Påfvedömets karakter och syftemål

(515) Katolicism betraktas nu af protestanterna med långt större ynnest än tillförne. I de länder, der katolikerna icke utgöra det öfvervägande antalet och der den katolska kyrkans anhängare gå till väga på ett lämpligt sätt för att vinna inflytande, finnes en tilltagande likgiltighet angående de lärdomar; som skilja de reformerta kyrkosamfunden från det påfviska prestväldet. Den åsigten gör sig gällande, att det likväl icke är så stor skilnad i de väsentliga punkterna, som man har antagit, och om vi göra några eftergifter å vår sida, skall det leda till ett bättre förstånd med den katolska kyrkan. Det fans en tid, när protestanterna satte ett högt värde på den samvetsfrihet, som hade blifvit så dyrt köpt. De lärde sina barn att afsky påfvedömet och förmenade, att det var otro mot Gud att söka verka i förening med den katolska kyrkan. Men huru olika äro icke de tänkesätt, som nu göra sig gällande! rätt

(515) De som försvara den katolska läran, påstå, att kyrkan har blifvit nedsvärtad, och protestanterna äro benägna till att medgifva detta påstående. Många yrka, att det är orätt att bedöma den katolska kyrkan på vår tid enligt de styggelser och dåraktigheter, som kännetecknade hennes herravälde under de århundraden, då mörker och okunnighet rådde. Hennes förskräckliga grymhet ursäkta de på den grund, att den var en följd af den tidens råhet, samt framhålla, att civilisationen har förändrat hennes tänkesätt. rätt

(515) Hafva dessa personer glömt anspråket på ofelbarhet, som denna förmätna makt har framkastat i åtta hundra år? I stället för att uppgifva detta anspråk har den katolska kyrkan i det nittonde århundradet bekräftat det med större bestämdhet än någonsin förut. Enär Rom påstår, att kyrkan aldrig har misstagit sig och aldrig kan misstaga sig, huru kan hon då förkasta de grundsatser, enligt hvilka hon handlade i förflutna tider? rätt

(516) Den katolska kyrkan skall aldrig uppgifva sitt anspråk på ofelbarhet. Allt hvad hon har gjort, i det hon förföljde dem som förkastade hennes dogmer, anser hon för rätt. Och skulle hon icke upprepa samma handlingar, om hon finge tillfälle dertill? Om de hinder, som de verldsliga regeringarna nu lägga i vägen, blefve aflägsnade, och Rom åter erhölle sin förra makt, på skulle ett återupplifvande af hennes tyranni och förföljelse hastigt blifva följden. rätt

(516) En kort tid sedan skref en författare på följande sätt angående det påfliga presterskapets ställning med hänsyn till samvetsfrihet och om de faror, som synnerligen hota Förenta Staterna i följd af detta presterskaps framgång: rätt

(516) "Det finnes många, som äro benägna till att kalla all fruktan för de romersk-katolske i Förenta Staterna svärmeri eller barnslighet. De se intet i katolicism, som är fiendtligt mot våra fria inrättningar, de finna intet, som är olycksbådande i dess tillväxt. Låtom oss då jämföra några af vår regerings grundprinciper med den katolska kyrkans. rätt

(516) Förenta Staternas konstitution tillförsäkrar alla samvetsfrihet. Intet är kärare eller mera väsentligt. Påfven Pius IX sado i sin rundskrifvelse den 15 augusti 1854: ’De orimliga och oriktiga lärdomar eller yttringar af yra till försvar för samvetsfrihet äro en förderflig villfarelse - en pest, som mer än alla andra måste fruktas i en stat.' I sin rundskrifvelse af den 8. december 1864 bannlyste samme påfve 'dem som förfäktade samvetsfrihet och rätt till fri gudsdyrkan,' äfven 'alla sådana som påstå, att kyrkan icke har rätt till att bruka makt.' rätt

(516) Den fredliga ställning, som Rom intager i Förenta Statorna, antyder icke en förändring i hjärtat. Rom är fördragsamt, der det är maktlöst. Biskop O'Connor säger: 'Religionöfriheten fördrages blott, till dess det motsatta kan genomföras utan fara för den katolska verlden.'" "Ärkebiskopen i St. Lonis sade en gång: 'Kätteri och otro äro brott, och i kristna länder såsom t. ex. i Italien och Spanien, der alla människor äro katoliker, och der den katolska religionen är en väsentlig del af landets lag, äro straff bestämda för dem såsom för andra brott.'” rätt

(517) "Hvarje kardinal, ärkebiskop och biskop i de katolska kyrkan svär påfven en tro- och huldhetsed, i hvilken följande ord forekomma: "Kättare, affällige och rebeller mot vår förut nämde herre, påfven, eller hans efterträdare skall jag förfölja och motstå till det yttersta.'" rätt

