Nödens tid.

(560)På den tiden skall Mikael, den store fursten, som står på ditt folks barns sida, uppresa sig; och en tid af nöd skall då blifva, sådan, som icke har varit allt ifrån den tid människor hafva varit till, ända, till den tiden. Och på den tiden skall ditt folk varda frälst, alla de som finnas skrifna i boken." rätt

(560)När den tredje ängelns budskap ej längre förkunnas, har nådens tid upphört för jordens brottslige invånare. Guds folk har fulländadt sitt verk. Det har fått serlaregnet eller vederqvickelsen från Herrens ansigte och den är beredt för den förestående frestelsestunden. Änglar ila fram och tillbaka i himmelen. En ängel, som återvänder från jorden, förkunnar, att hans verk nu är fulländadt; verlden har genomgått den sista pröfningen, och alla som visat lydnad för Guds, bud, hafva fått" den lefvande Gudens insegel." Då afslutar Jesus sitt medlareverk i den himmelska helgedomen. Han lyfter sina händer och säger med hög röst: "Det är gjordt." Hela änglaskaran tager af sina kronor, medan han högtidligt tillkännagifver: "Den orättfärdige fortfare att göra orätt och den orene att orena sig, den rättfärdige fortfare att öfva rättfärdige t och den helige att helga sig." Hvarje sak har blifvit afgjord antingen för lif eller död. Kristus har gjort försoning för sitt folk och utplånat dess synder. Antalet af hans undersåtar är fullt: "Konungadöme och makt och välde öfver alla riken under himmelen" skola då gifvas åt frälsningens arfvingar och Jesus skall regera såsom konungars Konung och herrats Herre. rätt

(561)När han lemnar helgedomen, betäcker mörker jordens invånare. Under denna förfärliga tid måste de rättfärdige lefva inför Guds heliga ansigte utan en medlare. Den inskränkning, som de ogudaktige varit underkastade, borttages nu, och satan har fullständigt kontroll öfver de obotfärdige. Guds långmodighet är förbi. Verlden har förkastat hans nåd, föraktat hans kärlek och trampat hans lag under sina föttar. De ogudaktige harva öfverskridit sin pröfningstids gränser. Guds Ande, som de hårdnackadt harva emotstått, har slutligen lemnat dem. Beröfvade Guds nåd, hafva de intet beskydd mot den onde. Då skall satan störta jordens invånare i den sista stora vedermödan. När Guds änglar upphöra med att hålla människornas förfärliga lidelser i tyglar, så lössläppas alla stridens element. Hela jorden skall utsättas för en förskräckligare ödeläggelse än den som drabbade det forna Jerusalem. rätt

(561)En enda ängel förgjorde alla förstfödde i Egypten och f yl de hela landet med sorg. När David lät räkna folket och derigenom misshagade Gud, förorsakade en enda ängel en förfärlig ödeläggelse, genom hvilken hans synd straffades. Samma förderfvande makt, som Guds heliga änglar på hans befallning utöfva, kunna äfven de onda änglarne bruka med hans tillåtelse. Det finnes krafter, som nu äro färdiga att så snart Gud gifver tillåtelse dertill, utbreda ödeläggelse öfverallt. rätt

(561)De som hålla Guds lag i vördnad, harva blifvit anklagade för att hafva bragt straffdomar öfver verlden, och man skall betrakta dem såsom orsaken till de förfärliga omhvälfningarna i naturen och till den strid och blodsutgjutelse, som fylla jorden med elände. Den kraft, som åtföljde den sista varningen, har: förbittrat de ogudaktige; deras vrede är upptänd mot alla, som hafva emottagit budskapet, och satan skall uppväcka hatets och, förföljelsens anda. till ännu större häftighet. rätt

(561)När Gud till sist undandrog sin härlighets närvaro från den judiska nationen, skedde det utan presternas och folkets kännedom. Fastän de voro under satans kontroll samt beherskades af de mest afskyvärda och förderfiiga lidelser, så fortfaro de likväl att anse sig för Guds utvalda folk. Tjensten i templet fortsattes; offren framstäldes på dess befläckade altare, och de bådo dagligen om Guds välsignelse öfver ett folk, som hade korsfäst Guds älskade Son och sökte dö da hans tjenare och apostlar. Så skall det blifva, när helgedomens oåterkalleliga beslut harva blifvit afkunnade och verldens öde har blifvit för evigt afgjordt jordens inbyggare skola icke veta något derom. Religionens yttre bruk skola iakttagas af ett folk, från hvilket Guds Ande slutligen har vikit bort; och det sataniska nit, som ondskans furste väcker hos dem för att kunna verkställa sina ondskefulla planer, skall likna nitälskan för Gud. rätt

(562)När sabbaten har blifvit den särskilda stridspunkten inom kristenheten och religiösa och verldsliga myndigheter hafva förenat sig uti att fastställa söndagens Iakttagande, skall den lilla minoriteten, som fortfarande nekar att gifva efter för folkets fordringar, derigenom "blifva föremål för en allmän förbannelse. Man skall påyrka, att de få, som sätta sig upp emot kyrkans inrättning och statens lag, icke böra fördragas; att det är bättre för dem att lida, än att hela folket skall störtas i förvirring och laglöshet. Samma argument brukades emot Kristus af "folkets rådsherrar" för aderton hundra år sedan. "Det är bättre för oss," sade den sluge Kaifas, "att en man dör för folket, än att hela folket förgås." Detta argument skall synas afgörande; och man skall slutligen utfärda en lag mot dem som helighålla sabbaten enligt det fjärde budet. Denna lag skall fördöma dem såsom värdiga det strängaste straff, och den skall gifva folket frihet att efter en viss tid döda dem. Katolikerna I den gamla verlden och de affälliga protestanterna i den nya skola gå till väga på samma sätt mot dem som lyda alla Guds bud. rätt

