Jordens ödeläggelse.

(596)Hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har kommit i håg hennes orättfärdigheter." "I den kalk, hvari hon iskänkt, iskänken dubbelt åt henne. Så mycket som hon har ärat sig sjelf och lefvat i yppighet, så mycken pina och sorg gifven henne. Emedan hon säger i sitt hjärta: Jag sitter en drottning och är icke enka och skall icke se någon sorg, derför skola på en dag hennes plågor komma, död och sorg och hunger, och hon skall uppbrännas med eld, ty stark är Herren Gud, som har dömt henne. Och jordens konungar, som med henne hafva öfvat skörlefnad och lefvat i yppighet, skola gråta och jämra sig öfver henne, . . . sägande: Ve, ve den stora staden Babylon, den starka staden, att på en enda stund din dom har kommit." rätt

(596) ”Köpmännen på jorden," som "hafva riktat sig genom hennes yppighets makt," "skola, af fruktan för hennes plåga, stå långt ifrån, gråtande och sörjande, och säga: Ve, ve den stora staden, som var klädd i fint linne och purpur och skarlakan och skimrade af guld och ädla stenar och perlor, att på en enda stund denna stora rikedom har blifvit förödd !" Sådana äro de straffdomar, som drabba Babylon på Guds vredes och hämds dag. Hon har uppfylt sitt syndamått, hennes stund har kommit, hon är mogen för ödeläggelse. rätt

(596)När Guds röst befriar hans folk ur fångenskapen, uppvakna till förskräckelse de människor, som harva förlorat allt i lifvets stora drama. Under pröfningstidens fortvarande blefvo de förblindade af satans bedrägerier, och de sökte att rättfärdiga sitt syndiga lefverne. De rike yrdes öfver att de vara ypperligare än de som voro mindre gynnade; men de hade erhållit sin rikedom genom att öfverträda Guds lag. De hade försummat att föda de hungriga, att kläda de nakna, att handla redligt och att älska miskundsamhet. De hade sökt att upphöja sig sjelfva och att erhålla sina medmänniskors hyllning. Nu harva de förlorat allt som gjorde dem stora, samt stå blottade och försvarslösa. Med fasa se de sina afgudar förstöras, hvilka de älskade högre än sin Skapare. De harva sålt sina själar för jordiska rikedomar och njutningar i stället för att slika de gudomliga skatterna. Följden är, att deras lif är misslyckadt; deras njutningar äro vända till bitterhet, deras skatter till förgänglighet. De rikedomar, för hvilkas samlande de egnat sin hela lifstid, bortryckas på ett ögonblick. De rike beklaga sina präktiga byggnaders förstöring, samt förskingringen af sitt guld och silfver. Men deras jämmer nedtystas af fruktan för att de sjelfva skola förgås tillika med sina afgudar. rätt

(597)De ogudaktige intagas af linger, icke på grund af sin syndiga försumlighet mot Gud och sina medmänniskor, utan derför att Gud har vunnit seger. De beklaga, att det skulle medföra sådana följder; men de ångra icke sin ogudaktighet. Vore det möjligt för dem att segra, skulle de bemöda sig derom på alla möjliga sätt. rätt

(597)Verlden ser de personer, som den har föraktat, begabbat och sökt att utrota, gli oskadade genom pest och storm och jordbärning. Den som för sin lags öfverträdare är en förtärande eld, är för sitt folk ett tryggt tjäll. rätt

(597)Den predikant, som har uppoffrat sanningen för att vinna: ynnest hos människor, märker nu. hvilken karakter och inflytelse I hans undervisning har haft. Det är tydligt, att ett allvetande öga har följt honom, då han stod på predikstolen eller gick på gatan eller hade umgänge med människor i lifvets olika scener. Hvarje sinnesrörelse, hvarje nedskrifven linje, hvarje uttaladt ord, hvarje handling, som förmått människor att slika tillflykt i lögn, har utsått en säd; och i de eländiga, förtappade själarna, som omgifva honom, skådar han nu skörden af den utslidda säden. rätt

(597)Herren säger: "Mitt folks dotters skada helade de på lättfärdigt sätt, när de sade: det står väl till, det står väl till, och det står icke väl till." "Emedan I bedröfven den frommes hjärta med lögn, ändock jag icke har gjort honom någon sorg, och emedan I stärken den ogudaktiges händer, att han icke må omvända sig ifrån sin onda väg för att rädda sitt lif, derför skolen I icke mer se falska syner." rätt