(517) Det är sant, att det finnes uppriktiga kristna i den romersk-katolska kyrkan. Många tusen i den kyrkan tjena Gud enligt det basta ljus de hafva. De hafva icke tillåtelse att läsa Guds ord, och derför känna de ej sanningen. De hafva aldrig sett skilnaden emellan en lefvande, andlig gudstjenst och ett kretslopp af ldel former och ceremonier. Men Gud ser med ömhet och medlidande på dessa själar, uppfostrade, såsom de äro i en tro, som är bedräglig och otillfredsställande. Han skall låta ljusstrålar genomtränga det tjocka mörker, som omgifver dem. Han skall uppenbara sanningen för dem, såsom den är i Jesus och många skola ännu komma öfver på hans folks sida. rätt

(517) Men den romersk-katolska religionen, såsom ett religionssystem betraktad, är icke mera i harmoni med Kristi evangelium nu, än den någonsin förut har varit. Protestanterna äro i ett stort mörker, annars skulle de gifva akt på tidens tecken. Den romerska kyrkan ser långt in i framtiden och hon lägger sina planer och ordnar sin verksamhet derefter. Den brukar allehanda konstgrepp för att utsträcka sitt inflytande och föröka sin makt i det den bereder sig till en häftig och afgörande strid för att återvinna herravälde öfver verlden, att återinföra förföljelsen och att omstörta allt som protestantism har uträttat. Katolicism gör framsteg öfverallt. Betrakta dess många kyrkor och kapell, hvilkas antal ständigt förökas i de protestantiska länderna! Se huru populära dess gymnasier och seminarier äro i Amerika och huru många protestanter bevista dem! Se huru ceremonisystemet tilltager i England och huru många personer der affalla och gå öfver till katolikerna. Dessa förhållanden borde uppväcka ängslan hos alla som sätta värde på evangelii rena lära. rätt

(517) Protestanter hafva befattat sig med och gynnat den katolska läran; de harva gjort fördrag och eftergifter, sö att papisterna sjelfva äro förvånade deröfver och kunna icke begripa det. Människorna tillsluta sina ögon för katolicisms sanna karakter och de faror, hvarmed dess herravälde hotar dem. Folket behöfver uppväckas till att motverka denne fiendes framträngande, hvilken är så farlig för både borgerlig och religiös frihet. rätt

(518) Många protestanter antaga, att den katolska religionen icke är tilldragande samt att dess gudstjenst är ett kretslopp af tråkiga, betydelselösa ceremonier. Häri misstaga dö sig. Ehuru katolicism är grundad på bedrägeri, är det likväl Icke ett gro f t och oskickligt bedrägeri. Den katolska kyrkans gudstjenst gör ett djupt intryck. Den glänsande ståten och de högtidligaceremonierna förtjusa folkets sinnen samt nedtysta förnuftets och samvetets röst. Ögat förtjusas. Präktiga kyrkor, imponerande processioner, gyllene altare, juvelsmyckade helgonskrin, utsökta målningar och förträffliga bildhuggerier vädja till smaken för det sköna. Orat tjusas likaledes. Musiken är oöfverträfflig. Den praktfulla orgelns fulla toner, i förening med många melodiska stämmor, som återljuda i de höga hvalfven och pelargångarne i hennes ståtliga domkyrkor, kunna icke annat än göra ett vördnadsbjudande intryck på sinnet. rätt

(518) Denna yttre prakt, glans och ceremoni, som blott gäcka den ångerfulla själens längtan, är ett bevis på det inte förderfvet. Kristi religion behöfver icke sådana lockelser för att anbefalla den. I det ljus, som utgår från korset, visar den sanna kristendomen sig så ren och älsklig, att yttre prydningar endast dölja dess rätta värde. Det som Gud fäster afseende vid, är helighet samt en saktmodig och stilla anda. rätt

(518) Yttre prakt är intet bevis på rena, upphöjda tankar. Ypperliga begrepp om konst och en fin smak finnas ofta hos själar, som äro jordiska och sinliga. De användas ofta af satan till ött leda människorna att glömma själens behof, att förlora det tillkommande odödliga lifvet ur sigte, att vända sig bort från sin gudomlige Hjälpare och att lefva allenast för denna verlden. rätt

(518) En yttre religion är lockande för ett oomvändt hjärta. Den katolska gudstjenstens prakt och ceremonier hafva en förförisk, förtrollande kraft, hvarigenom många bedragas; och de anse den katolska kyrkan såsom sjelfva porten till himmelen. Ingen är säker mot dess inflytande förutom de som stå fasta på sanningens grundval och hvilkas hjärtan äro förnyade genom Guds Ande. Tusentals, som icke hafva någon praktisk kunskap om Kristus, skola blifva förledda till att antaga gudaktighetens sken, medan de sakna dess kraft. En sådan religion är just hvad mängden önskar. rätt

