Guds folks befrielse.

(580)När de mänskliga lagarnes beskydd undandrages dem som lyda Guds lag, skall man i olika länder göra samtidiga bemödanden för att bringa dem om lifvet. När den i påbudet utsatta tiden nalkas, skall folket sammangadda sig för att utrota den förhatliga sekten. Man skall besluta sig att på en natt slå ett afgörande slag, som skall bringa deras motsägelser och tillrättavisningar till tystnad. rätt

(580)Guds väntande barn, några i fängelser, andra gömda på ensliga platser i skogarne och bland bergen, fortsätter att bedja om Guds beskydd; medan sällskap af beväpnade män, pådrifna af en mängd onda änglar på alla håll bereda sig för dödsarbetet. Det är på denna tid i den yttersta nöden, som Israels Gud skall träda emellan för att befria sina utvalde. Herren säger: "Då skolen I sjunga såsom på den natt då högtiden inviges, och edert hjärtas glädje skall vara lik deras, som under flöjtens ljud tåga upp till Herrens berg, till Israels klippa. Och Herren skall låta höra sin stämmas majestät och låta se huru han i vredesmod sänker sin. arm, under flammor af förtärande eld, skyfall, stört. regn och hagelskurar." rätt

(580)Stora skaror af onda män uppgifva jubelrop i förening med begabberi och förbannelser samt äro färdiga att störta öfver sitt byte; men se, ett tätt mörker, tjockare än nattens mörker, sänker sig öfver jorden. Då sträcker sig öfver himmelen en regnbåge, som strålar af härligheten från Guds tron och synes omgifva hvarje bedjande skara. Den förbittrade folkmängden stannar plötsligen. Deras hånande rop dö bort. De glömma dem som voro föremål för deras mordiska vrede. Med ängsliga känslor betrakta de regnbågen - symbolen för Guds förbund - och önska att dölja sig för dess öfverväldigande klarhet. rätt

(581)Då höra Guds barn en klar, melodisk röst, som säger: "Sen uppåt!" och när de upplyfta sina ögon mot himmelen, se de löftets båge. De svarta, hotande molnen, som betäckte himmelen, hafva delat sig, och liksom Stefanus skåda de upp mot himmelen och se Guds härlighet och Människosonen, som sitter på sin tron. De se märkena af hans förnedring på hans gudomliga lekamen; och de höra från hans läppar den bön, som han framstälde inför sin Fader och de heliga änglarne: "Jag vill, att hvarest jag är, der skola ock de vara med mig, hvilka du har gifvit mig." Åter höres en melodisk och triumferande röst, som säger: "De komma, de komma! Heliga, oskyldiga och obefläckade. De harva bevarat mitt tålamods ord, de skola vandra bland änglarne." Och från de troendes bleka, darrande läppar höres ett väldigt segerrop. rätt

(581)Det är vid midnattstiden, som Gud uppenbarar sin makt för att befria sitt folk. Solen framträder och skiner i all sin glans. Tecken och under följa hastigt på hvarandra. De ogudaktige betrakta scenen med fasa och bestörtning, medan de rättfärdige med högtidlig glädje skåda tecknen på sin förlossning. Allting i naturen tyckes harva afvikit från sin vanliga gång. Floderna upphöra att flyta. Mörka, tjocka moln uppstiga på himmelen och stöta mot hvarandra. Midt på den hotande himmelen är en klar fläck af obeskriflig härlighet, hvarifrån Guds stämma höres lik ljudet af många vatten, sägande: "Det är gjordt." rätt

(581)Denna röst skakar himmelen och jorden. En stor jordbäfning inträffar. Himlahvalfvet tyckes öppna och tillsluta sig. Härligheten från Guds tron tyckes genomstråla det. Bergen skaka såsom ett rör för vinden och lösryckta klippstycken slungas åt alla håll. Man hör ett dån såsom af en kommande storm. Hafvet rasar, och stormen ryter liksom en röst af onda andar, hvilka äro ute på ett förstörelsearbete. Hela jorden höjer sig och svallar såsom hafvets böljor. Dess yta remnar; dess grundvalar darra, liksom vore de färdiga att omstörta. Bergskedjor sjunka. Bebodda öar försvinna. Sjöstäder, som likna Sodom i gudlöshet, uppslukas af det rasande vattnet. Det stora Babylon kommer i åminnelse inför Gud, och han gifver "det kalken med sin stränga vredes vin." "Starkt hagel, centnertungt," utför sitt förstörelseverk. Jordens skönaste städer ödeläggas. De kostbara palats, på hvilka jordens store män hafva slösat sin rikedom för att förhärliga sig sjelfva, sönderfalla i ruiner inför deras ögon. Fängelsemurar omstörtas, och Gud förlossar sitt folk, som hållits i träldom på grund af sin tro. rätt

