Bihang. - Almänna anmärkningar.

(620) Anmärkning 1. Sid 49. - Konstantins söndagslag, som udgäfs år 321, lyder sålunda: "Alla domare och stadsfolk och de som äro sysselsatta med handel och handtverk, må hvila på solens ärevördiga dag; men de som bo på landet, må obehindradt och med full frihet sköta om sitt åkerbruk; emedan det ofta händer, att ingen annan dag är så lämplig till at så säd och plantera vinrakor, och om man läte det gynsamma ögonblicket forflyta, kunde man forlora de gåfvor, som himmelen skänker." rätt

(620) Om denna lag säger Encyclopedia Britannica, ett högt ansedt verk: "Det var Konstantin den store, som först utfärdade en lag för söndagens rätta iakttagande; och enligt Eusebius förordnade han, att den skulle regelbundet firas i hela det romerska riket. Före honom och äfven på hans tid iakttogo de den judiska sabbaten såväl som söndagen." Med hänsyn till den grad af vördnad man visade för söndagen och det sätt hvarpå man firade den, säger Mosheim, att den första dagen i veckan blef "iakttagen med större noggrannhet, ån den förut hade 'Varit," i följd af den lag Konstantin utfärdade. Och likväl tillät Konstantin, att man förrät tade allt slags åkerbruksarbete på söndagen. Biskop Taylor säger att" de första kristne utförde allehanda förrättningar på Herrens dag." Morer vittnar det samma: "Dagen [söndagen] blef icke hållen så, att man alldeles upphörde med vanliga. förrättningar; ej heller hvilade de [de kristne] längre från sina dagliga sysselsättningar (detta var nödvändigt på den tiden), än som fordrades för att bevista gudstjensten." Cox säger: "Det finnes intet bevis på att man hvarken på denna tid [Konstantins tid] eller på en mycket senare tid betraktade detta iakttagande såsom en förbindelse, ålagd genom det fjärde budet. Den tyckes hafva blifvit ansedd såsom en inrättning, hvilken til1 sitt väsen motsvarade jul långfredagen och andra högtider i kyrkan." rätt

(621) Anmärkning 2. sid. 51. -I Uppenbarelsens tolfte kapitel framstäldes en stor röd drake säsom en symbol. 1 den nionde versen af samma kapitel förklaras denna symbol på följande sätt: "Och den store draken vardt nedkastad, den gamle ormen, som heter djäfvul och satan, hvilken förvillar hela vedden; han vardt nedkastad till jorden, och hans änglar blefvo nedkastade med honom." Tvifvelsutän förestäl1er draken ur sprungligen satan. Men satan uppträdericke på jorden personligen, han verkar genom sina tjenare. Det var genom ogudaktiga människor, som han sökte att förgöra Jesus, så snart denne blef född. Hvar helst satan har varit i stånd till att beherska en regering så fullständigt, att den vilIe utföra hans planer, har den varit satans re.presentant på den tiden. Detta var fal1et med de stora hedniska nationerna. Se, till exempel, Hes. 28 kap., der satan förestäl1es såsom konungen af Tyrus, emedan han fullständigt beherskade den regeringen. I de första århundradena af den kristna tidräkningen var Rom bland al1a de hedniska nationerna satans förnämsta tjenare till att motstå evangelium; derför blef det förestäldt genom draken. rätt

(621) Men det kom en tid, då hedendomen i det romerska riket föll för den framätskridande kristendomsformen; då hade hedendomen gifvit rum för påfvedömet, såsom beskrifvet på sid. 51. Draken hade gifvit vilddjuret "sin kraft och sin tron och stor makt." Det är, på den tiden började satan att verka genom påfvedömet, justsäsom han förut hade verkat genom hedendomen. Men påfvedömet framställes icke genom draken, emedan det är nödvändigt att bruka en annan symbol för att visa förändringen hos den makt, som stred emot Gud. Innan påfvedömets uppkomst hade allt motstånd mot Guds lag förekommit under hedendomens form. Man trotsade Gud uppenbart. Men från den tiden uppträdde motståndet under en förklädning: motståndarne utgåfvo sig nämligen för att vara Guds lydige tjenare. Påfvedömet var likväl satans redskap lika mycket som det hedniska Rom; ty påfvedömet erhöl1 all sin kraft och sin tron och stor makt af draken. Alltså, ehuru påfven bekänner sig till att vara Kristi ståthållare, är han i verkligheten satans ståthållare - han är antikrist. rätt