(519) Kyrkans anspråk på rättighet att förlåta synder förorsakar, att katolikerna anse sig hafva frihet till att synda; och syndabekännelsens sakrament, utan hvilket kyrkan icke gifver förlåtelse för synder, bidrager äfven till att gifva frihet att synda. Den som knäböjer för en syndig människa och genom bekännelse uppenbarar sitt hjärtas hemligaste tankar och beslut, nedsätter sin värdighet och förnedrar hvarje ädel själsförmögenhet. Genom att framställa sitt lifs synder för en prest - en felande, syndig och dödlig människa, alltför ofta förderfvad genom vin och osedlighet - sänker han sin mattstock för karakteren och blifver i följd deraf befläckad. Hans begrepp om Gud förnedras till bilden af en syndig människa; ty presten står såsom Guds ställföreträdare. Denna förnedrande syndabekännelse af den ena människan för den andra är en hemlig källa, ur hvilken har flutit mycket af det onda, som befläckar verlden och bereder den för dess slutliga undergång. Men för den som älskar köttsliga njutningar, är det mera behagligt att bekänna sina synder för en syndig människa än att öppna sitt hjärta för Gud. Det är mera angenämt för den mänskliga naturen att bikta sig än att öfvergifva synden. Det är lättare att späka köttet genom att kläda sig i säckar och pina sig med tunga bojor än att korsfästa köttets lustar. Tungt är det ok, som det köttsliga hjärtat hellre bär än att böja sig under Kristi ok. rätt

(519) Det finnes en slående likhet emellan den katolska kyrkan och den judiska kyrkan vid Kristi första ankomst. Medan judarne i hemlighet nedtrampade hvarje grundsats i Guds lag, iakttogo de strängt dess föreskrifter till det yttre och öfverhopade den med fordringar och traditioner, som gjorde lydnaden besvärlig och tryckande. Liksom judarne bekände sig till att hysa vördnad för lagen, så bekänna katolikerna sig till att ära korset. De upphöja symbolen för Kristi lidanden, medan de i sin vandel förneka honom, som den representerar. rätt

(519) Papisterna sätta kors på sina kyrkor. altare och kläder. Öfverallt ser man korsets tecken. Öfverallt äras och upphöjes det till det yttre. Men Kristi lära begrafves under en massa betydelselösa traditioner, falska förklaringar och stränga pligter. Frälsarens ord beträffande de skenhelige judarne passa ännu bättre på de romerske ledarne: "De binda tunga och odrägliga bördor tillsamman och lägga dem på människornas skuldror, men de vilja icke sjelfva röra dem med sitt finger." Samvetsgranna själar hållas i ständig fruktan för en uppbragt Guds vrede, medan kyrkans prelater lefva i öfverflöd och köttsliga njutningar. rätt

(520) Satan har infört bilders och relikers tillbedjan, helgonens åkallan och påfvens upphöjelse att draga människornas tankar bort från Gud och hans Son. för att bringa dem till undergång söker han att vända deras uppmärksamhet bort från honom, som är den ende, genom hvilken de kunna erhålla frälsning. Han önskar att leda dem till något föremål, hvilket kan sättas i stället för honom, som har sagt: "Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, och jag skall vederqvicka eder." rätt

(520) Satan söker beständigt att falskt framställa Guds karakter, syndens natur och de verkliga intressen, som löpa fara i den stora striden. Hans spetsfundigheter förminska Guds lags fordringar och gifva människorna frihet till att synda. På samma gång uppväcker han falska begrepp om Gud hos dem, så att de hysa fruktan för och hat till honom i stället för kärlek. Den grymhet, som bor i hans egen natur, tillskrifver han Skaparen; den införes i religionssystemen och visar sig i olika slags gudsdyrkan. Sålunda förblindas människornas sinnen, och satan gör dem till sina redskap att strida mot Gud. Genom förvända begrepp om Guds egenskaper blefvo hedningarne ledda till att tro, att mänskliga offer vara nödvändiga för att skaffa gudomens ynnest; och förskräckliga grymheter blefvo föröfvade under afguderiets olika former Den katolska kyrkan har förenat hedendomen med kristendomen; den har, liksom hedningarne, felaktigt framstält Guds karakter samt utfört handlingar, hvilka icke äro mindre grymma och frånstötande. På Roms öfverhöghets tid funnos tortyrredskap, som brukades till att tvinga människorna att erkänna dess lära. Bål tändes för dem som icke ville medgifva dess anspråk. Hela utsträckningen af de mord och blodbad som förekommo skall aldrig blifva uppenbar förrän på domens dag. Kyrkans prelater begrundade under sin mästare satans ledning huru de skulle kunna uppfinna redskap, som kunde förorsaka den största möjliga tortyr, utan att utsläcka lifvet hos deras offer. Det sataniska tillvägagåendet upprepades till den yttersta gränsen af mänsklig uthållighet, till dess naturen dukade under i kampen, och de olyckliga offren helsade döden såsom en ljut lindring. rätt

(521) Detta var ödet af den katolska kyrkans motståndare. Sina egna anhängare tuktade hon med gisslande, fasta, hunger, köttets späkningar och plågande i hvarje tänkbar, hjärtskärande form. För att erhålla himmelens ynnest öfverträdde de botfärdige Guds lag, i det de öfverträdde naturens lag. Man lärde dem att slita hvarje band, som Gud har anordnat för att välsigna och glädja människorna på deras jordiska vandring. Begrafningsplatsen gömmer millioner offer, som harva tillbragt sina lif med fåfänga bemödanden att undertrycka sina naturliga böjelser och kurva hvarje tanke och känsla af deltagande såsom något, hvilket var misshagligt inför Gud. rätt

