Onde andars verk.

(467) Förbindelsen mellan den synliga och osynliga verlden, Guds änglars arbete och onde andars verk äro tydligt uppenbarade i Skriften och äro oskiljaktigt förenade med människans historia. Det finnes en tilltagande benägenhet för att icke tro på onde andars tillvaro; och många tro, att de heliga änglarne, hvilka äro "tjensteandar, som utsändas till tjenst för deras skull, som skola ärfva frälsning," äro de aflidnes andar. Men Skriften lär icke allenast, att både goda och önda änglar existera, utan den framställer äfven obestridliga bevis för att de icke äro döda människors andar. rätt

(467) Änglar existerade, innan människan blef skapad; ty när jordens grundval lades, sjöngo morgonstjärnorna tillsammans "och alla Guds barn fröjdade sig." Efter människans fall blefvo änglarne utsända att bevaka lifvets träd, och detta skedde, innan någon människa hade smakat döden. Änglarne hafva en förträffligare natur än människorna; ty psalmisten säger, att Gud har gjort människan mindre än änglarne. rätt

(467) Skriften upplyser oss om dessa himmelska väsendens antal, deras makt och härlighet, deras delaktighet i Guds regering samt tillika deras förhållande till återlösningsverket. " Herren har i himmelen stält sin tron, och hans rike herskar öfver all ting." Och profeten säger: " Jag hörde en röst af många änglar rundt omkring tronen," de stå inför konungarnes Konung - änglar, "starke hjältar," "tjenare, som uträtten hans vilja," när de höra" hans ords röst." Tusen sinom tusen och tiotusen sinom tiotusen var antalet på de himmelska sändebud, som profeten Daniel såg. Aposteln Paulus benämner dem" otaliga änglar." Såsom Guds sändebud löpa de "fram och åter likasom blixten i sicksack," så bländande är deras härlighet och så snabb deras flykt. Ängeln, som visade sig vid Frälsarens graf, och hvilkens "utseende var såsom en ljungeld och hans klädnad hvit såsom snö," förorsakade att "väktarne skälfde af fruktan för honom och vordo såsom döde." När Sanherib, den. stolte assyriern, försmädade och bespottade Gud samt hotade Israel med förstöring, hände det "samma natt, att Herrens ängel gick ut och slog i assyriernas läger ett hundra åttiofem tusen män." Ängeln "förgjorde alla krigare och furstar och höfdinga: i den assyriske konungens läger, så att han med skam drog tillbaka till sitt land." rätt

(468) Änglar utsändas med nådefulla uppdrag till Guds barn. De blefvo sända till Abraham med löften om välsignelse; till Sodoms portar för att rädda den rättfärdiga Lot från att förgås tillika med staden genom eld; till Elias, då han var nära att omkomma i öknen af trötthet och hunger; till Elisa med brinnande vagnar och hästar, som omringade den lilla staden, i hvilken han omgafs af sina fiender; till Daniel, när han sökte vishet hos Gud vid en konungs hof och när han var öfvergifven för att blifva ett byte för lejonen; till Petrus i Herodes' fängelse, när han var dömd till döden; till fångarne i Filippi; till Paulus och hans sällskap under den stormiga natten på hafvet; till Kornelius för att bereda honom till att emottaga evangelium; till Petrus för att sända honom med frälsningens budskap till en främmande hedning. Sålunda harva heliga änglar under alla tider betjenat Guds folk. rätt

(468) En skyddsängel tillsättes för en hvar, som följer Kristus. Desse himmelske väktare bevara de rättfärdige för den ondes makt. Detta erkände satan sjelf, när han sade: "Månne då Job fruktar Gud för intet? Har du icke omgärdat honom och hans hus och allt hvad honom tillhörer på alla sidor?" De medel, genom hvilka Gud bevarar sitt folk, framställas i psalmistens ord: "Herrens ängel lägrar sig omkring dem som frukta honom och befriar dem." Frälsaren sade, i det han talade om dem som trodde på honom: "Sen till, att I icke förakten någon enda af dessa små; ty jag säger eder, att deras änglar i himmelen se alltid min Faders ansigte, som är i himmelen." De änglar, som äro tillsatta att betjena Guds barn, harva i alla tider varit i tillfälle att komma inför honom. rätt

(469) Alltså, när Guds barn äro utsatta för den bedrägliga makten och den vakna arglistigheten af mörkrets furste samt äro i strid med alla de onda makterna, hafva de löfte om de himmelske änglarnes ständiga beskydd. Detta löfte gafs ej onödigtvis. Gud udgifver sina barn löfte om nåd och beskydd, emedan de äro utsatta för ett starkt inflytande från onda andar - andar, som äro talrika, beslutsamma och outtröttliga, hvilkas arglistighet; och makt ingen med trygghet kan vara okunnig om eller förbigå med likgiltighet. rätt

