Det första stora bedrägeriet.

(486) Satan begynte sina bemödanden att bedraga människoslägtet, när dess historia började. Han, som väckte uppror i himmelen, önskade att förena jordens inbyggare med sig i striden mot Guds regering. Adam och Eva hade varit fullkomligt lyckliga i lydnad för Guds lag, och detta var ett säkert vittnesbörd mot det påstående, som satan hade framhållit i himmelen, att Guds lag var tryckande och motstridande hans skapade varelsers bästa. Dessutom uppväcktes satans afund, när han betraktade det sköna hem, som blifvit beredt för det oskyldiga paret. Han beslöt att störta dem i synd, sö att han, när han hade skilt dem från Gud och fatt dem i sitt vald, kunde taga jorden i besittning och upprätta sitt rike här i motsats till den Högste. rätt

(486) Hade satan uppenbarat sig i sin verkliga karakter, skulle han genast hafva blifvit tillbakaslagen; ty Adam och Eva hade blifvit varnade för denne farliga fiendo; men han verkade i mörker och dolde sin afsigt, så att han desto bättre kunde utföra sin plan. Såsom sitt medium brukade han ormen, hvilken på den tiden var ett väsende med ett intagande utseende, och talade till Eva sålunda: "Skulle väl Gud harva sagt: I skolen icke äta af alla träd i lustgården?" Om Eva hade undvikit att inlåta sig i samtal med frestaren, skulle hon hafva blifvit bevarad; men hon dristade sig till att underhandla med honom och föll så ett offer för hans ränker. Många öfvervinnas fortfarande på samma sätt. De hysa tvifvel och underhandla angående Guds fordringar, och i stället för att lyda Guds bud, antaga de människors teorier, som blott dölja satans planer. rätt

(487) "Då sade qvinnan till ormen: Vi få äta af de träds frukt som äro i lustgården; men om frukten af det träd, som är midt i lustgården, har Gud sagt: Äten icke deraf och kommen icke dervid, att I icke dön! Och ormen sade till qvinnan: Ingalunda skolen I döden dö, ty Gud vet, att på den dag, då I äten deraf, skola edra ögon öppnas och I skolen blifva såsom Gud, vetande hvad godt och ondt är." Han försäkrade att de skulle blifva såsom Gud, i det de skulle erhålla större vishet än förut och blifva i stånd till att inträda i en högre tillvaro. Eva dukade under för frestelsen, och genom hennes inflytande blef äfven Adam bedragen. De trodde ormens ord, att Gud icke menade hvad han sade; de fattade misstroende till sin Skapare och inbillade sig, att han inskränkte deras frihet, samt att de kunde erhålla stor vishet och upphöjelse genom att öfverträda hans lag. rätt

(487) Men hvad fann Adam, sedan han hade syndat, att betydelsen var af dessa ord: "På den dag, du äter deraf, skall du döden dö" ? Fann han, att de menade hvad satan hade öfvertalat honom till att tro, nämligen att han skulle införas i en högre till varo? Da kunde helt visst mycket godt vinnas genom öfverträdelse, och satan skulle då hafva blifvit slägtets välgörare. Men Adam fann icke, att detta var meningen med Guds dom. Gud sade, att människan till straff för sin synd skulle återvända till jorden, hvarifrån hon var tagen: "Stoft är du och till stoft skall du åter varda." 3) Satans ord: "Edra ögon skola öppnas," visade sig vara sanna blott i denna betydelse: Efter att Adam och Eva hade varit olydiga mot Gud, blefvo deras ögon öppna de till att inse sin egen dårskap; de fingo kännedom om det onda och de fingo smaka öfverträdelsens bittra frukt. rätt

(487) Midt i Eden växte lifvets träd, hvilkets frukt hade den egenskapen, att den kunde föreviga lifvet. Hade Adam förblifvit lydig mot Gud, skulle han alltid haft fritt tillträde till detta träd, och skulle harva lefvat i evighet. Men när han syndade, blef han afskuren från att njuta af lifvets träd samt blef alltså underkastad döden. Guds dom: "Stoft är du, och till stoft skall du åter varda," häntyder på lifvets fullständiga slocknande. rätt

(487) Odödlighet, som lofvades människan på vilkor, att hon vore lydig, hade blifvit förverkad genom öfverträdelse. Adam kunde icke lemna sina efterkommande något, som han icke sjelf egde; och det skulle icke haha varit något hopp för det falna slägtet, om icke Gud genom sin Sons offer hade gjort det möjligt för människorna att erhålla odödlighet. Medan döden "har kommit till alla människor, emedan de alla hafva syndat," har Kristus" i ljuset framburit lif och oförgänglighet genom evangelium."4) Och blott genom Kristus kan odödlighet erhållas. Jesus sade. "Den som tror på Sonen, han har evigt lif, men den som icke tror Sonen, skall icke få se lif." Men en hvar kan få del i denna oskattbara välsignelse, om han vill uppfylla vilkoren. Alla" som med tålamod i god gerning söka härlighet och ära och oförgänglighet," skola få ett evigt lif. rätt

