Valdenserna

(57)Sanningens ljus kunde likväl icke blifva helt och hållet utsläckt i det mörker, som hvilade över jorden under den långa tidsperiod, då påfvarne herskade. Det har funnits vittnen för Gud i hvarje tid - personer, som trodde på Kristus såsom den ende medlaren mellan Gud och människor, som ansågo Bibeln såsom den enda regeln för kistligt lif, och som helgade den sanne sabbaten. Hum mycket verlden har dessa personer att tacka för, kunna de efterkommande aldrig förstå. De blefvo brännmärkta som kättare, deras bevekelsegrunder blefvo misstydda, deras karakter blef nedsvärtad, och på deras skrifter lade man beslag samt förvrängde och stympade dem. De vara likväl ståndaktiga och bevarade trons renhet från tid till tid som ett heligt arr för kommande slägter. rätt

(57)Historien om Guds folk under de mörka tidsåldrar, som följde sedan Rom fick makten, är upptecknad i himmelen. Man kan icke finna den i mänskliga skrifter, med undantag af de hänvisningar man finner till deras lif uti deras förföljares anklagelser och beskyllningar. Det var Roms plan att utplåna hvarje tecken till afvikelse från kyrkans trossatser och påbud. Allt kätterskt, antingen det var personer eller skrifter, blef förstördt. Ett enda uttryck af tvifvel, en fråga angående de påfliga dogmernas myndighet var nog till att förverka lifvet för rika och fattiga, höga och låga. Rom försökte äfven att förstöra hvarje beskrifning på dess grymhet mot dissenterna. De påfliga kyrkomötena besluta, att böcker och skrifter, som innehöllo beskrifningar på sådana saker, skulle brännas. Man hade ganska få böcker, innan tryckerikonsten blef uppfunnen, och de voro i en form som icke lätt kunde förvaras; derför fans det icke mycket, som kunde hindra katolikerna från att utföra sin afsigt. rätt

(58)Ingen församling, som fans inom den romerska kyrkans område, fick länge ostördt åtnjuta religionsfrihet. Så snart påfvedömet erhållit makt, utsträckte det sina armar för att krossa alla, som vägrade att erkänna dess myndighet; och den ena efter den andra af församlingarna underkastade sig dess herravälde. rätt

(58)I Storbritannien hade den ursprungliga kristendomen mycket tidigt fått fotfäste. Det evangelium, som briterna emottogo i de första århundradena, var ännu obesmittadt af det romerska affallet. Förföljelser af hedniske kejsare, som utsträckte sina eröfringar ända till dessa aflägsna kuster, voro den enda gåfva, som de första församlingarna i Britannien erhöllo från Rom. Många kristne flydde från förföljelsen i England och funno tillflykt i Skotland; derifrån blef sanningen förd till Irland, och öfverallt emottog man den med glädje. rätt

(58)Då sachsarne hade inträngt i England, fick hedendomen äter ett kontrollerande inflytande. Segrarne ansågo det under sin värdighet att mottaga undervisning af sina slafvar, och de kristne blefvo tvungna att draga sig undan till bergen och ödsliga hedar. Ljuset fortfor likväl att brinna, om det än var doldt för en tid. Hundra år senare lyste det l Skotland med en klarhet som sträckte sig till aflägsna länder. Från Irland kom den fromme Columba och hans medarbetare, som samlade de spridda troende omkring sig på den ensliga ön Iona och gjorde den till hufvudplats för sin missionsverksamhet. Bland dessa evangelister fans en, som höll Bibelns sabbat, och sålunda kom denna sanning in bland folket. En skola blef upprättad på Iona, från hvilken utgingo missionärer, icke blott till Skotland och. England, utan ock till Tyskland och Schweiz, ja äfven till Italien. rätt

(58)Men Rom hade fäst sina ögon på Britannien och beslutat att bringa det under sin öfvermyndighet. I det sjette århundradet åtago romerske missionärer sig att omvända de hedmska sachsarne. De blefvo gynsamt emottagna af de stolte barbarerna, och många tusen blefvo öfvertalade till att antaga den romerska tron. Allt efter som verket skred framåt, sammanträffade de påflige och deras anhängare med de ursprungliga kristne. Här visade sig en påfallande motsats. De senare voro enkla, ödmjuka och skriftenliga i väsende, lära och lefverne, medan de förstnämde framträdde med papismens vidskepelse, prakt och sjelftagna öfverlägsenhet. Roms utskickade fordrade, att dessa kristna f1Jrsamlingar skulle erkänna påfvens öfverhöghet. Briterna svarade saktmodigt, att de önskade att älska alla människor, men att påfven icke var berättigad till någon öfvermyndighet i församlingen, och de kunde icke visa honom annan underdanighet än den, som tillkom hvarje Kristi efterf1Jljare. Man hem1Jdade sig flere gånger att vinna dem öfver på Roms sida; men desse ödmjuka kristne, förvånade ärver den stolthet påfvens apostlar visade, svarade fortfarande, att de icke kände någon annan mästare än Kristus. Nu lade påfvedömets rätta anda sig i dagen. Den romerske ledaren sade: "Viljen I icke emottaga bräder, som bringa eder frid, så skolen I få emottaga fiender, som bringa eder krig. Viljen I icke förena eder med oss uti att visa sachsarne lifvets väg, så skolen I af dem blifva öfverlemnade åt döden." Dessa ord voro icke tomma hotelser. Man använde krig, ränker och bedrägerier mot dessa vittnen för Bibelns tro, till dess församlingarna i Britannien blefvo försWrda eller tvungna att underkasta sig påfvens myndighet. rätt

