Satans snaror.

(474) Den stora striden, som nu har fortgått mellan Kristus och satan i nästan sex tusen är, skall snart upphöra; och den onde fördubblar sina ansträngningar att tillintetgöra Kristi verk för människorna och att Unga själar i sina snaror. Det verk han söker att utföra är att hälla människorna i mörker och obotfärdighet, till dess Frälsarens förmedling upphört och det icke längre finnes nägot offer för synden. rätt

(474) När man icke gör någon synnerlig ansträngning att motstå hans makt, när likgiltighet herskar i församlingen och verlden, så är satan lugn; ty dä är han icke i fara för att mista dem som han tager till fänga enligt sin vilja. Men när uppmärksamheten riktas på eviga ting, och själarna fråga: "Hvad skall jag göra, att jag må varda frälst?" så infinner han sig och söker att mäta sin makt med Kristi makt och att motverka den Helige Andes inflytande. rätt

(474) Skriften vittnar, att vid ett visst tillfälle, när Guds änglar kommo att inställa sig inför Herren, kom också satan med dem. Han kom icke för att buga sig för den evige Konungen, utan för att befrämja sina egna ondskefulla planer mot de rättfärdige. Med samma afsigt är han närvarande, när människor samlas för att tillbedja Gud. Ehuru han är dold, verkar han likväl med all flit för att beherska tillbedjarnes sinnen. Liksom en skicklig fältherre uppgör han sina planer på förhand. Når han ser, att Guds sändebud ransakar Skriften, lägger han märke till det ämne, som skall framhållas för folket. Då använder han all sin list och förslagenhet till att så styra omständigheterna, att budskapet icke skall göra något intryck på dem han bedrager i det särskilda ämne som framhälles. Den som mest behöfver varningen, uppeggas till att taga vara på en eller annan affär, som fordrar hans närvaro, eller han hindras på något annat sätt från att höra de ord, som annars kunde blifva för honom en lifvets lukt till lifvet. rätt

(475) Åter ser satan huru bekymrade Guds tjenare äro på grund af det andliga mörker, som omgifver människorna. Han hör deras ifriga böner om gudomlig nåd och kraft till att undanrödja likgiltighet, lättsinne och overksamhet. Sedan begynner han med förnyad kraft på sina konster. Han frestar människorna till att hängifva sig åt öfverdrift i mat och dryck och andra njutningar, och sålunda bedöfvar han deras förnimmelse förmåga, så att de icke kunna fatta de ting, som de mest behöfva att lära. rätt

(475) Satan vet ganska väl, att ana som han kan förleda till att uraktlåta bön och forskning i Skriften, skola öfvervinnas genom hans anfall. Derför uppfinner han alla möjliga ting, som kunna upptaga tankarne. Det har alltid funnits personer, som göra anspråk på gudaktighet, men hvilka, i stället för att skrida framåt i sanningen, göra det till sin religion att finna ett eller annat fel i karakteren eller villfarelse i tron hos dem, med hvilka de icke stämma öfverens. Sådana personer äro satans bästa medhjälpare. De äro icke få, som anklaga bröderna; och de äro alltid verksamma, när Gud verkar och hans tjenare söka att hembära honom sann hyllning. De framställa deras ord och handlingar, som älska och lyda sanningen, i ett falskt ljus. De söka att visa, att de mest att varliga, nitiska och sjelfförnekande Kristi tjenare äro bedragare eller bedragna. Det är deras verk att misstyda bevekelsegrunden till hvarje sann och ädel handling, att utbreda beskyllningar och väcka misstankar hos dem som äro oerfarna. På hvarje upptänkligt sätt söka de att låta det som är rent och rättfärdigt, synaö, som om det vore orent och bedrägligt. rätt

(475) Men ingen behöfver att blifva bedragen angående dem. Man kan lätt se hvilkens barn de äro, hvilkens exempel de följa och hvilkens verk de utföra. "Af deras frukt skolen I känna dem." Deras förfaringssätt liknar satans, den giftige baktalaren, "vårs bröders anklagare." rätt

