Fiendskap emellan människan och satan.

(461) Jag skall sätta fiendskap emellan dig och qvinnan och emellan din säd och hennes säd. denne skall söndertrampa ditt hufvud, och du skall stinga honom i hans häl." Guds dom, som afkunnades öfver satan efter människans fall, var också en profetia, som omfattade alla århundraden till tidens slut och förebådade den stora strid, som måste utkämpas af alla människor, hvilka skulle lefva på jorden. rätt

(461) Gud säger: "Jag skall sätta fiendskap." Denna fiendskap hyser människan icke af naturen. När människan öfverträdde Guds lag, blef hennes natur ond, och hon kom i harmoni med satan och icke i strid med honom. Det finnes af naturen ingen fiendskap mellan den syndiga människan och syndens upphofsman. Båda blefvo förderfvade genom affall. Den affällige har aldrig någon ro, utom då han kan erhålla sympati och bistånd genom att förleda andra till att följa hans exempel. Af denna orsak förena sig fallna änglar och ogudaktiga människor i ett förtvifladt sällskap. Hade icke Gud särskildt trädt emellan, skulle satan och människan hafva ingått förbund mot himmelen i och i stället för att hysa fiendskap emot satan skulle hela människoslägtet hafva förenat sig i motstånd mot Gud. rätt

(461) Satan frestade människan till att synda, såsom han hade förledt änglarne till att göra uppror, så att han sålunda kunde skaffa sig medhjälpare i sin strid mot himmelen. Det fans ingen oenighet mellan honom och de fallne änglarne, hvad deras hat till Kristus 'beträffade. De voro oeniga i allting, utom då det gälde att fast förena sig till motständ mot verldsalltets stora beherskare. Men när satan hörde tillkännagifvandet, att fiendskap skulle råda mellan honom och qvinnan och mellan hans säd och hennes säd, så visste han, att hans bemödanden att förderfva människans natur skulle blifva förhindrade; att människan på ett eller annat sätt skulle blifva i stånd till att motstå hans makt." rätt

(462) Satans fiendskap upptändes emot människoslägtet, emedan det är föremäl för Guds kärlek och barmhertighet genom Kristus. Han önskar att hindra Guds plan för människornas återlösning och att vanära Gud genom att vanställa och befläcka hans händers verk. Han önskar att bringa sorg in i himmelen och att fylla jorden med elände och ödeläggelse. Och han påpekar, att allt detta onda är en följd af Guds verk, i det han skapade människan. rätt

(462) Det är den nåd Kristus nedlägger i själen, som åstadkommer fiendskap mot satan. Utan denna nåd till att omvända och förnya själen skulle människan fortfarande vara satans fånge, en tjenare, som alltid vore färdig till att lyda hans befallningar. Men den nya principen i själen frambringar en strid, der friden förut hade varit rådande. Den kraft, som Kristus meddelar, sätter människan i stånd till att motstå denne tyrann och inkräktare. Den som hatar synden i stället för att älska den samt motstår och öfvervinner de passioner, hvilka herska i hjärtat, ådagalägger verkningen af en princip, som kommer endast från himmelen. rätt

(462) Den fiendskap, som råder mellan Kristi anda och satans anda, visade sig mycket slående genom det sätt, hvarpå verlden mottog Jesus. Den förnämsta orsaken, hvarför judarne blefvo ledda till att förkasta Kristus, låg icke deri, att han uppträdde utan jordisk rikedom, prakt och storhet. De sägo, att han besatt en makt, som kunde mer än ersätta bristen på dessa yttre fördelar. Men Kristi renhet och helighet uppväckte de ogudaktiges hat emot honom. Hans sjelfförsakelse och syndfria lif var en beständig tillrättavisning för ett stolt, sinligt folk. Det var detta, som framkallade fiendskap emot Guds Son. Satan och onde änglar förenade sig med onda människor. Alla affallets krafter förenade sig mot sanningens försvarare. rätt

(462) Samma fiendskap, som yttrade sig emot Kristus, visar sig motbjudande karakter och i Guds styrka motstår frestelsen, skall visserligen uppväcka satans och hans undersåtars vrede. Hat mot sanningens rena grundsatser samt försmädelse och förföljelse mot dess förkunnare skola fortfara så länge som synd och syndare finnas till. Kristi efterföljare och satans tjenare kunna icke komma i harmoni med hvarandra. Korsets förargelse har icke upphört. "Alla de som vilja lefva gudligt i Kristus Jesus, skola lida förföljelse." rätt