(59)I länder utanför Roms område funnos under många århundraden kristna församlingar, som bibehöllo sig nästan helt och hållet fria från påfligt förderf. De voro omgifna af hedendomen och blefvo under tidens förlopp påverkade af dess villfarel. ser; men de ansågo Bibeln fortfarande för den enda trosregeln och höllo fast vid många af dess sanningar. Dessa kristne trodde på Guds lags oföränderlighet och höllo sabbaten enligt det fjärde budet. Församlingar, som hyllade och tillämpade denna tro, funnos i Mellan-Afrika och bland armenierna i Asien. rätt

(59)Bland dem som motsatte sig påfved1Jmets inkräktningar, stodo valdenserna främst. I samma land, der påfvedömet hade upprättat sitt säte, kämpade man mot dess osanningar och förderf med största ihärdighet. Under flere århundraden bevarade församlingarna i Piemont sin oafhängighet; men tiden kom, då Rom fordrade underkastelse. Efter att förgäfves harva kämpat mot dess tyranni, erkände dessa församlingars ledare med ovilja den makts herravälde, som hela verlden tycktes egna sin hyllning. Det fans likväl några, som vägrade att erkänna påfvens myndighet. De voro fast beslutna att lyda Gud och att bibehålla trons renhet och enkelhet. En skilsmässa egde rum. De som fasthöllo den gamla tron, droga sig nu undan; några öfvergåfvo sina hem bland Alperna och höjde sanningens baner i främmande länder; andra uppsökte en tillflyktsort i afskilda dalar och bland bergsklyftarna samt bevarade der sin frihet att tillbedja Gud. rätt

(60)Den tro, som i många århundraden hyllades och lärdes af de kristna valdenserna, stod i en skarp motsats till de falska läror, som utgåfvos från Rom. Deras religiösa öfverbevisning var grundad på Guds skrifna ord, kristendomens rätta grundval. Men desse anspråkslöse landtmän, som i sina afskilda tillflykts orter voro utestängda hån verlden och bundna vid sitt dagliga arbete bland sina hjordar och vingårdar, hade icke sjelfva uppdagat sanningen i striden mot den affälliga kyrkans trossatser och kätterier. De hade icke nyligen erhållit sin tro. Deras troslära var ett arf från deras fäder. De kämpade för den apostoliska församlingens tro - "den tro, som en gång för alla blifvit öfverlemnad åt de heliga." "Församlingen i öknen" och icke det stolta prestväldet. som hade sitt hufvudsäte i verldens förnämsta stad, var Kristi sanna församling, vårdaren af de sanningsskatter, hvilka Gud har anförtrott åt sitt folk, för att det skulle gifva dem till verlden. rätt

(60)Bland de förnämsta orsaket, som föranledt den sanna församlininens skilsmässa från den katolska kyrkan, var den sistnämdes hat mot Bibelns sabbat. Påfvedömet kastade sanningen till jorden, såsom profetian hade förutsagt. Guds lag blef behandlad med förakt, medan människors traditioner och bruk blefvo upphöjda. De församlingar, som stodo nnder påfvedömets myndighet, blefvo tidigt tvungna till att ära söndagen som en helig dag. Under den herskande villfarelsen och vidskepelsen fans det många äfven bland Guds sanna folk, som blefvo så förvillade, att de på samma gång de höllo sabbaten, äfven afhöllo sig från arbete på. söndagen; men detta tillfredsstälde icke de påfliga ledarne. De fordrade icke blott, att söndagen skulle helgas, utan äfven att sabbaten skulle vanhelgas; och de fordömde med de starkaste uttryck dem, som vågade att visa den ära. Endast genom att fly från Roms makt kunde man åtlyda Guds lag i frid. rätt