(562)Guds folk skall då störtas i det besvär och elände, som profeten beskrifver såsom en tid af nöd för Jakob: "Ty så säger Herren: Ett förskräckelsens rop hafva vi hört, ångest och ingen frid." "Hvarför äro alla an sig ten så gulbleka? Ve! ty stor är denna dagen och har icke haft sin like, och en tid af nöd är den för Jakob, dock skall han varda räddad undan den." rätt

(562)Jakobs själsångest, då han kämpade i bön för att blifva befriad ur Esaus hand, föreställer Guds folks erfarenhet på nödens tid. Jakob blef förskräckt på grund af sin broders hotelser om att döda honom och flydde för sitt lif, emedan han genom bedrägeri både tillegnat sig sin faders välsignelse, som var ämnad för Esau. Sedan han hade varit en landsflykting i många år" begaf han sig åstad på Guds befallning mot sin fädernebygd med sina hustrur och barn, sina får- och boskapshjordar. Vid ankomsten till landets gräns blef han intagen af fasa öfver ryktet om Esaus antågande mot honom med en trupp beväpnade män, tvifvelsutan för att utkräfva hämd. Det syntes som om Jakobs obeväpnade och värnlösa sällskap måste blifva ett hjälplöst offer för våld och blodbad. Hans ängslan och fruktan förökades genom förkrossande sjelfförebråelser; ty det var hans egen synd, som hade ådragit honom denna fara. Hans enda bopp var Guds barmhertigbet, och bön måste blifva hans enda försvar. Likväl uraktlåter han icke att göra allt hvad han kan för att godtgöra oförrätten mot sin broder och afvända den hotande faran. När nödens tid nalkas, böra Guds folk på alla sätt bemöda sig om att framstå i ett rätt ljus inför folket, att undanrödja fördomar och afvända den fara, som hotar deras samvetsfrihet. rätt

(563)Jakob sänder bort sin familj, så att den icke skall bevittna hans själsångest, och ensam blir han qvar för att bedja till Gud. Han bekänner sin synd och erkänner med tacksamhet Guds mot honom bevisade nåd, medan han med djup ödmjukhet hänvisar till det förbund, som Gud hade gjort med hans fäder, och de löften, som han sjelf hade erhållit i en nattlig syn vid Betel och i sin landsflykt. Vändpunkten i hans lif har kommit; allt står nu på spel. I mörkret och ensamheten fortfar han att bedja och att ödmjuka sig inför Gud. Plötsligen lägges en hand på hans skuldra. Han tror, att en fiende traktar efter hans Ii f, och med förtviflans hela kraft brottas han med sin angripare. När dagen börjar gry, brukar främlingen sin öfvermänskliga kraft; vid hans beröring förlamas den starke mannen och faller hjälplös, gråtande och bedjande om sin hemlighetsfulle motståndares hals. Jakob vet nu, att det är förbundets ängel, som han har kämpat med. Ehuru han är kraftlös och lider den största smärta, öfvergifver han icke sin afsigt. Han har länge lidit af oro, samvetsqval och bekymmer öfver sin synd; nu måste han hafva visshet om att den är tillgifven honom. Den gudomlige främlingen tyckes vara i begrepp att lemna honom; men Jakob fast håller honom och beder om en välsignelse. Ängeln säger: "Låt mig gå, ty morgonrodnaden går upp!" men patriarken utropar: "Jag släpper dig icke med mindre du välsignar mig." Hvilken tillit, fasthet och ihärdighet här läggas i dagen! Om denna fordran hade varit skrytsam och förmäten, skulle. Jakob ögon blickligen harva blifvit förgjord; men den kom af en fast öfvertygelse bos en själ, som erkände sin svagbet och ovärdighet, men på samma gång förlitade sig på en trofast Guds oändliga nåd. rätt

(564) ”Han kämpade med ängeln och vann." Genom förödmjukelse, ånger och genom att öfverlemna sig sjelf åt Herren, vann denna syndiga, felande, dödliga människa seger öfver himmelens Majestät. Han vädjade till Guds löften under bäfvan, och den eviga kärleken kunde icke vända sitt hjärta bort från syndarens bön. Såsom ett bevis på hans seger och en uppmuntran för andra att följa hans exempel förändrades hans namn från ett, som påminde om hans synd, till ett, som påminde om hans seger. Och det faktum, att Jakob hade kämpat med Gud och vunnit seger, var en borgen för att han också skulle segra öfver människor. Han fruktade nu icke längre att möta sin broders vrede, ty Herren var hans försvarare. rätt

(564)Satan hade anklagat Jakob inför Guds änglar och hade gjort anspråk på -rättighet att förgöra honom på grund af hans synd; han hade ingifvit Esau att tåga emot honom; och under patriarkens långvariga brottning om natten, sökte satan att påtvinga honom en stark känsla af 'hans skuld för att göra honom modfäld och få honom till att släppa Gud. Jakob blef drifven nästan till förtviflan; men han visste, att utan Guds hjälp måste han omkomma. Han hade uppriktigt ångrat sin stora synd, och nu anropade han Gud om nåd. Han kunde icke förmås till att öfvergifva sitt beslut, utan höll fast vid ängeln och framförde sin bön med allvarliga, smärtsamma rop, till dess han vann seger. rätt

(564)Liksom satan påverkade Esau till att tåga emot Jakob, så skall han uppegga de ogudaktige till att förgöra Guds folk på nödens tid. Och liksom han anklagade Jakob, så skall han anklaga Guds folk. Han räknar människorna i verlden såsom sina undersåtar; men den lilla skaran, som håller Guds bud, motstår hans öfvervälde. Kunde han utrota de troende, skulle hans seger blifva fullständig. Han ser, att heliga änglar beskydda dem, och han sluter deraf, att deras synder hafva blifvit tillgifna; men han vet icke, att deras sak har blifvit afgjord i den himmelska helgedomen. Han har en noggrann kännedom om de synder, som han har frestat dem till att begå, och han framställer dessa inför Gud i det mest öfverdrifna ljus, medan han föregifver, att detta folk förtjenar lika mycket som han sjelf att uteslutas från Guds nåd. Han förklarar, att Herren icke är rättvis, om han förlåter deras synder och likväl förgör honom och hans änglar. Han gör anspråk på dem såsom sitt byte och fordrar, att de skola gifvas i hans händer för att blifva tillintetgjorda. rätt

