och människorna, och ju dunklare begrepp de hafva om Guds karakter och fordringar, desto rättfärdigare synas de i sina egna ögon. rätt

(432)Den helgelse, som framhålles i Skriften, omfattar hela människan - ande, själ och kropp. Paulus säger i sin bön för tessalonikerna: "Och hela eder ande, själ och kropp varde behållna ostraffiiga vid vår Herre Jesu Kristi tillkommelse." Åter skrifver han till de troende: "Så förmanar jag nu eder, mina bröder, vid Guds barmhertighet, att I frambären edra kroppar till ett offer, som är lefvande, heligt och Gud behagligt, eder förnuftiga gudstjenst." rätt

(432)På Israels tid blef hvarje offer, som framstäldes inför Gud, sorgfälligt undersökt. Om man upptäckte något fel på det framstälda djuret, blef det förkastadt; ty Gud hade befalt, att offret skulle vara "felfritt." Så uppmanas de kristne att frambära sina kroppar" till ett offer, som är lefvande, heligt och Gud behagligt." För att kunna göra detta måste alla deras krafter och själsförmögenheter bevaras idet bästa möjliga tillstånd. Hvarje vana, som försvagar fysisk eller andlig styrka, gör människan oduglig för sin Skapares tjenst. Och vill Gud vara nöjd med något mindre än det bästa vi kunna offra? Kristus sade: "Du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjärta." De som älska Gud af allt sitt hjärta, skola önska att gifva honom sitt lifs bästa tjenst, och de skola ständigt söka att bringa alla sina själs- och kroppskrafter i harmoni med de lagar, som befordra deras förmåga att göra hans vilja. De skola icke genom tillfredsställandet af sina passioner försvaga eller, befläcka det offer, som de framställa inför sin himmelske Fader. rätt

(432)Petrus säger: "Afhållen eder frän de köttsliga begärelserna, hvilka föra strid mot själen." Hvarje syndig tillfredsställelse bidrager till att döfva själsförmögenheterna och fördunkla de andliga förnimmelserna, och Guds ord eller Ande kan göra blott ringa intryck på hjärtat. Paulus skrifver till korintierna: "Låtom oss rena oss från all köttets och andens besmittelse, fullbordande helgelsen i Guds räddhåga." Och bland Andens frukter, nämligen" kärlek, fröjd, frid, långmodighet, mildhet, godhet, trohet, saktmodighet," anför han äfven "återhållsamhet." rätt

(433)Hur många kristna bekännare finnas icke, som, trots dessa vittnesbörd i Guds ord, försvaga sina krafter, i det de sträfva efter jordisk vinst eller tillbedja modet! Hur många finnas icke som förnedra sin ädla mänskliga natur genom fråsseri, dryckenskap eller förbjudna njutningar! Och församlingen uppmuntrar alltför ofta det onda i stället för att bestraffa det, då den söker väcka människornas njutningslystnad och begär efter vinning för att fylla sin kassa, hvilket kärleken till Kristus är altför svag att göra. Om Jesus komme in i församlingen på vår tid och finge se det kalasande och den oheliga handel, som der bedrifvas i religionens namn, skulle han då icke drifva ut dessa oheliga människor, såsom han dref ut vexlarena ur templet? rätt

(433)Aposteln Jakob förklarar, att visheten ofvanefter är "först ren." Om han hade träffat dem som taga Jesu dyrbara namn på sina af tobak befläckade läppar, dem, hvilkas andedrägt och person äro besmittade af dess motbjudande lukt och som förderfva himmelens luft och tvinga alla omkring sig att inandas detta gift hade aposteln kommit i beröring med en vana, som är så motsatt evangelii renhet, skulle han då icke hafva fördömt den såsom "jordisk, sinlig, djäfvulsk ?" Människor, som äro slafvar af tobaken, påstående sig vara fullkomligt heliga, tala om sitt hopp att erhålla en plats i himmelen; men Guds ord förklarar tydligt att" intet orent skall der inkomma." rätt