(60)Valdenserna vara de första af alla folk i Europa, som förskaffade sig en öfversättning af den Heliga Skrift. Flere hundra år före reformationen egde de hela Bibeln i. handskrifter på sitt modersmål. De hade sanningen oförfalskad, och detta förorsakade, att de synnerligen blefvo blottstälda för hat och förföljelse. De påstodo, att den romerska kyrkan var det affälliga Babylon, som beskrifves i Uppenbarelsen, och de satte sina lif i fara för att motverka dess förderfliga bruk. Medan det funnas några, som under påtryckningen af den långvariga förföljelsen, blottstälde sin tro, i det de så småningom uppgåfvo de grundsatser, som särskildt utmärkte den, falls det andra, som fasthöllo sanningen. Under mörkrets och affallets tider funnas valdenser, som nekade att erkänna Roms öfvermyndighet, som förkastade bilddyrkan såsom afguderi och iakttaga den rätte sabbaten. De försvarade sin tro under motståndets häftigaste stormar. Ehuru de blefvo djupt sargade af savoyardernas spjut och brända på romarnes bål, sökte de likväl oförskräckt att försvara. Guds ord och hans ära. rätt

(61)Bakom bergens höga bålverk, som i alla tider hafva varit de förföljdes och förtrycktes tillflyktsort, funna valdenserna ett gömställe. Här fortfor sanningens ljus att brinna i medeltidens. mörker. Här vidmamakthöllo vittnen för sanningen den urgamla. tron under tusen år. rätt

(61)Gud hade anskaffat sitt folk en helgedom, som var ovanligt storartad och passande för de upphöjda sanningar, som blifvit dem anförtrodda. För desse trogne flyktingar voro bergen en sinnebild af Jehovas oföränderliga rättfärdighet. De fäste sina barns uppmärksamhet på bergspetsarne, som höjde sig öfver dem i oföränderligt majestät, och talade till dem om honom, hos hvilken icke fins någon förändring eller vexlingens skugga, hvars ord är lika varaktigt som de eviga höjderna. Gud hade befäst bergen och omgjordat dem med styrka; ingen annan än den Allsmäktige kunde flytta dem från sin plats. Sålunda hade Gud också stadfäst sin lag, sin regerings grundval i himmelen och på jorden. Människans arm kan nå sina medmänniskor och förgöra deras lir; men den kunde lika lätt upprycka bergen från deras grundvalar och kasta dem i hafvet, som den kunde förändra ett bud af Jehovas lag eller utplåna ett af hans 1öften till dem, hvilka göra hans vilja. I sin lydnad mot Herrens lag, borde Guds tjenare vara lika orubbliga som de oföränderliga bergen. rätt

(62)De berg, som omgåfvo valdensernas djupa dalar, vara ett ständigt vittne på Guds skapande kraft och en ofelbar borgen för hans beskyddande omsorg. Desse pilgrimer lärde att älska de stumma symbolerna för Jehovas närvaro. De hängåfvo sig icke åt klagan öfver sin hårda lott; de kände sig aldrig ensamma bland de öde bergen. De tackade Gud, att han hade skaffat dem en tillflyktsort, dit människornas vrede och grymhet icke kunde nå. De gladde sig tifver sin frihet till att dyrka honom. Ofta, när de blefvo förföljda af sina fiender, funno de ett säkert skydd bland de fasta bergen. De sjöngo Guds pris från mången hög klippa, och Roms härar kunde icke bringa deras tacksägelsesånger till tystnad. rätt

(62)Desse Kristi efterföljares fromhet var ren, enkel och brinnande. De satte större värde på sanningens grundsatser än på hus och land, vänner och slägtingar, ja sjelfva lifvet. De voro mycket angelägna om att inprägla dessa grundsatser hos de' unga. De blefvo ända från sin tidigaste barndom undervisade i Skriften och lärda till att visa en helig aktning för Guds lags fordringar. Man hade få afskrifter af Bibeln, och derför lärde man des B dyrbara ord utantill. Många kunde upprepa en stor del af både Gamla och Nya Testamentet. De förknippade tanken på Gud såväl med naturens sublima scener som med det dagliga lifvets små välsignelser. Små barn lärde sig att med tacksamhet blicka upp till Gud såsom den, hvilken skänker hvarje välsignelse och beqvämlighet. rätt

(62)På samma gång föräldrarne voro timma och kärleksfulla mot sina barn, älskade de dem äfven så visligen, att de lärde dem att afhålla sig från sinliga njutningar. Ett lif fullt af pröfningar och svårigheter och kanhända martyrdöden väntade dem. De blefvo från barndomen uppfostrade till att uthärda lidanden, att visa lydnad, men likväl att tänka och handla för sig sjelfva. De lärde mycket tidigt att bära ansvar, att vara försigtiga i sitt tal och att uppskatta den vishet, som ligger i tystnad. Ett förhastad t ord, som uttalades i deras fienders närvaro, kunde sätta icke blott den talandes lif i fara, utan äfven många hundra af hans bröders lif; ty liksom vargen jagar efter bytet, likaså förföljde sanningens fiender dem som vågade att göra anspråk på religionsfrihet. rätt