(565)Enär satan anklagar Guds barn på grund af deras synder, tillåter Herren honom att pröfva dem till det yttersta. Deras tillit till Gud, deras tro och ståndaktighet skola sättas på ett svårt prof. När de blicka tillbaka öfver det förflutna, sjunker deras hopp; ty de se, att de ej uträttat mycket godt under hela Din lefnad. De känna djupt sin svaghet och ovärdighet. Satan söker att förskräcka dem med den tanken, att deras sak är hopplös, att deras syndafläckar, med hvilka de blifvit besmittade, aldrig kunna af tvås. Han hoppas sålunda att omstörta deras tro, så att de skola duka under för hans frestelser samt upphöra att lyda Gud. rätt

(565)Ehuru Guds barn skola blifva omgifna af fiender, som harva beslutat att förgöra dem, är den ångest, hvilken de lida, icke fruktan för förföljelse på grund af sanningen; de frukta, att de icke harva ångrat hvarje synd, och att de i följd af något fel hos sig sjelfva icke skola hafva gagn af Frälsarens löfte: " Jag skall bevara dig från den frestelsestund, som skall komma i hela verlden." Om de vore vissa på syndernas förlåtelse, skulle de icke rygga tillbaka för tortyr eller död; men om det visade sig, att de vore ovärdiga och att de skulle mista lifvet på grund af sin egen bristfälliga karakter, då skulle Guds heliga namn derigenom blifva försmädadt. rätt

(565)Öfverallt höra de huru förrädare lägga planer samt se huru verksamt upprorsstiftarne arbeta; och i deras själ uppstår en innerlig önskan, en brinnande längtan efter att detta stora affall skall taga slut och de gudlöses ondska upphöra. Men medan de bedja Gud om att hämma upproret, hafva de en stark känsla af sjelfförebråelse öfver att de sjelfva icke harva större kraft att motstå det ondas mäktiga ström och drifva den tillbaka. De känna, att om de hade användt alla sina krafter i Kristi tjenst och gått framåt från styrka till styrka, skulle satans härskaror haft mindre makt att strida emot dem. rätt

(566)De ödmjuka sig inför Gud och hänvisa till sin forna ånger öfver sina många synder samt framhålla Frälsarens löfte om att de må söka skydd hos honom och göra fred med honom. Deras tro svigtar icke derför, att deras bön icke strax besvaras. Ehuru de uthärda det djupaste bekymmer samt den största fasa och ångest, upphöra de likväl ej att bedja. De hålla fast vid Guds styrka, liksom Jacob höll fast vid ängeln; och deras själars språk är: 'Jag släpper dig icke med mindre du välsignar mig." rätt

(566)Om Jakob icke förut hade ångrat den synd han begick när han genom bedrägeri tillegnade sig förstfödslorätten, skulle Gud ej hafva hört hans bön och så nådigt bevarat hans lif. Det samma blir förhållandet på nödens tid; om Guds barn ej hade ångrat alla sina synder, utan de framstode för dem, under det de plågades af fruktan och ångest, så skulle de blifva öfverväldigade. Förtvlflan skulle omstörta deras tro, och de skulle ej hafva nog förtroende att anropa Gud om befrielse. Men änskönt de nu hafva en djup känsla af sin ovärdighet, så hafva de likväl inga hemliga synder att bekänna. Deras synder hafva gått före dem till dom och hafva blifvit utplånade; de kunna icke mer erinra sig dem. rätt

(566)Satan förmår många till att tro, att Gud skall ursäkta deras otrohet i lifvets mindre angelägenheter; men i sitt handlingssätt mot Jakob visar Herren, att han på intet sätt vill samtycka till eller tala synden. Alla som söka att ursäkta eller dölja sina synder och således låta dem qvarstå i himmelens böcker utan att vara bekända eller förlåtna, skola öfvervinnas af satan. Ju mera anspråksfull deras bekännelse är och ju mera framstående den ställning de innehafva, desto afskyvärdare är deras uppförande i Guds åsyn och desto säkrare är deras store motståndares triumf. De som uppskjuta med att bereda sig för Guds dag, kunna icke bereda sig på nödens tid eller på någon senare tid. Alla sådana människors ställning är hopplös. rätt

(566)De kristne bekännarne, som komma till den sista förfärliga striden utan att vara beredda, skola i sin förtviflan bekänna sina synder med ord, som vittna om en bitter ångest, medan de gudlöse fröjda sig öfver deras elände. Dessa bekännelser äro af samma slag som Esaus och Judas' voro. De som afgifva dem beklaga öfverträdelsens följder, men icke dess skuld. De känna ingen verklig ånger, ingen afsky för det onda. De erkänna sin synd af fruktan för straff; men, liksom Farao i forntiden, skulle de trotsa himmelen, om straffdomarne blefvo efterskänkta. rätt

(567)Jakobs historia innehåller äfven en försäkran om att Gud ej skall förkasta dem som hafva blifvit bedragna, frestade och förledda till synd, om de åter harva vändt sig till honom med uppriktig ånger. När satan söker att förgöra dessa, skall Gud sända sina änglar för att trösta och beskydda dem på farans tid. Satans angrepp äro häftiga och hårdnackade, hans förvillelser äro förfärliga; men Herrens öga följer hans folk, och hans öra lyssnar till dess rop. Deras nöd är stor, eldugnens flammor tyckas vara färdiga att förtära dem; men smältaren skall föra dem utur ugnen såsom guld, hvilket blifvit pröfvadt i elden. Guds kärlek till hans barn på den tid, då de genomgå sin svåraste pröfning, är lika stark och öm som i deras ljusaste dagar; men det är nödvändigt för dem att komma i eldugnen; deras verldsliga sinnelag måste fullständigt bortskaffas, så att Kristi bild kan troget återspeglas i dem. rätt

