Det ondas ursprung.

(449) För många männniakor äro syndens ursprung och grunden för dess tillvaro en orsak till mycket bryderi. De se det ondas verk med dess förfärliga följder af elände och ödeläggelse, och de kunna icke förstå huru allt detta kan existera under ett Väsendes regering, hvilket är oändligt i vishet, makt och kärlek. Här är en hemlighet, på hvilken de ej kunna finna någon förklaring; och i sin ovisshet och sina tvifvel gifva de icke akt på sanningar, som äro tydligt uppenbarade i Guds ord och som äro väsentliga till frälsning. Det finnes några, som söka utforska hvad Gud aldrig har uppenbarat, under det de anställa undersökningar angående syndens väsen; derför erhålla de aldrig svar på sin fråga. De som äro benägna för att tvifla och tadla, bruka detta såsom en ursäkt till att förkasta Guds ords vittnesbörd. Men det finnes andra, som icke heller erhålla någon tillfredsställande förklaring på det stora spörsmålet angående det onda. Forntidens traditioner och falska tolkningar hafva fördunklat Bibelns lära om Guds karakter, hans regerings beskaffenhet och de grundsatser, enligt hvilka han behandlar synden. rätt

(449) Det är omöjligt att förklara syndens ursprung eller att angifva en orsak för dess tillvaro. Likväl kan man förstå så mycket både om syndens ursprung och dess slutliga undanrödjande, att Guds rättvisa och barmhertighet fullständigt uppenbaras i all hans behandling af synden. Intet framställes tydligare i Skriften, än att Gud på intet sätt är ansvarig för syndens uppkomst; och det var intet godtyckligt undandragande af Guds' nåd, ingen bristfällighet i Guds regering, som förorsakade, att att uppror utbröt., rätt

(450) Synden är en inkräktare, för hvilkens närvöro ingen grund kan anföras. Den är hemlighetsfull, oförklarlig; att ursäkta den är att försvara den. Kunde man ursäkta den eller framlägga ett skäl, hvarför den existerar, så skulle den upphöra att vara synd. Vår enda förklaring af synd är den som finnes i Guds ord den "är lagöfverträdelse." Den är följden af en grundsats som strider mot kärlekens stora lag, hvilken är den gudomliga regeringens grund. rätt

(450) Innan det onda trängde in, rådde frid och glädje i hela verldsalltet. Allt var i fullkomlig harmoni med Skaparens vilja. Kärleken till Gud var högst, kärleken till nästan var opartisk. Kristus ordet Guds enfödde Son, var ett med den evige Fadern - ett i natur, karakter och beslut - det enda väsende i hela verldsalltet som kunde harva del i Guds alla rådslag och planer. Genom Kristus skapade Fadern alla himmelska varelser; "ty i honom skapades allt, det som är i himmelen, . . . vare sig troner eller myndigheter eller herradömen eller väldigheter;" och hela himmelen visade lydnad mot Kristus såsom mot Fadern. rätt

(450) Enär kärlekens lag var Guds regerings grundval, berodde alla skapade varelsers sällhet på att de lefde i öfverensstämmelse med dess rättfärdiga principer. Gud önskar, att alla hans skapade varelser skola tjena honom af kärlek - han begär lydnad, som härrör från en förnuftig uppfattning af hans karakter. Han har icke behag i en tvungen lydnad, och han gifver alla fri vilja så att de kunna tjena honom af eget val. rätt

(450) Men det fans en, som valde att missbruka sin frihet. Synden begynte med honom, som, näst Kristus, hade blifvit mest ärad af Gud, och som stod högst i makt och härlighet bland himmelens invånare. Före sitt fall var Lucifer den förnämste af de öfverskyggande keruberna, helig och obesmittad. "Så säger Herren Herren: Du fulländningens insegel! full af vishet och fullkomlig i skönhet, satt du i ett Eden, en Guds lustgård, övertäckt med alla slag af ädla stenar. . . . En smord, en öfverskyggande kerub var du, och jag hade "gjort dig dertill; på ett Guds helgedoms berg var din plats, mellan gnistrande ädelstenar gick du fram. Lyckosam var du i dina vägar ifrån den dag, då du skapades, till dess ondska vardt funnen i dig." rätt