(521) Om vi önska att förstå satans grymhet i all dess utsträckning, som den uppenbarade sig i flera hundra år, icke bland dem som aldrig hade hört talas om Gud, utan i sjelfva kristendomens medelpunkt och så långt den sträckte sig, så behöfva vi blott betrakta Roms historia. Medels detta ofantligt stora förförelsesystem, uppnådde ondskans furste sin afsigt, nämligen att vanära Gud och göra människorna eländiga. Och när vi se huru det lyckades satan att förkläda sig och utföra sitt verk genom kyrkans ledare, så kunna vi godt förstå hvarför han har såstor motvilja för Bibeln. Om man läser den, uppenbarar den Guds barmhertighet och kärlek; och man skall finna, att han icke ålägger människorna någon af dessa tunga bördor. Allt, hvad han begär, är ett förkrossadt och bedröfvadt hjärta, en ödmjuk och lydig anda. rätt

(521) Kristus lär icke män och qvinnor genom något exempel i sitt lif, att de skola instänga sig i kloster för att blifva skicklig gjorda för himmelen. Man har aldrig lärt, att kärlek och deltagande skola undertryckas. Frälsarens hjärta var öfverfullt af kärlek. Ju närmare människorna komma till moralisk fullkomlighet, desto ömmare blifva deras känslor, desto klarare deras uppfattning af synden och desto djupare deras deltagande för de lidande. Påfven påstår, att han är Kristi ställföreträdare. Men huru kan hans karakter tåla jämförelse med vår Frälsares? Har man någonsin hört, att Kristus satte personer i fängelse eller lade dem på pinbänken, emedan de icke ville ära honom såsom himmelens Konung? Hörde man honom döma till döden dem som icke ville emottaga honom? När han ringaktades af folket i en samaritisk by, blef aposteln Johannes intagen af förbittring och sade: "Herre, vill du, att vi skola säga, att eld må komma ned från himmelen och förtära dem, såsom ock Elias gjorde?" Jesus såg medlidsamt på sin lärjunge och tillrättavisade honom för hans stränghet, sägande: "Människosonen har icke kommit för att förderfva själar, utan för att frälsa dem." Huru olik Kristi anda är icke den anda, som hans förmenta ställföreträdare visar! rätt

(522) Den katolska kyrkan framställer nu en skön framsida för verlden och söker att genom ursäkter sätta historien om sina förskräckliga grymheter i glömska. Hon har klädt sig i en kristlig klädnad; men hon är oförändrad. Hvarje grundsats, som har existerat i påfvedömet i förflutna tider, existerar ännu. Hon hyllar ännu den lära, som blef antagen under den mörka tiden. Ingen bör låta bedraga sig. Det påfvevälde, som protestanterna nu äro så villiga till att ära, är det samma, som herskade öfver verlden på reformationens tid, då Guds män med fara för sina lif stodo upp för att lägga i dagen dess orättfärdighet. Den katolska kyrkan besitter ännu samma stolthet och förmätenhet, som då hon herskade öfver konungar och furstar och gjorde anspråk på Guds företrädesrättigheter. Hennes anda är icke mindre grym och despotisk nu, än då hon omstörtade människornas frihet och dödade den Högstes helige. rätt

(522) Den katolska religionen är just hvad profeten förkunnade, att den skulle blifva - den senare tidens affall. Det tillhör denna kyrkas plan att framställa sig i den karakter, som bäst motsvarar hennes afsigter. Under en kameleonts föränderliga utseende döljer hon alltid ormens gift. Hon säger: "Vi äro icke förpligtade till att hålla våra löften till kättare." Skall denna makt, hvilkens historia under tusen år är skrifven med de heliges blod, nu erkännas såsom en del af Kristi församling? rätt

(522) Det är icke utan skäl, som det påståendet göres i protestantiska länder, att katolicism icke afviker så mycket från protestantism nu som i den förflutna tiden. En förändring har egt rum; men förändringen är ej i den katolska kyrkan. Katolicism är sannerligen mycket lik nutidens protestantism; emedan protestantismen har betydligt urartat sedan reformatorernas tid. rätt

(523) Enär de protestantiska kyrkosamfunden harva sökt ynnest hos verlden, har ett falskt deltagande förblindat deras ögon. De kunna ej inse annat än att det är rätt att tro god t om allt ondt; och den oundvikliga följden blifver, att de slutligen skola tro ondt om allt godt. I stället för att försvara den tro, som en gång blifvit öfverlemnad åt de helige, urskulda de, så att säga, sina obarmhertiga åsigter om Rom och bedja om förlåtelse för sin blinda ifver. rätt

(523) Äfven många af dem som icke äro gynsamt stämda mot katolicism, synas icke fatta den fara, som ligger i dess makt och inflytanade. Många anföra, att det intellektuella och moraliska mörker, som herskade under medeltiden, gynnade utbredandet af dess dogmer, vidskepelse och förtryck, och att den nyare tidens större upplysning, mera allmänt utbredda kunskap och den tilltagande frisinnigheten i religiösa saker, omöjliggöra ett återuppväckande af ofördragsamhet och tyranni. Sjelfva tanken på att ett sådant sakernas tillstånd skulle existera i denna upplysta tid, förföjligas. Det är sant, att ett stort ljus både med hänsyn till kunskap, seder och religion lyser för detta slägte. Genom Guds heliga, uppenbarade ord har verlden blifvit upplyst. Men man bör erinra sig, att ju större ljus Gud skänker, desto större blifver mörkret hos dem som förvända och förkasta det. rätt