(567)Den tid af nöd och ångest, som är framför oss, fordrar en tro, som kan uthärda trötthet, hunger och uppskof - en tro, som icke försvagas, om den än underkastas en bård pröfning. En nådatid gifves åt alla, att de kunna breda sig för den pröfningen. Jakob segrade, emedan han var ihärdig och beslutsam. Hans seger är ett bevis på makten af en enträgen bön. En hvar, som vill hålla fast vid Guds löften, liksom Jakob gjorde, samt vara lika ifrig och uthållig i bön, som han var, skall segra, liksom han segrade. Men de som äro ovilliga till att förneka sig sjelfva, att kämpa med Gud, att bedja länge och enträget om hans välsignelse, skola icke erhålla den. Att kämpa med Gud - huru få det är, som veta hvad det vill säga! Huru få det ärö som känna en så stark längtan efter Gud, att hela deras själ är försatt i den djupaste spänning! När förtviflans böljor, hvilka intet språk kan beskrifva, skölja öfver den bedjande själen, huru få äro icke de som då hålla sig vid Guds löften med en orubblig tro! rätt

(567)De som harva blott liten tro nu, äro i den största fara för att komma under inflytelsen af satans förvillelser och under den lag, som kommer att betvinga samvetet. Och äfven om de utstå profven, så skola de sänkas i djupt elände och svår ångest på nödens tid, emedan de icke hafva lärt att förtrösta på Gud. Den troserfarenhet, som de icke förut harva förvärfvat skola de blifva tvungna till att förvärfva under en förskräcklig påtryckning af svårigheter. rätt

(568)Vi böra nu lära att känna Gud genom att lita på hans löften. Änglar nedskrifva hvarje uppriktig och allvarlig bön. Vi böra hellre afstå från sjelfviska njutningar än att försumma umgänge med Gud. Den största fattigdom och sjelfförsakelse med Guds välbehag är bättre än rikedom, utmärkelser, beqvämlighet och vänskap utan den samma: Vi måste egna tid åt bön. Om vi låta vara sinnen helt upptagas af verlasliga intressen, så gifver Herren oss kanhända tid till bön genom att taga ifrån oss våra afgudar af guld, våra hus och fruktbara marker. rätt

(568)De unge skulle icke blifva förledda till synd, om de aktade sig för att beträda någon annan stig än den, hvarpå de kunna. harva Guds välsignelse med sig. Om de sändebud som förkunna den sista högtidliga varningen för verlden, ville bedja om Guds välsignelse, icke på ett kallt, likgiltigt och håglöst sätt, utan hjärtligt och i tro såsom Jakob, så skulle de många gånger harva orsak att säga: "Jag har sett Gud ansigte mot ansigte och min själ är frälst." I himmelen skulle de blifva ansedda såsom furstar, hvilka hade förmåga att inverka på Gud och människor. rätt

(568)En tid af nöd, större än någon annan, som förut inträffat, skall snart komma öfver oss; och vi behöfva en erfarenhet som vi ej ännu ega och som många äro för likgiltiga till att söka. Det händer ofta, att man föreställer sig svårigheterna större än de i verkligheten äro; men detta är icke förhållandet med den förestående vedermödan. Den lifligaste framställning kan icke skildra denna stora pröfning. På denna nödens tid måste hvarje själ bestå inför Gud utan någon medlare. Om Noah, Daniel och Job vore i landet, "så skulle de, så sant jag lefver, säger Herren, Herren, icke kunna rädda son eller dotter. De skulle genom sin rättfärdighet rädda sig sjelfva." Och nu, medan vår store Öfversteprest gör försoning för oss i den himmelska helgedomen, böra vi söka att blifva fullkomliga i Kristus. Icke en gång i tanken kunde vår Frälsare förmås att vika för frestelser. I människornas hjärtan finner satan en eller annan punkt, der han kan få fotfäste, ett eller annat syndigt begär underhålles, hvarigenom hans frestelser kunna få makt. Men Kristus säger om sig sjelf : "Ty verldens furste kommer, och i mig har han intet." Hos Guds Son fans ingenting, som kunde iståndsätta satan att vinna seger öfver honom. Han hade hållit sin Faders bud, och hans karakter var ej behäftad med någon synd, som satan kunde bruka till sin fördel. Detta är det tillstånd, i hvilket de måste finnas, som skola blifva bestående på nådens tid. rätt

(569)Vi måste skilja oss från synden i detta lifvet genom tron på Kristi försonande blod. Vår dyre Frälsare inbjuder oss att förena oss med honom, att förbinda vår svaghet med hans styrka, vår okunnighet med hans vishet, vår ovärdighet med hans förtjenster. Guds försyns styrelse är den skola, i hvilken vi böra lära Jesu saktmod och ödmjukhet. Herren framhåller alltid för oss, icke den väg vi önska välja, hvilken synes lättare och behagligare för oss, utan lifvets sanna mål. Det öfverlåtes åt oss att samverka med de medel, som himmelen använder, i det vi bilda. vår karakter efter det gudomliga föredömet. Ingen kan försumma eller uppskjuta detta verk utan att sätta sin själ i den största fara. rätt

(569)Aposteln Johannes hörde i en syn en stark röst i himmelen säga: " Ve jorden och hafvet! Ty djäfvulen har stigit ned till eder i stor vrede, vetande, att han icke har lång tid." Förskräckliga äro de scener, som framkalla detta utrop af den himmelska rösten. Satans vrede tilltager, allt efter som hans tid blir kortare, och hans förvillelses och ödeläggelses verk skall nå sin höjd på nådens tid. rätt