(450) Lucifer kunde harva förblifvit i ynnest hos Gud, älskad och ansedd af hela änglaskaran, och kunde harva brukat sina ädla förmögenheter till andras välsignelse och till förhärligandet af sin Skapare. Men profeten säger: "Stolt var ditt hjärta af din skönhet; du förderfvade din vishet för din skönhets skull." Lucifer började så småningom att känna ett begär efter sjelfupphöjelse. "Ditt hjärta förhäfde sig, såsom om du vore en gud." "Du sade i ditt hjärta: Till himmelen vill jag uppstiga, ofvanom Guds stjärnor vill jag resa min tron och taga min plats på gudaberget." "Jag vill stiga upp på molnens höjder, jag vill göra mig jämlik den Högste." I stället för att sätta Gud högst i hans skapade varelsers kärlek och lydnad försökte Lucifer att vinna deras tjenst och hyllning för sig sjelf. Denne furste över änglarne begärde den ära, som den oändlige Guden hade förlänat sin Son, och sökte att erhålla den makt, som Kristus allena hade rätt till att bruka. rätt

(451) Hela himmelen hade fröjdat sig öfver att få återspegla Skaparens härlighet och förkunna hans dygder. Och så länge Gud sålunda ärades, voro frid och glädje rådande. Men ett missljud förstörde nu den himmelska harmonien. Att tjena och upphöja sig sjelf var något, som var i strid med Skaparens plan, och det framkallade aningar om ondt hos de själar, för hvilka Guds härlighet var det högsta. De himmelska änglarne rådplägade med hvarandra och sökte att öfvertala Lucifer. Guds Son framstälde Skaparens storhet, kärlek och rättvisa samt hans lags heliga och oföränderliga natur för honom. Gud sjelf hade upprättat den ordning, som var i himmelen, och Lucifer skulle vanära sin Skapare och bringa förderf öfver sig sjelf, om han afveke från den samma. Men den varning, som gafs i oändlig kärlek och nåd, uppväckte endast motstånd hos honom. Lucifer var afundsjuk på Kristus, och han lät denna afundsjuka få öfverhand samt blef allt mer motstridig. rätt

(451) Stolt öfver sin egen härlighet, hyste han ett begär efter att erhålla öfverväldet. Den stora utmärkelse, som bevisades Lucifer, blef icke uppskattad såsom Guds gåfva och framkallade ingen tacksamhetskänsla mot Skaparen. Han yfdes öfver sin egen skönhet och upphöjelse och traktade efter att blifva jämlik Gud. Han var älskad och vördad af den himmelska härskaran. Änglarne funno behag uti att verkställa hans befallningar, och han egde mera vishet och härlighet än någon af dem. Men Guds Son erkändes likväl för att vara himmelens herskare - ött med Fadern i makt och myndighet. Kristus deltog i alla Guds rådslag; men Lucifer fick icke tillåtelse att sålunda blifva delaktig af de gudomliga planerna. "Hvarför," frågade denna mäktiga ängel, "skulle Kristus harva öfverhögheten? Hvarför skulle han sålunda äras mera än Lucifer?" rätt

(452) Lucifer lemnade sin plats i Faderns omedelbara närhet och gick bort för att utbreda missnöje bland änglarne. Han verkade i hemlighet och dolde en tid sin verkliga afsigt under en yttre vördnad för Gud. Sålunda bemödade han sig att uppväcka missnöje mot de lagar, som regera de himmelska varelserna, i det han antydde, att de pålade dem ett obehöfligt tvång. Han påyrkade, att änglarne borde handla efter sin egen vilja, emedan deras natur vore helig. Han sökte att väcka sympati för sig sjelf, i det han föregaf, att Gud hade varit orättvis mot honom, när han bevisade Kristus den högsta äran. Han påstod, att han icke sökte att upphöja sig sjelf, i det han sträfvade efter att erhålla större makt och ära, utan att han önskade att skaffa himmelens invånare frihet, så att de derigenom kunde komma i en högre tillvaro. rätt