(582)Grafvarne öppnas, "och många af dem som sofva under jordens stoft," uppvakna, "somliga till evigt lif, och somliga till evig försmädelse och blygd." Alla som harva dött i tron på den tredje ängelns budskap, uppstå ur grafven förhärligade för att höra Guds fridsförbund med dem som harva hållit hans lag. Äfven de som stungo Kristus, som begabbade och förhånade honom under hans dödsångest samt hans sannings och halls folks bittraste motståndare uppstå för att skåda honom i hans härlighet och se den ära, som han gifver sina troende och lydiga barn. . rätt

(582)Tjocka moln betäcka ännu himmelen, men solens strålar frambryta då och då såsom blixtar från Jehovas hämnande öga. Häftiga ljungeldar upplysa himmelen samt omgifva jorden med ett har af lågor. Öfver åskans skräckfulla dunder höras vördnadsbjudande, hemlighetsfulla röster, som förkunna de ogudaktiges öde. Icke alla förstå de uttalade orden; men de falske lärarne förstå dem väl. De som en kort tid föruö voro så oförvägna, så skrytsamma och trotsiga, så glädjedruckna i sin grymhet mot Guds folk, som ville hålla hans bud, öfverväldigas nu af bestörtning och darra af fruktan. Deras klagorop höras öfver elementens dån. Onda andar erkänna Kristi gudom och darra inför hans makt, medan människorna bedja om nåd och draga sig undan i föraktlig feghet. rätt

(582)Gamla Testamentets profeter sade, när de i helig syn fingo skåda framåt till Guds dag: "Jämren eder! ty Herrens dag är nära, såsom ett våld kommer han ifrån den Allsvåldige." "Gå in i klippan och göm dig i stoftet af fruktan för Herren och för hans härliga majestät! De stoltes ögon skola sänkas, och människors högmod skall förödmjukas, och Herren ensam vara hög på den dagen. Ty en dag har Herren Zebaot utsatt för allt som är stolt och högt och för allt som är upphöjdt, och det skall varda nedslaget." "På den dagen skall man åt mullvadar och flädermöss bortkasta sina afgudar af silfver och sina afgudar af guld, hvilka man gjort åt sig att tillbedja, och gå in i bergsremnor och stenklyftor, af fruktan för Herren och hans härliga majestät, när han reser sig för att förskräcka jorden." rätt

(583)Genom en remna i molnen lyser en stjärna, hvilken på grund af det omgifvande mörkret strålar med en fyrdubbel glans. Den bebådar hopp och glädje för de trogne tjenarne, men stränghet och vrede för Guds lags öfverträdare. De som hafva uppoffrat allt för Kristus, äro nu trygga, gömda liksom i Herrens tjälls gömma. De hafva blifvit pröfvade och hafva tydligen visat för verlden och för dem som förakta sanningen, att de äro trogna mot honom, som led döden för dem. En underbar förändring har skett med dem som midt under det döden stirrade dem i ansigtet, hafva bevarat sin rättsinnighet. De hafva plötsligen blifvit befriade från det grymma och grufliga tyranni, som människor, förvandlade till djäflar, hållit dem uti. Deras ansigten, som nyligen voro så bleka, ängsliga och förvridna, stråla nu af förundran, tro och kärlek. Deras röster instämma i en härlig jubelsång: "Gud är vår tillflykt och starkhet, en hjälp, i bedröfvelserna väl bepröfvad. Derför frukta vi icke, om än jorden förvandlades och bergen midt i hafvet sjönke och dess vågor brusade och svallade och för dess uppror bergen darrade." rätt

(583)Medan dessa ord af helig tillit uppstiga till Gud, draga molnen sig tillbaka, och den stjärnströdda himmelen synes, obeskrifligt härlig i jämförelse med det svarta, hotande hvalfvet rundt omkring. Den himmelska stadens härlighet lyser från de öppna portarne. Då synes på himmelen en band, som håller två hoplagda stentaflor. Profeten säger: "Och himlarne förkunnade hans rättfärdighet, att Gud var den som skulle döma." Den heliga lag, som är Guds rättfärdighet och som midt under åska och ljungeld förkunnades på Sinai till en lefnadsregel, uppenbaras nu för människorna såsom domens regel. Handen öppnar taflorna, och man ser de tio buden, skrifna såsom med en penna af eld. Orden äro så tydliga, att alla kunna läsa dem. Minnet uppväckes, vidskepelsens och kätteriets mörker aflägsnas från hvarje sinne, och Guds tio ord, korta, omfattande och myndiga, framställas för alla jordens inbyggare. rätt