(569)Fruktansvärda och öfvernaturliga tecken skola snart uppenbaras i himmelen för att ådagalägga de onda andarnes makt till att göra underverk. Djäflars andar skola gå ut till jordens konungar och till hela verlden för att fånga dem med svek och nödga dem till att förena sig med satan i hans sista strid mot himmelens styrelse. Genom dessa mödel skola regenter såväl som undersåtar blifva bedragna. Personer skola uppstå, hvilka utgifva sig för att vara Kristus samt göra anspråk på den ära och tillbedjan, som tillhöra verldens Återlösare. De skola göra märkvärdiga underverk med att bota sjuke samt skola påstå, att de hafva uppenbarelser frän himmelen, hvilka motsäga Skriftens vittnesbörd. rätt

(570)Såsom kronan på verket i förförelsens stora drama skall satan slutligen försöka att framställa sig som Kristus. FörsamHngen har länge föregifvit sig vänta på Kristi återkomst såsom tiden, då dess hopp skall förverkligas. N u skall den store bedragaren låta det synas som om Kristus har kommit. I olika delar af verlden skall satan uppenbara sig bland människorna såsom ett majestätiskt väsende af bländande skönhet enligt den beskrifning af Guds Son, som Johannes gifver i Uppenbarelsen." Den härlighet, som omgifver honom, öfverträffar allt hvad dödliga människor ännu hafva sett. Ett jubelrop skallar genom luften: "Kristus har kommit! Kristus har kommit!" Folket faller ned och tillbeder honom, medan han upplyfter sina händer och uttalar en välsignelse öfver det, såsom Kristus välsignade sina lärjungar, när han var på jorden. Hans röst är låg, ljut och melodisk. I vänliga och medlidsamma uttryck framställer han några af de nådiga, himmelska sanningar, som Frälsaren förkunnade; han botar folkets sjukdomar, och sedan, utgifvande sig för att vara Kristus, påstår han sig hafva förändrat sabbaten till söndagen samt befaller alla att helga den dag, som han har välsignat. Han förklarar, att de som framhärda uti att hålla den sjunde dagen helig, häda hans namn, då de vägra att lyssna till hans änglar, som han har sänd t till dem med ljus och sanning Detta är en stark och nästan öfverväldigande förvillelse. Liksom samariterna blefvo bedragna af trollkarlen Simon, så skall folket, från den största till den minsta, akta på dessa trollkonster och säga: "Denne är Guds stora kraft." rätt

(570)Men Guds barn skola icke blifva vilseledda. Denne falske Kristi lärosatser äro icke i harmoni med Skriften. Han uttalar sin välsignelse öfver dem som tillbedja vilddjuret och dess bild - samma personer, öfver hvilka, enligt Bibelns vittnesbörd, Guds oblandade vrede skall utgjutas. rätt

(570)Vidare, satan får icke tillåtelse att uppenbara sig på samma sätt som Kristus skall komma. Frälsaren har varnat sitt folk för satans bedrägeri i detta afseende samt har tydligt förutsagt på hvilket sätt hans återkomst skall ske: "Ty falske Krister och falske profeter skola uppstå och göra stora tecken och under, så att de, om möjligt, skola vilseleda äfven de utvalde. . . . Derför, om de säga till eder: se, han är i öknen, så gån icke ut; se han är i kamrarne, så tron det icke. Ty såsom ljungelden går ut från öster och synes ända till vester, så skall Människosonens tillkommelse vara." Denna tillkommelse är det icke möjligt att eftergöra. Den skall blifva känd öfverallt – hela verlden skall bevittna den. rätt

(571)Endast de som harva flitigt forskat i Skriften och emottagit kärleken till. sanningen, skola bevaras för den kratiga förvillelsen i hvilken verlden tages till fånga. Genom Bibelns vittnesbörd skola de blifva i stånd till att upptäcka bedragaren i hans förklädning. Alla skola utsättas för pröfningen. Gennom frestelser skola de sanne kristne blifva uppenbarade. Äro Guds barn nu så fast grundade på Guds ord, att de ej skola duka under för sina egna sinnens öfvertygelser? Skola de i en sådan pröfningstid hålla fast vid Bibeln och Bibeln allena? Satan skall, om möjligt, hindra dem från att bereda sig från den dagen. Han skall ordna angelägenheterna sålunda, att de blifva ett hinder för dem; han skall fängsla deras sinnen med jordiska skatter och få dem till att bära en tung, besvärlig börda, så att deras sinnen blifva helt upptagna med detta lifvets omsorger och nödens tid kommer öfver dem såsom en tjuf. rätt

(571)När påbudet, som utfärdas af olika regenter i kristenheten mot dem, hvilka hålla alla Guds bud, fråntager dem regeringens beskydd och öfverlåter dem åt de människor, som önska dem förderf så skall Guds folk fly från städerna och byarne. De skola samla sig i skaror samt bo på de mest ensliga och öde platser. Många skola söka tillflykt på säkra platser bland bergen, liksom de kristne i Piemontdalarne; de skola göra Jordens höjder till sin helgedom och tacka Gud för hans" bergfästen." Men många af alla nationer och klasser, höge och låge, rike och fattige, svarte och hvite, skola komma i den grymmaste och mest orättvisa träldom. Guds barn måste tillbringa langa dagar, slagna i bojor, instängda i fängelser, dömda till döden, några synbarligen lemnade till att dö af hunger i mörka, vämjeliga fängelser. Intet mänskligt öra är öppet för deras suckande, ingen mansklig hand uträckt till deras hjälp. rätt

(571)Skall Herren glömma sitt folk i denna pröfningsstund? Glömde han den trogne Noa, när Guds straffdomar drabbade verlden genom syndafloden? Glömde han Lot, när eld kom ned från himmelen att förtära städerna på slätten? Glömde han Josef när han var omgifven af afgudadyrkare i Egypten? Glömde han Elias, när Isebel svor att låta honom undergå samma öde som Baals profeter? Glömde han Jeremias i hans mörka, dystra håla i fängelset? Glömde han de tre ädle männen i den brinnande ugnen? eller Daniel i lejongropen? rätt