(62)Valdenserna hade uppoffrat sin jordiska lycka för sanningens skull, och de arbetade med uthållighet och tålamod för sitt bröd. Hvarje jordstycke, som kunde uppodlas bland bergen, blef sorgfälligt brukadt; dalarne och de mindre fruktbara bergsluttningarna förmåddes att bära skördar. Sparsamhet och sträng sjelfförsakelse utgjorde en del af den uppfostran deras barn erhöllo såsom sitt enda arf. De lärde dem, att det är Guds afsigt, att lifvet skall vara en skola, och att deras behof kunde fyllas blott genom personligt arbete, genom förutseende, omsorg och tro. Detta var besvärligt och tröttande att lära; men det var nyttigt och just hvad människan behöfver i sitt fallna tillstånd, som är den skola, hvilken Gud förordnat för hennes uppfostran och utveckling. rätt

(63)På samma gång de unga personerna blefvo vanda vid att arbeta och utstå pröfningar, försummade man icke att utveckla förståndet. Man lärde dem, att alla deras krafter tillhörde Gud, .och att allt skulle utbildas och beredas för att brukas i hans tjenst. rätt

(63)Valdensernas församlingar liknade i sin renhet och enkelhet församlingarna i den apostoliska tiden. De förkastade påfvens öfvermyndighet och ansågo Bibeln såsom den enda högsta, ofelbara myndigheten. Deras församlingslärare liknade icke de öfvermodige romerske presterna, utan följde sin Mästares exempel, som icke kom" för att låta tjena sig, utan för att tjena." De vårdade Guds hjord och förde den till gröna ängar och lefvande källor, till Guds ord. Långt från platser, der människornas praktlystnad och stolthet voro de herskande dragen, församlade folket sig, icke i präktiga kyrkor och ståtliga katedraler, utan i bergens skugga, i dalarne bland Alperna eller då fara var för handen i någon klyfta bland bergen för att höra på sanningens ord, som Kristi tjenare förkunnade för dem. Herdarne predikade icke blott evangelium, utan de besökte äfven de sjuke, undervisade barnen i religionen, förmanade de felande, tjenstgjorde som skiljedomara vid tvister samt främjade harmoni och broderlig kärlek. Under fredstider erhöllo de sitt underhåll genom folkets friviljeoffer; men liksom tältmakaren Paulus, lärde en hvar något yrke eller handtverk, genom hvilket han kunde för sörja sig sjelf, om det blefve nödvändigt. rätt

(63)De unga erhöllo sin undervisning från församlingslärarne. Medan man inhemtade kunskap i allmänna- läroämnen, blef Bibeln likväl det förnämsta föremålet för forskning.. De injnäglade Mattei och Johannes' evangelier samt flere af apostlarnas brer i minnet. De vore äfven syssellsatta med att afskrifva Skriften. Några. handskrifter innehöllo hela Bibeln, apdra blott korta urval, till hvilkalades några enkla förklaringar öfver texten af dem som kunde utlägga Skriften. På detta sätt blefvo sanningens skatter, som så länge hållits dolda af dem, hvilka sökte att upphäfva sig öfver Gud, frambragta i ljuset. rätt

(64)Genom tåligt, outtröttligt arbete, stundom i jordens djupa, mörka. hålor, vid fackelljus, blef den Heliga Skrift afskrifven, vers efter vers, kapitel efter kapitel. Sålunda skred verket framåt, och Guds uppenbarade vilja lyste liksom fint guld; men blott de som deltogo i detta verk, kunde fatta hur mycket klarare och skönare och starkare den lyste på grund af de pröfningar, som de voro nödsakade att genomgå för dess skull. Himmelens änglar omgåfvo desse trogne arbetare. rätt

(64)Satan hade eggat de påfliga presterna och prelaterna till att begrafva sanningen under villfarelser, kätteri och öfvertro; men den blef bevarad på det mest underbara sätt genom hela den mörka tidsåldern. Den bar icke en människas stämpel, utan den hade Guds sigill. Människorna hafva varit outtröttliga i sina bemödanden att förmörka Skriftens enkla., klara betydelse och att få den till att motsäga sig sjelf; men Guds ord har, lik. som arken på det upprörda djupet, bevarats under de stormar, som hotat att förstöra det. Liksom en grufva i bergen har rika malmstreck af guld och silfver, hvilka äro dolda under ytan, så att en hvar som önskar upphemta de dyrbara skatterna, måste gräfva efter dem, likaså innehåller äfven den Heliga Skrift sanningens skatter, och dessa finnas blott af dem, som uppriktigt, ödmjukt och under bön till Gud söka efter dem. Gud hade för afsigt, att Bibeln skulle blifva en lärobok för hela människoslagtet under barnaåren, ungdomen och mannaåldern, och att den skulle granskas under alla tider. Han gaf sitt ord till människorna såsom en uppenbarelse af sig sjelf. Hvarje ny sanning, som upptäckes, är en ny uppenbarelse af den höge författarens karakter. Betraktelse af Skriften är det medel, som Gud har förordnat för att bringa människorna i innerlig förening med sin Skapare och att gifva dem en klarare kunskap om hans vilja. Guds ord är det medel, som uppehåller förbindelsen mellan Gud och människan. rätt