(584)Det är omöjligt att beskrifva den fasa och förtviflan, som de skola erfara, hvilka harva nedtrampat Guds heliga fordringar. Herren gaf dem sin lag. De kunde hafva jämfört sin karakter med den samt lärt känna sina ofullkomligheter, medan det ännu var tillfälle till ånger och bättring; men för att vinna verldens ynnest åsidosatte de Guds bud och lärde andra att öfverträda dem. De hafva stikt att tvinga Guds folk till att vanhelga hans sabbat. Nu fördömas de af den lag, som de hafva föraktat. Med förskräckelse se de nu tydligen, att de äro utan ursäkt. De valda hvem de ville tjena och tillbedja. "Och I skolen ännu en gång få se hvilken skilnad det är emellan den rättfärdige och den ogudaktige, emellan den som tjenar Gud och den som icke tjenar honom." rätt

(584)Guds lags fiender, från predikanten ned till den minsta bland dem, få ett klart begrepp om sanning och pligt. För sent inse de, att Herrens sabbat är den lefvande Gudens insegel. För sent förstå de den falska sabbatens rätta natur och den lösa grund, på hvilken de hafva bygt. De finna, att de halva kämpat emot Gud. Religiösa lärare hafva ledt själar till förtappelsen, medan de föregåfvo, att de förde dem till paradisets portar. Icke förrän den sista räkenskapsdagen skall man få veta huru stort ansvar de män bära, som innehafva ett heligt ämbete, och hvilka grufliga följder deras otrohet medför. Icke förrän vi uppnå evighetstillståndet, kunna vi rått fatta hvad förlusten af en enda själ betyder. förfärligt blir dens Me, till hvilken Gud kommer att säga: Gå bort från mig, du otrogne tjenare. rätt

(584)Från himmelen höres nu Guds röst, som förkunnar dagen och stunden, när Jesus kommer, samt öfverlemnar det eviga förbundet åt hans folk. Liksom ett starkt åskdunder skalla hans ord öfver jorden. Guds Israel står lyssnande med blicken riktad uppåt. Deras ansigten äro upplysta af hans härlighet och skina såsom Moses' ansigte, när han kom ned från Sinais berg. De ogudaktige förmå icke att se på dem. Och när välsignelsen uttalas öfver dem som hafva ärat Gud genom att helighålla hans sabbat, höres ett väldigt segerrop. rätt

(584)Snart ser man i öster en liten svart sky, ungefär hälften så stor som en mans hand. Detta är skyn, som omgifver Frälsaren och som på afstånd synes vara insvept i mörker. Guds väntande barn veta att detta är människans Sons tecken. Under högtidlig tystnad beskåda de den samma, i det den närmar sig jorden och blir ljusare och härligare, till dess den är en stor, hvit sky, hvilkens undersida liknar en förtärande eld, medan förbundets båge hvälfver sig öfver den. Jesus kommer såsom en mäktig segervinnare. Han nedstiger icke nu såsom en "smärtornas man," för att dricka ur förnedringens och eländets bittra bägare, utan såsom himmelens och jordens segrare för att döma lefvande och döde. Han är "trofast och sannfärdig; och han dömer och strider med rättfärdighet." "Och de härskaror, som äro i himmelen, följde honom." En oräknelig skara af heliga änglar beledsaga honom med segersånger. Himlahvalfvet tyckes vara upp fy Id t af lysande väsen, hvilkas antal är tio tusen gånger tio tusen och tusen gånger tusen. Ingen dödligs penna kan skildra, ingen mänsklig tanke kan föreställa sig denna scens prakt. "Hans härlighet öfvertäcker himmelen, och af hans lof är jorden full. Och glansen är såsom solens." Den lefvande skyn kommer ännu närmare, och hvarje öga skådar lifvets Furste. Ingen törnekrona vanpryder nu hans heliga hufvud, utan härlighetens diadem hvilar på hans ädla panna. Hans ansigte lyser klarare än middagssolens bländande glans. "Och han har på sin mantel och på sin länd ett namn inskrifvet: konungars Konung och herrars Herre." rätt

(585)I hans närvaro blifva "alla ansigten så gulbleka"; och den eviga förtviflans fasa kommer öfver dem som harva förkastat Guds nåd. "Och modet sjunker och knäna skälfva," "och allas ansigten mista sin fägring." De rättfärdiga ropa bäfvande : "Hvem kan bestå?" Änglarnes sång upphör, 'Och en högtidlig tystnad inträder en stund. Då hör man Jesu röst säga: Min nåd är eder nog. De rättfärdiges anleten ljusna, och hvarje hjärta fylles med glädje. Änglarnes musik brusar starkare och de sjunga ånyo, i det de komma ännu närmare till jorden. rätt