(572) ”Zion sade: Herren har öfvergifvit mig, och Herren bar förgätit mig. Skulle väl en qvinna förgäta sitt dibarn så att hon icke förbarmade sig öfver sitt lifs son? Ja, om hon än förgåte honom, skall jag icke färgäta dig. Si, på mina händer har jag tecknat dig." Herren Zebaot har sagt, att "den som rör vid eder, han rör vid hans ögonsten." rätt

(572)Om än fienderna kasta Guds barn i fängelse så kunna likväl icke fängelsemurarne afskära förbindelsen mellan deras själar och Kristus. Han, som ser alla deras svagheter och känner alla deras frestelser, är mäktigare än alla jordiska makter. Änglar skola besöka dem i deras ensliga celler samt bringa ljus och frid från himmelen. Fängelset skall blifva såsom ett palats; ty de som äro rika i tro, bo deruti, och de dystra murarne skola blifva upplysta med ett himmelskt ljus, såsom när Paulus och Silas vid midnattstiden bådo och sjöngo lafsånger i fängelset i Filippi. rätt

(572)Straffdomar skola hemsöka dem som vilja förtrycka och för göra Guds folk. Han har så länge haft undseende med de gudlöse, att det gifvit dem mod till att framhärda i sina öfverträdelser; men deras straff skall icke blifva mindre verkligt och förskräckligt, derför att det länge uppskjutes. " Ty såsom på berget Perazim skall Herren resa sig, såsom i Gibeons dal skall han vredgas, till att verka sitt verk, ett förunderligt verk, och utföra sitt arbete, ett sällsamt arbete." Att straffa är ett obehagligt verk för den nådige Guden. "Så sant jag lefver, säger Herren, Herren: Jag hafver ingen lust till den ogudaktiges död." Herren ar barmhertig och nådig, langmodig och stor i kärlek och trofasthet;" han" förlåter missgerning, öfvertrådelse och synd, men lemnar ingen ostraffad. "Herren är långmodig och stor i kraft och släpper ingen ostraffad." Med fruktansvärd rättfärdighet skall han försvara sin föraktade lags auktoritet. Genom att betrakta Herrens långmodighet mot de gudlöse, kan man sluta till huru sträng den vedergällning skall blifva, som slutligen skall drabba dem. Det folk, som han länge har undseende med och som han icke vill slå, förrän det har uppfylt sitt syndamått, skall slutligen få" dricka af hans vredes vin, som obemängdt är iskänkt i hans vredes kalk." rätt

(573)När Kristus afslutar sitt medlareverk i helgedomen, skall den obemängda vrede, hvarmed han hotar dem som tillbedja vilddjuret och dess bild samt taga dess märke, utgjutas. Plågorna, som drabbade Egypten, när Herren var i begrepp att befria Israel liknade till beskaffenheten de mera fruktansvarda och vidsträckta straffdomar, som skola komma öfver verlden just före Guds folks slutliga befrielse. Dessa rysliga plågor beskrifvas i uppenbarelseboken. "Ett ondt och svårt sår kom på de människor, som hade vilddjurets märke och som tillbådo dess bild." . Hafvet "vardt blod såsom af en död, och allt i hafvet, som hade lif, dog.” Vattnet "i floderna och vattenkällorna. . . vardt blod." Dessa straff äro väl förskräckliga, men de äro icke strängare, än Guds rättvisa fordrar. Guds ängel förklarar: "Rättfärdig är du .,. att du har dömt så. Emedan de harva utgjutit heligas och profeters blod, har du ock gifvit dem blod att dricka; de äro det värda." Genom att döma Guds folk till döden harva de gjort sig lika mycket skyldiga till deras blod, som om de hade utgjutit det med egna händer. Sålunda vittnade Kristus om Judarne på sin tid att de voro skyldiga till alla heliga personers blod, som hade blifvit utgjutet sedan Abels tid; ty de besjälades af samma anda och sökte att utföra samma verk som profeternas mördare. rätt

(573)I den följande plågan gifves makt åt solen" att bränna människorna med eld. Och människorna brändes med stark brand." Profeterna beskrifva jordens tillstånd på denna skräckfulla tid sålunda: "Fältet är ödelagdt, marken tynar, ty säden är ödelagd." "Alla träd på marken hafva torkat bort; ty all glädje ibland människors barn är kommen på skam." "Sädeskornen äro förmultnade under sina kokor, förrådshusen äro ödelagda." "Huru stånkar boskapen, ängslas boskapshjordarne! ty betesmark fins ej för dem. . . . Vattubäckarne äro förtorkade, och eld har förtärt ängarne i öknen." "Sångerna i palatsen skola p! den dagen förbytas till tjut, säger Herren, Herren; liken skola blifva många och ligga kastade på alla rum." rätt

(574)Dessa plågor sträcka sig icke öfver hela jorden; ty i så fall skulle jordens inbyggare blifva alldeles utrotade. Men de skola blifva den förskräckligaste hemsökelse af Guds vrede, som någonsin drabbat människorna. Alla straffdomar före pröfningstidens slut hafva varit blandade med nåd. Åberopandet af Kristi blod har bevarat syndaren för att erhålla det fulla straffet för sin öfverträdelse; men i den sista domen utgjutes Guds vrede oblandad. rätt

(574)På den dagen skola många människor önska att blifva beskyddade af Guds nåd, hvilken de så länge hafva föraktat. "Si, de dagar skola komma, säger Herren, Herren, då jag i landet sänder hunger, men icke hunger efter bröd och icke törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord; och då skola de stappla ifrån haf till haf och ifrån norr till öster och löpa kring för att söka Herrens ord, men de skola icke finna det." rätt

