Affallet.

(46)I det andra brefvet till tessalonikerna förutsäger apostelen Paulus det stora affall, som skulle föranleda upprättandet af påfvemakten. Han förklarar, att innan Kristi dag kunde komma, "måste affallet ske, och syndens människa, förderfvets son, varda uppenbar, som sätter sig emot och upphäfver sig öfver allt som kallas Gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel såsom en Gud och föregifver sig sjelf vara Gud." 1) Och aposteln påminner ytterligare sina bröder om, att "laglöshetens hemlighet är redan verksam." 1) Redan då såg han huru villfarelser, som skulle bereda vägen för påfvemaktens utveckling, insmögo sig i församlingen. rätt

(46)Laglöshetens hemlighet fullföljde så småningom sitt bedrägliga och hädiska verk, i begynnelsen hemligt och förstulet och derefter mera öppet, efter hand som den tilltog i styrka och vann herravälde öfver människornas sinnen. De hedniska bruken inträngde nästan omärkligt i den kristna församlingen. Benägenheten att följa och likna verlden blef tillbakahållen en tid genom de häftiga förföljelser, som församlingen måste utstå under hedendomen. Men allt efter som förföljelsen upphörde, och kristendomen trängde in i konungars palats och vid deras hof, blef Kristi och hans apostlars anspråkslösa enkelhet lagd åsido för de hedniska presternas och herskarnes stolthet och prakt, och mänskliga teorier och traditioner blefvo införda i stället för Guds befallningar. Då Konstantin bekände sig till kristendomen i begynnelsen af det fjärde århundradet, förorsakade detta stor glädje, och verlden, klädd i rättfärdighetens drägt, kom in i församlingen. Förderfvets verk gjorde nu stora framsteg. Hedendomen segrade, medan den ögonskenligen tycktes vara öfvervunnen. Dess anda beherskade församlingen. Dess läror, ceremonier och vidskepelse blefvo införlifvade med tron och gudsdyrkan hos dem som bekände sig till att följa Kristus. rätt

(47)Följden af denna förening mellan hedendomen och kristendomen bier, att" syndens människa" utvecklade sig, motstod och upphäfde sig öfver Gud, såsom profetiorna hade furutsagt. Detta ofantliga, falska religionssystem är ett mästerstycke af satans makt - ett exempel på hans bemödanden att sätta sig sjelf på Guds tron för att herska öfver jorden enligt sin egen vilja. rätt

(47)Satan försäkte en gång att träffa öfverenskommelse med Kristus. Han kom till Guds Son i frestelsens öken och visade honom alla riken i verlden och deras härlighet samt erbjöd sig att gifva honom alltsammans, om han ville erkänna öfverhögheten af mörkrets furste. Kristus tillrättavisade den förmätne frestaren och tvang honom att aflägsna sig. Men satan hade större framgång, då han framstäide samma frestelser föl' människorna. För att skaffa sig verldslig vinning och ära blef församlingen öfvertalad till att söka ynnest och understöd hos jordens store män, och efter att den sålunda hade förkastat Kristus, blef den lockad till att ingå i förbund med satans representant - biskopen i Rom. rätt

(47)Det är en af den katolska kyrkans förnämsta läror, att påfven är hela Kristi kyrkas verldsliga öfverhufvud, och att han har erhållit den högsta myndigheten öfver biskopar och prester i alla verldens länder. Ja, påfven har gått ännu längre än detta; han har tillegnat sig gudomliga namn. Han kallar sig" Herre Gud påfven," påstår, att han är ofelbar, och fordrar, att alla människor skola hylla honom. Alltså framstliller satan ännu genom ilen katolska kyrkan samma anspråk, som han framsatte i frestelsens öken, och 'ett stort antal människor äro beredvilliga att hylla honom. rätt

(47)Men de som frukt;), och ära Gud, bemöta detta gudsbespottande anspråk, liksom Kristus bemötte den förslagne fiendens uppfordringar: " Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du dyrka." 2) Gud har aldrig gifvit någon antydan i sitt ord, att han har förordnat någon människa till att vara kyrkans öfverhufvud. Lärosatsen om den påfliga öfverhögheten strider uppenbarligen emot Skriftens lära. Påfven kan icke harva någon makt öfver Kristi församling annat än den, som han orättmätigt tillvällat sig. rätt