(621) Vilddjuret, som är en symbol för påfvedömet, omtalas i Uppb.13 kap.; och efter det följer i samma profetiska kedja" ett annat vilddjur," som synes" uppstiga," "och det utöfvar det första vilddjurets hela makt i dess åsyn." Detta andra vilddjur måste derför äfven vara en förföljande makt; och detta ser man deraf, att" det talade såsom en drake." Påfve dömet erhöll all sin makt från satan, och det tvåhornade vilddjuret utöfvar samma makt. Det blir också en af satans verksamme tjenare, och dess djäfvulska karakter synes ytterligare deraf, att det genomdrifver tillbedjan af vilddjurets bild genom tillhjälp af falska underverk. "Och det gör stora tecken, så att det ock kommer eld att falla ned från himmelen på jorden i människornas åsyn. Och det förvillar dem som bo på jorden, för de teckens skull, hvilka det har fått makt att göra." rätt

(622) Den första förföljande makten representeras af draken sjelef; hedendomen visade öppet, att den var i förbund med satan, och den trotsade Gud uppenbart. När den andra förföljelsemakten framträder, har draken blifvit maskerad, men den påverkas af satans anda - draken anskaffar den nödvändiga drifkraften. Hos den tredje förföljelsemakten äro alla spår af draken försvunna, och man ser ett vilddjur, som liknar ett lam; men när det talar, förråder dess drakstämma satans makt, som är dold under dess sköna. yttre, och visar, att det är af samma härkomst som de två föregående makterna. I allt motstånd mot Kristus och hans rena religion är "den gamle ormen, som heter djäfvul och satan " - "denna verldens gud" - den verkande kraften. De jordiska förföljelesmakterna. äro blott redskap i hans händer. rätt

(622) Anmärkning 3. Sid. 300. - För att läsaren kan se nuru rimlig hr Millers ståndpunkt var med hänsyn till den profetiska tidräkningen, anföra vi följande uppgift, som ofientliggjordes i The Advent Herald Boston, i mars 1850, såsom svar till en korrespondent: rätt

(622) "Den stora profetiska perioden af de sjuttio veckorna är bestämd genom Ptolemreus' kanoniska regel. Den förlägger Artaxerxes' sjunde regeringsår till år 457 f. Kr., och riktigheten af denna uppgift är ovedersägligen bevisad genom flere än tjugu förmörkelser, som, enligt öfverensstämmande astronomiska beräkningar, inträffade vid denna tid. De sjuttio veckorna begynna vid den tid, när befallningen utgafs att åter. uppbygga Jerusalem. Det gafs ingen befallning emellan Artaxerxes, sjunde och tjugonde år. När man räknar de 490 åren från det sjunde, så måste de begynna år 4ö7 f. Kr. och sluta 34 e. Kr. Om man räknar från det tjugonde året, så skulle de begynna 444 f. Kr. och sluta 47 e. Kr. Enär det ej år 47 inträffade någon händelse, som visar, att de då slutade, så kunna vi ej räkna från det tjugonde året; utan vi måste begynna med Artaxerxes' sjunde år. Detta datum kunna vi icke förändra från 407 f. Kr., utan att först bevisa oriktigheten af Ptolemreus' kronologi. Och för att göra detta skulle det vara nödvändigt att bevisa, att de förmörkelser hvarigenom dess riktighet upprepade gånger blifvit bekräftad, icke blifvit noggrant beräknade. Och ett sådant resultat skulle omstörta hvarje kronologiskt datum och lemna fastställandet; af epoker och anordnandet af tidräkningar helt och hållet åt hvarje drömmares godtfinnande, så att kronologien ej skulle blifva af något större värde än en vanlig gissning. Enär de sjuttio veckorna måste sluta år 34 e. Kr., så framt icke Artaxerxes' sjunde år är orätt faststäldt, och enär detta icke kan förändras utaö ovedersägliga bevis härför, så fråga vi: Hvilken händelse betecknade deras slut? Den tidpunkt, när apostlarne vände sig till hedningarne att predika evangelium, öfverensstämmer med slutet af perioden och bevisar riktigheten af beräkningen bättre än någon annan tidpunkt. Och korsfästelsen år 31 e. Kr., i midten af den sista veckan, fastställes af en mängd vittnesbörd, som icke lätt kunna blifva upphäfda." rätt