(488) Den ende, som lofvade Adam lif genom olydnad, var den store bedragaren. Och ormens ord till Eva i Eden: "Ingalunda skolen I döden dö," var den första predikan, som någonsin blifvit hållen om själens odödlighet. Och likväl upprepas dessa ord, som hvila uteslutande på satans vittnesbörd, från kristenhetens predikstolar, och de flesta människor tro dem lika lätt, som våra första föräldrar trodde dem. Guds dom: "Den själ, som syndar, hon skall dö," förklaras sålunda: Den själ, som syndar, hon skall icke dö, utan lefva evigt. Vi kunna ej annat än förundra oss öfver den ovanliga bedåring, som gör människorna så lättrogna med hänsyn till satans ord och så otrogna beträffande Guds ord. rätt

(488) Om människan efter fallet hade fått fri åtgång till lifvets träd, skulle hon harva lefvat i evighet, och derigenom skulle synden harva blifvit förevigad. Men keruberna med ett blixtrande, svängande svärd blefvo satta "till att bevaka vägen till lifvets träd," och ingen af Adams familj har fått tillåtelse att öfverskrida denna gräns och taga af den lifgifvande frukten. Derför finnes det icke någon odödlig syndare. rätt

(488) Men efter syndafallet befalde satan sina änglar att synnerligen bemöda sig om att inskärpa tron på människans medfödda odödlighet; och sedan de förmått människorna till att emottaga denna villfarelse, skulle de leda dem vidare till att draga den slutsatsen, att syndare komme att lefva i evigt elände. I det mörkrets furste verkar genom sina tjenare, framställer han nu Gud såsom en hämdlysten tyrann, hvilken nedstörtar i helvetet alla dem som icke behaga honom och som låter dem der i evig tid känna sin vrede, medan han med belåtenhet blickar ned på dem, i deras outsägliga ångest och svåra plågor i de eviga lågorna. rätt

(489) Sålunda bekläder ärkefienden människornas Skapare och Välgörare med sina egna egenskaper. Grymhet är satanisk. Gud är kärlek; och allt som han skapade var rent, heligt och älskligt, till dess synden infördes i verlden af den förste store upprorsmäklaren. Satan är sjelf den fiende, som frestar människorna till att synda och sedan förgör dem, om han kan; och när han har försäkrat sig om sitt offer, så jublar han öfver det förderf han har åstadkommit. Om han finge tillåtelse dertill, skulle han fånga hela människoslägtet i sitt nät. Om Gud icke lade sig emellan, skulle icke någon af Adams söner eller döttrar undkomma. rätt

(489) Djäfvulen söker att öfvervinna människorna på vår tid, såsom han öfvervann våra första föräldrar, genom att rubba deras förtroende till sin Skapare och leda dem till att tvifla på hans regerings vishet och hans lagars rättfärdigbet. Satan och hans emissarier framställa Gud såsom till och med värre än de sjelfva för att rättfärdiga sin egen ondska och sitt uppror. Den store bedragaren söker att öfverflytta sin egen karakters förfärliga grymhet på vår himmelske Fader, så att han kan framställa sig sjelf såsom en, hvilken har lidit stor orätt, i det han blef utdrifven ur himmelen, emedan han icke ville underkasta sig en sådan orättvis regent. Han framställer för verlden den frihet som den kan åtnjuta under hans milda regering, i motsats till den träldom, som Jehovas stränga bud pålägga människorna. Sålunda lyckas det honom att locka själar bort från lydnad mot Gud. rätt

(489) Huru stridande mot hvarje kärleks- och barmhertighetskänsla, ja äfven mot vår rättskänsla, är icke den läran, att de ogudaktige döde skola pinas med eld och svafvel i ett evigt brinnande helvete, att de skola plågas, så länge Gud lerver för de synder, som blifvit begångna under deras korta lif på jorden! Men denna lära har blifvit mycket utbredd och förekommer ännu i många kyrkosamfunds trosbekännelser. En lärd teologidoktor sade: " Anblicken af de fördömdes qval i helvetet skall föröka de heliges lycka till evig tid. När de se andra som äro af samma natur och födda under samma omständigheter som de sjelfva, nerstörtade i ett sådant elände och sig sjelfva så upphöjda, så skola de derigenom bättre Våra i stånd till att känna huru lyckliga de äro." En annan brukade dessa ord: "Medan Guds beslut om fördömelse i evighet verkställes på vredens käril, skall röken af deras plåga evinnerligen uppstiga i åsynen af nådens käril, hvilka i stället för att sluta sig till dessa eländiga varelser skola säga: Amen, halleiuja! Lofvad vare Herren!" rätt

(490) Hvar finner man väl i Guds ord en sådan lära? Skola de återlösta i himmelen förlora alla känslor af medömkan och förbarmande, ja till och med vanlig människokärlek? Skola de utbyta dessa ädla känslor mot stoikerns likgiltigbet eller vildens grymhet? - Nej, nej! En sådan lära finnes icke i Guds bok. De som hylla och lära de i ofvan återgifna citat framstälda åsigterna äro kanhända lärde, ja äfven uppriktige män; men de harva blifvit bedragna genom satans spetsfundigheter. Han leder dem till att misstyda starka uttryck i Skriften, så att de framställa den bitterhet och ondska, som tillhöra honom sjelf, och icke vår Skapare. "Så sant jag lefver, säger Herren, Herren: Jag hafver ingen lust till den ogudaktiges död, utan om den ogudaktige vänder om ifrån sin väg, så skall han lefva. Omvänden eder, omvänden eder ifrån edra onda vägar! och hvarför viljen I dö, I af Israels hus?" rätt