(476) Den store bedragaren har många tjenare, som äro färdiga till att framställa alla slags villfarelser för att insnarja själar - falska lärdomar, som äro lämpade efter den olika smaken och förmögenheterna hos de människor, hvilka han söker att förderfva. Det är hans plan att införa i församlingen opånyttfödda, hycklande element, som kunna underhålla tvifvel och otro samt lägga hinder i vägen för alla som önska att se Guds verk gå framåt och sjelfva följa med det. Många, som icke hafva någon verklig tro på Gud och hans ord, instämma i några sanningar och gå under namn af kristne; och sålunda få de tillfalle att införa sina villfarelser såsom Skriftens lära. rätt

(476) Det påstående, att det är af föga vigt hvad en människa tror, är en af de snaror, som satan brukar med största framgång. Han vet, att når sanningen emottages i kärlek, helgar den själen hos emottagaren; derför söker han beständigt att ersätta den med falska teorier, fabler och ett annat' evangelium. Från begynnelsen hafva Guds tjenare måst strida mot falske lärare, icke blott såsom mot förderfvade män, utan såsom mot personer, hvilka inpräglade falska lärdomar, hvilka vöro skadliga för själen. Elias, Jeremias och Paulus motsatte sig bestämdt och oforskräckt de personer, som vände andra bort från Guds. ord. Den frisinnighet, som anser en rätt religiös tro för oväsentlig, blef alls icke gynnad af desse sanningens helige försvarare. rätt

(476) De obestämda och sällsamma tolkningarna af Skriften och de många motstridiga trossatserna, som finnas i den kristna verlden, äro vår store motståndares medel till att förvirra själar, så att de ej kunna fatta sanningen. Och den oenighet och söndring, som existera bland kyrkosamfunden, härröra i betydlig grad från det rådande bruket att förvränga Skriften för att understödja den teori man gynnar. I stället för att sorgfälligt forska i Guds ord med ett ödmjukt hjärta för att erhålla kunskap om hans vilja, söka många blott att upptäcka ett eller annat, som är egendomligt och originelt. rätt

(476) För att understödja falska lärosatser eller okristliga handlingar lösrycka några personer skriftställen från sitt sammanhang och anföra kanhända hälften af en enda vers för att bevisa påstående, medan den andra delen af versen skulle hafva visat, att meningen var just den motsatta. Med ormens listighet förskansa de sig bakom osammanhängande uttryck, som äro affattade i öfverensstämmelse med deras köttsliga begår. Sålunda förvränga många afsigtligen Guds ord. Andra som hafva en liflig inbillningskraft, vända sig till den Heliga Skrifts bilder och symboler och utlägga dem enligt sin egen fantasi, utan att taga hänsyn till Skriftens vittnesbörd - ehuru den är sin egen tolk - och sedan framställa de sina motstridiga opinioner såsom Bibelns lära. rätt

(477) När man hängifver sig åt att granska Skriften utan att hafva en ödmjuk, läraktig, bedjande anda, så skola de lättaste och enklaste såväl som de mera svårfattliga skriftställena lösryckas eller bortvändas från sin råtta mening. De påfliga ledarne välja sådane delar af Skriften, som äro mest tjenliga för deras afsigter, utlägga dem efter eget behag och framställa dem derefter för människorna, medan de förbjuda dem att granska Bibeln och att förstå dess heliga sanningar för sig sjelfva. Hela Bibeln bör gifvas till folket, just såsom den är. Det vore bättre för dem att ej få någon undervisning från Bibeln alts än att få Bibelns lära så skamlöst förvrängd. rätt