(452) Gud i sin stora barmhertighet hade länge undseende med Lucifer. Han blef icke genast nedstörtad från sin upphöjda ställning, när han först begynte hysa tecken till missnöje, nej icke en gång när han begynte att framställa sina falska påståenden för de lydiga änglarne. Han tilläts att qvarstanna i himmelen en lång tid. Den ena gången efter den andra erbjöds han förlåtelse, om han ville ångra sin synd och vara Gud underdånig. Sådana ansträngningar, som Gud allena i sin oändliga kärlek och visdom kunde upptänka, gjordes för att öfvertyga honom om hans villfarelser. Missnöjets anda hade aldrig förut visat sig i himmelen. Lucifer sjelf insåg icke i början hvarthän hans handlingssätt skulle föra honom; han förstod icke den verkliga beskaffenheten af sina känslor. Men när det visades att hans missnöje saknade grund, blef Lucifer öfvertygad om. att han hade orätt, att Guds fordringar vara rättvisa och att han borde erkänna detta inför hela himmelen. Hade han gjort detta, kunde han harva frälst sig sjelf och många änglar. Han hade ännu icke helt och hållet upphört att visa trohet mot Gud. Ehuru han hade lemnat sin plats såsom öfverskyggande kerub, kunde han likväl åter harva blifvit insatt i sitt ämbete,om han hade varit villig till att återvända till Gud och erkänna Skaparens vishet samt varit tillfreds med att intaga den plats, som blifvit honom anvisad i Guds stora plan. Men högmodet förbjöd honom att underkasta sig. Han framhärdade uti att försvara sitt eget handlingssätt, påstod, att han icke behöfde omvända sig samt upptog oförbehållsamt den stora striden emot sin Skapare. rätt

(453) Lucifer använde nu alla sina stora själskrafter till bedrägei för att skaffa sig de änglars sympati, hvilka hade varit under hans befäl. Till och med det förhållande, att Kristus hade varnat honom och gifvit honom råd, blef förvrängdt för att främja hans förrädiska afsigter. För dem som hyste det mesta förtroendet och den största tillgifvenheten för honom, hade satan framstält, att han hade blifvit orätt bedömd, att hans ställning icke blef respekterad och att hans frihet skulle inskränkas. Först framstälde han Kristi ord i ett falskt ljus, sedan fortgick han till, tvetydigt tal och till uppenbara osanningar samt framlade den beskyllningen, att Guds Son ämnade förödmjuka honom inför himmelens invånare. Han sökte äfven att uppväcka en falsk stridsfråga mellan sig och de trogna änglarne. Alla som han icke kunde förleda och helt vinna på sin sida, beskylde han för likgiltighet med hänsyn till de himmelska väsendenas intresse. Det verk, som han sjelf utförde, tillskref han dem som förblefvo trogna mot Gud. Och för att bevisa sitt påstående, att Gud var orättvis mot honom, sökte han att framställa Skaparens ord och handlingar i ett falskt ljus; det var hans plan att förvirra änglarne med listiga argument angående Guds afsigter. Allt som var tydligt, gjorde, han hemlighetsfullt, och genom en skicklig förvrängning uppväckte han tvifvel angående Jehovas klaraste framställningar. Hans höga ställning, der han var i så nära förbindelse med Guds styrelse, gaf hans föreställningar större eftertryck, och många blefvo förledda att sluta sig till honom i uppror mot himmelens myndighet. rätt

(453) I sin vishet tillät Gud satan att fullfölja sitt verk, till dess missnöjets anda mognade till öppet uppror. Det var nödvändigt, att hans planer skulle fullt utvecklas, så att alla kunde se deras verkliga natur och hvilken riktning de hade. Lucifer hade såsom den öfverskyggande keruben varit storligen upphöjd; han var mycket älskad af de himmelska väsendena, och han hade stort inflytande öfver dem. Guds regering innefattar icke allenast himmelens invånare, utan äfven alla de verldar, som han har skapat; och satan tänkte, att om han kunde förleda himmelens änglar till uppror, så kunde han äfven vinna de andra verldarne på sin sida. Han hade framstält sin sida af saken på ett listigt sätt samt brukade blott spetsfundigheter och bedrägeri för att uppnå sin afsigt. Hans förmåga till att bedraga var ganska stor, och genom att dölja sig under lögnens täckmantel hade han vunnit någon fördel. Till och med de trogna änglarne kunde icke genomskåda hans karakter eller inse hvarthän hans verk skulle föra honom. rätt