(433) ”Eller veten I icke, att eder kropp är ett den Helige Andes tempel, hvilken bor i eder, och som I hafven af Gud, och att I icke ären edra egna? Ty I ären dyrt köpta. Så prisen nu Gud i eder kropp och eder ande, hvilka tillhöra Gud." Den person, hvilkens kropp är den Helige Andes tempel, vill icke vara, en slaf af en förderflig vana. Hans krafter tillhöra Kristus, som har köpt honom med sitt dyrbara blod. Hans egendom är Herrens. Huru kunde han då vara oskyldig, om han förslösade det kapital, som blifvit honom anförtrodt? Många, som bekänna sig till att vara kristne, utgifva årligen stora summor för onyttiga och förderfliga njutningar, medan själar omkomma af brist på lifvets ord. De bedraga Gud på tionde och gåfvor, medan de förbruka mera på den förderfliga lustans altare än de gifva för än de gifva för i att lindra de fattiges nöd eller för att främja evangelii förkunnande. Om alla som föregifva sig vara Kristi efterföljare, vore verkligen helgade, skulle de bringa sina medel till Herrens skattkammare i stället för att förspilla dem på onödiga och äfven skadliga njutningar, och de kristne skulle blifva föredömen i återhållsamhet, sjelfförsakelse och sjelfuppoffring. Då skulle de vara verldens ljus. rätt

(434)Verlden har hängifvit sig åt sina köttsliga lustar, "Köttets begärelse och ögonens begärelse och lefverne högfärd; beherska folkmassorna. Men Kristi efterföljare hafva en heligare kallelse. "Derför, gån ut ifrån dem och skiljens från dem, säger Herren, och kommen icke vid det orent är." Guds ord rättfärdigar oss i det påstående att det icke kan finnas någon sann helgelse som icke frambringar ett sådant fullständigt afstående från syndiga vanor och verldsliga njutningar. rätt

(434)Åt dem som efterkomma vilkoren: Gån ut ifrån dem och skiljens från den och kommen icke vid det orent åar, gifves Guds löfte: "Jag skall mottaga eder och vara eder en fader, och i skolen vara mina söner och döttrar, säger Herren, den allsvåldige." Det är hvarje kristens privilegium och pligt att erhålla en riklig och öfverflödig erfarenhet i de ting, som tillhöra Gud. Jesus säger: "Jag är verldens ljus; den som føljer mig, han skall icke vandra i mörkret, utan han skall hafva lifvets ljus." "De rättfärdiges stig är såsom ljuset af den uppgående solen, som lyser mer och mer, till des dagen har nått sin höjd." Hvarje steg i tro och lydnad bringer själen i en innerligare förening med verldens Ljus, i hvilket "intet mörker är." De klara strålarne från Rättfärdighetens Sol skina på Guds tjenare, och de böra återspegle hans strålar. Liksom stjärnorna berätta oss, att det finnes ett stort ljus i himmelen, hvilkets härliga glans gifver dem klarhet, likaså böra de kristne visa, att det finnes en Gud på verldsalltets tron, hvilkens karakter förtjener att prisas och efterföljas. Hans Andes nådekrafter och hans karakters renhet och helighet skola uppenbara sig i hans trogna vitten. rätt

(434)Paulus framställer i sitt bref till kolosserna de rikliga välsignelser, som Gud gifver sina barn. Han säger: "Derför upphöra icke heller vi att, från den dag vi fïngo höra det, bedja för eder och begära, att I mån varda uppfylda med kunskap om hans vilja, i all andelig vishet, så att l vandren värdigt Herren, honom i allt till behag, bärande frukt i all god gerning och tillväxande i Guds kunskap, med all kraft stärkte, efter hans härlighets makt, till allt tålamod och all långmodighet." rätt

(435)Åter skrifver han om sin önskan, att bröderna i Efesus skulle lära att fatta huru upphöjda den kristnes privilegier äro. Han framställer för dem i mycket betydelsefulla ord hvilken underbar kraft och kunskap de kunde erhålla såsom den Högstes söner och döttrar, Det var deras privilegium att blifva "stärkta med kraft genom hans Ande till den invärtes människan," att blifva "rotade och grundade i kärlek," att" förmå begripa med alla heliga hvad bredden och längden och djupet och höjden är och känna Kristi kärlek, som öfvergår kunskapen," Men apostelns bön sträcker sig till den högsta af alla privilegier, när han beder: "Att I mån varda uppfylda intill all Guds fullhet." rätt