(585)Konungarnes Konung nedstiger på skyn, omgifven af flammande eld. Himmelen hoprullas såsom ett kläde, jorden bäfvar inför honom, och alla berg och öar flyttas från sina rum. "Vår Gud kom, men icke i tysthet; förtärande eld gick framför honom. och omkring honom stormade det med makt. Han ropade åt himlarne i höjden och åt jorden, att han ville hålla dom öfver sitt folk." rätt

(586) ”Och konungarne på jorden och stormännen och befälbafvarne och de rike och de starke och alla trälar och frie dolde sig i jordkulor och i bergsskrefvor och sade till bergen och klipporna: Fallen öfver oss och skylen oss för dens ansigte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty hans vredes stora dag har kommit, och hvem kan bestå." rätt

(586)Människornas hån och begabberi har upphört. De falska läpparne harva blifvit tysta. Vapnens brak och stridens tumult, då hvarje mantel "varit vältrad i blod," harva upphört. Intet annat höres nu än ljudet af bön och gråt och klagan. Läppar, som så nyligen uttalat bespottelse, skola nu ropa: "Hans vredes stora dag har kommit, och hvem kan bestå?" De ogudaktige bedja om att fil. blifva begrafna under klippor och berg hellre än att se hans ansigte, som de harva föraktat och förkastat. rätt

(586)De döde känna den röst, som ljuder i deras öron. Hur ofta bar icke denna milda, ömma stämma kallat dem till omvändelse! Huru ofta harva de icke hört den i en väns, en broders, en Återlösares rörande förmaningar I För dem som harva förkastat hans nåd, kunde ingen annan röst vara sil. full af fördömelse, så uppfyld af anklagelse som den röst, hvilken så länge har uppmanat dem: "Omvänden eder, omvänden eder ifrån edra onda vägar I och hvarför viljen I dö?" O, att det vore en främlings röst för dem! Jesus säger: "Jag ropade och I vägrade u att höra, jag uträckte min hand och ingen aktade dertill och I förkastaden allt mitt råd och villen icke möttaga min varning." Denna röst framkallar minnen, som de så gerna skulle vilja utplåna - föraktade varningar, afslagna inbjudningar, försummade privilegier. rätt

(586)Der finnas de som bespottade Kristus i hans förnedring. Frälsarens ord, når han besvarade öfversteprestens fråga med att högtidligt förklara: "Härefter skolen I få se Människosonen sitta på kraftens högra sida och komma på himmelens skyar," genomtränga deras själar med stor kraft. N u se de honom i hans härlighet, och de skola äfven få se honom sitta på kraftens högra sida. rätt

(587)De som förhånade hans ord, när han sade, att han var Guds Son, äro nu mållösa. Der står den stolte Herodes, som gjorde narr af Jesu konungsliga titel och befalde de hånande soldaterna att kröna honom till konung. Der stå de män, som med oheliga händer iförde honom purpurmanteln samt satte en törnekrona på hans heliga hufvud och en gyckelspira i hans hand, som icke höjdes till motvärn, samt föllo på knä framför honom för att håna och begabba honom. De män, som slaga lifvets Furste och spottade på honom, vända sig nu bort från hans genomträngande blick och söka fly från hans närvaros öfverväldigande härlighet. De som slaga spikarne genom hans händer och fötter, och den krigsman, som sårade hans sida, skåda dessa märken med fruktan och samvetsqval. rätt

(587)Presterna och rådsherrarne erinra sig med förfärlig klarhet händelserna på Golgata. Med bäfvan och fasa komma de i håg huru de med satanisk fröjd utropade: "Andra har han hulpit; sig sjelf kan han icke hjälpa. Är han Israels konung, så stige han nu ned från korset, och vi skola tro honom. Han har för tröstat på Gud; han frälse honom nu, om han har lust till honom." rätt

(587)Frälsarens liknelse om vingårdsmännen, som vägrade att gifva sin herre vingårdens frukt och som misshandlade och dödade hans son, framstår lifligt för deras sinnen. De erinra sig äfven den dom, som de afkunnade öfver sig sjelfva: Vingårdens herre skall förgöra dessa illgerningsmän. I dessa otrogne mäns synd och straff se presterna och de äldste en skildring af sitt eget uppförande och sin egen rättvisa dom. Och nu höres ett ångestfullt rop. Högre än ropet: "Korsfäst honom! korsfäst honom! " som skallade genom Jerusalems gator, ljuder nu det förskräckliga, förtviftade anskriet: "Han är Guds Son! Han är den verklige Messias!" De söka att fly från konungarnes Konungs ansigte. De sträfva förgäfves att gömma sig i jordens djupa grottor, som harva uppstått genom de kämpande elementen. rätt