(463) Satans ombud arbeta beständigt under hans ledning för att stadfästa hans myndighet och uppbygga hans rike i motsats till Guds rike. I detta ändamålet söka de att bedraga Kristi efterföljare och att draga dem bort frän deras lydnad. Liksom sin ledare, misstyda och förvränga de Skriften för att uppnå sin afsigt. Liksom satan bemödade sig att hopa vanära öfver Gud, söka hans tjenare att skada Guds folk. Den anda, som blef orsak till Jesu död, ingifver äfven den ogudaktige till att förgöra hans efterföljare. Allt detta är förutsagd t i den första profetian: "J ag skall sätta. fiendskap emellan dig och qvinnan och emellan din säd och hennes säd." Och detta skall fortfara intill tidens ände. rätt

(463) Satan samlar alla sina krafter och för hela sin makt i striden. Hvarför möter han icke större motstånd? Hvarför äro Kristi stridsmän så sömniga och likgiltiga? - Emedan de hafva så liten verklig förening med Kristus, emedan de äro sä utblottade på hans Ande. Synden är icke så motbjudande och afskyvärd för dem, som den var för deras Mästare. De strida icke mot den med bestämdt och afgörande motstånd såsom Kristus gjorde. De fatta icke huru utomordentligt ond och färderflig synden är, och de äro förblindade med hänsyn till karakteren och makten hos mörkrets furste. Det finnes blott liten fiendskap mot satan och hans gerningar, emedan man har så liten kännedom om hans makt och ondska samt om den ofantligt stora utsträckningen af hans strid mot Kristus och hans församling. Många människor äro bedragna i detta hänseende. De veta icke, att deras fiende är en mäktig general, som beherskar de onda änglarne, och att han strider mot Kristus med väl öfverlagda planer och stor skicklighet för att hindra själars frälsning. Bland dem som föregifva sig vara Kristi bekännare, samt till och med bland evangelii förkunnare Mr man sällan någon hänvisning till satan, med undantag kanhända af ett tillfälligt ord från predikstolen. De förbise bevisen på hans beständiga verksamhet och framgång; de försumma de många varningarna om hans list; de tyckas ignorera till och med sjelfva hans tillvaro. rätt

(464) Medan människorna äro okunniga om hans planer, följer denne vaksamme fiende dem hvarje stund i spåren. Han framställer sig för hvarje medlem i familjen, på hvarje gata i våra städer, i kyrkorna, i de nationella rådsförsamlingarna och inför domstolarne; han förvirrar, bedrager, förför och förderfvar öfverallt mäns, qvinnors och barns själar och kroppar, förskingrar familjer, sår fiendskap, afundsjuka, pattisinne, söndringar, mord. Och den kristna vedden tyckes betrakta dessa ting, såsom om Gud hade bestämt dem, och de måste existera. rätt

(464) Satan söker beständigt att öfvervinna Guds folk genom att nedbryta de skrank, som skilja dem från verlden. Israel i forntiden lockades till synd, när de tvärt emot Guds bud vågade att förena sig med hedningarne. På ett liknande sätt ledes äfven nutidens Israel bort från lifvets väg. "Denna verldens gud har förblindat de otrognes sinnen, att för dem icke skall stråla ljuset af Kristi härlighets evangelium, hvilken är Guds afbild. En hvar som icke af hela sitt hjärta följer Kristus, tjenar i stället satan. I det opånyttfödda hjärtat finnes kärlek till synden och benägenhet till att uppmuntra och ursäkta den. I det pånyttfödda hjärtat finnes hat till synden och ett afgjordt motstånd mot den samma. När kristne välja de ogudaktige och otrognos sällskap, utsätta de sig sjelfva för frestelse. Satan döljer sig sjelf och drager i smyg sin bedrägliga slöja öfver deras ögon. De kunna icke se, att ett sådant sällskap har till mål att skada dem, och under det de hela tiden blifva mera lika verlden i sin karakter, sina ord och handlingar, blifva de mer och mer förblindade. rätt