(48)Katolikerna hafva ständigt beskylt protestanterna för kätteri och uppsåtlig afsöndring från den sanna församlingen. Men dessa beskyllningar äro mera användbara på dem sjelfva. Det är just de som hafva nedlagt Kristi baner och afvikit från" den tro som en gång för alla blifvit öfverlemnad åt de heliga." rätt

(48)Satan förstod ganska väl, att den Heliga Skrift skulle sätta människorna i stånd till att upptäcka hans bedrägerier och motstå hans makt. Det var genom ordet, som verldens Fräsare motstod hans frestelser. Vid hvarje angrepp framhöll Kristus den eviga sanningens sköld och sade: "Det är skrifvet." Mot hvarje förslag af fienden satte han ordets vishet och kraft. För att satan skall kunna bibehålla sitt herravälde öfver mänl1lskorna och stadfästa den påfliga myndigheten, måste han hålla dem i okunnighet om Skriften. Bibeln upphöjer Gud och sätter den förgängliga människan i hennes rätta ställning; derför måtte dess heliga sanningar döljas och undertryckas. Detta förfaringssätt antogs af den romersk-katolska kyrkan. Det blef förbjudet att sprida Bibeln under flere hundra år. Det förbjöds folket att läsa den och att hafva den i sina hus, och karakterslösa prester och prelater förklarade dess lära så, att den tycktes understödja deras anspråk. På detta sätt blef påfven slutligen nästan öfverallt erkänd för Guds Sons ståthållare på jorden och beklädd med den högsta myndighet öfver kyrka och stat. rätt

(48)Sedan man hade aflägsnat det, genom hvilket villfarelser pröfvades, kunde satan inverka efter behag på människornas sinnen. Profetian hade förklarat, att påfvedömet skulle" taga sig före att förändra högtider och lag." Det var icke sent till att försöka detta verk. För att skaffa de omvände från hedendomen något, som kunde ersätta deras afgudadyrkan och sålunda befordra deras skenbara omvändelse till kristendomen, blef tillbedjan af bilder och reliker gradvis införd i den kristna gudstjensten. Detta afguderi blef slutligen stadfäst vid ett allmänt kyrkomöte. För att främja detta vanhelgande verk dristade Rom sig slutligen att utstryka det andra budet i Guds lag, Bom förbjuder bilddyrkan, och att dela det tionde budet för att behålla det ursprungliga antalet. rätt

(49)Denna benägenhet att gifva efter för hedendomen öppnade vägen till att i en ännu högre grad åsidosätta Guds auktoritet. Satan befattade sig äfven med det fjärde budet och försökte att åsidosätta den gamla sabbaten, som Gud hade välsignat och helgat och att i dess ställe upphöja den första dagen, hvilken hedningarne helighöllo som" solens vördnadsvärda dag.". Denna förändring sökte man icke först att öppet genomföra. Alla kristne hade hållit den sjunde dagen i det första århundradet. De kände nitälskan för Guds ära, och då de trodde, att hans lag var oföränderlig, försvarade de med större ifver dess helighet. Men satan verkade med stor slughet genom sina redskap för att genomföra denna sak. För att folkets uppmärksamhet skulle hänvändas till söndagen, förordnades den till en festdag såsom en åminnelse af Kristi uppståndelse. Man höll gudstjenst på den; men betraktade den som en dag för förströelser, och sabbaten blef ännu helighållen. rätt

(49)För att bereda vägen för det verk, som satan hade för afsigt att utföra, hade han före Kristi ankomst förledt judarne till att öfverlasta sabbaten med de strängaste inskränkningar, så att dess iakttagande bIef en börda. Han drog nu nytta af det falska ljus, i hvilket han hade förmått människorna till att betrakta den, och gjorde den till föremål för förakt såsom en judisk stiftelse. Medan de kristne fortsatte att iakttaga söndagen såsom en glädjefull högtidsdag, förmådde satan dem till att göra sabbaten till en fastedag, en sorglig och dyster dag, för att visa deras hat till judendomen. rätt

(49)I tidigare delen af det fjärde århundradet utgaf kejsar Konstantin ett påbud, att söndagen skulle iakttagas öfverallt i det romerska riket som en offentlig festdag. Hans hedniska undersåtar höllö solens dag i vördnad, och den ärades af de kristne; och det var kejsarens plan att söka förena hedendomens och kristendomens motstridiga intressen. Han uppmanades att göra detta af församlingarnas biskopar, hvilka, drifna af äregirighet och törst efter makt, insågo, att om både de kristna och hedningarne höllo samma dag, skulle detta främja hedningarnes sken. bara antagande af kristendomen och derigenom befordra kyrkans makt och härlighet. Men ehuru de kristna småningom började att tillräkna söndagen en viss grad af helighet, ansågo de ännu den verklige sabbaten för Herrens heliga dag och iakttaga den af lydnad för det fjärde budet. rätt