(587)Alla människor, som förkasta sanningen, hafva stunder, när samvetet vaknar och minnet framkallar erinringar om ett skrymt aktigt lif, och då själen plågas af en fruktlös ånger. Men hvad är detta i jämförelse med ångern på den dag, "når öfver eder kom. mer såsom en storm det I frukten, och eder ofärd nalkas såsom en väderil"? De som ville hafva förgjort Kristus och hans trogna folk, se nu den härlighet, som hvilar öfver dem. Midt under sin förskräckelse höra de de heliges röster, som med jubel utropa: "Si, vår Gud är den, på hvilken vi hoppades, att han skulle hjälpa oss." rätt

(588)Medan jorden bäfvar, blixten ljungar och åskan dundrar, höres Guds Sons röst, som uppväcker de sofvande helige. Han betraktar de rättfärdiges graf var, sedan lyfter han sina händer mot himmelen och ropar: "Vaknen upp, vaknen upp, vaknen upp, I, som sarven i mullen, och stån upp!" Öfverallt på jorden skola de döde höra denna röst; och de son!!. höra den, skola lefva. Och hela jorden skall återljuda af framtågandet af den stora här af alla nationer, slägter, tungomål och folk. De komma från dödens fängelse, höljda med oförgänglig härlighet och ropa: "Du död, hvar är din udd; du dödsrike, hvar är din seger?" Och de lefvande rättfärdige och de uppståndne helige instämma tillsammans i ett jublande segerrop. rätt

(588)Alla uppstå ur sina grafvar med samma kroppsstorlek som de hade, när de lades uti dem. Adam, som står ibland den uppståndna skaran, är hög och majestätisk, blott litet mindre än Guds Son. Han visar en betecknande motsats till senare slägter; och detta allena ådagalägger huru mycket slägtet har urartat. Men alla uppstå med den eviga ungdomens kraft och helsa. I begynnelsen skapades människan i Guds afbild, icke blott med hänsyn till karakteren, utan äfven till gestalt och anletsdrag. Synden förderfvade och nästan utplånade den gudomliga bilden; men Kristus kom för att återställa det förlorade. Han skall förvandla vår förnedrings kropp och göra den lik sin härlighets kropp. Den dödliga, förgängliga skepnaden, som icke har någon skönhet och en gång var befläckad af synden, blifver fullkomlig, skön och odödlig. Alla brister och vanskapligheter lemnas i grafven. De återlöste skola åter få njuta af lifvets träd i det så länge förlorade Eden, och de skola uppväxa till den storlek människoslägtet egde i sin ursprungliga härlighet. De sista märkena af syndens förbannelse skola blifva aflägsnade, och Kristi trogna tjenare skola framstå i all Guds skönhet. De skola återspegla sin Herres fullkomliga bild i ande, själ och kropp. O underbara återlösning, som man så länge har talat om, så länge hoppats att uppnå, så länge tänkt på med en brinnande längtan, men aldrig helt kunnat fatta! rätt

(589)De lefvande helige förvandlas "i ett nu, i ett ögonblick." De blefvo förhärligade vid ljudet af Guds röst; nu erhålla de odödlighet, och med de uppståndne helige bortryckas de i skyar till Herrens möte i luften. Änglar "församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena' ande till den andra." Små barn bäras af heliga änglar till sina mödrars armar. Vänner, som länge varit åtskilda genom döden, förenas för att aldrig mera skiljas, och med jubelsånger uppfara de till Guds stad. rätt

(589)På hvarje sida af den sväfvande molnskyn äro vingar, och under den äro lefvande hjul; och när molnskyn sväfvar uppåt, ropa hjulen: "helig," och vingarne, i det de röra sig, ropa: "helig," och hela änglaskaran ropar: "Helig, helig, helig är Herren Gud, den allsvåldige." Och de återlöste ropa: "halleluja !" under det molnet sväfvar åstad mot det Nya Jerusalem. rätt