(622) Enär de 70 veckorna och de 2300 dagarne begynna på samma tid, så är det lätt att se, det hr Millers beräkning är rätt, när man arager de 457 åren från de 2800 sålunda:

(623) Emellertid trodde man, att år 1848 nådde till våren 1844; skälet härför är, i korthet framstäldt, följande: I forntiden begynte året icke midt i vintern såsom nu, utan vid den första nymånen efter vårdagjämningen. Då nu de 2300 dagarne begynte i ett år, som räknades efter den gamla metoden, så ansåg man det vara nödvändigt att följa den helt igenom. Derför beräknade man, att 1843 skulle sluta på våren 1844 och icke midt i vintern. rätt

(623) Men de 2300 dagarne kunna icke räknas från begynnelsen af år 457 f. Kr.; ty Artaxerxes' befallning - som är utgångspunkten - trädde icke i kraft förrän på hösten samma år. Enär nu de 2300 dagarne begynte på hösten 457 f. Kr., så måste de sträcka sig till hösten 1844 e. Kr. (Se utkastet på teckningen midt emot sid. 300.). rätt

(623) Enär hr Miller och hans medarbetare i begynnelsen icke lade märke till detta faktum, förväntade de Kristi andra ankomst år 1848 eller på våren 1844. Häraf kom den första missräkningen och det skenbara dröjs. målet. När man upptäckte den rätta tiden och tillika fick förstånd om andra vittnesbörd i Skriften, så förorsakade detta den rörelse, som är känd under namn af " midnattsropet" år 1844. Och beräkningen af den profetiska perioden, som visar, att de 2300 dagarne slutade 1844, står ännu i dag utan någon motsägelse. rätt

(623) Anmärkning 4. Sid. 341. - Historien om att adventisterna förfärdigade kläder att taga på sig, när de skulle uppfara för att" möta Herren i luften," blef uppfunnen af personer, som önskade förhåna denna sak. Den kringspriddes så flitigt, att många trodde den; men noggranna undersökningar visade, att den var falsk. I många år har man erbjudit en stor summa åt den person, som kunde bevisa, att det gafs ett enda fall, der något sådant inträffade; men detta bevis har ännu icke blifvit fram. fördt. Inga af dem som älskade Herrens uppenbarelse, voro så okunniga om Skriftens lära, att de trodde sig vid detta tillfälle behöfva sådana drägter, som de kände förfärdiga. Den enda drägt, som de helige be. höfva, när Herren kommer, skall blifva Kristi rättfärdighet. Se Uppb. 19: 8. rätt