(477) Bibeln var ämnad till att blifva en vägvisare åt alla som önska att blifva bekanta med sin Skapares vilja. Gud gaf människan det profetiska ordet. Änglar och äfven Kristus sjelf kommo för att undervisa Daniel och Johannes om de ting, som snart skulle inträffa. De vigtiga saker, som angå vår frälsning, skulle icke alltid förblifva hemliga. De blefvo icke uppenbarade på ett sådant sätt, att de skulle förvirra och vilseleda dem som uppriktigt söka efter sanningen. Herren säger genom profeten Habakuk: "Skrif upp din syn och rista den på taflor att den lätt må kunna läsas." Guds ord är tydligt för alla som vilja granska det med ett bedjande hjärta. Hvarje uppriktig skal skall komma till sanningens ljus. "För den rättfärdige är ljus utsådt." Och ingen församing kan fortgå i helgelse, så framt icke dess medlemmar allvarligt söka efter sanningen såsom efter dolda skatter. rätt

(477) Genom anspråk på liberalitet och frisinne tillslutas männikornas ögon för motståndarens konstgrepp, medan denne hele tiden verkar stadigt för att utföra sin afsigt. När det lyckas honom att införa mänskliga spekulationer i stället för Bibeln, så åsidosättes Guds lag, och församlingarna äro under syndens träldom, medan de påstå sig vara fria. rätt

(478) Vetenskapliga undersökningar harva blifvit en förbannelse för många. Gud har låtit ett stort ljus uppgå för verlden genom nya upptäckter på konstens och vetenskapens område. Men om de icke ledas af Guds Ande i sina undersökningar, så blifva äfven de mest begåfvade människor förvirrade, när de försöka att utfinna vetenskapens förhållande till det uppenbarade ordet. rätt

(478) Mänsklig kunskap i både materiella och andliga ting är en sidig och ofullkomlig; derför äro många icke i stånd till att harmoniera sina åsigter om vetenskapen med Skriftens vittnesbörd. Många antaga tomma teorier och spekulationer för vetenskapliga sanningar, och de anse, att Guds ord bör pröfvas enligt "den vishet som falskeligen så benämnes," Skaparen och hans verk stå öfver deras fattningsförmåga, och enär de icke kunna förklara dem enligt naturens lagar, så anse de den bibliska historien för opålitlig. De som tvifla på Gamla och nya Testamentets pålitlighet, gå ofta ett steg längre och tvifla på Guds tillvaro samt tillskrifva naturen oändlig kraft. De harva forlorat Sitt ankare och drifva omkring bland otrons klippor. rätt

(478) Sålunda afvika många från tron och förföras af djäfvulen. Människorna harva försökt att blifva visare än deras Skapare. Den mänskliga filosofien har försökt att utforska och förklara hemligheter, som aldrig skola blifva uppenbarade under evigheten. Om människorna blott ville söka att förstå hvad Gud har uppenbarat om sig sjelf och sina afsigter, så skulle de erhålla en sådan åskådning af Jehovas härlighet, majestät och makt, att de skulle erkänna sin egen ringhet och blifva belåtna med det som Gud har uppenbarat för dem och deras barn. rätt

(478) Det är ett mästerstycke af satans bedragen att leda människorna till att forska i och göra sig föreställningar om det som Gud icke har uppenbarat och som han icke önskar, att de skola förstå, Det var på detta sätt, som Lucifer förlorade sin plats i himmelen. Han blef missnöjd, emedan alla Guds hemliga planer icke blefvo meddelade för honom, och han ringaktade helt och hållet det som var uppenbaradt beträffande hans eget verk i den höga ställning, som blifvit honom anvisad. Genom att uppväcka samma missnöje hos de änglar, som stono under hans kommando, förorsakade han deras fall. Nu söker han att fylla människorna med samma anda och att förmå dem till att äfven ringakta Guds tydliga bud. rätt