(469) De onda änglarne blefvo i begynnelsen skapade syndfria och jämlika i natur, krafter och härlighet de heliga väsenden, som nu äro Guds sändebud; men genom synden harva de fallit och förenat sig om att vanära Gud och förderfva människorna. Delaktiga med satan i hans uppror och tillika med honom utdrifna ur himmelen, hafva de i alla tider samverkat med honom i hans strid mot Guds regering. Skriften upplyser oss om deras förbund och styrelse, om deras olika rang, om deras förstånd och skarpsinne samt om deras ondskefulla bemödanden att förstöra människornas frid och lycka. rätt

(469) I Gamla Testamentets historia förekomma då och då berättelser om onda andars tillvaro och verksamhet; men det var under den tid, när Kristus var på jorden, som de ådagalade sin makt i högsta grad. Kristus hade kommit för att utföra den plan, som var bestämd till människans återlösning, och satan beslöt att förfäkta sin rätt till att beherska verlden. Det hade lyckats honom att upprätta afguderi öfverallt på jorden, utom i Palestina. Till detta enda land, som icke alldeles hade underkastat sig frestarens herravälde, kom Kristus för att bringa folket himmelens ljus. Här voro två täflande väsenden, som gjorde anspråk på öfverhöghet. Jesus uträckte sin kärleks armar samt bjöd alla som ville att söka förlåtelse för synder och frid hos honom. Mörkrets här såg, att dess herravälde icke var obegränsadt, och den förstod, att om Kristi mission hade framgång, skulle dess styrelse snart upphöra. Satan rasade såsom ett lejon i bojor och visade trotsigt sin makt öfver människornas kroppar såväl som själar. rätt

(470) Att människor hafva varit besatta af onde andar, är tydligen omtaladt i Nya Testamentet. De personer, som voro sålunda hemsökta, ledo icke blott af sjukdom från naturliga orsaker. Kristus hade fullkomlig insigt i det han hade att göra med, och han märkte de onda andarnes omedelbara närvaro och verksamhet. rätt

(570) Ett slående exempel på deras antal, makt och arglistighet såväl som på Kristi makt och barmhertighet förekommer i den bibliska berättelsen om huru han botade de besatte i Gadara. Desse eländige galningar, som motsatte sig allt tvång, vredo sig, fradgades, rasade och fylde luften med sina skri, sårade sig sjelfva och satte alla i fara, som kommo i deras närhet. Deras blödande, vanstälda kroppar och förryckta sinnen framstälde en syn, som behagade mörkrets furste. En af de onda andarne, som beherskade de sjuke männen, utropade: "Legio är mitt namn; ty vi äro många." I den romerska hären bestod en legion af från tre till fem tusen man. Satans härskaror äro alltså ordnade i kompanier, och det kompani, som desse onde andar tillhörde, räknade icke mindre än en legion. rätt

(470) På Jesu befallning lemnade de onde andarne sina offer, och desse sutto sedan lugnt vid Jesu fötter och visade sig undergifna, förståndiga och saktmodiga. Men de onda andarne fingo tillåtelse att jaga en svinhjord i hafvet; och invånarne i Gadara tyckte, att förlusten af denna mer än uppvägde de välsignelser Kristus hade meddelat, och de bådo derför den gudomlige Läkaren att lemna deras granskap. Detta var det resultat, som satan önskade att åstadkomma. Genom att skjuta skulden för deras förlust på Jesus väckte han folkets egennyttiga fruktan och hindrade det från att lyssna till hans ord. Satan anklagar beständigt de kristne för att vara orsak till förlust, olycka och lidanden i stället för att låta upphofvet härtill falla, der det borde, nämligen på honom sjelf och hans medhjälpare. rätt

(470) Men Kristi afsigter blifva likväl icke hindrade. Han tillät de onde" andarne att förstöra svinhjorden för att straffa de judar, som uppfödde dessa djur för vinnings skull. Om Kristus icke hade tillbakahållit de onde andarna, skulle de hafva störtat icke allenast svinen, utan äfven deras vaktare och egare i hafvet. Att vaktarne och egarne blefvo bevarade, härrörde allena från hans makt, som han nådigt brukade till deras räddning. Denna händelse fick ytterligare ega rum, så att lärjungarne kunde blifva vittne till satans grymma makt öfver både människor och djur. Frälsaren önskade, att hans efterföljare skulle få kunskap om den fiende, som de måste strida emot, så att de icke skulle blifva bedragna eller öfvervunna genom hans konstgrepp. Det var också hans vilja, att folket på denna trakt skulle se hans förmåga till att sönderbryta satans ok och frigöra hans fångar. Och ehuru Jesus sjelf lemnade platsen, blefvo de på ett så underbart sätt befriade männen qvar och vittnade om sin Välgörares barmhertighet. rätt