(624) Anmärkning 5. Sid. 342. - Dr Geo. Bush, professor i hebreisk och orientalisk literatur vid universitetet i staden New York, skref ett bref till hr Miller, som ofientliggjordes i The Advent Herald i mars 1844. I detta bref förekomma några mycket vigtiga medgifvanden angående hr Millers beräkningar öfver de profetiska tiderna. Hr Bush säger: "Ej heller kan man efter min mening säga något emot eder sjelf eller edra vänner, emedan I harven användt mycken tid att granska den örofetiska tidräkningen samt hafven gjort stora bemödanden för att afgöra när dessa stora tidrymder begynna och sluta. Om den Helig" Ande verkligen har gifvit oss dessa tidsperioder i de profetiska böckerna, så har det tvifvelsutan skett i den afsigten, att de ske.lle blifva granskade och att man med all sannolikhet till sist skulle förstå dem; och ingen person kan beskyllas för förmäten dårskap, som vördnadsfullt söker att göra detta. . .. I det I antagen en dag såsom det profetiska uttrycket för ett år, tror jag, att l ären understödda af den sundaste uttolkning och ären i harmoni med ansedde män, såsom Mede, Sir lsaac Newton, biskop Newton, Kirby, Scott, Keith och en hel mängd andre, som för länge sedan harva kommit väsentligen till samma slutsats i detta afseende. Alla dessa instämma uti, att de förnämsta perioder, som Daniel och Johannes omtala, verkligen sluta ungefär vid denna tid i verlden. Och det skulle vara en besynnerlig slutkonst, som kunde öfverbevisa eder om kätteri, emedan l i verkligheten hysen samma åsigter, som så tydligen framhållas i dessa utmärkta teologers anmärkningar." "Eder slutsats med hänsyn till detta ämne förekommer mig icke vara så långt från sanningen, att den kan hafva någon skadlig verkan på de stora intressen, som tillhöra sanning och pligt." "Eder villfarelse, såsom jag uppfattar saken, ligger i en annan riktning än eder tidräkning." I hafven helt och hållet misstagit eder med hänsyn till beskaffenheten af de händelser, som skola inträffa, när dessa perioder gå till ända. Det är hufvudsakligen genom detta, som I hafven åstadkommit misshag med eder utläggning. . .. Den stora händelse, som förestår verlden, är icke, att den skall verkligen uppbrännas, utan att det skall blifva en moralisk förnyelse. Ehuru det i en viss betydelse kan sägas, att Kristus kommer på den tid, då det fjärde riket och den turkiska makten omstörtas och hans rike på ett härligt sätt upprättas, så skall man likväl finna, att detta är en andlig ankomst i evangelii kraft, den Helige Andes rikliga utgjutelse och hans försyns härliga styrelse." Det är klart, att hr Bush ansåg verldens omvändelse vara den händelse, som skulle beteckna slutet af de 2300 dagarne. Både hr Miller och hr Bush hade rätt angående tidräkningen, och bägge togo fel med hänsyn till den händelse, som skulle ske vid slutet af denna stora period. rätt

(624) Den lära, som Miller predikade, uppstod ej hos honom; hvarje punkt, som han framstäide i sin utläggning af profetian, erkändes för sann af en eller annan af hans motståndare. Derför fans det ej någon, som förkastade alla hans åsigter; och de som sökte att vederlägga hans argument funno, att det var lika stor meningsskilnad emellan dem sjelfva som emellan honom och dem. Det var icke allenast nödvändigt för dem att omstörta hr Millers teori, utan en hvar af dem måste också rätta de andres teorier. Enär detta var fallet, hade deras argument naturligtvis föga inflytande på dem som hade antagit hans åsigter. rätt

(624) Män, som länge varit ansedda för ledare i religiöst tänkande, voroför att bekämpa hr Miller, beredvilliga till att åsidosätta protestanternas uttolkningsregler, som så länge hade varit faststälda. The Boston Recorder (Orthodox Cong.) sade: "Vi äro tvungna till att bekänna, att vår tro på de förklaringar af Skriften, hvilka vi tillika med de fleste af våra egna trosbröder hittills hafva förlitat oss på och som båda grundvalen för Millers grundlösa teorier, är starkt rubbad!" rätt