(65)Medan valdenserna betraktade Herrens fruktan som vishetens begynnelse, insågo de likväl den stora betydelsen af beröring med verlden samt kunskap om människor och om det verk samma lifvet för sinnets och förståndskrafternas utveckling och Stärkande. Från sina skolor bland bergen blefvo några af ynglingarne sända till högre läroanstalter i Frankrikes eller Italiens städer, der de hade ett vidsträcktare fält för att studera, tänka och göra iakttagelser, än deras hemlands Alper erbjödo dem. De unga personer, som sålunda utsändes, blefvo blottstälda för frestelser, de fingo bevittna laster och brott, de träffade satans förslagna redskap, som sökte påtruga dem de finaste kätterier och de farligaste förvillelser. Men deras uppfostran under barnaåren var af en sådan beskaffenhet, att den hade förberedt dem på allt detta. rätt

(65)I de skolor, som de besökte, fingo de icke yppa sitt förhålland e för någon. Deras kläder voro så förfärdigade, att de kunde gömma sin största skatt - de värdefulla handskrifterna af Bibeln. Dessa, som voro en frukt af månaders och års arbete, förde de med sig, och när helst det kunde ske, utan att uppväcka misstankar, framlade de försigtigt en del deraf för sådana, hvilkas hjärtan syntes öppna för att mottaga sanningen. De unge valdenserna hade blifvit uppfostrade ända från sina mödrars sköte med detta mål för ögonen; de förstodo sitt arbete och utförde det troget. Anhängare för den sanna tron blefvo vunna i dessa läroanstalter, och man fann ofta, att dess grundsatser genomträngde hela skolan; men likväl kunde icke de påfliga ledarne genom den mest noggranna undersökning utforska, hvarifrån detta så kallade förderfliga kätteri kom. rätt

(65)Kristi anda är en missionsanda. Den allra första böjelsen i det förnyade hjärtat är att älven föra andra till Frälsaren. En sådan anda egdede kristna valdenserna. De tyckte, att Gud fordrade mera af dem än att blott bevara sanningen i sin renhet bland sina egna församlingar; att det ansvarsfulla arbetet hvilade på dem, att de skulle låta sitt ljus lysa för dem, som sutta j mörker; och genom Guds ords mäktiga kraft sökte de att krossa det träldomsok, som Rom hade lagt på folket. Valdensernas predikanter blefvo uppfostrade till missionärer, i det en hvar som önskade blifva predikant, måste först vinna erfarenhet såsom evangelist. En hvar måste tjenstgöra i tre år på någon missionsfält innan han fick vård om en församling i hemorten, Denna tjente, som ända från början fordrade sjelfförsakelse och uppoffring, var en lämplig förberedelse till församlingslärarens lif under de tider, då de kristne fingo utstå så svåra pröfningar. De ynglingar, som invigdes till det heliga ämbetet, sågo framför sig, icke jordisk förmögenhet och ära, utan ett mödosamt och farligt lif, ja kanhända en martyrs öde. Missionärerna utgingo två och två, liksom Jesus utsände sina lärjungar. Hvarje yngling gick vanligen i sällskap med en äldre, erfaren man, under hvilkens ledning han stod och som var ansvarig for hans utbildning; och den unge mannen var ålagd att gifva akt på den äldres föreskrifter. Desse medarbetare gingo icke alltid tillsammans, men de träffades ofta för att hålla bön och rådplägningar och stärkte sålunda hvarandra i tron. rätt

(66)Om de hade bekantgjort ändamålet med sin mission, skulle de harva fullkomligt misslyckats; derför dolde de sorgfälligt dess egentliga natur. Hvarje predikant var kunnig i något yrke eller handtverk och missionärerna fullföljde sin verksamhet under skydd af en eller annan verldslig förrättning. I allmänhet gingo de ut som köpmän eller krämare. De utbjödo utvalda och kostbara varor såsom silke, spetsar och Juveler, hvilka på den tiden ej kunde lätt anskaffas, och sålunda fingo de inträde i hus, der de annars hade blifvit bortstötta. Deras hjartan voro standigt upplyfta i bön till Gud om vishet att kunna frambära den skatt, som var mera värdefull än guld och ädelstenar. De förde hemligen med sig afskrifter af hela Bibeln eller delar deraf, och när helst tillfälle yppade sig, fäste de, sina kunders uppmarksamhet vid dessa handskrifter. På detta sätt blef ett intresse för att läsa Guds ord ofta uppväckt, och någon del af det lemnades gerna hos dem som ville emottaga den. rätt