(598) ”Ve de herdar, som förderfva och förskingra fåren i sin hjord! ... Si, jag skall hemsöka eder för edra gerningars och ondskas skull." "Jämren eder, I herdar, och klagen och vältren eder i stoftet, I hjordens herrar! ty fulla äro edra dagar, att I skolen slagtas, och jag skall slå ederi stycken. . . . Och herdarne skola icke kunna fly och hjordens herrar icke kunna undkomma." rätt

(598)Predikanter och folk se, att de icke hafva stått i ett rätt förhållande till Gud. De se, att de hafva gjort uppror mot honom, som är upphofvet till alla rättvisa och heliga lagar. Åsidosättandet af Guds bud blef orsak till mycket ondt, strid, hat och orättfärdighet, till dess jorden blef ett ofantligt stort stridsfält, en afgrund af förderf. Detta framställes nu för dem som förkastade sanningen och valde villfarelse. Ord kunna icke beskrifva den längtan de otrogna och olydiga känna efter det som de för evigt harva förlorat - det eviga lifvet. Människor, som verlden tillbad på grund af deras talanger och vältalighet, se nu dessa ting i deras rätta ljus. De förstå hvad de harva förlorat genom öfverträdelse, och de falla ned inför deras fötter, hvilkas trohet de hafva föraktat och begabbat, samt erkänna, att Gud har älakat dem. rätt

(598)Folket inser, att det har blifvit bedraget. Den ene anklagar den andre för att harva fört honom till förderfvet ; men alla f ö rena sig i att hopa den bittraste fördömelsen öfver predikanterna. Otrogne herdar harva predikat behagliga ting; de harva förledt sina åhörare att göra Guds lag om intet och att förfölja dem som sökte lefva i lydnad för dess fordringar. Nu erkänna dessa lä. rare i förtviflan sitt bedrägliga verk inför verlden. Den stora mängden intages af raseri. "Vi äro förtappade," ropa de, "och I ären orsaken till vår förtappelse," och de vända sig emot de falske herdarne. Samma personer, som förut beundrade dem mest, skola nu utslunga de förskräckligaste förbannelser mot dem. Samma händer, som en gång smyckade dem med lagerkransar, skola höjas för att förgöra dem. De svärd, som vora bestämda till att döda Guds folk, användas nu till att förgöra dess fiender. Strid och blodsutgjutelse pågå öfverallt. rätt

(599) ”Det ljudet skall gå intill verldens ända; ty Herren hafver sak med folken och skall gå till rätta med allt ktitt. De ogudaktige, dem skall han gifva åt svärdet, säger Herren." Den stora striden har fortgått under sex tusen år ; Guds Son och hans himmelska sändebud harva kämpat mot den ondes makt för att varna, upplysa och frälsa människorna. En hvar har nu fattat sitt beslut; de ogudaktige harva fullständigt förenat sig med satan i hans kamp mot Gud. Tiden har kommit, då Gud skall bevisa sin nedtrampade lags myndighet. Striden gäller nu icke blott satan, utan äfven människorna. "Herren hafver sak med folken; ";' de ogudaktige, dem skall han gifva åt svärdet." rätt

(599)Befrielsens märke har blifvit tecknadt på alla, "som sucka och jämra sig öfver alla de styggelser, som ske." Nu utgår dödens ängel, som i Hesekiels syn föreställes genom männen med förstörelsevapnen, hvilka fingo denna befallning: "Gammal och ung och jungfru och barn och qvinnor män I slå till döds, men icke komma vid någon af dem som harva tecknet på sig; och gören början ifrån min helgedom." Och profeten säger: "Och de gjorde början med de äldsta männen, som stodo framför huset." Förstörelseverket börjar bland dem som hafva utgifvit sig för att vara folkets andliga förmyndare. De falske väktarne äro de första som falla. Det finnes ingen, som beklagar eller skonar dem. Män, qvinnor, jungfrur och små barn omkomma tillsammans. rätt

(599) ”Herren skall utgå ifrån sitt rum för att hemsöka jordens inbyggare för deras ondska, och jorden skall blotta sina blod skulder och icke längre öfvertäcka sina dräpna." "Och detta skall vara den plåga, hvarmed Herren skall plåga alla de folk, som hafva stridt emot Jerusalem: Han skall låta deras kött ruttna, medan de ännu stå på sina fötter, och deras ögon skola ruttna i sina hålor, och deras tunga skall ruttna i deras mun. Och det skall ske på den dagen, att förvirringen från Herren blifver stor ibland dem, och att den ene fattar tag i den andre s hand, och den enes hand lyftes emot den andres." I den heta striden af deras egna häftiga lidelser och genom den förskräckliga utgjutelsen af Guds oblandade vrede omkomma jordens inbyggare - prester, regenter och folk, rike och fattige, höge och låge. "Och de af Herren på den dagen slagna skola ligga ifrån jordens ena ända till den andra, och de skola icke begråtas och icke upptagas och icke begrafvas." rätt