(523) Granskning af Bibeln under bön till Gud skulle visa protestanterna påfvedömets verkliga karakter och skulle leda dem till att afsky och undvika det; men många anse sig vara så visa, att de ej känna något behof af att ödmjukt söka Gud för att af . . honom ledas till all sanning. Ehuru de skryta öfver sin upplysning, äro de likväl okunniga både i Skriften och om Guds makt. De måste harva något, hvarmed de kunna lugna sina samveten; och de söka det som är minst andligt och förödmjukande. De önska glömma Gud, men på samma gång önska de blifva betraktade såsom hållande honom i minnet. Påfvedömet ganska lämpligt att tillfredsställa behofven af alla dessa. Det är beredt för två klasser af människor, som innefatta nästan hela verlden - nämligen de som önska blifva frälsta genom sina egna förtjenster, och de som önska blifva frälsta i sina synder. Här finnes den hemliga källan till dess stora makt. rätt

(524) Det har visat sig, att en tid med stort andligt mörker var gynsam för den påfliga lärans framgång. Det skall ännu ådagaläggas, att en tid med stor upplysning är lika gynsam för dess framgång. I den förflutna tiden, när människorna voro främmande för Guds ord och icke hade kunskap om sanningen, blefvo deras ögon förbundna och tusen fångades i snaran utan att se det nät, som var utbredt för deras fötter. I detta slägte finnas många, hvilkas ögon bländas af mänskliga spekulationer, "den vishet, som falskeligen så benämnes." De se icke snaran och gå uti den: lika lätt, som om deras ögon vore förbundna. Gud hade för afsigt, att människans intellektuella krafter skulle betraktas såsom en gåfva af Skaparen och användas i sanningens och rättfärdighetens tjenst; men när högmod och äregirighet uppmuntras, och människorna upphöja sina egna teorier öfver Guds ord, kan upplysning göra större skada än okunnighet. Sålunda skall den falska vetenskapen i det nittonde århundradet, hvilken omstörtar tron på Bibeln, visa sig lika verksam till att bereda vägen för påfvedömet med dess behagliga ceremonier, som bristen på kunskap var till att öppna vägen för dess upphöjelse i det mörka tidehvarfvet. rätt

(524) I de ansträngningar, som nu göras i Förenta Staterna för att tillförsäkra kyrkans inrättningar och bruk understöd af staten, följa protestanterna i katolikernas fotspår. Ja mer än detta, de öppna en dörr för katolicism, så att den i det protestantiska Amerika kan återvinna det öfvervälde, som den har förlorat den gamla verlden. Och det som gifver större betydelse till denna rörelse, är det förhållandet, att hufvudsaken, som man afser, är söndagens iakttagande - ett bruk, som uppkom i Rom och som katolikerna framhålla såsom ett tecken på kyrkans myndighet. Det är påfvedömets anda - att iakttaga verldens bruk och visa större vördnad för mänskliga traditioner än för Guds bud - som genomtränger de protestantiska församlingarna och leder dem till att upphöja söndagen, såsom påfvedömet har gjort före dem. rätt

(524) Den läsare, som önskar att lära känna hvilka hjälpmedel skola brukas i den nära förestående striden, behöfver blott att granska historien och se hvilka medel Rom använde för samma ändamål i den förflutna tiden. Om han önskar att veta huru protestanter och katoliker i förening skola behandla dem som förkasta deras dogmer, så låt honom gifva akt på hvilken anda Rom ådagalade emot sabbaten och dess försvarare. rätt

(525)Konungsliga påbud, allmänna kyrkomöten och kyrkoförordningar, understödda af den verldsliga makten, vara de steg, genom hvilka den hedniska festdagen uppnådde en framstående ställning i den kristna verlden. Den första offentliga åtgärd för att fastställa söndagsfirandet var den lag, som Konstantin den store utfärdade. Denna lag innehöll, att folket i städerna skulle hvila på "solens ärevördiga dag," men gaf landtfolket tillåtelse att fortsätta med sitt åkerbruk. Fastän den i verkligheten var en hednisk lag, blef den likväl genomförd af kejsaren, sådan han bekände sig till kristendomen. rätt

(525) När den kejserliga lagen icke visade sig vara ett tillräckligt ersättningsmedel för Guds auktoritet, framstälde Eusebius, en biskop, som sökte furstars gunst och som var Konstantins intime vän och smickrare, det påståendet, att Kristus hade öfverflyttat sabbaten till söndagen. Icke ett enda vittnesbörd ur Skriften anfördes till försvar för denna nya lära. Eusebius erkänner omedvetet dess falskhet samt utpekar de verklige upphofsmännen till förändringen. - "Allting," säger han, "som man var förpligtad att göra på sabbaten, harva vi öfverfört på Herrens dag." Men ehuru argumenten för söndags-sabbaten, voro så grundlösa, tjenade de dock som medel, hvilka gjorde människorna djerfvare till att trampa Herrens sabbat under sina fötter. Alla som önskade att vinna verldslig utmärkelse, antaga den populära festdagen. rätt