(490) Hvad skulle Gud vinna, om det vore sant, att han har bebag uti att bevittna oupphörliga plågor; att han fröjdar sig öfver suckan, skrik och förbannelser, som komma från hans lidande skapade varelser, hvilka ban håller i helvetes lågor? Kunna dessa hemska ljud vara musik för den eviga kärlekens öra? Man anför, att en evig pinas straff för de ogudaktige skulle visa, att Gud hatar synden såsom ett ondt, hvilket är förstörelsebringande för verldsalltets ordning och frid. Hvilken förfärlig hädelse! Liksom om Guds hat till synden vore orsaken, hvarför han förevigar den? Ty enligt desse teologers lära gör en fortsatt pina utan något hopp om nåd sina eländiga offer rasande, och när de utgjuta sin vrede i förbannelser och hädelser, föröka de beständigt sin syndaskuld. Men Guds ära kan icke upphöjas genom att sålunda tillåta synden att oupphörligt tilltaga under evigheten. rätt

(490) Det mänskliga sinnet är ej i stånd till att beräkna huru mycket ondt denna kätterska lära om evig pina har förorsakat. Bibelns religion, som är full af kärlek och godhet och som öfverflödar af barmhertighet, förmörkas genom vidskepelse och höljes med fasa. När vi betänka i hvilka falska färger satan har målat Guds natur, kunna vi då förundra oss öfver att vår barmhertige Skapare blir föremål för fruktan och fasa, ja till och med hat! De förskräckliga begrepp om Gud, som blifvit utbredda i verlden på grund af denna från predikstolarne predikade lära, hafva gjort tusentals, ja milliontals människor till tviflare och otrogne. rätt

(491) Läran om evig pina är en af de falska trossatser, som kallas Babylons skörlefnads vredesvin, hvarmed det har berusat alla folk. Det är i sanning ofattligt, att kristne predikanter kunna hylla detta kätteri och förkunna det från predikstolen. De harva erhållit det från Rom, såsom de harva erhållit den falska sabbaten. Det är sant, att store och gode män harva förkunnat det; men de hade icke fått upplysning öfver detta ämne, såsom vi harva. De voro ansvariga blott för det ljus, som lyste på deras tid; vi hållas ansvariga för det ljus, som skiner på vår tid. Om vi vända oss från Guds ords vittnesbörd och antaga falska trossatser, emedan våra fäder förkunnade dem, så falla vi under den öfver Babylon afkunnade domen - vi dricka af dess skörlefnads vredesvin. rätt

(491) En stor klass, för hvilken läran om evig pina är frånstötande, drifves till en motsatt villfarelse. De se, att Skrifter. framställer Gud såsom ett väsande, fullt af kärlek och barmhertighet, och de kunna icke tro, att han vill öfverlåta sina skapade varelser åt ett evigt brinnande helvete. Men enär de antaga, att själen af naturen är odödlig, så se de ingen annan utväg än att tro, det alla människor till sist skola blifva saliga. Många betrakta Bibelns hotelser såsom något, hvilket är ämnadt blott till att skrämma människorna till lydnad, samt tro, att de icke skola, blifva bokstafligen uppfylda. Sålunda kan syndaren lefva i sjelfviska nöjen och förakta Guds fordringar och likväl förvänta att slutligen finna nåd. En sådan lära, som förlitar för mycket på Guds barmhertighet, men åsidosätter hans rättvisa, är behaglig för det köttsliga sinnet och uppmuntrar de ogudaktige i deras orättfärdighet. rätt

(491) För att visa huru de som tro på alla människors frälsning vränga Skriften till att understödja sina själsförderfvande dogmer, är det blott nödvändigt att anföra deras egna uttryck. Vid begrafningen af en ung, otrogen man, som hade blifvit ögonblickligen dödad genom en olyckshändelse, valde en universalistpredikant till sin text Skriftens framställning beträffande David: "Han tröstade sig öfver Amnons död." rätt

(492) "Man frågar mig ofta," sade talaren, "hvad ödet skall blifva för dem som med oförlåtna synder lemna denna verlden; som kanhända dö i ett berusadt tillstånd eller befläckade af förbrytelser, som icke blifvit dem tillgifna, eller dö, såsom denne unge man dog, utan att hafva bekänt sig till kristendomen eller erfarit religionens kraft. Vi äro tillfredsstälda med hvad Skriften säger; dess svar skall lösa denna bäfvansfulla fråga. Amnon var ovanligt syndig; han var obotfärdig; han blef drucken och dödades, när han var i detta tillstånd. David var en Guds profet; han måste hafva. vetat huruvida det skulle gå väl eller illa för Amnon i den tillkommande verlden. Hvad var hans hjärtas uttryck? - 'Och detta afhöll konung David ifrån att draga ut emot Absalom; ty han tröstade sig öfver Amnons död.' rätt