(600)Vid Kristi återkomst skola de ogudaktige utrotas från jorden; de skola dräpas med hans muns anda och tillintetgöras genom hans härliga uppenbarelse. Kristus tager sitt folk till Guds stad, och jorden blifver utan inbyggare. "Si, Herren skall göra landet tomt och öde, vanställa dess utseende och förskingra dess inbyggare." "Landet skall blifva utblottadt och utplundradt; ty detta ord har Herren sagt." "Landet har blifvit oskäradt under sina inbyggare, ty de öfverträdde lagar, kränkte bud, bröto det eviga förbundet. Derför tärde förbannelse på landet, och dess inbyggare blefvo straffskyldiga; derför förtärdes landets inbyggare, och af folket blef föga qvar." rätt

(600)Hela jorden ser ut såsom en obebodd öken. Ruiner af städer och byar, som blifvit först!:lrda genom jordbäfningar, uppryckta träd, skrofliga klippor, som blifvit uppkastade af hafvet eller lösryckta ur sjelfva jorden, ligga kringspridda öfver dess yta; medan ofantligt stora hålor utvisa de ställen, från hvilka bergen blifvit ryckta från sina grundvalar. rätt

(600)Nu inträffar den händelse, som var förebildad i den sista högtidliga tjensten på försoningsdagen. När tjensten i det allra heligaste hade blifvit fullbordad och Israels synder blifvit flyttade från helgedomen i kraft af syndoffrets blod, framstäldes syndabocken lefvande inför Herren; och i menighetens närvaro bekände öfverstepresten öfver honom" alla Israels barns missgerningar och alla deras öfverträdelser i alla deras synder" och lade dem på bockens hufvud. Så äfven när försoningsverket i himmelens helgedom är fullbordadt, skola Guds folks synder, i Guds, de himmelska änglarnes och den återlösta härskarans närvaro, läggas på satan, som förklaras skyldig till allt det onda han har förledt Guds barn till att begå. Och liksom syndabocken blef förd ut i en öken, så skall satan förvisas till jorden, som då är en obebodd och dyster ödemark. rätt

(600)I Uppenbarelsen förutsäges satans förvisning och det tillstånd, som jorden kommer i, när den blir öde och tom; och det försäkras att detta tillstånd skall fortfara i ett tusen lif. Sedan profeten har framstält Herrens andra ankomst och de ogudaktiges förstöring, säger han: "Och jag såg en ängel nedstiga från himmelen som hade nyckeln till afgrunden och en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den gamle ormen, hvilken är djäfvulen och satan, och band honom för tusen år. Och han kastade honom i afgrunden och tillslöt och förseglade den öfver honom, på det att han icke mer skulle förvilla folken, förrän de tusen åren voro fulländade; derefter skall han varda lös för en liten tid." rätt

(601)Ordet" afgrunden" betecknar jorden i ett öde och mörkt tillstånd, hvilket kan inhemtas från andra skriftställen. Beträffande jorden i begynnelsen säger Bibeln, att den "var öde och tom, och mörker var på djupet." Profetian lär, att den åtminstone delvis skall åter försättas i detta tillstånd. Profeten Jeremias säger, i det han skådar framåt till Guds stora dög: "Jag såg på jorden, och si, hon var tom och öde, och på himmelen, och si, der fans intet ljus; jag såg på bergen, och si, de skälfde, och alla höjder darrade; jag såg, och si, der var ingen människa, och alla himmelens foglar voro bortflugna; Jag såg, och si, det fruktbara landet hade blifvit en ödemark, och alla dess städer voro nedbrutna." rätt

(601)Här skola satan och hans onda änglar harva sitt hem i ett tusen år. Han kan icke lemna jorden och har derför icke tillträde till andra verldar, der han kunde fresta och plåga dem som aldrig harva syndat. I denna bemärkelse är han bunden; det finnes ingen qvar, öfver hvilken han kan öfva inflytande. Han är helt afskuren från att bedraga och förderfva, hvilket har varit hans verk och enda glädje under så många århundraden. rätt