(66)Dessa missionärers arbete började på slätterna och i dalarne vid foten af deras egna berg, men de utsträckte det långt bortom de samma. Barfota och iklädda grofva, på resor smutsade kläder lika dem deras Mästare bar, passerade de genom stora städer och framträngde till aflägsna länder. Öfverallt utsadde de den dyrbara säden. Församlingar uppstodo på deras väg, och martyrers blod vittnade om sanningen. Herrens dag skall uppenbara en rik skörd af själar, som blef insamlad genom desse trogne mäns arbete. Förborgadt och under tystnad fann Guds ord väg genom kristenheten och blef med glädje emottaget i människornas hem och hjärtan. rätt

(67)Skriften var för valdenserna icke blott en skildring om huru Gud hade handlat med människorna i forntiden och en uppenbarelse om deras närvarande ansvar och pligter, utan äfven ett yppande af framtidens faror och härlighet. De trodde, att alltings ände icke var långt aflägsen; och medan de betraktade Bibeln under bön och tårar, erhöllo de ett djupare intryck af dess dyrbara sanningar och af deras pligt att upplysa andra om dess frälsande lära. De sågo frälsningsplanen tydligt uppenbarad i Guds ord, och de funna tröst, hopp och frid i tron på Jesus. Ljuset upplyste deras förstånd och gladde deras hjärtan, och de längtade efter att bringa dess strålar till dem, som sutto i den påfliga villfarelsens mörker. rätt

(67)De sågo, att den stora folkmängden, styrd af påfve och prester, fruktlöst sökte att erhålla förlåtelse genom att plåga sina kroppar för själens synder. De blefvo undervisade att förtrösta på sina egna goda gerningar för frälsning och sågo derför alltid på sig sjelfva. Deras tankar voro upptagna med deras eget syndiga tillstånd; de såga, att de voro blottstälda för Guds vrede och plågade sig både till själ och kropp, men funna ingen lindring. Sålunda blefvo samvetsgranna själar fängslade genom Roms trossatser. Många tusen öfvergåfvo sina vänner och slägtingar och tillbragte sina lif i kloster. Genom ofta upprepade fastor och grymma gisslingar, genom nattvak, genom att ligga flere timmar på de källa, fuktiga stenarne i sina dystra boningar, genom langa pilgrimsfärder, genom förnedrande botöfningar och en förfärlig tortyr sökte många förgäfves att erhålla samvetsfrid. Betungade med en känsla af synd och plågade af fruktan för Guds hämnande vrede fortfora många att lida, till dess kroppen dukade under och de sjönko ned i grafven utan en enda stråle af ljus eller hopp. rätt

(67)Valdenserna längtade efter att bryta lifvets bröd för de själar, som hungrade och törstade efter rättfärdighet, att öppna för dem fridens budskap i Guds löften och visa dem till Kristus såsom det onda frälsningshoppet. Läran om, att goda gerningar kunna .försona för Guds lags öfverträdelse, ansågo de vara grundad på osanning. Förtröstan på mänskliga förtjenster åsidosätter läran om Kristi eviga kärlek. Jesus dog som ett offer för människan, emedan det fallna slägtet icke kan göra något af sig sjelft, som kan anbefalla det ät Gud. Den korsfäste och uppständne Frälsaren är den enda grunden för den kristnes tro. Själens beroende på Kristus är lika verkligt, och dess förbindelse med honom måste vara lika innerlig, som en lems förening med kroppen eller en grens förening med vinträdet. rätt

(68)Påfvarne och presterna hade lärt människorna att betrakta Guds, ja, äfven Kristi karakter såsom sträng, dyster och afskräckande. Man förestälde Frälsaren som ett väsende, hvilket saknade all medkänsla för människan i hennes fallna tillstånd, så att man måste taga sin tillflykt till presternas och helgonens förmedling. De hvilka hade blifvit upplysta af Guds ord, längtade efter att leda dessa själar till Jesus, deras barmhertige, kärleksfulle Frälsare, som står med uträckta armar och inbjuder alla som äro bekymrade och betungade, att komma till honom med sin syndabörda. De längtade efter att få undanrödja de hinder, som satan hade lagt i vägen, så att människorna icke skulle se Guds löften och komma direkt till honom samt bekänna sina synder och erhålla förlåtelse och frid. rätt

(68)Valdensernas missionärer framstälde ifrigt evangelii dyrbara sanningar för sökande själar. De framtogo försigtigt de delar af den Heliga Skrift, hvilka de hade afskrifvit med så stor omsorg. Det var deras största glädje att väcka hopp hos samvets granna, syndbesvärade själar, hvilka icke kände någon annan Gud än hämdens Gud, som väntade på att verkställa domen öfver dem. Med darrande läppar och tårfylda ögon, ofta på sina knän, framlade de för sina bröder de dyrbara löften, som uppenbara syndarens enda hopp. Sålunda upplyste sanningens ljus många mörka själar och dref tillbaka svårmodets moln, till dess Rättfärdighetens Sol upplyste hjärtat med sina helande strålar. Det var ofta bändelsen, att någon del af Skriften blef uppläst om och om igen, emedan åhörarne önskade, att den skulle upprepas, liksom om de ville förvissa sig om, att de hade hört rätt. De voro synnerligen mycket angelägna, att få böra dessa ställe upprepas: "Jesu Kristi, hans Sons, blod renar oss från all synd." "Likasom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen varda upphöjd, på det att hvar och en som tror på honom icke må förgås, utan harva evigt lif." rätt