(492) Och hvad kan man sluta af dessa ord? Visa de icke, att han icke hade någon tro på evig pina? - Så uppfatta vi det; och här finna vi ett triumferande argument till stöd för den behagligare, mera upplysande, mera välgörande läran - nämligen läran om allmän helighet och frid till slut. Han tröstade sig öfver sin sons död. Och hvarför det? - Emedan han med sitt profetiska öga kunde skåda in i den härliga framtiden och se huru denna son, aflägsnad från alla frestelser, befriad ur träldom och renad från syndens besmittelse, skulle blifva insläpt i de uppfarne salige andarnes församling, sedan han först blifvit tillräckligt heliggjord och upplyst. Hans enda tröst var, att hans älskade son, väl aflägsnad från det närvarande tillståndet af synd och lidande, hade gått till den plats, der den Helige Andes högsta verkan kunde utgjutas i hans mörka själ; der hans förstånd skulle blifva upplyst af himmelsk vishet och den odödliga kärlekens ljufva hänryckning, och der han, sålunda beredd, med en helgad natur kunde åtnjuta det himmelska arfvets hvila och gemenskap. rätt

(492) Vi önska, att dessa anmärkningar må uppfattas sålunda, att vi tro, det himmelens salighet icke kan erhållas genom något, som vi kunna göra i detta lif; den beror hvarken på en sinnesändring här i tiden eller på vår närvarande tro eller på någon trosbenännelse." rätt

(493) Sålunda upprepa de som kalla sig Kristi tjenare den lögn, som ormen uttalade i Eden: "Ingalunda skolen I döden dö." "På den dag, då I äten deraf, skola edra ögon öppnas, och I skolen blifva såsom Gud, vetande hvad godt och ondt är." Han förklarar, att de störste syndare - mördare, tjufvar, äktenskapsbrytare - skola efter döden blifva beredda att ingå i den eviga saligheten. rätt

(493) Och hvarifrån drager denne man, som sålunda vränger Skriften, sina slutsatser ? - Från en enda mening, som uttrycker Davids undergifvenhet under Försynens styrelse. ”Han tröstade sig öfver Amnons död." Hans sorgs bitterhet hade blifvit förmildrad genom den tid, som förflutit, och hans tankar vände sig från den döde till den lefvande sonen, som frivilligt hade gått i landsflygt af fruktan för att lida ett rättfärdigt straff för Sitt brott. Och detta skall nu vara bevis på att den blodsskändande, rusiga Amnon genast efter döden blef öfverflyttad till de saliges boningar för att der renas och beredas för de heliga änglarnes sällskap! Detta är i sanning en behaglig fabel, som ät ganska passande för att tillfredsställa det köttsliga hjärtat. Detta är satans egen lära, och den utför hans verk på ett eftertryckligt sätt. Kunna Vi undra på att orättfärdigheten utbreder sig genom en sådan undervisning? rätt

(493) Denne falske lärares förfaringssätt är ett exempel på många andras. Man lösrycker några ord i Skriften från deras sammanhang, som i många fall visar, att deras betydelse är alldeles motsatsen af den förklaring, man gifver dem; och sådana lösryckta skriftställen förväntas och brukas till bevis på läror, som icke hafva någon grund i Guds ord. Det vittnesbörd, som anföres till bevis på att den rusige Amnon är i himmelen, är blott ett antagande, som direkt motsäger Skriftens tydliga och bestämda framställning, att ingen drinkare skall ärfva Guds rike. På detta satt förvända tviflare, otrogna och fritänkare sanning till lögn. Och många människor hafva blifvit bedragna genom deras spetsfundigheter och insöfda i den köttsliga säkerhetens vagga. rätt

(493) Om det vore sant. att alla människors själar ginge direkt till himmelen vid döden, då kunde man helt visst hellre önska döden än lifvet. En sådan tro har förmått många att göra slut på sin egen tillvaro. När de äro öfverväldigade af besvär, bryderi och missräkningar, så synes det vara en lätt sak att slita lifvets sköra träd och flyga bort till den eviga verldens salighet. rätt

(494) Gud har i sitt ord gifvit öfverflödiga bevis för att han skall straffa dem som öfverträda hans lag. De som smickra sig sjelfva med att han är alltför nådig att tillämpa rättvisan på syndare, behöfva blott se på Golgatas kors. Guds Son var fri från synd; hans död bevittnade, att" syndens lön är döden," att hvarje öfverträdare af Guds lag måste erhålla sitt rättvisa straff. Kristus den oskyldige blef synd för människans skull. Han bar öfverträdelsens skuld, och hans Faders ansigte doldes för honom, till dess hans hjärta brast och hans lif utslocknade. Att denna uppoffring gjordes, på det att syndare skulle blifva återlösta. På intet annat sätt kunde människan befrias från syn. dens straff, och hvarje själ, som vägrar att blifva delaktig af den försoning, som har kostat så mycket, måste sjelf bära skulden och lida straffet för öfverträdelsen. rätt

(494) Låtom oss betrakta hvad Bibeln ytterligare vittnar beträffande de ogudaktige och obotfärdige, som universalisterna säga äro i himmelen bland heliga, lyckliga änglar: "Jag är A och O. begynnelsen och änden. Jag skall gifva den som törstar af lifvets vattenkälla för intet." Detta löfte gäller blott dem som törsta. Inga andra än de som känna, att de behöfva lifvets vatten, och som söka det, äfven om de derigenom skulle förlora allt annat, skola erhålla det. "Den som öfvervinner skall få detta på sin lott, och jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son." Här äro äfven vilkor framstälda för att få detta på vår lott måste vi motstå och öfvervinna synden. rätt