(454) Satan hade blifvit så storligen ärad, och alla hans gerningar voro så hemlighetsfulla, att det var svårt att uppenbara hans verks rätta natur för änglarne. De skulle icke kunna inse syndens farliga beskaffenhet i all dess förskräcklighet, förrän den blefve fullständigt utvecklad. Hitintills hade den icke haft någon plats i Guds verldsallt, och heliga väsenden hade icke något begrepp om dess onda natur. De kunde icke se de förskräckliga följder, som åsidosättandet af Guds lag skulle medföra. I begynnelsen dolde satan sitt verk under en skenhelig bekännelse af lydnad för Gud. Han påstod, att han sökte befordra Guds ära, hans regerings bestånd och alla de himmelska invånarnes välfärd. Medan han ingöt missnöje i de änglars själar, som voro under honom, hade han på ett listigt sätt fått det till att se ut, som om han sökte att undanrödja missnöje. När han påyrkade, att förändringar skulle göras i anordningen och lagarne af Guds regering, så skedde det under föregifvande, att dessa voro nödvändiga för att bibehålla harmonien i himmelen. rätt

(454) Gud kunde icke bruka annat än rättfärdighet och sanning i sin strid mot synden. Satan kunde begagna det som Gud icke kunde använda - smicker och bedrägeri. Han hade sökt att förfalska Guds ord och hade oriktigt framstält hans regeringsplan inför änglarne. Han påstod, att Gud icke var rättvis, när han föreskref lagar och regler för himmelens invånare, och att han blott sökte sin egen upphöjelse, när han fordrade underdånighet och lydnad af sina skapade varelser. Det måste derför bevisas för himmelens invånare såväl som för alla veddar, att Guds regering var rättvis och hans lag fullkomlig. Satan hade framstält sin sak sålunda, att det syntes, som om han sjelf stjkte att främja verldsalltets bästa. Alla borde känna denna inkräktares verkliga karakter och förstå hans egentliga afsigt. Han måste hafva tid till att uppenbara sig sjelf genom sina onda gerningar. rätt

(455) Den misshällighet, som satans eget handlingssätt hade förorsakat i himmelen, tillskref han Guds lag och regering. Allt ondtförklarade han vara en följd af den gudomliga styrelsen. Han påstod, att det var hans egen afsigt att förbättra Jehovas stadgar; det var derför nödvändigt, att han skulle ådagalägga naturen af sina fordringar och visa följderna af hans föreslagna förändringar i Guds lag. Hans eget verk skulle fördöma honom. Satan hade påstått ända från begynnelsen, att han icke var en upprors stiftare. Hela verldsalltet skulle se bedragaren afslöjad. rätt

(455) Till och med när det blef bestämdt, att satan icke längre kunde få stanna i himmelen, så förgjorde Gud i sin vishet honom icke. Enär kärlekens tjenst allena kan vara behaglig inför Gud, så måste hans skapade varelsers lydnad hvila på en öfvertygelse om hans rättvisa och barmhertighet. Himmelens och andra verldars invånare voro icke beredda till att fatta syndens natur och följder; derför kunde de icke då hafva insett Guds rättvisa och barmhertighet i satans förgörelse. Om han hade blifvit ögonblickligen tillintetgjord, så skulle de hafva tjenat Gud af fruktan i stället för af kärlek. Bedragarens inflytande skulle icke harva blifvit fullständigt tillintetgjordt, ej heller skulle upprorsandan blifvit alldeles utrotad. Det onda måste tillåtas att mogna. För hela verldsalltets bästa under evigheten måste satan ytterligare utveckla sina grundsatser, så att alla skapade varelser kunde se hans beskyllningar mot Gud i deras rätta ljus, och att Guds rättfärdighet och barmhertighet och hans lag; oföränderlighet kunde för evigt sättas utom allt tvifvel. rätt