(525) När påfvedömet blef stadfäst, fortsatte det att upphöja söndagen. Folket sysselsatte sig ännu en tid med åkerbruket, när det icke bevistade gudstjensten, och man betraktade fortfarande den sjunde dagen såsom sabbat. Men den förändring, som blifvit införd, skred stadigt och säkert framåt. Det förbjöds dem som beklädde andliga ämbeten, att döma i någon borgerlig sak på söndagen. Snart derefter befaldes personer i alla stånd att upphöra med vanligt arbete, och de som öfverträdde denna befallning, skulle straffas med böter, om de voro fria borgare, och slita spö, om de voro tjenare. Senare blef det förordnadt, att de rike skulle straffas med att förlora hälften af sin egendom; och slutligen, om de visade sig halsstarriga, skulle de göras till slafvar. De lägre klasserna skulle landsförvisas för lifstiden. rätt

(526) Man använde äfven underverk för att hjälpa denna sak framåt. Bland andra underbara saker berättade man, att då en bonde plöjde sin åker på en söndag och rengjorde sin plog med ett järnstycke, fastnade järnet vid hans hand, och han måste sedan i två år bära det omkring med sig" till en mycket stor smärta och skam för honom sjelf." rätt

(526) Derefter betalde påfven, att församlingspresterna skulle förmana dem som öfverträdde söndagen samt uppmana dem att gå i kyrkan och säga sina böner, att de icke skulle bringa en större olycka öfver sig sjelfva och sina grannar. Ett kyrkomöte framkom med det påståendet, som sedan blifvit så vidsträckt användt äfven af protestanter, att emedan några personer blefvo träffade af blixten, när de arbetade på söndagen, så måste den vara sabbaten. "Det är uppenbart," sade prelaterna, "h vilket stort misshag Gud visade, emedan de åsidosatte denna dag." Sedan vädjade man till prester, konungar och furstar och alla uppriktiga personer, "att de skulle bruka största flit och omsorg, så att denna dag hedrades såsom den förtjenade, och att den till ära för kristendomen skulle firas på ett allvarligare sätt i framtiden. " rätt

(526) När kyrkomötenas beslut visade sig vara otillräckliga, anröpade man den verldsliga myndigheten att utgifva ett påbud, som skulle injaga fruktan hos folket och tvinga det att afhålla sig från arbete på söndagen. Vid en synod, som hölls i Rom, blefvo alla förut antagna beslut bekräftade med större kraft och högtidlighet. De blefvo äfven införa i kyrkolagen och faststälda af de borgerliga myndigheterna nästan öfverallt i kristenheten. rätt

(526) Likväl väckte bristen på bevis i Skriften för söndagsfirandet icke liten förlägenhet. Folket betviflade sina lärares rättighet till att åsidosätta Jehovas bestämda förklaring: "Den sjunde dagen, är Herrens, din Guds, sabbat," för att ära solens dag. för att ersätta de bristande bevisen i Bibeln var det nödvändigt att gripa till andra hjälpmedel. En ifrig försvarare af söndagen som i slutet af det tolfte århundradet besökte församlingarna i England, rönte motstånd från trogna vittnen för sanningen; och hans bemödanden voro så fruktlösa, att han lemnade landet en tid och funderade på huru han skulle finna medel till att genomdrifva sina lärosatser. När han kom tillbaka, var han försedd med dessa, och i sin senare verksamhet gjorde han större framgång. Han förde ett dokument med sig, som han utgaf för att hafva kommit från Gud sjelf och som innehöll den behöfliga befallningen om att fira söndagen samt förskräckliga hotelser för att injaga fruktan hos de olydige. Detta värdefulla dokument - som var lika falskt som den inrättning det understöddesades hafva fallit från himmelen och blifvit funnet i Jerusalem på St. Simons altare på Golgata. Men i sjelfva verket var påfvens palats i Rom den källa, hvarifrån det kom. Det katolska presterskapet har i alla tider ansett, att bedrägerier och förfalskningar för att befordra kyrkans makt och framåtskridande varit rättmätiga. rätt

(527) Detta dokument förbjöd arbete från den nionde timmen, kl. tre, på lördagseftermiddagen, till soluppgången måndagsmorgonen; och man förklarade, att dess auktoritet blifvit stadfäst genom många underverk. Man berättade, att personer, som hade arbetat längre än den bestämda tiden, blefvo träffade af förlamning. En mjölnare, som försökte att mala sin säd, såg i stället för mjöl en blodström, som flöt fram, och qvarnhjulet stod stilla, oaktadt en stor vattenmassa föll på det. En qvinna, som bakade bröd, fann, att det var råa degen, när hon tog det ut, fastän ugnen var mycket het. En annan qvinna, som hade deg färdig att bakas till bröd vid den nionde timmen, men beslöt att sätta den undan till måndagen, fann den följande dagen, att den hade blifvit förvandlad till brödbullar och bakad genom gudomlig kraft. En man, som bakade bröd efter den nionde timmen på lördagen, fann, då han bröt det följande morgon, att blod flöt derur. Genom sådana orimliga och vidskepliga uppfinningar försökte söndagens försvarare att stadfästa dess helighet. rätt