(69)Många blefvo befriade från sina villfarelser med hänsyn till Roms påståenden. De insågo huru fruktlöst det är, att människor eller änglar framträda som medlare för syndare. När det sanna ljuset uppgick för deras sinnen, utropade de med glädje: Kristus är min prest, hans blod är mitt offer hans altare är min biktstol." De förlitade sig helt och hållet på Jesu förtjenster och upprepade dessa ord: "Utan tro är det omöjligt att täckas Gud." 3) "Det är icke något annat namn under himmelen bland människor gifvet, i hvilket vi skola blifva frälsta." rätt

(69)Vittnesbördet om Frälsarens kärlek tycktes nästan vara allt för högt för några af dessa arma af stormen kringkastade själar att fatta. Så stor var den lindring det bragte, och en sådan ljusström blef utgjuten öfver dem, att de tycktes förflyttade till himmelen. De lade tryggt sina händer i Kristi hand, de satte sina fötter på den eviga klippan. All fruktan för döden försvann. De längtade nu efter fängelset och bålet, om de der igenom kunde ära sin Förlossares namn. rätt

(69)På hemliga platser blef Guds ord sålunda framtaget och löst, stundom för en enda själ, stundom för ett litet sällskap, som längtade efter ljus och sanning. Man tillbragte ofta hela natten på detta sätt. Åhörarnes förvåning och beundran voro så stora att dessa barmhertighetens sändebud icke sällan måste afbryta sin läsning, till dess förståndet kunde begynna att fatta frälsningens budskap. Man hörde dem ofta uttala sådana ord som dessa: "Vill Gud verkligen emottaga mitt offer? Vill han vara mig nådig? Vill han förlåta mig?" Och man uppläste svaret: "Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade och jag skall vederqvicka eder." rätt

(69)Tron omfattade löftet, och man hörde det glada svaret: "Inga långa pilgrimsfärder, inga besvärliga resor till heliga tempel behöfvas nu mer. Jag kan komma till Jesus som jag är syndig och oren, och han skall icke förakta min ånngerfulla bön, ’Dina synder förlåtas.' Mina, ja äfven mina kunna förlåtas." rätt

(69)En ström af helig glädje uppfylde hjärtat, och Jesu namn förhärligades genom lof och tacksägelse. Dessa lyckliga själar återvande till sina hem för att utbreda ljuset, och att omtala för andra så godt, som de kunde, sin nya erfarenhet, att de hade funnit den sanna och lefvande vägen. Det fans en sällsam och högtidlig kraft i Skriftens ord, som inverkade omedelbart på deras hjärtan, hvilka längtade efter sanningen. Det var Guds röst, och den bragte öfverbevisning till dem, som hörde den. rätt

(70)Sanningens budbärare droga vidare; men deras ödmjukhet, uppriktighet, allvar och brinnande andakt blefvo ofta ett ämne för samtal. Vid många tillfällen hade åhörarne icke frågat dem hvarifrån de komma eller hvart de gingo. De hade blifvit så öfverväldigade först af förvåning och sedan af tacksamhet och glädje, att de icke hade tänkt på att fråga dem. När de hade inbjudit dem till sina hem, hade de svarat, att de måste uppstika de förlorade fåren af hjorden. De frågade sig sjelfva: Månne de icke vara änglar från himmelen? rätt

(70)I många fall fingo de ej mera se sanningens budbärare. De hade rest bort till andra länder, eller de försmäktade i ett eller annat hemligt fängelse, eller kanhända deras ben bleknade på den plats, der de hade vittnat om sanningen. Men det ord, som de hade lemnat efter sig, kunde ej blifva om intet. Det utförde sitt verk i människornas hjärtan; och de välsignade frukterna deraf skola först ses i domen. rätt

(70)Valdensernas missionärer inkräktade på satans rike, och mörkrets makter väcktes upp till att bruka större vaksamhet. Hvarje bemödande att befordra sanningen blef iakttaget af det ondas furste, och han upptände fruktan hos sina anhängare. De påfliga ledarne såga ett förebud till fara för sin sak i det arbete, som desse ringe, kringresande missionärer utförde. Om man tilläte .sanningens ljus att lysa obehindradt, skulle det drifva bort villfarelsens tjocka moln, som omgåfvo folket; det skulle rikta människornas tankar på Gud allena och till slut förstöra Roms öfverhöghet. rätt