(50)Den store bedragaren hade ännu icke fulländat sitt verk. Men han hade beslutat att samla den kristna verlden under sitt banér och att utöfva sin makt genom sin ståthållare, den högmodige påfven, som påstod sig vara Kristi representant. Han genomförde sin afsigt med tillhjälp af halfomvände hedningar, äregirige prelater och verldsliga församlingsmedlemmar. Tid efter annan höllos stora kyrkomöten, till hvilka kyrkans förnämste män samlades från hela verlden. Vid nästan hvarje kyrkomöte blef den sabbat, som Gud hade förordnat, tryckt ned litet lägre, medan söndagen blef på motsvarande sätt upphöjd. Sålunda blef den hedniska festdagen till sist ärad som en gudomlig stiftelse, medan Bibelns sabbat blef kallad en lemning af judendomen, och de som helighöllo den, blefvo fördömda. rätt

(50)Den store antikrist hade lyckats att upphäfva sig" öfver allt som kallas Gud eller heligt." Han hade vågat att förändra det enda bud i Guds lag, som tydligen hänvisar alla människor till den sanne och lefvande Guden. I det fjärde budet uppenbaras Gud som himmelens och jordens Skapare och utmärkes derigenom framför alla falska gudar. Den sjunde dagen blef helgad till hvilodag för människan såsom en åminnelse af Skaparens stora verk. Den blef bestämd till att alltid framställa den lefvande Guden för människans tankar såsom upphofvet för vår tillvaro och ett föremål för tillbedjan och vördnad. Satan bemödar sig om att leda människorna bort från Gud och från att lyda bans lag; derför riktar ban sina bemödanden synnerligen mot det bud, som hänvisar till Gud såsom Skaparen. rätt

(50)Protestanterna påstå nu, att Kristi uppståndels.e på söndagen gjorde den till de kristnes sabbat. Men det fins icke något bevis derför i Skriften. Hvarken Kristus eller bans apostlar gåfvo någon sådan utmärkelse åt dagen. 1akttagandet af söndagen som en kristlig stiftelse bade sin upprinnelse i "laglöshetens hemlighet," som redan begynte att vara verksam på Pauli tid. Hvar och när har Herren adopterat detta påfvedömets barn? Hvilken giltig orsak kan man framlägga för en ändring, som Skriften icke understöder? rätt

(51)Påfvedömet hade blifvit fullständigt stadfäst i det sjette århundradet. Dess tron var upprättad i den kejserliga staden, och man erkände biskopen i Rom för att vara hela kyrkans öfverhufvud. Hedendomen hade gifvit vika för påfvedömet. Draken hade gifvit vilddjuret" sin kraft och sin tron och stor makt." Och nu begynte de 1260 åren af påfligt förtryck, hvilka framställas i Daniels bok och i Uppenbarelseboken. De kristne blefvo tvungna att antingen visa olydnad mot Gud och antaga de påfliga ceremonierna och don påfliga gudstjensten eller att försmäkta i fängelser och lida döden på pinbänken, på bålet eller schavotten. Nu blefvo Jesu ord uppfylda: "I skolen utlemnas äfven af föräldrar och bröder och fränder och vänner, och somliga af eder skola de döda, och I skolen vara hatade af alla för mitt namns skull." Förföljelsen begynte mot Herrens trogne tjenare med större raseri än någonsin tillförene, och verlden blef ett ofantligt stort slagfält. Under flere århundraden fann Kristi församling tillflykt på ens1iga och hemliga platser. Profeten säger: "Qvinnan flydde till öknen, der hon bar en plats beredd af Gud, att man der skall nära henne ett tusen två hundra sextio dagar." rätt