(589)Innan de intåga i Guds stad, gifver Frälsaren sina efter. följare segerpalmer och förlänar dem utmärkelsetecken på deras konungsliga värdighet. De glänsande lederna uppställas i en fyrkant omkring sin Konung, hvilkens majestätiska gestalt når högt öfver både de helige och änglarne, och hvilkens ansigte strålar af innerlig kärlek till dem. Hvarje blick i de återlöstes otaliga skara är fäst på honom, hvarje öga skådar hans härlighet hvilkens utseende var "icke likt en mans, och hans skepnad icke lik Adams barns." Med sin högra hand sätter Jesus härlighetens krona på segervinnarnes hufvud. Hvarje person har en krona, på hvilken står hans eget nya namn samt denna inskrift: "helgad åt Herren." En hvar erhåller segerpalmen och den skinande harpan. När de befallande änglarne angifva tonen: slår hvarje hand med skicklighet på harpans strängar och fram bringar en ljuflig musik med fulltoniga, välklingande melodier. Obeskriflig hänryckning genomströmmar hvarje hjärta, och hvarje stämma höjes i lof och pris till Honom "som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod och har gjort oss till ett konungadöme, till prester åt Gud och sin Fader, honom vare ära och makt i evigheters evighet!" rätt

(590)Framför den återlösta skaran ligger dön heliga staden. Jesus öppnar perleportarne, och de som hafva bevarat sanningen tåga in. Der skåda de Guds paradis, Adams hem, när han var oskyldig. Den röst, som är ljufligare än någon musik, hvilken ljudit för dödliga människors öron, höres då säga: "Eder strid är afslutad." "Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike, som eder är tillredt från verldens grundläggning. " rätt

(590)Nu uppfylles Frälsarens bön för lärjungarna: "Jag vill, att hvarest jag är, der skola ock de vara med mig, hvilka du har gifvit mig." "Ostraffliga inför sin härlighet, med fröjd" framställer Kristus dem som han har köpt med sitt blod, inför Fadern och säger: "Se, jag och de barn, som Gud har gifvit mig." "Jag vårdade dem som du har gifvit mig." O, hur underbar är icke Frälsarens kärlek! Huru hänryckande den stund skall blifva, när den evige Fadern betraktar de återlöste och ser sin egen bild i dem; när syndens förvirring är aflägsnad, dess förderf utplånadt, och människan åter är i harmoni med Gud! rätt

(390)Med obeskriflig kärlek helsar Jesus sina trogna tjenare välkomna till deras Herres glädje. Frälsarens glädje består uti att han i härlighetens rike ser de själar, som blifvit frälsta genom hans lidande och förnedring. Och de återlöste skola deltaga i denna glädje, när de bland frälsta skaran se dem som de harva vunnit åt Kristus genom sina böner, sitt arbete och sin kärleksfulla uppoffring. När de samlas omkring den stora hvita tronen, skall obeskriflig glädje fylla deras hjärtan, då de se dem som de harva vunnit för Kristus, samt finna, att de harva vunnit andra, och dessa åter andra - alla nu i hvilans fristad, der de lägga sina kronor vid Jesu fötter samt prisa honom under hela evigheten." rätt

(590)När man har helsat de återlöste välkomna till Guds stad genljuder luften af deras jubelrop. Den förste och den andre Adam skola nu mötas. Guds Son står med öppna armar för att emottaga vårt slägtes stamfader - det väsen, som han skapade, som syndade mot sin Skapare och på grund af hvars synd Frälsaren bär korsets märken på sin kropp. När Adam ser märkena efter de grymma spikarne, faller han icke till sin Herres bröst, utan han kastar sig i ödmjukhet ned för hans fötter och utropar: "Värdigt, värdigt är Lammet, som var slagtadt." Med ömhet lyfter Frälsaren honom upp och beder honom återigen beskåda det Eden-hem, från hvilket han så länge varit förvisad. rätt

(591)Sedan Adam hade blifvit förvisad ur Eden, var hans lif på jorden fullt af sorg. Hvarje vissnande löf, hvarje offer för synd, hvarje skada, som träffade den sköna naturen, hvarje fläck på människans oskuld var en ny påminnelse om hans synd. Hans själs ångest och samvetsqval voro förfärliga, när han såg huru orättfärdigheten tilltog, och då han till svar på sina varningar sjelf blef beskyld för att vara syndens upphofsman. Under nära ett tusen år led Adam syndens straff med tålmodig undergifvenhet. Han ångrade uppriktigt sin synd och förlitade sig på den utlofvade Frälsarens förtjenster, och han dog i hopp om en uppståndelse. Guds Son godtgjorde människans felsteg och fall, och nu blir Adam genom försoningsverket åter insatt i sitt första herravälde. rätt