(527) I Skotland såväl som i England förskaffade man söndagen större aktning genom att dermed förena en del af den gamla sabbaten. Men den tid, som man fordrade skulle helighållas, var mycket olika. Ett påbud från konungen i Skotland bestämde, att lördagen skulle räknas helig från kl. tolf middagen, och att ingen person från den tiden till måndagsmorgonen skulle befatta sig med verldsliga förrättningar. rätt

(528) Men trots alla sina bemödanden att stadfästa söndagens helighet, erkände katolikerna offentligen, att sabbaten hade gudomlig auktoritet och att den inrättning, som de införde i dess ställe, var grundad på blott mänsklig myndighet. I det sextonde århundradet förkunnade ett katolskt kyrkomöte offentligen: "Låt alla kristne komma i håg, att den sjunde dagen blef helgad af Gud och har varit antagen och firad icke blott af judarne, utan äfven af alla andra, som föregifva sig dyrka Gud; ehuru vi kristne hafva förändrat deras sabbat till Herrens dag." De som sökte att förändra Guds lag voro icke okunniga om beskaffenheten af det verk de företogo sig. De sökte afsigtligen att upphäfva sig öfver Gud. rätt

(528) Ett slående exempel på den katolska kyrkans tillvägagående mot dem som icke stämde öfverens med henne, visade sig i den långa, blodiga förföljelsen mot valdenserna, af hvilka några iakttogo sabbaten. Andra plågades på ett liknande sätt tillföjd af sin lydnad för det fjärde budet. De etiopiska och abyssiniska församlingarnas historia är synnerligen betydelsefull. Under den mörka tidens okunnighet förlorade man de kristne i mellersta Afrika ur sigte, och, förglömda af verlden, åtnjöto de religionsfrihet i flere hundra år. Men till sist fick Rom kännedom om deras tillvaro, och kejsaren i Abyssinien blef snart öfvertalad till att erkänna påfven för Kristi ställföreträdare. Andra eftergifter följde, och ett påbud blef utgifvet, i hvilket sabbatsfirandet förbjöds vid stränga straff. Men det påfliga tyranniet blef snart ett så odrägligt ok, att abyssinierna beslöto att befria sig från det samma. Efter en förskräcklig kamp blefvo katolikerna fördrifna ur riket, och den gamla tron återstäldes. Församlingarna fröjdade sig öfver sin frihet, och de glömde .aldrig den lexa de hade lärt beträffande Roms bedrägeri, fanatism och despotiska makt. De voro förnöjda med att stanna inom sitt afsöndrade rike okända för den öfriga kristenheten. rätt

(528) Församlingarna i Afrika höllo sabbaten på samma sätt, som den påfliga kyrkan höll den före sitt fullständiga affall. Medan de höllo den sjunde dagen af lydnad för Guds bud, afhöllo de sig tillika från arbete på söndagen för att foga sig öfter kyrkans bruk. När den romerska kyrkan fick öfvervälde, nedtrampade den Guds sabbat för att upphöja sin egen; men församlingarna i Afrika, som voro dolda i nästan ett tusen år, deltago icke i detta affall. När de lades under Roms herravälde, blefvo de tvungna att åsidosätta den sanna sabbaten och upphöja den falska; men så snart de återvunnit sitt oberoende, började de lyda det fjärde budet. rätt

(529) Dessa vittnesbörd från forntiden visa klart huru fiendtligt Rom har varit mot den sanna sabbaten och dess försvarare samt hvilka medel det har användt för att ära den inrättning, som det sjelf har infört. Guds ord lär, att dessa scener skola upprepas af papisterna och protestanterna, när de förena sig för att upphöja söndagen. rätt

(529) Profetian i det trettonde kapitlet af Uppenbarelsen förkunnar, att den makt, som föreställes genom vilddjuret med två horn, liknande ett lams, "kommer jorden och dem som bo derpå att tillbedja" påfvedömet, hvilket här föreställes under symbolen af ett vildjur, "likt en leopard." Vilddjuret med de två hornen skall öfven uppmana "dem som bo på jorden att göra en bild åt vilddjuret," och det skall ytterligare befalla" alla, små och stora, både rika och. fattiga, både fria och trälar," att antaga vilddjurets märke. Vi harva visat, att Förenta Staterna är den makt, som betecknas genom vilddjuret med horn, liknande ett lams, och att denna profetia skall blifva uppfyld, när Förenta staterna fastställa söndagsfirandet, hvilket Rom gör anspråk på att vara ett särskildt erkännande af dess öfverhöghet. Men i denna hyllning af påfvedömet skall Förenta Staterna icke blifva allena. Roms inflytande i de länder, som en gång erkände dess herravälde, är ännu långt ifrån att vara omintetgjordt; och profetian förutsäger, att dess makt skall blifva återstäld. "Jag såg ett af dess hufvud såsom sargadt till döds, och dess dödssår vardt läkt, och hela jorden såg med förundran efter vilddjuret." Det dödliga såret hänvisar till den tid, när påfven afsattes, år 1798. Derefter säger profeten: "Dess dödssår vardt läkt, och hela jorden såg med förundran efter vilddjuret." Paulus säger tydligt, att syndens människa skall fortlefva till Kristi återkomst; han skall fortsätta med sitt bedrägliga verk till nådetidens slut. Och i Uppenbarelsen heter det också angående påfvedömet: ," Och alla som bo på jorden skola tillbedja det, de hvilkas namn från verldens grundläggning icke äro skrida i det slagtade Lammets lifsbok." Både i den gamla och i den nya verlden skall påfvedömet erhålla hyllning genom den ära man skall visa söndagsinstiftelsen, som hvilar uteslutande på den romersk-katolska kyrkans myndighet. rätt