(51)När den romersk-katolska kyrkan erhöll makt, begynte den mörka tidsåldern. Allt efter som kyrkans makt tilltog, blef mörkret djupare. Tron blef öfverförd från Kristus, den sanna grundvalen, till påfven i Rom. 1 stället för att sätta tillit till Guds Son och af honom erhålla syndernas förlåtelse och evig frälsning, vände folket sig till påfven samt till presterna och prelaterna, hvilka han hade gifvit myndighet. Man lärde dem) att påfven var deras jordisk51' medlare, att ingen kunde komma till Gud utan genom honom, och vidare, att han stod i Guds ställe för dem och borde derför obetingadt åtlydas. Om någon afvek från hans bud, ansåg man det för tillräcklig orsak att strängt straffa honom till både kropp och själ. Sålunda blefvo folkets sinnen bortvända från Gud till bedrägliga, felande och grymma människor, ja mer än detta, till mörkrets furste sjelf, som utöfvade sin makt genom dem. Synden doldes under en mantel af föregifven helighet. När Skriften åsidosättes, och människan anser sig som den förnämste, kunna. vi ej vänta annat än bedrägerier, svek och vanärande orättfärdighet. Då mänskliga lagar och traditioner blifva upphöjda, uppenbaras det förderf, som alltid följer pli. ett åsidosättande af Guds lag. rätt

(51)Denna var en farlig tid för Kristi församling. De trogne ljusbärarne voro visserligen få. Fastän det fans några vittnen för sanningen, syntes det likväl ibland, som om villfarelsen och vidskepelsen skulle helt och hållet få öfverhanden, och att den sanna. religionen skulle blefva. utplånad från jorden. Man glömde evangelium, men införde ett stort antal religiösa former, och folket betungades med stränga utpressningar. rätt

(51)Man lärde det att icke blott vända sig till påfven såsom sin medlare, utan äfven att lita pli. sina egna gerningar för att försona sin synd. Långa pilgrimsfärder, botöfningar, tillbedjan af reliker, uppbyggandet af kyrkor och altare, betalning af stora summor till kyrkan - dessa och många liknande handlingar blefvo ålagda för att stilla Guds vrede eller att erhålla hans ynnest, liksom om Gud vore lik .en människa, som kunde vredgas öfver obetydligheter eller tillfredsställas genom gåfvor eller botöfningar. rätt

(52)Ehuru lastbarhet herskade till och med bland den katolska kyrkans ledare, tycktes likväl hennes inflytande ständigt tilltaga. I slutet af det åttonde århundradet påstodo papisterna, att de romerske biskoparne i den första tiden hade haft samma andliga. makt, 130m de nu tillvällade sig. För att stadfästa detta påstående måste man använda 'medel, som kunde gifva det utseende af sanning, och lögneDB fader föreslog dessa utan svårighet. Gamla. falska dokument blefvo författade af munkarne. Man upptäckte påbud af kyrkomöten, som man aldrig förut hört om talas, hvilka stadfäste påfvens öfvermyndighet från de äldsta tiderna. Efter att kyrkan hade förkastat sanningen, antog den så småningom dessa bedrägerier. rätt

(52)De få troende, som bygde på den sanna grunden blefvo förvirrade och hindrade i sitt arbete, emedan den falska läran lade svårigheter i vägen för dem. Några voro nu färdiga att säga såsom de, hvilka bygde Jerusalems murar på Nehemias' tid: "Bärarnas styrka svigtar, och gruset är alltför mycket, och vi mäkta icke bygga på muren." Trötta af den ständiga striden mot förföljelse, bedrägeri, orättfärdighet och alla andra hinder, som satan uppfann för att hämma deras framgång, förlorade några af dem modet, och för att lemnas i fred och få behålla sin egendom och sina lif, vände de sig bort från den sanna grunden. Men andra stodo fasta utan att låta sig förskräckas af sina fienders motstånd och förklarade djärft: "Frukten icke för dem, tänken på Herren, den store och fruktansvärde," och de fortsatte med verket, en hvar med sitt svärd vid sin sida. rätt

(53)Samma hat och samma lust till motstånd mot sanningen harva besjälat Guds fiender i hvarje tid, och samma vaksamhet och trohet fordras af hans tjenare. Kristi ord till de förste lärjungarne äro användbara på hans efterföljare till tidens ände: "Men hvad jag säger till eder, det säger jag till alla: vaken!" rätt

(53)Mörkret tycktes tilltaga. Bilddyrkan blef mera allmän. Man brände ljus framför bilderna och bad till dem. De mest orimliga och vidskepliga bruk herskade. Vidskepelsen fick sådant fullständigt kontroll öfver människornas sinnen, att förnuftet tycktes kuva förlorat sin myndighet. Enär presterna och biskoparne sjelfva älskade vällust samt voro sinliga och förderfvade, kunde man icke vänta annat, än att folket, som vände sig till dem för vägledning, skulle sänkas i okunnighet och lastbarhet. rätt