(494) Herren säger genom profeten Esaias: "Prisen de rättfärdige 'lyckliga! " " Ve den ogudaktige! honom går det illa, ty hans händers verk skall vedergällas honom." Den vise mannen säger: "Om än en syndare, som hundra gånger gör det ondt är, får länge lefva, vet jag dock, att dem som frukta Gud skall väl gå, derför att de frukta honom, och att det ej skall gå den ogudaktige väl." Och Paulus vittnar, att syndare samka öfver sig sjelfva "vrede på vredens dag, när Guds rättvisa dom varder uppenbar, hvilken skall gifva åt hvar och en efter hans gerningar ;" "nöd och trångmål öfver hvar människas själ, som gör det onda." rätt

(495) "Ingen horkarl eller oren eller girig, hvilken är en afgudadyrkare, har arfslott i Kristi och Guds rike." "Faren efter frid med alla och efter helgelsen, utan hvilken ingen skall se Herren." "Saliga äro de som två sina kläder, att de må få tillträde till lifvets träd och genom portarne ingå i staden. Utanför äro hundarne och trollkarlarne och horkarlarne och mördarne och afgudadyrkarne och alla som älska och göra lögn." rätt

(495) Gud har vittnat för människorna om sina egenskaper och om det sätt, hvarpå han behandlar synden. "Herrep, Herren, en Gud, barmhertig och nådig, långmodig och stor i kärlek och trofasthet, som bevarar kärlek intill tusende led och förlåter missgerning, öfverträdelse och synd, men lemnar ingen ostraffad." "Han skall utrota alla ogudaktiga." "Öfverträdarne skola samtlige förgås; de ogudaktiges framtid. varder afskuren." Den gudomliga regeringens makt och myndighet skola användas till att undertrycka upproret; men uppenbarelsen af Guds rättvisa straff skall blifva fullkomligt öfverensstämmande med Guds karakter såsom ett barmhertigt, långmodigt och välgörande väsende. rätt

(495) Gud lägger icke tvång på någon persons vilja eller omdömesförmåga; han finner icke nöje uti en slafvisk lydnad. Han önskar, att hans skapade väsen skola älska honom, emedan han är värdig att älskas. Han vill, att de skola lyda honom, emedan de förstå och uppskatta hans vishet, rättvisa och välgörenhet. Och alla som harva ett rätt begrepp om dessa egenskaper, skola älska honom, emedan de dragas till honom af beundran för hans karakter. rätt

(495) De godhetens, barmhertighetens och kärlekens principer: Rom Jesus lärde samt belyste genom sin lefnad, äro en framställning af Guds vilja och egenskaper. Kristus förklarade, att han icke lärde något annat än hvad han hade erhållit af sin Fader. Och den gudomliga regeringens principer äro i fullkomlig harmoni med Frälsarens föreskrift: "Älsken edra ovänner!" Gud bestraffar de ogudaktige för verldsalltets goda och äfven till fördel för dem som blifva hemsökta af hans domar. Han skulle göra dem lyckliga, om han kunde göra det i öfverensstämmelse med sin regerings lagar och sin karakters rättvisa. Han omgifver dem med tecken på sin kärlek, han gifver dem kunskap om sin lag och följer dem med sina tillbud om barmhertighet; men de förakta hans kärlek, åsidosätta hans lag och förkasta hans nåd. Medan de beständigt mottaga hans gåfvor, vanära de gifvaren; de hata Gud, emedan de veta, att han afskyr deras synder. Herren har länge undseende med deras egensinnighet; men den afgörande stunden skall slutligen komma, när deras öde blir afgjordt. Skall han då taga desse upprorsmäklare till sig och tvinga dem att göra hans vilja?. rätt

(496) De som harva valt satan till sin anförare och som harva blifvit beherskade af hans makt, äro ieke beredda att inställa sig inför Gud. Stolthet, bedrägeri, tygellöshet och grymhet harva blifvit en del af deras karakter. Runna de inkomma i himmelen och evigt bo bland dem som de harva föraktat och hatat på jorden? Sanningen kan aldrig blifva behaglig för en lögnare; ödmjukhet kan icke tillfredsställa inbilskhet och högmod; renhet är icke angenäm för de förderfvade; oegennyttig kärlek är icke tilldragande för de sjelfviske. Hvilken källa till glädje kunde himmelen erbjuda dem som äro uteslutande upp tagna med jordiska och sjelfviska intressen? rätt

(496) Kunna de som hafva tillbragt sitt lif i uppror mot Gud, plötsligen blifva öfverflyttade till himmelen och bevittna det upphöjda, heliga, fullkomliga tillstånd, som herskar der? Hvarje själ i himmelen är fyld med kärlek, hvarje ansigte strålar af glädje, hänförande musik uppstiger med sånger i sköna melodier till Guds och Lammets ära, och ljusströmmar från hans ansigte, som sitter på tronen, omgifva oupphörligt de återlöste. Kunna de, hvilkas hjärtan äro fulla af hat till Gud, till sanning och helighet, vara med i den himmelska skaran och deltaga i deras lafsånger? Kunna de uthärda att betrakta Guds och Lammets härlighet? - Nej, nej! En lång pröfningstid beviljades dem, så att de kunde utbilda sin karakter för himmelen; men de hafva aldrig öfvat sig till att älska helighet. De hafva aldrig lärt himmelens språk, och nu är det för sent. Deras lif i uppror mot Gud har gjort dem odugliga för himmelen. Dess renhet, helighet och frid skulle blifva en plåga för dem; Guds härlighet skulle blifva en förtärande eld. De skulle längta efter att fly från den heliga platsen. De skulle helsa förstöring välkommen, att de kunde dölja sig för hans ansigte, som dog för att frälsa dem. De ogudaktiges eget val afgör deras bestämmelse. Deras uteslutning ur himmlen är frivillig å deras egen sida, och den är rättvis och nådig å Guds sida. rätt