(435)Här uppenbaras för oss den karaktersutveckling vi kunna uppnå genom tron på vår himmelske Faders löften, när vi efterkomma hans fordringar, Genom Kristi förtjenster harva vi tillträde till den Allsmäktiges tron, "Han, Som icke har skonat sin egen Son, utan utgifvit honom för oss alla, huru skall han icke ock skänka oss allt med honom ?" Fadren gaf icke sin Ande efter mått åt sin Son, och äfven vi kunna få del af dess fullhet, Jesus säger: "Om nu I, som ären onda, förstån att gifva edra barn goda gåfvor, huru mycket mer skall icke den himmelske Fadern gifva den Helige Ande åt dem som bedja honom! " "Om I bedjen något i mitt namn, skall jag göra det," "Bedjen, och I skolen få, på det att eder gädje må vara fullkomnad." rätt

(435)På samma gång som den kristnes lif kännetecknas af ödmjukhet, bör det likväl icke uppvisa bedröfvelse och sjelfunderkännande. Det är hvarje persons privilegium att föra ett sådant lefverne, att Gud kan antaga och välsigna honom. Det är icke vår himmelske Faders vilja, att vi alltid skola vara under fördömelse och mörker. Det är icke något bevis på sann ödmjukhet att man går med hängande huvud och hjärtat fyldt med tankar på det egna jaget. Vi kunna gå till Jesus och blifva renade och stå inför lagen utan skam och samvetsqval. "Så är nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus, hvilka. icke vandra efter köttet, utan efter Anden." (Fost.-Stif: s öfvers.) rätt

(436)Genom Jesus Kristus blifva Adams fallna söner "Guds söner." "Ty både den som helgar och de som blifva helgade äro alla af en, hvarför han ock icke skämmes att kalla dem bröder." En kristens lif blir vara ett år af tro och seger och fröd i Gud. "Ty allt det som är födt af Gud, det öfvervinner verlden och detta är den seger, som har öfvervunnit verlden vår tro." Herrens tjenare Nehemias talade sanning, när han sade: "Fröjd i Herren är eder starkhet." Och Paulus säger: "Fröjden eder i Herren alltid; åter säger jag: fröjden eder." "Varen alltid glada; bedjen utan återvändo, varen tacksamma i allting, ty detta är Guds vilja i Kristus Jesus med afseende på eder." rätt

(436)Dessa äro frukterna af biblisk omvändelse och helgelse; och orsaken till att dessa frukter så sällan bevittnas, är, att dö stora sanningarna Angående rättfärdighet, hvilka framhållas i Guds lag, betraktas med så stor likgiltighet af de kristne. Detta är skälet, hvarför man ser så litet af Guds Andes djupa, varatiga verk, som utmärkte väckelser i forna tider. rätt

(436)Det är genom åskådning vi blifva förvandlade. Och efter som de heliga bud, i hvilka Gud har uppenbarat sig karakters helighet och fullkomlighet, åsidosättas, och folkets sinnen intagas af lärosatser och teorier, så är det icke underligt, att sann gudsfruktan af tager i församlingarna. Herren säger: "Mig som är en källa med lefvande vatten, harva de öfvergifvit för att göra sig brunnar, usla brunnar, som icke hålla vatten." rätt

(436) ”Säll den man, som icke vandrar uti de ogudaktiges råd, . . . utan hafver sin lust uti Herrens lag och tänker på hans lag både dag och natt! Han är såsom ett träd, planteradt vid vattubäckar hvilket sin frukt bär i sinom tid, och hvars löf icke förvissnar; och allt hvad han gör, det lyckas väl." Först efter att Guds lag blifver återstäld till sin rättmätiga plats, kan det blifva något återupplifvande af den ursprungliga tron och gudaktigheten bland hans folk. " Så säger Herren: Stannen på vägarne och sen till och frågen efter de gamla stigarne, hvilken den goda vägen är, och gån på den, så skolen I finna ro till edra själar! rätt

nästa kapitel