(574)Guds folk skall icke blifva befriadt från lidande; men ehuru det förföljes och plågas samt måste lida brist och hunger, skall det likväl icke öfvergifvas för att omkomma. Den Gud, som sörjde för Elias, skall icke gå förbi ett enda af sina sjelfuppoffrande barn. Den som räknar håren på deras hufvud, skall sörja för dem; och när hungersnöd råder, skola de blifva mättade. Medan de gudlöse dö af hunger och pest, skola änglar beskydda de rättfärdige och förse dem med hvad de behöfva. Åt "den som vandrar i rättfärdighet," är löftet gifvet: "öröd skall gifvas honom, hans vatten skall aldrig tryta." "De arme och fattige, som söka vatten men ej finna något, och hvilkas tunga försmäktar af törst, dem vill jag, Herren, höra, dem vill jag, Israels Gud, icke öfvergifva." rätt

(574) ”Då fikonträdet ej skall blomma mer, och vinstockarne ej skola gifva någon afkastning, då olivens frukt skall svika, och fälten skola gifva ingen föda, fåren tryta i fållan och inga oxar finnas i stallen." Men de som frukta Gud skola jubla i Herren och fröjda sig i sin frälsnings Gud. rätt

(574) ”Herren är den som bevarar dig, Herren är ditt beskärm på din högra sida. Om dagen skall solen ej skada dig, ej månen om natten. Herren bevare dig för allt ondt, han bevara din själ!" "Han skall frälsa dig från fogelfängarens snara, från förderfvets pest. Med sina fjädrar s han betäcka dig, och under hans vingar skall du finna skydd; sköld och skärm är hans sanning. Du skall ej behöfva frukta för nattens fasor, ej för den pil, som flyger om dagen, för pest, som framgår i mörkret, för farsot, som ödelägger om middagen. Falla än tusen vid din venstra sida och tiotusen vid din högra sida, dig skall det icke drabba. Du skall blott se deruppå med dina ögon och skåda de ogudaktiges lön. Ty Herre! du är min tillflykt, den Högste har du gjort till din boning. Ingen olycka skall vederfaras dig, och ingen plåga skall nalkas ditt tjäll." rätt

(575)Men för mänskliga ögon skall det synas, som om Guds barn snart måste besegla sitt vittnesbörd med sitt blod, liksom martyrerna hade gjort f öre dem. Sjelfva begynna de frukta, att Herren har lemnat dem att falla för sina fiender. Det är en tid af förskräcklig själsångest. Dag och natt ropa de till Gud om befrielse. De ogudaktige jubla, och man hör det hånande ropet: "Hvar är nu eder tro? Hvarför befriar Gud eder icke ur våra händer, om I verkligen ären hans folk?" Men Guds väntande barn erinra sig Jesu död på Golgatas kors och huru öfverstepresterna och rådsherrarne bespottande ropade: "Andra har han hulpit; sig sjelf kan han icke hjälpa. År han Israels konung, så stige han nu ned från korset, och vi skola tro honom." Alla kämpa med Gud liksom Jakob kämpade. Deras ansigten uttrycka deras inte strid; alla äro bleka. Men de upphöra icke med sin allvarliga bön. rätt

(575)Om människorna kunde se med himmelska blickar, så skulle de märka skaror af mäktiga änglar, som omgifva dem, hvilka harva hållit Kristi tålamods ord. Med ömhet och medlidande, harva änglarne bevittnat deras elände och hört deras böner. De vänta på befallning från sin furste att rädda dem ur faran. Men de måste vänta ännu litet längre. Guds folk måste dricka denna kalk och döpas med detta dop. Sjelfva dröjsmålet, som är så smärtsamt för dem, är det bästa svaret på deras böner. Under det de söka att förtröstansfullt vänta på att Herren skall komma dem till hjälp, hafva de tillfälle att öfva tro, hopp och tålamod, hvilka icke hafva blifvit tillräckligt öfvade under deras förra religiösa erfarenhet. Men denna nöds tid skall likväl förkortas för de utvaldes skull. "Skall då icke Gud skaffa rätt åt sina utkorade, som ropa till honom dag och natt? . . . Jag säger eder, att han snarligen skall skaffa dem rätt." Änden skall komma snarare, än människorna vänta. Hvetet skall insamlas och bindas i kärfvar för Guds lada, ogräset skall bindas i knippor att förtäras af elden. rätt

(576)De himmelska väktarne äro trogna i sitt kall och fortfara att vaka. Oaktadt tiden genom ett allmänt påbud har blifvit faststäld, när man kan döda dem som hålla Guds bud, skola deras fiender i några fall förekomma påbudet och söka att bringa dem om lifvet före den bestämda tiden. Men ingen kan komma förbi de mäktiga skyddsänglarne, som vaka öfver hvarje trogen själ. Några blifva angripna, under det de fly från städerna och byarne; men de svärd, som höjas emot dem, krossas och falla maktlösa ned såsom ett strå. Andra blifva försvarade af änglar, klädda som stridsmän. rätt

(576)Gud har under alla tider verkat genom heliga änglar för att trösta och befria sitt folk. Hinmelska väsen hafva tagit verksam del i människornas angelägenheter. De harva visat sig i kläder af en bländande glans; de hafva kommit i mänsklig gestalt såsom resande. Änglar i mänsklig gestalt hafva uppenbarat sig för Guds män. De harva såsom trötte vandrare hvilat sig under ekträd vid middagstiden; de hafva emottagit gästfrihet i människors hem; de harva uppträdt såsom vägvisare för vilsekomne resande; de hafva med sina egna händer tändt elden på altaret; de hafva öppnat fängelsedtjrrar och satt Herrens tjenare i frihet. . Iklädda himmelens fulla rustning, komma de och vältrade bort stenen från Frälsarens graf. rätt