(455) Satans uppror skulle utgöra en varnagel för verldsalltet under alla kommande tider, ett evigt vittnesbörd om syndens förfärliga natur och följder. När satans myndighet blefve gällande, skulle dess verkan på både människor och änglar visa hvilka följder åsidosättandet af Guds auktoritet komme att medföra. Det skulle intyga, att alla hans skapade varelsers välbefinnande står i den innerligaste förening med Guds regering och hans lags tillvaro. Sålunda skulle historien om detta förfärliga upprorsrön blifva ett beständigt beskydd för alla heliga, förståndiga väsenden. Den skulle hindra dem från att blifva bedragna med hänsyn till öfverträdelsens natur och bevara dem från att begå synd och lida dess straff. rätt

(456) Den store inkräktaren fortfor att rättfärdiga sig sjelf ända till slutet af den stora striden i himmelen. När det tillkännagafs, att han tillika med alla hans anhängare skulle bortdrifvas från lycksalighetens boningar, så uttalade upprorsledaren öppet och modigt sitt förakt för Skaparens lag. Han upprepade sitt påstående, att änglarne icke behöfde något öfverinseende, utan borde tillåtas att följa sin egen vilja, som alltid skulle leda dem rätt. Han förkastade Guds lagar såsom en inskränkning af deras frihet samt förklarade, att han ämnade åstadkomma afskaffandet af lagen, så att himmelens härskaror, befriade från detta ok, kunde börja en mera upphöjd och härlig tillvaro. rätt

(456) Satan och hans har sammanstämde uti att kasta hela skulden för sitt uppror på Kristus. De förklarade att om de icke hade blifvit tillrättavisade, skulle de aldrig harva gjort uppror. Hårdnackade och fräcka i sin olydnad, fåfängt sökande att omstörta Guds regering och på samma gång hädiskt påstående, att de sjelfva voro en förtryckande makts oskyldiga offer, blefvo den store upprorsstiftaren och alla bans anhängare slutligen utdrifna ur himmelen. rätt

(456) Samma ande, som väckte uppror i himmelen, väcker ännu uppror på jorden. Satan har fortfarande följt samma plan bland människorna, som han följde bland änglarne. lians anda herskar nu i otrons barn. I likhet med honom söka de att nedbryta Guds lags inskränkningar och larva människorna frihet genom att öfverträda hans bud. Tillrättavisning för synden väcker ännu hat och motstånd. När Guds varningsbudskap intränga i samvetet, förleder satan människorna till att rättfärdiga sig sjelfva och söka sympati hos andra i deras syndiga tillvägagående. I stället för att rätta sina förseelser, vricka de förbittring mot deras bestraffare, såsom om han vore den enda orsaken till svårigheten. Ända från den rättfärdige Abels tid till vår egen har en sådan anda yppat sig mot dem som harva vågat att fördöma synden. rätt

(456) Genom samma falska framställnig af Guds karakter, som han hade brukat i himmelen och genom hvilken han hade utverkat, att Gud betraktades såsom en sträng tyrann, förledde satan äfven människan till att synda; och då ban så till vida hade vunnit framgång, förklarade han, att Guds orättvisa inskränkningar hade föranledt människans fall, liksom de hade föranledt hans eget uppror. rätt

(457) Men den evige Guden vittnar sjelf om sin karakter: "Herren, Herren, en Gud, barmhertig och nådig, långmodig och stor i kärlek och trofasthet, som bevarar kärlek intill tusende led och förlåter missgerning, öfverträdelse och synd, men lemnar ingen ostraffad." rätt

(457) Genom satans utkastande ur himmelen vittnade Gud om sin rättfärdighet och bevarade sin trons ära. Men då människan hade syndat genom att gifva efter för denne fallne andes bedrägeri, bevisade Gud sin kärlek, i det han utgaf sin enfödde Son till att dö för det fallna slägtet. I försoningen uppenbaras Guds egenskaper. Den stora sanning, som lyser från korset, bevisar för hela verldsalltet, att Guds regering på intet sätt är ansvarig för den syndiga bana, som Lucifer hade valt. rätt