(479) De som icke vilja tro Bibelns tydliga, inträngande sanningar, söka beständigt efter behagliga fabler, som kunna lugna samvetet. Ju mindre andlighet, sjelfförsakelse och ödmjukhet äro förbundna med de läror, som framställas, desto mera gynsamt emottagas de. Dessa personer förnedra sina förståndsförmögenheter till att tjena sina köttsliga begär. De anse sig alltför visa att läsa Skriften med ett ångerfullt hjärta och med uppriktig bön om gudomlig ledning, och alltså harva de intet skydd mot villfarelser. Satan står färdig till att uppfylla hjärtats önskan, och han bedrager dem med sina villfarelser, som han sätter i sanningens ställe. På detta sätt fick påfvemakten herravälde öfver människorna, och protestanterna följa i dess spår, i det de förkasta sanningen, emedan den bringar ett kors. Alla människor, som försumma Guds ord för sin egen beqvämligöets skull och för att de icke skola komma i strid med verlden, skola slutliga lemnas till att tro förderfliga villfarelser i stället för religionens sanningar. Villfarelser i hvarje tänkbar form skola antagas af dem som uppsåtligen förkasta sanningen. Den som ser med fasa på en villfarelse, skall lätt antaga en annan. Aposteln Paulus talar om vissa människor, som "icke hafva mottagit kärleken till sanningen, att de måtte blifva frälsta," och han säger om dem: "Och fördenskull skall Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen, på det att alla må varda dömda som icke hafva trott sanningen, utan haft sin lust i orättfärdigheten." Med sådana varningar framför oss höfves det oss att vara på vår vakt med hänsyn till de läror vi antaga. rätt

(479) Ett af de verksammaste medel denne store bedragare brukar, är spiritualismens förföriska lärdomar och lögnaktiga underverk. Förklädd såsom en ljusets ängel, utbreder han sina nät, der man minst tänker derpå. Om människorna blott ville betrakta Guds ord med allvarlig bön om att förstå det, så skulle de icke blifva lemnade i mörker till att antaga falska lärdomar. Iden när de förkasta sanningen, blifva de ett byte för bedragaren. rätt

(480) En annan farlig villfarelse är den lära, som förnekar Kristi gudom och påstår, att han ej hade någon tillvaro, förrän han kom till denna verld. Denna teori hyllas af många, som bekänna sig till att tro Bibeln; men den är en direkt motsägelse af vår Frälsares tydliga vittnesbörd beträffande hans förhållande till Fadern, hans gudomliga natur och hans tillvaro före hans uppenbarrelse på jorden. Man kan icke hysa denna åsigt utan att förvända Skriften på det mest oförsvarliga sätt. Den förringa! icke blott människans begrepp om försoningsverket, utan den undergräfver äfven tron på Bibeln såsom en uppenbarelse från Gud. På samma gång denna lära härigenom blir farligare, blir den äfven svårare att vederlägga. Om människorna förkasta. Skriftens vittnesbörd angående Kristi gudom, så är det fåfängt att söka resonera med dem angående denna punkt, ty intet be. vis, huru tydligt det än må vara, kunde öfvertyga dem. "En naturlig människa fattar icke det som tillhör Guds Ande, ty det är henne en dårskap, och hon kan icke begropa det, emedan det måste andeligen bedömas." Ingen, som hyllar denna villfarelse, kan hafva ett rätt begrepp om Kristi natur eller mission eller om Guds stora plan till människans återlösning. rätt

(480) En annan listig och förderflig villfarelse, som hastigt utbreder sig, är den åsigten, att satan icke existerar såsom ett personligt väsende, utan att detta namn brukas i Skriften blott för att framställa människans onda tankar och önskningar. rätt

(480) Den lärdom, som höres vidt och bredt från de populära predikstolarne, att Kristi andra ankomst till jorden är hans ankomst till hvarje människa vid döden, är en uppfinning, som vänder, människans tankar bort från hans personliga ankomst på himmelens skyar. Satan har i många år talat sålunda: "Se, han är i kamrarna," och många själar hafva gått förlorade, emedan de antagit detta bedrägeri. rätt