(53)Påfven Gregorius VII tog ett annat steg på den påfliga förmätenhetens bana, då han i det elfte århundradet förklarade, att den romersk-katolska kyrkan var fullkomlig. Bland de grundsatser, som han framstälde, fans det en, i hvilken han påstod, att kyrkan aldrig hade förfelat sig, och enligt Skriftens vittnesbörd skulle den ej heller någonsin göra det. Men intet bevis från Skriften åtföljde detta påstående. Derefter påstod den stolte påfven, att han hade rätt till att afsätta kejsare och förklarade att ingen befallning, som utgick från honom, kunde förändras af någon, men att han hade makt till att förändra alla andra människors bestämmelser. rätt

(53)Ett slående exempel på den tyranniska karakter, som denne ofelbarhetens försvarare egde, ser man i hans behandling af den tyske kejsaren, Henrik IV. Denne monark blef nämligen bannlyst af påfven och förklarad att vara afsatt, emedan han vågade att åsidosätta påfvens myndighet. Förskräckt öfver sina egna furstars affall och hotelser, ty de blefvo uppeggade till uppror mot honom genom den påfliga beskickningen, blef Henrik öfvertygad om nödvändigheten af att sluta fred med Rom. Ledsagad af sin hustru och en trogen tjenare, drog han över Alperna midt i vintern för att ödmjuka sig för påfven. Då han kom till det slott, der Gregorius uppehöll sig, blef han förd till den yttre förgården utan sin lifvakt, och der måste han stå i vinterns stränga köld med obetäckt hufvud och nakna fötter i en eländig klädedrägt och vänta på påfvens tillåtelse att erhålla företräde. Påfven samtyckte icke till att meddela honom förlåtelse, förrän han hade fastat i tre dagar och bekänt sina fel. Och äfven då skedde det på vilkor, att kejsaren skulle vänta på påfvens tillåtelse, innan han påtog sig sina insignier och utöfvade sin makt som kejsare. Uppblåst af sin seger, skröt Gregorius af, att det var hans pligt "att nedslå konugarnes stolthet." rätt

(54)Hvilken slående motsats det är mellan denne fräcke påfves öfverväldigande hugmod och Kristi ödmjukhet och saktmod han, hvilken framställer sig sjelf såsom klappande på hjärtats dörr för att få komma in med syndaförlåtelse och frid, och som lärde sina lärjungar: "Hvilken som vill blifva främst ibland eder, han vare eder dräng." rätt

(54)Allt efter som det ena århundradet efter det andra förflöt, ökades ständigt villfarelserna i de lärosatser, som utgåfvos från Rom. Redan innan påfvedömet upprättades, hade de hedniska filosofernas läror ådragit sig uppmärksamhet och fått inflytande i församlingen. Många, som bekände sig till kristendomen, hängde ännu fast vid sin hedniska filosofis lärosatser och fortsatte icke blott sjelfva att betrakta de samma, utan påtvingade dem också på andra som ett medel till att utsträcka sitt inflytande bland hedningarne. Stora villfarelser blefvo sålunda införda i den kristna tron. Framstående bland dessa var tron på människans medfödda odödlighet och medvetenhet i döden. Denna lära blef den grund, på hvilken Rom upprättade helgonens åkallan och jungfru Marias tillbedjan. Ur denna uppstod äfven den falska åsigten om de ogudaktiges eviga pina, som tidigt blef införlifvad med den påfliga trosbekännelsen. rätt

(55)Vägen var nu beredd till att införa en annan hednisk upp, finning, som Rom kallade skärselden och använde till att skrämma den lättrogna och vidskepliga mängden. Denna kätterska lära framställer, att det fins ett pinorum, i hvilket de själar, som icke hafva gjort sig förtjenta af evig fördömelse, skola lida straff för sina synder, och att de, när de blifvit befriade från sin orenhet, skola tagas derur och insläppas i himmelen. rätt