(457) I striden mellan Kristus och satan under vår Frälsares verksamhet på jorden, blef den store bedragarens karakter afsöjad. Intet kunde så eftertryckligt hafva beröfvat satan de himmelska änglarnes såväl som alla lydiga väsendens i verldsalltet tillgifvenhet som hans grymma anfall på verldens Förlossare. Hans fräcka hädelse, i det han fordrade, att Kristus skulle hembära honom hyllning, bans förmätenhet, i det han bar honom upp på bergets topp och på templets tinningar; den ondskefulla afsigt han förrådde, i det han uppmanade honom att kasta sig sjelf ned från den svindlande höjden; det outtröttliga hat, hvarmed han förföljde honom från plats till plats och ingaf presterna och, folket att förkasta bans kärlek och att slutligen ropa: "Korsfäst honom! korsfäst honom!" - allt detta väckte bestörtning och förbittring i hela verldsalltet. rätt

(457) Det var satan, som förledde verlden till att förkasta Kristus. Mörkrets, furste uppbjöd hela sin förmåga och list för att bringa Jesus till undergång; ty han insåg, att Frälsarens barmhertighet och kärlek, hans medlidsamhet och ömma känslighet framstälde Guds natur för verlden. Satan bestred hvarje anspråk, som Guds Son gjorde, samt använde människorna såsom redskap för att fylla Frälsarens lif med lidande och sorg. Den spetsfundighet och lögn, med hvilka han sökte att hindra Jesu verk, det hat, som han visade genom otrons barn, hans grymma anklagelser mot honom, hvilkens lif var det skönaste exempel på godhet allt detta härrörde från en djupt ingrodd hämdkänsla. Den ondska och afundsjuka, det hat och den hämdlystnad, som hade varit tillbakahållna, utbröto på Golgata mot Guds Son, medan hela himmelen betraktade scenen med stum fasa. rätt

(458) När det stora offret hade blifvit fullbordadt, uppfor Jesus i höjden; men han ville icke mottaga änglarnes tillbedjan, förrän han hade framfört sin bön: "Fader, jag vill, att hvarest jag är, der skola ock de vara med mig, hvilka du har gifvit mig." Med outsäglig kärlek och kraft kom då svaret från Faderns tron: "Honom tillbedje alla Guds änglar." Icke en fläckhvilade på Jesus. Hans förnedring hade upphört, hans offer var fullbordadt och det blef honom gifvet ett namn, som är öfver alla namn. rätt

(458) Nu visade det sig, att satans synd var utan ursäkt. Han hade uppenbarat sin sanna karakter såsom en lögnare och mördare. Man såg tydligt, att han skulle harva visat samma anda, med hvilken han herskade öfver de människor, som voro i hans våld, om han hade fått tillåtelse att herska öfver himmelens invånare. Han hade påstått, att öfverträdelse af Guds lag skulle bringa frihet och upphöjelse; men det visade sig, att följderna deraf voro träldom och förnedring. rätt

(458) Satans lögnaktiga beskyllningar mot Guds karakter och regering framstodo i sitt sanna ljus. Han hade påstått att Gud sökte blott sin egen upphöjelse genom att fordra undergifvenhet och lydnad från sina skapade varelser, och han hade förklarat, att medan Skaparen hade fordrat sjelfförsakelse hos alla andra, utöfvade han icke sjelfförsakelse eller gjorde någon uppoffring. Man såg nu, att verldsalltets Herskare hade gjort det största offer, som kärlek kunde göra, för det fallna och syndiga slägtets frälsning; "ty Gud försonade i Kristus verlden med sig." Man såg äfven, att medan Lucifer hade öppnat den dörr, genom hvilken synden inträdde, medels sitt begär efter ära och öfverhöghet, så hade Kristus för att undanrödja synden förnedrat sig sjelf och blifvit lydig intill döden. rätt