(480) Den verldsliga visheten lär äfven, att lönen är obehöflig. Vetenskapsmän påstå, att det icke kan gifvas något verkligt svar på bön; att detta skulle vara ett åsidosättande af naturens lagar, ett underverk, och att underverk icke förekomma. Verldsalltet, säga de, styres enligt faststälda lagar, och Gud sjelf gör intet emot dessa lagar. Sålunda framställa de Gud, som om ban vore bunden af sina egna lagar; liksom om de gudomliga lagarnes verksamhet kunde inskränka Guds frihet. En sådan lära är stridande mot Skriftens vittnesbörd. Gjorde icke Kristus och hans apostlar underverk? Den samme barmhertige Frälsaren lefver ännu, och han är lika villig att lyssna till de troendes böner, som då han vandrade personligen bland människorna. Det naturliga verkar i förbindelse med det öfvernaturliga. Det är en del af Guds plan att gifva oss till svar på trons bön det som han icke skulle hafva gifvit, om vi icke hade bedt om det. rätt

(481) De oriktiga lärdomar och sällsamma ideer, som vinna inträde bland kyrkosamfunden, äro otaliga. Det är omöjligt att beräkna de onda följderna af att flytta ett af de gränsmärken, som Guds ord har faststält. Blott få af dem som våga att göra detta stanna vid att förkasta endast en sanning. De fleste fortfara med att åsidosätta den ena sanningen efter den andra, tills de slutligen blifva helt otrogna. rätt

(481) De villfarelser, som förekomma i den populära teologien hafva drifvit mången själ till tvifvel, hvilken eljes kunde hafva trott Skriften. Det är omöjligt för en sådan person att antaga läror, som kränka hans begrepp om rättvisa, barmhertighet och godhet; och enär sådana läror framställas såsom Bibelns lära, så vägrar han att erkänna den såsom Guds ord. rätt

(481) Och det är just detta, som satan söker att åstadkomma. Det är intet han önskar mera än att tillintetgöra förtroendet till Gud och hans ord. Satan anför en stor här af tviflare, och han verkar af alla krafter för att bedraga själar och föra dem öfver till sina leder. Det har blifvit på modet att tvifla. Det fins många människor, som betrakta Guds ord med misstroende af samma skäl som de hysa misstroende till dess upphofsman, nämligen emedan det klandrar och fördömer synden. De som icke äro villiga att lyda dess fordringar, söka att omstörta dess auktoritet. De läsa Bibeln eller lyssna till dess lära, såsom den förkunnas från predikstolen, blott för att finna fel i Skriften eller i predikan. Icke få blifva otrogna för att kunna rättfärdiga eller ursäkta sig sjelfva i sin pligtförgätenhet. Andra antaga otrons principer på grund af stolthet eller håglöshet. De älska maklighet alltför mycket att utmärka sig genom att uträtta något som är hedervärdt, som fordrar ansträngning och sjelfförsakelse. Derför stöka de att vinna anseende för stor vishet genom att kritisera Bibeln. Det finnes mycket, som dödliga människor icke kunna fatta, med mindre de blifva upplysta af Guds vishet och sålunda få de tillfälle att tadla och finna fel. Det finnes många, som anse det vara en dygd att hysa otro och tvifvel; men under ett sken af uppriktighet skall man finna, att sådana personer drifvas af sjelfförtroende och högmod. Många finna nöje i att kunna upptäcka något i Skriften, hvarmed de kunna sätta andra i förlägenhet. Några finna fel och resonera i begynnelsen på den orätta sidan blott af lust till att tvista. De första icke, att de derigenom inveckla sig sjelfva i fogelfängarens snara. Men när de en gång hafva uppenbarat sin otro för andra, tycka de, att de böra försvara sin ståndpunkt. Sålunda s,lutö de Sig till de ogudaktige och stänga paradisets portar för Ing sjelfva. rätt

(482) Gud har i sitt ord gifvit tillräckliga vittnesbörd om dess gudomliga natur. De vigtiga sanningarna beträffande vår återlösning äro klart framstälds. Den Helige Andes bistånd lofvas åt alla som uppriktigt bedja om den, och medels den kan en hvar förstå dessa sanningar för sig sjelf. Gud har gifvit människorna en orygglig grundval, på hvilken de kunna bygga sin tro. rätt