(497) Liksom syndaflodens vatten, så förkunnar också elden på den stora dagen Guds dom, att de ogudaktige aro oförbätterliga. De hafva ingen lust till att böja sig under Guds vilja. De hafva brukat sin vilja till att göra uppror; och när lifvet är förbi, är det för sent att vända deras tanke gång i den motsatta riktningen - för sent att vända sig från öfverträdelse till lydnad, från hat till kärlek. rätt

(497) När Gud skonade mördaren Kain, gaf han verlden ett exempel på hvad följden skulle blifva, när en syndare fick tillåtelse att lefva och obehindradt fortsätta sin ogudaktiga lefnadsbana. Genom inflytandet af Kains lära och exempel blef en stor mängd af hans afkomlingar förledd till synd till dess ”att människans ondska var stor på jorden och att alla hennes hjärtas uppsåt och tankar beständigt voro onda.” ”Jorden var förderfvad för Guds åsyn och full med orätt." rätt

(497) Gud visade barmhertighet mot verlden då han utplånade de ogudaktiga människorna på Noas tid. Han visade också barmhertighet, när han förmorde de förderfvad invånare i Sodom. Genom satans bedrägeri och makt erhålla de ogudaktige deltagande och beundran och leda på detta sätt beständigt andra till uppror. Så var förhållandet på Kains och på Noas tid, på Abrahams och Lots tid; likaså är det på vår tid. Det är för att visa barmhärtighet mot verldsalltet, som Gud slutligen skall ödelägga dem som förkasta hans nåd. rätt

(497) "Syndens lön är döden, men Guds gåfva är evigt lif i Kristus Jesus, vår Herre." Lifvet är de rättfärdiges arfvedel, men döden är de ogudaktiges arfvedel. Moses förkunnade för Israel: "Si jag har i dag satt dig före lifvet och lyckan, och döden och olyckan.” Den död, som hänvisas till i dessa skriftställen, är icke den död hvilken afkunnades öfver Adam; ty alla människor måste lida straffet för hans öfverträdelse. Det är den "andra döden," som står i motsats till det eviga lifvet. rätt

(498) I följd af Adams synd kom döden öfver alla människor. Alla gå ned i grafven, den ene såväl som den andre. Men på grund af frälsningsplanen skola alla åter uppstå ur sina grafvar. "De dödes uppståndelse skall ske, både de rättfärdigas och de orättfärdigas. " "Ty såsom alla dö i Adam, sa skola ock alla i Kristus göras lefvande," Men en skilnad göres emellan de två klasserne, som uppstå. "Alla som äro i grifterna skola höra hans röst. Och de skola gå derutur, de som hafva gjort det goda, till lifvets uppståndelse, och de som hafva gjort det onda, till domens uppståndelse " De som harva "befunnits värdiga" till lifvets uppståndelse, äro saliga och heliga. ”Öfver dem har den andra döden ingen makt." Men de som icke hafva erhållit förlåtelse genom ånger och tro, måste lida öfverträdelsens straff – ”syndens lön." Det straff de lida, är olika till varaktighet och häftighet, "enligt deras gerningar; men ändas till sist i den andra döden. Enär det är omöjligt for Gud, på grund af hans eviga rättvisa och barmhertighet, att frälsa syndaren i hans synd, så beröfvar han honom den tillvaro han har förverkat genom sina öfverträdelser, och af hvilken han sjelf har visat sig ovärdig. Skriften säger: ”Ännu enliten tid, och den ogudaktige är icke mer, och när du ser efter hans rum, är han icke der.” Och ett annat skriftställe vittnar, att de skola "blifva såsom hade de aldrig varit." Hölja med skam, nedsjunka de i hopplös, evig glömska. rätt

(498) Sålunda skall ett slut göras på synden med allt det elände och förderf den har frambragt. Psalmisten sager: ”Du näpste folken och förgjorde de ogudaktige; deras namn utplanade du till evig tid. Fienderna nedergjordes och blefvo i grund förstörda." Johannes vittnar i Uppenbarelsen, att han såg framåt till det eviga tillståndet och hörde en lofsång från verldsalltet, som icke stördes af ett enda missljud. Han hörde huru allt skapadt i himmelen och på jorden lofvade Gud. Då skall det icke finnas någon förtappad själ, som hädar Gud, - ingen själ, som vrid er sig i evig pina; ingen eländig varelse i helvetet skall blanda sina ångestskrik med de frälstes sång. rätt