(530) I omkring fyratio år harva de som granskat profetiorna i Förenta Staterna, framstält detta vittnesbörd för verlden. I de händelser, som nu ega rum, ser man, att denna förutsägelse hastigt närmar sig sin uppfyllelse. Protestantiske ledare framställa samma påstående om gudomlig auktoritet för söndagsfirandet, och de hafva samma brist på bevis i Skriften, som papisternas ledare hade, när de uppdiktade historier om underverk, som skulle träda i stället för Guds bud. Det påståendet, att Guds straffdomar hemsöka människorna, emedan de öfverträda söndags-sabbaten, skall upprepas; man begynner redan att anföra det. Och en rörelse för att fastställa söndagsfirandet vinner hastigt i styrka. rätt

(530) Den katolska kyrkan är underbart förslagen och listig. Hon kan förutse hvad som skall inträffa. Hon afbidar sin tid, i det hon ser, att de protestantiska kyrkosamfunden visa henne hyllning genom att antaga den falska sabbaten och att de bereda sig att fastställa den genom samma medel, som hon sjelf brukade i det förflutna. De som förkasta sanningens ljus skola ännu en gång söka hjälp hos denna makt, som kallar sig sjelf ofelbar, för att upphöja den instiftelse, som den har infört. Det är lätt att förstå huru beredvilligt den skall komma protestanterna till hjälp i detta verk. Hvem förstår bättre än de påflige ledare huru att behandla dem som äro olydiga mot kyrkan? rätt

(530) Den romerska kyrkan med alla sina förgreningar öfverallt i verlden bildar en ofantlig förening under den påfliga stolens kontroll och är bestämd till att tjena dess intressen. Dess millioner kommunikanter i hvarje land på jorden äro inlärda att anse sig såsom bundna i lydnad för påfven. Hvilken nation och regering de än tillhöra, så måste de anse kyrkans myndighet för att vara högre än allt annat. Äfven om de måste svära staten tro och lydnad, så ligger bortom och öfver allt detta löftet om lydnad för Rom, hvilket fritager dem från hvarje löfte, som strider mot kyrkans intressen. rätt

(531) Protestanterna veta föga hvad de göra, når de föreslå att antaga Roms bistånd i sitt verk för att upphöja söndagen. Medan de äro angelägna om att utföra sin plan, afser Rom att återupprätta sin makt och återvinna sin förlorade öfverhöghet. Låt historien vittna om katolska kyrkans sluga och ihärdiga bemödanden om att innästla sig i nationers angelägenheter. Låt den visa huru hon har sökt att främja sina egna afsigter, sedan hon en gång fått fotfäste, äfven om furstar och folk derigenom blefvo bragta till undergång. Katolicism framhåller öppet det anspråket, att påfven "kan afkunna dom tvärt emot nationers rätt samt Guds och människors lagar." rätt

(531) Och man bör erinra sig den katolska kyrkans skryt, att hon aldrig förändrar sig. Grundsatserna af Gregorius VII och Innocentius III äro ännu hennes grundsatser, och om hon blott hade makt, skulle hon tillämpa dem med lika mycket eftertryck nu som i förflutna århundraden. Låt den grundsatsen en gång blifva antagen i Förenta Staterna, att kyrkan kan använda eller kontrollera statsmakten, att religiösa bruk och förordningar kunna fastställas genom verldsliga lagar, i korthet, att kyrkan och staten kunna beherska samvetet, och Roms seger i detta land är betryggad. rätt

(531) Guds ord har varnat oss för den förestående faran. Om denna varning ej påaktas, skall den protestantiska verlden lära hvilka Roms åsigter verkligen äro, men det blir icke, förrän det är för sent att undfly faran. Den katolska kyrkans makt tilltager i stillhet. Hennes lärosatser hafva stort inflytande i de lagstiftande församlingarna, ibland kyrkosamfunden och öfver människors hjärtan. Hon uppför sina höga och väldiga byggnader, i hvilkas hemliga kamrar hon skall upprepa sina förra förföljelser. Förstulet och utan att misstänkas, stärker hon sina krafter för att främja sina egna afsigter, när tiden kommer för henne att slå ett afgörande slag. Allt hvad hon önskar är en fördelaktig terräng, och denna gifver man henne allaredan. Vi skola snart få se och känna hvad katolikernas syftemål är. En hvar som vill tro och lyda Guds ord, skall derigenom utsätta sig för vanära och förföljelse. rätt

nästa kapitel