(591)Hänförd af glädje, beskådar han de träd, som en gång fröjdade honom - samma träd, från hvilka han plockade frukt i sin oskulds och glädjes dagar. Han ser de vinrankor, som hans egna händer harva uppdragit, samma blommor, hvilka han en gång fann nöje i att sköta. Hans sinne fattar scenens verklighet, han förstår, att detta är i sanning det återstälda paradiset; och det är härligare nu, än då han utdrefs derifrån. Frälsaren leder honom till lifvets träd; han plockar den härliga frukten och beder honom äta den. Han ser sig omkring och finner, att en stor skara af hans slägte är återlöst och står i Guds paradis. Då kastar han sin skinande krona inför Jesu fötter, faller till hans bröst och omfamnar Förlossaren. Han spelar på den gyllene harpan, och himmelens hvalfgångar genljuda af hans segersång: "Värdigt, värdigt, värdigt är Lammet, som var slagtadt och lefver igen! " Adams slägte instämmer i sången och kastar sina kronor inför Frälsarens fötter samt faller ned i vördnadsfull tillbedjan inför honom. rätt

(591)De änglar, som bedröfvades öfver Adams fall och gladde sig, när Jesus uppstod och uppfor till himmelen, sedan han hade öppnat grafven för alla som ville tro på hans namn, äro vittnen till detta möte. Nu se de, att försoningsverket år fulländadt och de instämma i de återlöstes lofsång. rätt

(592)På kristallhafvet framför tronen - det glashaf, hvilket strålar af Guds härlighet, liksom om det vore blandadt med eld församlas dön skara, som har" vunnit seger öfver vilddjuret och öfver dess bild och öfver dess namns tal." Der stå de 144 000, som voro köpta från människorna, med Lammet på Zions berg. De hafva harpor af guld, och det höres en röst såsom af mycket vatten och af starkt tordön, "såsom då harpospelare spela på sina harpor." Och de sjunga en ny sång inför tronen - en sång, som ingen annan kan lära än de 144,000. Den är Moses' och Lammets sång, befrielsens sång. Endast de 144,000 kunna lära den sången; ty den är en sång om deras erfarenhet - en erfarenhet, som de allena harva genomgått. "Dessa äro de som följa Lammet hvart helst det går." Dessa harva blifvit lefvande upptagna till himmelen från jorden och äro "en förstling åt Gud och Lammet." "Dessa äro de som komma ur den stora bedröfvelsen." De harva genomgått en tid af nöd, hvars like aldrig varit, sedan människor blefvo till; de hafva genomgått en ångest, liknande den som Jakob hade, då han kämpade med Gud i bön; de harva stått utan någon medlare, medan Guds sista straffdomar hemsökte jorden. Men de hafva blifvit förlossade; ty "de harva tvagit sina kläder och gjort dem hvita i Lammets blod." "I deras mun har lögn icke blifvit funnen, ty de äro utan vank" inför Gud. "Derför äro de inför Guds tron och tjena honom dag och natt i hans tempel; och den som sitter på tronen skall bo öfver dem." De hafva sett huru jorden blef ödelagd genom hunger och pest, när solen hade makt till att bränna människorna med stor hetta, och de harva sjelfva utstått lidande törst och hunger; men "de skola icke mer hungra eller trösta, icke heller skall solen eller någon hetta falla på dem. Ty Lammet, som är midt för tronen, skall vårda dem och leda dem till lefvande vattenkällor, och Gud skall aftorka alla tårar från deras ögon." rätt

(592)Frälsarens utvalde harva under alla tider blifvit uppfostrade och utbildade i pröfningens skola; här i verlden vandrade de på smala stigar, de blefvo luttrade i lidandets ugn. För Jesu skull ledo de motstånd, hat och förtal. De följde honom genom svåra strider; de uthärdade sjelfförsakelse och blefvo ofta besvikna i sina förhoppningar. Genom sin egen smärtsamma erfarenhet lärde de känna syndens onda natur, dess makt, dess skuld och elände; och de betrakta den med afsky. Tanken på det stora offret för syndens afskaffande, förödmjukar dem i deras egna ögon och fyller deras hjärtan med sådan tacksamhet; och lofsång, som de, hvilka aldrig hafva syndat, ej kunna fatta. De älska mycket, emedan mycket har blifvit dem tillgifvet. De hafva deltagit i Kristi lidanden; alltså äro de nu beredda att deltaga med honom i hans härlighet. rätt