(482) Likväl är människans inskränkta förnuft icke i stånd till att fullkomligt fatta den evige Gudens planer och afsigter. Vi kunna icke fatta Guds djuphet. Vi måste ej söka att med förmätenhet lyfta det förhänge, bakom hvilket han döljer sitt majestät. Aposteln utropar: "Huru outgrndliga åar icke hans domar och huru outransakliga hans vägar!" Vi kunna uppefatta hans styrelse med oss och bevekelsegrunderna derför till den grad, att vi kunna se omätlig kärlek och nåd förenade med oändlig makt. Vår himmelske Fader styr allting i visshet och rättfärdighet, och vi böra icke vara missnöjda eller hysa misstroende, utan börja oss i vördnadsfull undergifvenhet. han skall uppenbara så mycket af sina planer för oss, som det är tjenligt för oss att veta, och i allt annat måste vi förlita oss på den hand, som är allmäktig, på det hjärta, som är fullt af kärlek. rätt

(482) På samma gång, som Gud har gifvit tillråackliga bevis för tro, så skal han dock aldrig aflägsna alla ursäkter för otro. En hvar som söker efter något att bygga tvifvel på, skal finna det; och de som vägra att antaga och följa Guds ord, till dess hvarje invänding är aflägsnad och man ej längre har orsak till at tvifla, skola aldrig komma till ljuset. rätt

(483) Misstro till Gud är den naturliga frukten af ett oomskapadt hjärta, som hyser fiendskap mot honom. Men tron ingifves af den Helige Ande, och den kan icke trifvas utan att den näres. Ingen kan blifva stark i tron utan en kraftig ansträngning. Otron stärkes, när den blifver uppmuntrad, och om människorna, i stället för att betrakta de vittnesbörd, som Gud har gifvit för att vidmakthålla deras tro, inlåta sig i tvifvel och tadlande, skola de finna, att deras tvifvel beständigt blifva stärkta. rätt

(483) Men de som tvifla på Guds löften samt misstro försäkringen om hans nåd, vanära honom; och deras inflytande bidrager till, att stöta andra bort från Kristus i stället för att draga dem till honom, De äro ofruktbara träd, som utbreda sina mörka grenar vidt och bredt samt utestänga solens ljus från andra växter, så att de vissna och dö under dess kalla skugga, Dessa människors lifsarbete skall framstå såsom ett oupphörligt vitne emot dem. De så en tviflets och otrons säd, som en gång skall frambringa en säker skörd. rätt

(483) Det finnes blott en väg att följa för dem som uppriktigt önska att blifva befriade från sina tvifvel. Låt dem gifva akt på det ljus, som redan lyser på deras väg, i stället för att tvifla och tadla, det som de icke förstå; då skola de få mera ljus. Låt dem uppfylla hvarje pligt, som de tydligt kunna fatta, så skola de blifva i stånd till att förstå och utföra de pligter, om hvilka de nu hysa tvifvel. rätt

(483) Satan kan framställa det falska i så stor likhet med sanning en, att det bedrager dem som äro villiga till att blifva bedragna och som söka att undandraga sig den sjelfförsakelse och uppoffring, som sanningen häfver. Men det är omöjligt för honom att i sitt våld hålla en enda själ, som uppriktigt önskar att känna sanningen, hvad det än må kosta. Kristus är sanningen och det ljus, "hvilket upplyser alla människor, då det kommer i verlden." Sanningens Ande har blifvit sänd för att leda människorna till hela sanningen, och Guds Son vittnar: "Söken, och I skolen finna," "om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om läran är från Gud." rätt