(601)Profeten Esaias utropar, i det han skådar framåt mot den tid, när satans makt omstörtas: "Huru är du af himmelen fallen, du glänsande stjärna, du morgonrodnadens son, huru blef du slagen till marken, du som nedslog folken! Och du sade i ditt hjärta: Till himmelen vill jag uppstiga, ofvanom Guds stjärnor vill jag resa min tron." "Jag vill göra mig jämlik den Högste. Men till dödsriket fick du nedstiga, längst ned i grafven. De som se dig, fästa ögonen på dig, betrakta dig: Är denne den man, som kom jorden att darra, konungariken att skälfva, som gjorde jordens krets till en öken och nedref dess städer och icke släpte hem sina fångar?" rätt

(602)I sex tusen år bar satans uppror kommit "jorden att darra," han bar gjort t, jordens krets till en öken" och nedrifvit dess städer. Och han bar icke släpt "hem sina fångar." I sex tusen år har hans fängelse emottagit Guds folk; och han skulle harva hållit dem fångna för evigt, om ej Kristus hade krossat hans bojor och satt fångarne i frihet. rätt

(602)Satan kan ej heller inverka mera på de ogudaktige; utan ensam med sina onda änglar lemnas han nu att begrunda verkningarna af den förbannelse, som synden har åstadkommit. "Folkens alla konungar, de ligga alla med ära, hvar och en i sitt hus [grafven]; men såsom en afskydd gren fick du ligga utan graf. . .. Du fick icke läggas såsom de i graf, ty du förderfvade ditt land, du mördade ditt folk." rätt

(602)Under ett tusen år skall satan vandra fram och tillbaka på den öde jorden för att betrakta följderna af sitt uppror mot Guds lag. Under denna tid skola hans lidanden vara förfärliga. Sedan syndafallet har hans oupphörliga verksambet hindrat all reflexion; men han är nu beröfvad sin makt och lemnad att ostörd anställa betraktelser öfver huru han har handlat, sedan han först gjorde uppror mot himmelens regering; med bäfvan och fasa blickar han framåt till den förskräckliga framtiden, när han måste lida för allt det onda, som han bar begått, samt straffas för de synder, som han har förledt andra till att begå. rätt

(602)Satans fångenskap skall bringa Guds folk fröjd och glädje. Profeten säger: "Och på den dagen, då Herren gifver dig ro ifrån din plåga och ifrån din jämmer och ifrån den hårda träldom, som varit dig pålagd, skall du uppstämma denna visa om konungen i Babel [som bär betecknar satan] och säga: Huru blef det så snart slut med förtryckaren? . . . Herren bröt sönder de ogudaktiges staf, de väldiges gissel, som i öfvermod slogo folk med slag utan återvändo, som i vrede nederlade folkslag med nederlag utan återhåll." rätt

(602)Under de tusen åren mellan den första och den andra uppståndelsen hålles dom öfver de ogudaktige. Aposteln Paulus omtalar denna dom såsom en händelse, hvilken följer på Kristi andra ankomst: "Dömen derför icke i förtid, innan Herren kommer, hvilken ock skall bringa i ljuset hvad i mörkret är fördoldt och uppenbara hjärtans uppsåt." Och Daniel vittnar, att när den Gamle af dagar kom, gafs domsrätt åt "den Högötes heliga." På. denna tid regera de rättfärdige såsom konungar och prester inför Gud. Johannes säger i Uppenbarelsen: "Jag såg troner, och de satte sig på dem, och dem gafs domsrätt." "De skola vara Guds och Kristi prester och skola regera med honom i tusen år." Det är under denna tid" de helige skola döma verlden.” såsom Paulus förutsagt. Tillsammans med Kristus sitta de till doms öfver de ogudaktige jämförande deras gerningar med lagboken, Bibeln, samt afgörande hvarje persons sak enligt det han gjorde, medan han lefde Sedan bestämmes de ogudaktiges straff, enligt deras gerningar, och det nedtecknas emot dem i dödsboken. rätt

(603)Satan och de onda änglarne blifva också dömda af Kristus och hans folk. Paulus säger: "Veten I icke, att vi skola döma änglar?" Och Judas vittnar: "De änglar, som icke behöllo sitt furstadöme, utan öfvergåfvo sitt eget hem, dem bar han med eviga bojor i mörker förvarat till den stora dagens dom." rätt

(603)Vid slutet af de tusen åren kommer" domens uppståndelse ;" då skola de ogudaktige uppväckas från de döde och framställas inför Gud, att" den dom, som är skrifven," skall kunna verkställas. Sålunda läsa vi i Uppenbarelsen efter skildringen om de rättfärdiges uppståndelse: "Men de andra döda blefvo icke lefvande, förrän de tusen åren hade blifvit fulländade." Och Esaias säger angående de ogudaktige: "De skola samlas i en hop och bundne kastas i en grop och instängas i fängelse och först efter lång tid lida straffet." rätt

nästa kapitel