(471) Andra fall af en liknande beskaffenhet omtalas i Skriften. Dottern till en syrofenicisk qvinna var svårt plågad af en djäfvul, som Jesus utdref genom sitt ord. "En besatt, som var blind och döfstum," en ung man, som hade en stum ande, hvilken ofta hade" kastat honom både i eld och i vatten för att frigöra honom," den besatte, som var plågad af "en oren ond ande" och störde deras frid på sabbaten i synagogan i Kapernaum - alla dessa botade den barmhertige Frälsaren. I nästan hvarje fall behandlade Kristus den onde anden såsom ett förnuftigt väsende och befalde honom att gå ut ur sitt offer och icke plåga det längre. De som voro församlade i Kapernaum och sågo hans stora makt, blefvo häpna, "och de talade med hvaranda, sägande: Hvad är detta för ett ord, att han med makt och väldighet befaller de orene andarne, och de gå ut." rätt

(471) De som äro besatta af onde andar, framställas i allmänhet vaxa i ett tillstånd. hvari de lida mycket; men det finnes likväl undantag från denna regel. Det fans några, som helsade det sataniska inflytandet välkommet för att erhålla öfvernaturlig makt. Desse hade naturligtvis ingen strid med de onde andarne. Till denna klass hörde de som egde en spådomsanda - trollkarlarne Simon och Elymas och den tjensteflicka, som följde Paulus och Silas i Filippi. rätt

(471) Inga personer äro i större fara för de onde andarnes inflytande än de som, tvärt emot Skriftens många och tydliga vittnesbörd, förneka djäfvulens och hans änglars tillvaro och verksamhet. Så länge som vi äro okunniga om deras list, hafva de ett otroligt stort företräde. Många följa deras ingifvelser, medan de tro, att de följa sin egen vishet. Detta är orsaken, hvarför satan under ändens tid, då han skall verka med större makt för att bedraga och förderfva, öfverallt utbreder den tron, att han icke existerar. Det är hans konstgrepp att dölja sig sjelf och det sått, på hviket han verkar. rätt

(472) Det finnes intet, hvilket den store bedragaren fruktar så mycket, som att man skall blifva bekant med hans anslag. För att bättre kunna dölja sin verkliga karakter och afsigt, har han ingifvit människorna till att afmåla sig på ett sätt, som icke väcker någon starkare känsla än hån och förakt, Det behagar honom väl, att man framställer honom såsom ett löjeväckande, förhatligt väsende, vanskapligt, till hälften djur och till hälften människa. Han finner nöje i att höra sitt namn brukas på skämt och spe af dem som anse sig sjelfva för intelligenta och upplysta. rätt

(472) Emedan satan har förklädt sig med ovanlig skicklighet, framställes den frågan vidt och bredt: "Existerar verkligen något sådant väsende?" Det är ett bevis på hans framgång, att många teorier, som förneka Skriftens tydliga vittnesbörd, likväl allmänt antagas i den religiösa verlden. Satan kan lätt beherska sinnet hos dem som icke veta något om hans inflytande; derför gifver Guds ord så många exempel på hans gerningar - exempel, hvilka för oss uppenbara hans hemliga styrka samt sålunda ställa oss på vakt mot hans angrepp. rätt

(472) Satan och hans härskaras makt och arglistighet kunde i sanning förskräcka oss, om vi icke funne beskydd och frälsning hos vår Förlossare, hvilkens makt är större. Vi stänga sorgfälligt våra hus med reglar och lås för att beskydda vår egendom och våra lif för onda människor; men vi tänka sällan på att de onda änglarne beständigt söka tillträde till oss och att vi icke i vår egen styrka hafva något medel till försvar mot deras angrepp. Om de fingo tillåtelse, kunde de förvirra vårt förstånd, försvaga och plåga vår kropp, förstöra våra egodelar och våra lif. De finna nöje i blott elände och förstöring. Förskräckligt är tillståndet af de personer, som motstå Guds fordringar och gifva efter för satans frestelser, till dess Gud öfverlåter dem till de onde andarnes herravälde. Kristi efterföljare äro alltid trygga under hans beskydd. Mäktiga änglar utsandas från himmelen för att beskydda dem. De ogudaktige kunna icke genombryta den vakt, som Gud sätter omkring sitt folk. rätt

nästa kapitel