(483) Kristi efterföljare känna blott litet till de planer, som satan och hans härskaror uppgöra emot dem, Men han, som sitter i himmelen, skall styra så, att alla dessa konstgrepp hjälpa till att fullända hans djupa planer. Herren låter sitt folk undergå frestelsens eldprof, icke emedan han har behag till dess nöd och lidande, utan emedan denna pröfning är nödvändig för deras slutliga seger. Han kunde icke i öfverensstämmelse med sin egen ära bevara dem för frestelser; ty sjelfva afsigten med pröfningen är att bereda dem till att motstå alla syndens lockelser. rätt

(484) Hvarken ogudaktiga människor eller djäflar kunna hämma Guds verk eller förhindra honom från att vara närvarande hos sitt folk, om detta med ödmjuka, ångerfulla hjärtan bekänner och öfvergifver sina synder samt i tro fasthåller hans löften. Hvarje frestelse, hvarje motstridig inflytelse, antingen den är uppenbar eller hemlig, kan öfvervinnas, "icke med makt och icke med kraft, men med min anda, säger Herren Zebaot." rätt

(484) "Ty Herrens ögon äro vända till de rättfärdiga och hans öron till deras bön. . .. Och hvem är den som kan göra eder ondt, om I nitälsken för det goda." När Bileam, lockad af löftet om rik belöning, brukade besvärjelser mot Israel och genom att offra till Herren sökte att nedkalla en förbannelse öfver sitt folk, tillät Gud honom icke att uttala det onda, som han hade i sinnet, utan han blef tvungen till att utropa: "Huru skall jag kunna förbanna den, hvilken Gud icke förbannar, och fördöma den, hvilken Herren icke fördömer?" "O att jag finge du de rättfärdiges död och min ände varde såsom deras ände!" När han åter hade offrat, sade den ogudaktige profeten: "Si, att välsigna är jag befald; och han har välsignat, och jag kan icke ändra det. Han har ingen orätt sett i Jakob och ingen orätt färdighet skådat i Israel. Herren, hans Gud, är med honom, och han jublar öfver sin konung." "Ehuru spämän icke finnas i Jakob och inga teckentydare i Israel, blifver det dock, när tid är, sagdt för Jakob och för Israel hvad Gud vill göra. Likväl bygdes ett tredje altere, och Bileam sökte åter att nedkalla en förbannelse. Men frän profetens ovilliga läppar vittnade Guds Ande om hans utvalda folks framgäng och straffade deras fienders dåraktighet och ondska: "Välsignad vare den som välsignar dig, och förbannad den som förbannar dig! " rätt

(484) Israeliterna visade på denna tid lydnad för Gud; och så länge som de höllo hans lag, kunde ingen makt på jorden eller i helvetet öfvervinna dem. Men den förbannelse, som Bileam icke fick tillåtelse att uttala öfver Guds folk, lyckades han slutningen at bringa öfver det genom at förleda det till synd. När de öfverträdde Guds bud, skilde de sig från honom, och de blefvo lemnade till at känna förderfvarens makt rätt

(485) Satan vet ganska väl, att den svagaste själ som förblifver i Kristus, är starkare än mörkrets här, och att han skulle möta motstånd, om han visade sig uppenbart. Derför söker han att draga korsets stridsmänd bort från deras starka fästning, medan han ligger i bakhåll med sin här, färdig till att förgöra alla som våga sig in på hans mark. Vi kunna icke vara trygga, med mindre vi i ödmjukhet förlita oss på Gud och lyda alla hans bud. Men ingen är trygg en enda dag eller timma utan bön. Vi borde särskildt bedja Gud om vishet till att förstå hans ord. Här uppenbaras frestarens listighet och de medel, genom hvilka han kan blifva öfvervunnen. Satan eger stor färdighet i att anföra skriftställen och utlägga dem enligt godtycke i förhoppning att kunna bringa oss på fall. Vi borde läsa Bibeln med et ödmjukt hjärta och aldrig förglömma, att vi äro beroende af Gud. Enär vi beständigt måste vara på vakt mot satans anslag, böra vi alltid bedja i tro: "Inled oss icke i frestelse!" rätt

nästa kapitel