(499) Läran om medvetenhet i döden hvilar på den stora grundvillfarelsen, att människan är född med odödlighet. Liksom läran om evig pina, strider denna lära mot Skriftens vittnesblörd, mot förnuftet och våra mänskliga känslor. Enligt den populära tron känna de återlösta i himmelen till allt som försiggår på jorden, och i synnerhet äro de förtrogna med lefvernet hos de vänner, som de lemnat efter sig. Men huru kunde det vara en källa till sällhet för de döde att veta om de lefvandes bekymmer, att bevittna de synder, som deras egna älskade vänner begå, och att se huru de måste lida alla de sorger, missräkningar och qval, som lifvet medför? Huru mycket af himmelens lycksalighet kunde väl åtnjutas af dem som sålunda sväfvade öfver sina vänner på jorden? Och huru frånsWtande är ej den åsigten, att de obotfärdiges själar öfverlemnas åt belvetets lågor, så snart som lifsandan utgår ur kroppen! Till hvilket djup af ångest måste icke de nedstörtas, som se sina vänner sjunka oberedda i grafven för att börja en evighet af synd och pina! Många harva blifvit vansinniga genom denna plågsamma tanke. rätt

(499) Hvad säger Skriften om dessa ting? David försäkrar, att människan icke är medveten i döden: "Då bans ande går ut, återvänder han till jord igen; på den dagen varda alla bans anslag om intet." Salomo afgifver samma vittnesbörd: "De som lefva veta, att de måste dö; men de döda veta alls intet." "Deras kärlek, deras hat och deras ifver äro redan förbi, och de harva för evigt ingen del mera i allt hvad som sker under solen." "Ingen verksamhet, ingen klokbet, ingen kunskap, ingen vishet fins i grafven, dit du far." rätt

(499) När Hiskias lif till svar på hans bön blef förlängdt femton år, hembar den tacksamme konungen en lofsång åt Gud för hans stora barmhertighet. I denna sång omtalar ban skälet, hvarför han sålunda fröjdade sig: "Ty dödsriket kan ej tacka dig och döden kan icke prisa dig, och de som harva farit ned i grafven kunna ej hoppas på din trofastbet. Den lefvande, den lefvande, han tackar dig, såsom jag i dag." Nutidens teologi framställer de rättfärdige döde, såsom om de voro i himmelen i lyoksalighet, prisande Gud med en odödlig tunga; men Hiskia kunde icke finna någon sådan härlig utsigt i döden. Psalmistens vittnesmål stämmer öfverens med hans ord: "Ty i döden tänker man icke på dig, i dödsriket ho tackar dig?" ”De döda lofva icke Herren, icke heller någon af dem som harva farit ned i det tysta." rätt

(500) Petrus intygade på pingstdagen om patriarken David, ”att han är både död och begrafven, och. hans graf finnes ibland oss intill denna dag." "Ty icke har David farit upp i himmelen." Det förhållandet, att David hvilar i grafven till uppståndelsen, bevisar, att de rättfärdige icke gå till himmelen vid döden. Det är blott genom uppståndelsen och i kraft af Kristi uppståndelse, som David slutligen skall få sitta vid Majestätets högra sida. rätt

(500) Och Paulus säger: "Om de döda icke uppstå, så är icke heller Kristus uppstånden. Men om Kristus icke är uppstånden, så är eder tro fåfäng, och I ären ännu i edra synder. Så äro ock de förtappade, som harva afsomnat i Kristus." Om de rättfärdige i fyra tusen år hade gått direkt till himmelen vid döden, huru kunde Paulus då harva sagt, att om det icke är någon uppståndelse, "så äro ock de förtappade, som hafva afsomnat i Kristus?" Ingen uppståndelse skulle vara behöflig. rätt

(500) När martyren Tyndale försvarade läran om de dödes sömn, sade han till sina påflige motståndare: "Då I förläggen dem [de aflidnes själar] till himmelen, helvetet och skärselden, tillintetgören I den bevisningsgrund, hvarmed Kristus och Paulus bevisade uppståndelsen." "Om själarna äro i himmelen, så förklaren då för mig, hvarför de icke äro i en Eka god ställning som änglarne. Och hvad grund är det då för uppståndelsen?" rätt

(500) Det kan icke förnekas, att hoppet om att erhålla evig lycksalighet vid döden har i betydlig grad förorsakat åsidosättandet af Bibelns lära om uppståndelsen. Dr .Adam Clarke omtalade denna benägenhet i begynnelsen af detta århundrade. Han sade: "Läran om uppståndelsen synes harva haft an större betydelse bland de förste kristne än den har nu. Hvaraf kommer detta? Apostlarne framhöllo den beständigt och uppväckte Guds efterföljare till flit och lydnad genom den; men deras efterföljare på vår tid omtala den sällan. Så predikade apostlarne och så trodde de förste kristne; så predika vi, och så tro våra åhörare. I evangelium finnes icke en lära, hvarpå lägges större vigt; och i det närvarande predikosystemet finnes icke en lära, som behandlas med större likgiltighet." rätt

(501) Dette her fortfarit, till dess uppståndelsens härliga sanning har blifvit nästan helt och hållet förmörkad och glömd i den kristna verlden. Sålunda säger en framstående religiös författare, i det han gör några anmärkningar öfver Pauli ord i 1 Tess. 4: 13-18: "I alla väsentliga hänseenden och till tröst träder läran om de rättfärdiges eviga salighet för oss i stället för den tvetydiga läran om Herrens andra ankomst. Vid vår död kommer Herren efter oss. Detta är hvad vi böra vänta och åstunda; de döde hafva redan ingått i härligheten, de vänta icke på basunen för deras dom och salighet." rätt