(576)Änglar i mänsklig form äro ofta närvarande i de rättfärdiges församlingar, och de besöka de ogudaktiges sammanträden, såsom när de gingo till Sodom för att uppteckna dess invånares gerningar och afgöra huruvida de hade öfverskridit Guds skonsamhets gräns. Herren har behag i barmhertighet; och för några få personers skull, som verkligen tjena honom, håller han olyckan tillbaka och förlänger freden bland folken. De som synda mot Gud förstå icke, att de stå i skuld för sina egna lif hos de få uppriktiga människor, som de finna nöje i att bespotta och förtrycka. rätt

(577)Fastän denna verlds regenter icke veta det, hafva likväl änglar ofta talat i deras rådsförsamlingar. Mänskliga ögon harva betraktat dem, mänskliga öron hafva lyssnat till deras tal, mänskliga läppar hafva bekämpat deras förslag och förhånat deras råd, mänskliga händer hafva mött dem med skymf och misshandling. I rådssalar och inför domstolar harva dessa himmelska sändebud visat, att de kände noga till människornas historia; de harva visat sig vara skickligare till att försvara de förtryökte, än de bäste och mest vältalige sakförare. De hafva omstörtat planer och hämmat onda anslag, som i hög grad skulle hafva hindrat Guds verk samt förorsakat hans folk mycket betryck. I farans och nödens stund" lägrar Herrens ängel sig omkring dem som frukta honom och befriar dem." rätt

(577)Med brinnande längtan väntar Guds folk de tecken, som förebåda dess kommande Konung. När man frågar väktaren: " Hvad lider natten?" så svarar han med tydlig stämma: "Morgon kommer, men också natt." Ljuset skiner på skyarne öfver bergens toppar. Snart skall Guds härlighet uppenbaras. Rättfärdighetens Sol skall lysa. Morgonen och natten äro båda för handen - en evig dag begynner för de rättfärdige, men en evig natt lägrar sig öfver de ogudaktige. rätt

(577)Under det de troende i sin andliga kamp uppsända sina böner till Gud, upplyftes nästan den slöja, som döljer den osynliga verlden för dem. Himmelen upplyses af den eviga dagens morgonrodnad och lik en melodisk änglasång ljuda dessa ord för deras öron: "Varen ståndaktiga och trogna.. Hjälpen kommer." Kristus, den mäktige segervinnaren, erbjuder sina trötte stridsmän den eviga härlighetens krona, och hans röst höres från de öppna portarne: "Se, jag är med eder. Frukten icke! Jag känner alla edra bekymmer; jag har burit edra sorger. I kämpen icke med okända fiender. Jag har utkämpat striden för eder, och i mitt namn skolen I rikligen öfvervinna." rätt

(577)Den käre Frälsaren skall sända hjälp, när den mest behöfves. Vägen till himmelen är helgad genom hans fotspår. Hvarje törne, som sårar våra fötter, har sårat hans. Hvarje kors, som vi måste bära, har han burit f öre oss. Herren låter själen genom gå strider, så att hon kan bereda sig för fred. Nödens tid är en fruktansvärd pröfning för Guds folk; men den är en tid, när hvarje sann troende måste se uppåt och när han i tro får se löftets båge, som omgifver honom. rätt

(578) ”Och de af Herren förlossade skola vända tillbaka till Zion med jubel, och evig glädje skall vara på deras hufvud; fröjd och glädje skola de få, och sorg och suckan skola fly. Jag, jag är den som tröstar eder. Hvem är du, att du skulle frukta för en människa, som skall dö, för ett människobarn, som fälles såsom gräs, att du skulle glömma Herren, som har skapat dig, . .. och att du skulle bäfva ständigt hela dagen för plågarens vrede, när han rustar sig att förderfva? Men hvar är nu plågarens vrede? Snart blifver fången lös, och han skall icke dö och läggas i grafven, och hans bröd skall icke tryta. Och jag är Herren, din Gud, han, som upprör hafvet, så att dess böljor svalla. Herren Zebaot är hans namn. Och jag lade mina ord i din mun, och jag öfverskylde dig med min hands skugga." rätt

(578) ”Derför hör nu detta, du arma, och du, som har druckit dig rusig, fast ej af vin: Så säger din Herre, Herren, och din Gud, sakföraren för sitt folk: Si, jag vill taga ur din hand den rusande kalken, bägaren, min vredes kalk. Du skall icke mer dricka utur den. Men jag skall sätta den i dina förtryckares hand, som sade till dig: böj ned dig, att vi må gå fram! och du lade din rygg såsom mark och såsom väg för dem till att gå uppå." rätt

(578)Guds öga skådade ned genom tiderna och märkte den nöd, som de troende måste genomgå, när jordens makter förena sig emot dem. Liksom fången i landsflykt skola de utsättas för döden genom hunger eller genom våld. Men den Högste, som delade det Röda Hafvet för israeliterna, skall uppenbara sin stora makt och befria dem ur fångenskapen. "På den dagen, som jag skall göra, skola de vara min egendom, säger Herren Zebaot, och jag skall skona dem såsom en man skonar sin son, som tjenar honom." Om Kristi trogna vittnens blod blefve utgjutet på denna tid, skulle det icke såsom martyrernas blod blifva en säd, hvilken kunde bringa en skörd åt Gud. Deras trohet skulle ej blifva ett vittnesbörd för att öfvertyga andra om sanningen; ty människornas förhärdade hjärtan harva tillbakaträngt barmhertighetens böljor, till dess de ej mera återvända. Om de rättfärdige nu lemnades att blifva ett byte för sina fiender, så blefve detta en seger för mörkrets furste. Psalmisten säger: "Ty han dolde mig i sin hydda på olyckans dag, han gömde mig i sitt tjälls gömma, han stälde mig på en hög klippa." Kristus har sagt: "Gack in, mitt folk, i dina kamrar och slut dörren igen efter dig! Göm dig för ett ögonblick, till dess vreden går förbi! Ty si, Herren skall utgå ifrån sitt rum för att hemsöka jordens inbyggare för deras ondska." Huru härlig deras befrielse skall blifva, hvilka tåligt vänta honom och hvilkas namn äro skrifna i lifvets bok! rätt

nästa kapitel