(464) Att rätta sig efter verldens seder och bruk omvänder församlingen till verlden; det omvänder aldrig verlden, till Kristus. Förtroligt umgänge med synden skall oundvikligt förorsaka, att den synes mindre frånstötande. Den som väljer att umgås med satans tjenare, skall snart förlora all fruktan för deras herre. När vi blifva pröfvade på pligtens väg, såsom Daniel blef vid konungens hof, så kunna vi vara vissa på att Gud skall beskydda oss; men om vi utsätta oss sjelfva för frestelsens makt, såskola vi falla offer för den förr eller senare. rätt

(465) Frestaren verkar ofta framgångsrikast genom dem, om hvilka man minst förmodar, att de äro under hans herravälde. De som ega stora talanger och bildning beundras och äras, liksom om dessa ting kunde godtgöra frånvaron af gudsfruktan eller gifva människan rättighet till Guds nåd. Talanger och bildning, betraktade för sig sjelfva, äro Guds gåfvor; men de blifva en förbannelse och snara, när man räknar dem lika med fromhet, och när de leda själar bort från Gud i stället för att bringa dem närmare till honom. Många hysa den meningen, att allt som har utseende af artighet eller förfining, måste i en viss betydelse tillhöra Kristus. Det har aldrig funnits ett större misstag. Dessa egenskaper borde pryda hvarje kristens karakter; ty de kunde derigenom harva stort inflytande till den sanna religionens fördel; men de måste invigas åt Gud, annars äro äfven de blott ett redskap för det onda. Mången person med bildning och ett behagligt umgängessätt, som icke ville nedlåta sig till hvad man i allmänhet anser såsom en omoralisk handling, är blott ett förfinadt redskap i satans händer. Hans inflytande och exempel äro af en försåtlig och bedräglig natur, och detta gör honom till en farligare fiende för Kristi sak än de okunnige och obildade äro. rätt

(465) Genom innerlig bön och tillit till Gud erhöll Salomo den vishet, som väckte verldens förvåning och beundran. Men när han vände sig bort från upphofvet till sin styrka och förtröstade på sig sjelf, blef han ett offer för frestelsen. Då gjorde de underbara förmågorna, som blifvit förlänade åt denne visaste bland konungar, honom till ett mera verksamt redskap för själafienden. rätt

(465) Medan satan beständigt etiker att förblinda de kristnes ögon för denna sanning, böra de aldrig glömma, att de "hafva icke strid mot blod och kött, utan mot herradömen, mot väldigheter, mot verldsherskarne i detta mörker, mot ondskans andemakter i himlarymderna." Den gudomliga varningen ljuder genom seklerna ända ned till vår tid: "Varen nyktra och vaken; ty eder vedersakare, djäfvulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker hvem han må uppsluka." "Ikläden eder hela Guds vapenrustning, på det att I mån kunna stå emot djäfvulens ränker." rätt

(466) Från Adams dagar till vår egen tid har vår store fiende brukat sin makt till att förtrycka och förderfva. Han bereder sig nu till sin sista strid mot församlingen. Alla som söka följa Jesus skola komma till att deltaga i striden mot denne obarmhertige fiende. Ju mer en kristen efterliknar det gudomliga exemplet, desto säkrare är det, att han skall blifva föremål för satans angrepp. En hvar som flitigt deltager i verksamheten för Kristi sak och söker att uppenbara den ondes bedrägerier samt att framställa Kristus för sina medmänniskor, kan vittna med Paulus, att han tjenar Herren i all ödmjukhet under många tårar och frestelser. rätt

(466) Satan angrep Kristus med sina grymmaste och listigaste frestelser men han blef besegrad vid hvarje anfall. Dessa strider blefvo utkämpade för vår skull; dessa segrar gjorde det möjligt för oss att öfvervinna. Kristus skall gifva alla dem styrka, hvilka söka derefter. Ingen människa kan mot sin egen vilja öfvervinnas af satan. Frestaren har ingen makt till att beherska viljekraften eller att tvinga själen till att synda. Han kan bringa elände, men han kan icke befläcka. Han kan förorsaka ängslan men han kan icke göra någon ohelig. Det förhållande, att Kristus har segrat, bör uppmuntra hans efterföljare till att modigt strida emot synd och satan. rätt

nästa kapitel