(459) Gud hade visat sin afsky för upprorsstiftarens grundsateer. Hela himmelen såg hans rättvisa uppenbarad både i satans fördömelse och i människans återlösning. Lucifer hade förklarat, att om Guds lag vore oföränderlig och dess straff icke kunde efterskänkas, så måste hvarje öfverträdare blifva för evigt utesluten från Skaparens nåd. Han hade påstått, - att ingen återlösning vore möjlig för det syndiga slägtet, och att det derför rättmätigt tillhörde honom. Men Kristi död var ett vittnesbörd till människornas fördel, hvilket han icke kunde omstörta. Lagens straff föll på honom, som var jämlik med Gud, och människorna hade frihet till att antaga Kristi rättfärdighet samt att genom ett botfärdigt och ödmjukt lif segra öfver satans makt såsom Guds Son hade segrat. Sålunda är Gud rättfärdig och kan likväl göra alla rättfärdiga, som tro på Jesus. rätt

(459) Men det var icke blott för att åstadkomma människans återlösning, som Kristus kom till jorden för att lida och dö. Han kom för att" göra lagen stor och härlig." Och det var icke blott för att denna verldens invånare skulle akta lagen, såsom den bör aktas, utan det var för att ådagalägga för alla himlakroppar i verldsalltet, att Guds lag är oföränderlig. Kunde dess fordringar harva blifvit åsidosatta, hade icke Guds Son behöft gifva sitt lif till försoning för dess öfverträdelse. Kristi död visar lagens oföränderlighet, och den stora uppoffring, som oändlig kärlek bevekte Fadern och Sonen att göra för syndares återlösning, bevisar för hela verldsalltet - hvad intet mindre än denna försoningsplan kunde harva gjort - att rättfärdighet och nåd äro grundvalen för Guds lag och regering. rätt

(459) Vid domens slutliga verkställande skall man finna, att ingen orsak till synden existerar. När hela jordens domare frågar satan: "Hvarför har du gjort uppror emot mig och röfvat från mig mitt rikes undersåtar?" så kan upphofsmannen till det onda icke framföra någon ursäkt. Hvarje mun skall blifva tillstoppad, och alla som varit upproriska mot Gud skola stå mållösa. rätt

(459) På samma gång, som Golgatas kors vittnar, att lagen är oföränderlig, förkunnar det för verldsalltet, att syndens lön är döden. Den döende Frälsarens rop:" Det är fullkomnadt!" utgjorde dödsbudet för satan. Utgången af den stora striden, som hade pågått så länge, blef då afgjord, och syndens slutliga utrotande blef dermed satt utom allt tvifvel. Guds Son passerade genom grafvens portar, "på det att han genom döden skulle tillintetgöra den som hade döden i sitt våld, det är djäfvulen." Lucifers begär efter sjelfupphöjelse hade förmått honom till att säga: "Ofvanom Guds stjärnor vill jag resa min tron. . . . Jag vill göra. mig jämlik den Högste;" men Gud försäkrade: "Jag gjorde dig till aska på jorden för allas ögon. . .. Förskräckligt blef ditt slut, och till evig tid skall du ej mer finnas." "Ty si, en dag kommer, brinnande såsom en ugn, då alla stolte och alla ogudaktige blifva till halm, och den dag som kommer skall antända dem, säger Herren Zebaot, så att den ej skall lemna dem rot eller qvist qvar." rätt

(460) Hela verldsalltet skall harva blifvit vittne till syndens beskaffenhet och följder. Och dess fullkomliga utrotande, som i begynnelsen skulle harva ingifvit fruktan hos änglarne och vanärat Gud, skall nu bevisa hans kärlek och stadfästa hans ära inför ett verldsallt af heliga väsenden, hvilka harva lust till att göra hans vilja och hafva hans lag i sina hjärtan. Det onda skall aldrig mer existera. Guds ord säger: "Nöden skall icke komma två gånger." Guds lag, hvilken satan har smädat såsom ett träldomsok, skall äras som frihetens lag. De skapade varelserna, som då hafva utstått sin pröfning, skola aldrig mera förledas till att visa olydnad mot honom, hvilkens karakter har blifvit fulständigt uppenbarad för dem såsom outgrundlig kärlek och oändlig vishet. rätt

nästa kapitel