(501) När Jesus var i begrepp att lemna sina lärjungar, sade han icke till dem, att de snart skulle komma till honom. Han sade: ”Jag går bort för att bereda eder rum. Och när jag har gått bort och beredt eder rum, skall jag komma tillbaka och taga eder till mig." Och Paulus berättar för oss ytterligare att "Herren sjelf skall stiga ned från himmelen med befallande rop, med öfverängels röst och med Guds basun, och de som hafva dött i Kristus skola uppstå först. Derefter skola vi, som lefva och äro qvar, tillika med dem bortryckas i skyar till Herrens möte i luften, och så skola vi vara med Herren alltid" Och han tillägger: ”Så trösten nu hvarandra med dessa ord:" Hvilken stor skilnad det är emellan dessa tröstefulla ord och universalistpredikantens ord, som vi hafva anfört. Han trösta de bedröfvade vännerna med den försäkran, att hur syndig den döde än hade varit, så blef han dock emottagen bland änglarne, när han utandades sitt lif här. Paulus deremot hänvisar sina bröder till Herrens återkomst i framtiden, när grafvens bojor skola krossas, och de som hafva dött i Kristus" skola uppstå för evigt lif. rätt

(501) Innan någon kan ingå i de himmelska boningarna måste hans sak undersökas samt hans karakter och gerningar framläggas inför Gud; ty alla skola dömas efter det som står skrifvet i böckerna, och belönas enligt sina gerningar. Denna dom inträffar icke vid döden. Lägg märke till Pauli ord: "Han har faststäldt en dag, på hvilken han skall döma verlden med rättfärdighet, genom en man, hvilken han har dertill bestämt, erbjudande tron åt alla, i det att ban bar uppväckt honom från de döda. Här vittnar aposteln tydligt om en då ännu ej inträffad bestämd tid som Gud bar faststält för verldens dom. rätt

(502) Judas hänvisar till samma tid: "De änglar, som icke behöllo sitt furstadöme, utan öfvergåfvo sitt eget hem, dem har han med eviga bojor i mörker förvarat till den stora dagens dom." Och åter anför han Enoks ord: "Se, Herren har kommit med sina otaliga helgon för att hålla dom öfver alla. Johannes säger: att han" såg de döda, stora och små, stå inför tronen, och böcker upplåtas;" "och de dö da blefvo dömda enligt det som var skrifvet i böckerna." rätt

(502) Men om de döda redan åtnjuta himmelens lycksalighet eller vrida sig i helvetets lågor, hvad bebor bar man då af en tillkommande dom? Guds ords lära om dessa vigtiga punkter är hvarken otydlig eller motsägande; den kan godt förstås af vanliga människor. Men hvilken uppriktig person kan se någon vishet eller rättvisa i den allmänt antagna teorien? Skola de rättfärdige sedan deras sak har blifvit undersökt i domen, höra de välsignade orden: "Väl, du gode och trogne tjenare; . . . gå in i din herres glädje," sedan de harva bott bos Gud i kanhända många århundraden? Skola de ogudaktige kallas ut ur pinorummet för att höra hela jordens domare säga: "Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden ?" O hvilken förfärlig bespottelse! Hvilken skamlig beskyllning mot Guds vishet och rättvisa! rätt

(502) Läran om själens odödlighet var en af de falska lärdomar, som den romerska kyrkan erhöll af hedningarne och införde i den kristna religionen. Martin Luther räknade den bland" de otaliga vidundren af den romerska gödselhögens påfliga stadgar." Denne reformator säger, i det han utlägger Salomos ord i Predikareboken, att de döda veta alls intet: "Detta är ett annat bevis på att de dö da äro medvetslösa. Salomo anser derför, att de döda sofva fullkomligt och icke tänka på något. De ligga utan att räkna dagar eller är, och när de uppvakna, skall det synas för dem, som om de knappast hade sofvit ett ögonblick." rätt

(502) På intet ställe i den Heliga Skrift finner man någon uppgift om att de rättfärdige fä sin belöning eller de ogudaktige sitt straff vid döden. Patriarkerna och profeterna hafva icke efterlemnat något sådant vittnesbörd. Kristus och hans apostlar harva icke gjort någon antydan derom. Bibeln lär tydligt, att de döde icke genast gå till himmelen. De f öre ställas såsom sofvande till uppståndelsen. På samma dag som silfversnöret brister och den gyllene skälen sönderslås, upphör människan ött tänka. De döde gå ned i grafvens tysta boning. De veta intet om hvad som sker under solen. Saliga hvila för de trötte rättfärdige! Antingen tiden är lång eller kort, så synes den, blott som ett ögonblick för dem. De sofva; de vakna upp vid ljudet af Guds basun till en härlig odödlighet. "Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå oförgängliga. . .. Men när detta förgängliga har iklädt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklädt sig odödligbet, då skall det ord fullbordas, som är skrifvet: Döden är uppslukad i seger." När de kallas fram från sin djupa sömn, begynner deras tankegång just hvar den upphörde. Den sista känslan var dödens smärta, den sista tanken, att de föllo under dödsrikets makt. När de uppstå ur grafven, skall deras första, glada tanke höras i jubelropet: "Du död, hvar är din udd; du dödsrike, hvar är din seger?" rätt

nästa kapitel