(593)Guds arfvingar harva kommit från vindskamrar, från fattiga hyddor, från fängelser, från bålet, från berg, från öknar, från jordens grottor och från öarna i hafvet. På jorden led de nöd, plågades och misshandlades. Många millioner gingo ned i graf ven, öfverhopade med vanära, emedan de ståndaktigt vägrade att gifva efter för satans bedrägliga fordringar. Mänskliga domstolar dömde dem såsom de värsta brottslingar; men nu är Gud sjelf domare. Nu upphäfves människornas dom. Herren skall "utplåna sitt folks smälek." "Man skall kalla dem det heliga folket, Herrens förlossade." Han har förordnat att på dem" sätta hufvudprydnad i stället för aska, att gifva dem glädjens olja i stället för sorg, äreskrud i stället för bedröfvadt sinne." De äro ej längre svaga, lidande, kringspridda och förtryckta. Härefter skola de alltid vara hos Herren. De stå inför tronen, klädda; prydligare kläder, ån de mest ärade människor på jorden någonsin harva burit. De smyckas med skönare diadem än någonsin beprydt jordiska konungars hufvud. Smärtans och sorgens dagar hafva upphört för evigt. Härlighetens Konung har af torkat tårarne från alla ansigten; hvarje orsak till bedröfvelse har blifvit aflägsnad. De svänga sina palmgrenar och uppstämma en lofsång med klar, ljuf, melodisk röst; hvarje tunga instämmer i sången, till dess den fyller himmelens hvalfgångar: "Frälsningen är vår Guds, som sitter på tronen, och Lammets!" Och alla väsen i himmelen instämma i lofvet, sägande: "Ämen, lof och ära och vishet och tacksägelse och pris och makt och starkhet tillkomma vår Gud i evigheters evighet!" rätt

(593)Här i lifvet kunna vi blott börja att förstå det underbara återlösningsverket. Vårt svaga förstånd kan med djupt allvar betrakta förnedringen och härligheten, lifvet och döden, rättvisan och barmhertigheten, som möta hvarandra vid korset men om vi än anstränga våra själskrafter till det yttersta, kunna vi likväl ej fatta deras fulla betydelse: Den försonande kärlekens längd och bredd, djup och höjd har man blott en dunkel föreställning om. Icke ens, när de återlöste se öga mot öga och känna Gud, såsom de äro kända, skola de fullständigt kunna uppfatta den stora återlösningsplanen; men i evigheten skola nya sanningar beständigt utvecklas för det undrande och förtjusta sinnet. Fastän jordens sorg och smärta och frestelser hafva gätt till ända, och orsaken till dem är aflägsnad, skall likväl Guds folk alltid hafva ett klart begrepp om hvad dess frälsning har kostat. rätt

(594)Kristi kors skall blifva de äterlöstes kunskap och sång under hela evigheten. I den förhärligade Kristus skåda de den korsfäste Kristus. De skola aldrig glömma, att den, hvilkens makt skapade och uppehåller de otaliga himlakropparne i den ofantligt stora verldsrymden, Guds enfödde Son, himmelens Majestät, den som keruber och skinande serafer med glädje tillbådo - att denne förnedrade sig för att upplyfta den fallna människan; att han bar syndens skuld och försmädelse samt uthärdade, att Faderns ansigte doldes för honom, till dess den förtappade verldens elände krossade hans hjärta och utsläckte hans lif päGolgatas kors. Att verldens Skapare och alla människors Domare skulle lemna sin härlighet och förnedra sig sjelf af kärlek till människan, skall alltid väcka beundran och tillbedjan i verldsalltet. När de frälsta folken se på sin Återlösare och beskåda Faderns eviga härlighet, som lyser frän hans ansigte; när de se hans tron, som varar från evighet till evighet, och veta, att det ej skall blifva någon ände på hans rike, då utbrista de i en hänförande sång: "Värdigt, värdigt är Lammet, som var slagtadt och har återlöst oss åt Gud med sitt eget dyrbara blod!" rätt

(595)Korsets hemlighet förklarar alla andra hemligheter. I det ljus, som strömmar från Golgata, skola de Guds egenskaper, som hafva fylt oss med fruktan och bäfvan, visa sig sköna och tilldragande. Barmhertighet, ömhet och faderlig kärlek blanda sig med helighet, rättvisa och kraft. På samma gång som vi se hans stora och höga trons majestät, se vi äfven hans karakter, såsom den uppenbarar sig genom nåden, och förstå bättre än någonsin tillförne betydelsen af det dyrbara namnet: "Vår Fader." rätt

(595)Man skall då inse, att han, som är evig i vishet, icke kunde upptänka någon annan plan för vår frälsning än att uppoffra, sin Son. Ersättningen för denna uppoffring är den glädje han njuter, i det jorden blifver befolkad af återlösta väsenden som äro heliga, lyckliga och odödliga. Följden af vår Frälsares' strid med mörkrets makter är de återlöstes glädje, som skall lända till Guds ära under evigheten. Och så stort värde sätter Fadern på människorna, att han är tillfredsstäld med det som deras återlösning har kostat; och Kristus sjelf är tillfredsstäld, när han betraktar frukten af sin stora uppoffring. rätt

nästa kapitel