(55)Man behöfde ännu en annan uppfinning, fur att Rom skulle sättas i stånd till att draga nytta af sina anhängares fruktan och lastbarhet. Denna blef införd under namn af läran om aflat. Man utlofvade full förlåtelse fur alla synder, förflutna, närvarande och tillkommande, samt befrielse från alla böter och straff man ådragit sig, åt alla, som ville deltaga i krig för påfven och hjälpa till att utvidga hans verldsliga herravälde, att bestraffa 'hans fiender eller att utrota dem som vågade förneka hans andliga öfvermyndighet. Han lärde också folket, att det genom att betala penningar till kyrkan kunde befria sig sjelft från synd och äfven förlossa sina aflidna vänners själar, som plågades _ skärseldens lågor. Genom sådana lärdomar fylde Rom sin skatt kammare och vidmakthöll den lyx, prakt och lastbarhet; som påfven hängaf sig åt, medan han på samma tid påstod, att han var en representant af honom, som ej hade någon plats, der han kunde nedluta sitt hufvud. rätt

(55)I stället för den af Skriften förordnade Herrens nattvard, hade man infört mes sans afgudaoffer. De påfliga presterna furegåfvo, att de genom sitt betydelselusa hyckleri förvandlade brödet och vinet till Kristi verkliga lekamen och blod. Med en hädisk förmätenhet påstodo de offentligen, att de hade makt till ”att skapa Gud, alltings Skapare." Man fordrade, att alla kristna vid dödsstraff skulle bekänna, att de trodde på denna förfärliga, gudsbespottande lära. Stora skaror, som icke ville erkänna den, blefvo öfverlemnade åt bålet. rätt

(55)I det trettonde århundradet blef ett af påfvedömets mest fruktansvärda redskap infördt, nämligen inqvisitionen. Mörkrets furste verkade genom det påfliga presterskapets ledare. Satan och hans' änglar beherskade onde mäns sinnen under deras hemliga rådplägningar, medan Guds ängel stod osynlig midt ibland dem och nedtecknade de förfärliga redogöreserna om deras skändliga påbud. Han nedskref historien om de gerningar, som äro alltiör gräsliga att framställas för mänskliga ögon. "Det stora Babylon, var "drucket af de heligas blod." Flere millioner. misshandlade martyrer ropade till Gud om hämd öfver den affälliga makten. rätt

(56)Påfvedömet hade blifvit verldens despot. Konungar och kejsare underkastade sig de romerske påfvarnes förordningar. Det såg ut, som om människornas öde både för tid och evighet var i deras händer. Under flere århundraden hade den romerska kyrkans läror blifvit obetingadt emottagna vidt och bredt; dess ceremonier fullgjordes med vördnad, och dess festdagar firades allmänt. Dess presterskap blef äradt och frikostigt understödt. Den romerska kyrkan har aldrig sedan kunnat erhålla en så stor värdighet, glans eller makt. rätt

(56)Påfvedömets middag eller glanspunkt var verldens moraliska midnatt. Den Heliga Skrift var nästan alldeles okänd, icke blott af folket, utan äfven af presterna. Liksom fariseerna fordom, hatade äfven de påflige ledarne det ljus, som kunde uppenbara deras synder. Efter att Guds lag, rättfärdighetens mått stock, hade blifvit bortskaffad, utöfvade de sin makt obegränsadt och sina förbrytelser obehindradt. Bedrägeri, girighet och lastbarhet herskade. Människorna ryggade icke tillbaka från någon förbrytelse, genom hvilken de kunde erhålla rikedom och ära. Påfvarnes och prelaternas palats voro skådeplatsen för de värsta utsväfningar. Några af de herskande påfvarne begingo brott, som vara så afskyväckande, att de verldsliga regenterna försökte att afsätta dessa kyrkans prelater som vidunder, hvilka voro alltför lastbara att kunna tålas. Europa hade under århundraden icke gjort något framåtskridande i vetenskaper, konster eller civilisation. En moralisk och intellektuel förlamning hac1e kommit ärver kristenheten. rätt

(56)Verldens tillstånd under den romerska makten företedde en förfärlig och märkvärdig uppfyllelse af profeten Oseas ord: "Det varder slut med mitt folk af brist på kunskap. Emedan du försmådde kunskapen, försmår jag också dig; . . . emedan du förglömde din Guds lag, skall ock jag förglömma dina barn." "Ingen sanning och ingen kärlek och ingen Guds kunskap fins i landet. Med svordom och lögn och mord och stöld och hor fara de våldsamt fram, och blodskulder följa på blodskulder." Sådana vara följderna af att förkasta Guds ord. rätt

nästa kapitel