(70)Sjelfva tillvaron af detta folk, som bevarade den gamla för samlingens tro, var ett ständigt vittnesbörd om Roms affall och uppväckte derför det bittraste hat och den grymmaste förföljelse. Deras vägran att öfvergifva Bibeln var äfven en förolämpning, som Rom icke kunde tåla. Katolikerna beslöto att utrota dem af jorden. Nu begynte de förfärligaste korståg emot Guds folk i dess hem bland bergen. Inqvisitorer blefvo satta på deras spår och den seen, som uppstod, då den oskyldige Abel föll för den blodgirige Kains hand, blef ofta upprepad. rätt

(71)Deras fruktbara marker blefvo gång på gång tidelagda, deras boningshus och kapell blefvo förstörda, så att de plaser, som en gång vara blomstrande åkrar och hem för ett oskyldigt, arbetsamt folk, blefvo förvandlade till en öken. Liksom rofdjuret blir mera ursinnigt, när det får smaka blod, likaså blef papisternas raseri förökadt genom åsynen af deras offers lidanden. Många af dessa vittnen för en ren tro förföljdes öfver bergen och jägtades till döds i dalarne, der de hade gömt sig i de väldiga skogarne och bland de höga klipporna. rätt

(71)Man kunde ej framlägga någon anklagelse emot den moraliska karakteren af dem som sålunda behandlades som fogelfria människor. Äfven deras fiender förklarade, att de vara ett fredligt, stilla och fromt folk. Deras stora förbrytelse var, att da icke ville tillbedja Gud enligt påfvens anvisning. På grund af detta brott måste de uthärda hvarje förödmjukelse, skymf och tortyr, som människor eller djäflar kunde uppfinna. rätt

(71)En gång, då Rom beslöt att utrota denna hatade sekt, lät påfven utgifva en bannlysnings bulla, i hvilken de fördömdes som kättare och öfverlemnades åt döden. Man beskylde dem icke för att vara lätjefulla eller oredliga eller oordentliga; utan man påstod, att de hade ett utseende af fromhet och helighet, som bedrog "den sanna hjordens får." Derför befalde påfven, att" denna ondskefulla och afskyvärda sekt af hemliga fiende skulle förgöras såsom giftiga ormar," om de nekade att återkalla sina beskyllningar mot Rom. Förväntade denne öfvermodige herskare, att han skulle möta dessa ord igen? Visste han, att de blefvo nedtecknade i himmelens böcker och skola stå emot honom på domens dag? Jesus sade: "Så vidt I harven gjort det mot en enda af dessa mina minsta bröder, harven I gjort det mot mig." rätt

(71)Denna bulla uppfordrade alla medlemmarne i kyrkan att förena sig i korståget mot kättarne. För att uppegga dem till att deltaga i detta grymma verk, frikändes de af den" från alla kyrkliga böter och straff, allmänna och enskilda; den löste alla som deltaga i korståget från hvarje ed, som de hade aflagt; den gaf dem rätt till att behålla all egendom, Gom de orättmätigt hade tillegnat sig, och lofvade förlåtelse för alla sådana, som skulle dräpa kättare. Den upphäfde hvarje fördrag, som blifvit afslutadt till fördel för valdenserna, befalde deras tjenare att lemna dem, förbjöd alla personer att hjälpa dem på något sätt, och berättigade hvem som helst att taga deras egendom i besittning." Detta dokument uppenbarar tydligt den mästares anda som verkade bakom scenen. Det är drakens rytande, och icke Kristi röst, som man hör deruti. rätt

(72)De påfliga ledarne ville icke handla i öfverensstämmelse med Guds lags stora måttstock, utan upprättade en måttstock, som behagade dem sjelfva, och beslöto att tvinga alla att handla enligt denna, emedan Rom ville det. De förfärligaste sorgespel blefvo uppförda. Förderfvade och hädiska prester och påfvar verkstälde de uppdrag, som satan anvisade dem. Barmhertighet var främmande för deras natur. Samma anda, som korsfäste Kristus och slog ihjäl apostlarne, som uppeggade den blodtörstige Nero mot de trogna vittnena på hans tid, var nu verksam med att från jorden utrota dem, som Gud älskade. rätt

(72)De förföljelser, som under flere hundra år hemsökte detta gudfruktiga folk, uthärdades med ett tålamod och en ståndaktighet, som ärade dess Förlossare. Trots korstågen emot dem och det omänskliga blodbad, som de voro underkastade, fortfara de likväl med att utsända missionärer för att utbreda den dyrbara sanningen. De blefvo jägtade till döds; men deras blod vattnade den säd, som var utsådd, och skörden uteblef icke. Sålunda vittnade valdenserna för Gud flere hundra år före Luthers födelse. Förskingrade i många länder, utsådde de reformationens säd, som uppspirade på Wycliffes tid, tilltog i omfång och styrka i Luthers dagar och skall ytterligare utspridas till tidens slut af dem, som äro villiga till att lida allt "för Guds ords och Jesu Kristi vittnesbörds skull." rätt

nästa kapitel