(625) I sin ifver för att vederlägga hr Millers ståndpunkt voro några färdiga att förena sig med universalisterna samt antaga' ett obestämdt och bildligt uttolkningssätt l stället för den bokstifiiga uttolkningen, som är en väsentlig del af protestanternas tro. New York Evangelist sade följande angående de argument, som professorerna Stuart och Bush framstälde: "Dessa åsigter synas vilja omstörta Skriftens bevis för läran om verldens ände, en dag för den slutliga domen samt kroppens uppståndelse. Vi påstå, att detta uttolkningssätt har en stark lutning mot universalism. Och vi äro beredda på att bevisa detta." Hartford Universalist uttryckte sig äfven på ett liknande sätt angående professor Stuart: "Han förkastar alldeles den vanliga uttolkningen af Daniel och Uppenbarelsen samt förenar sig med universalisterna uti att påstå, att största delen af dessa böckers innehåll såväl som dess uppfyllande hade särskildt afseende på de scener och händelser, hvilka inträffade några år, sedan dessa böcker blefvo skrifna." Sålunda fingo dessa populära predikanter många tusen människor till att ringakta Skriftens vittnesbörd. rätt

(625) Anmärkning 6. Sid. 376. - Från de skriftställen, som lära, att jorden skall blifva renad och beredd till de heliges eviga boning enligt Skaparens ursprungliga plan, drog man den slutsatsen, att jorden var helgedomen. Adventisterna uppfattade detta på samma sätt som Wesley och andra, och de kommo ej att tänka på någon annan boningsplats eller något annat, som behöfde renas. De enda skriftställen, som vi någonsin hafva sett användas till att bevisa, att jorden eller någon boningsplats för människan har blifvit kallad helgedomen, omstörta i verkligheten denna stånd punkt. De äro blott tre, som följer: rätt

(625) "Du skall föra och plantera dem på din arfvedels berg, det rum, som du har gjort till din boning, o Herre, den helgedom, som dina händer, o Herre, hafva beredt." 2 Mos. 15: 17. Utan att taga tid eller rum att utlägga detta skriftställe, är det tillräckligt för närvarande att anmärka, att det vederlägger åsigten om, att jorden är helgedomen. Huru man än uppfattar denna text, så lär den, att folket på den tiden ej var i helgedomen, utan på jorden. Sedan påstår man, att den hänvisar till den del af jorden, i hvilken de skulle införas, nämligen Palestina. Detta vederlägges af det nästa skriftstället. rätt

(625) "Och Josua nedskref allt detta i Guds lags bok och tog en stor sten och uppreste honom der under den eken, som var vid Herrens helgedom." Jos. 24: 26. Stenen och eken voro i Palestina; men de voro vid Helgedom - icke uti den. Det nästa skriftstället begränsar tillämpningen ännu noggrannare och motsäger lika bestämdt den slutsats, som vi hafva hänvisat till. rätt

(625) "Och han ledde dem [hans folk] till sitt heliga [helgedoms] omräde, till detta berg, som hans högra hand har gjort till sitt." Ps. 78: 54. Detta berg var Moria berg, hvarpå Salomos tempel bygdes; men att de fördes till det, uttryckes genom dessa ord: "Han ledde dem till sitt heliga. [helgedoms] område." Dessa skriftställen bevisa alltså icke, att jorden är helgedomen, utan snarare det motsatta. rätt

(626) Josafats bön framställer det rätta begreppet om förhållandet mellan landet och helgedomen: "Har icke du, vår Gud, fördrifvit detta landets inbyggare undan för ditt folk Israel och gifvit det åt Abrahams, din väns, säd! till evig tid? Och de bodde der och bygde dig der en helgedom åt ditt namn." 2 Krön. 20: 7,8. Detta öfverensstämmer med befallningen i 2 Mos. 25: 8: "Och de skola göra mig en helgedom, att jag må bo ibland dem. " I samma bok gifves en noggrann beskrifning om helgedomen och dess byggande samt Herrens gillande af den samma. Helgedomens rening beskrifves i 3 Mos. 16 kap. Medan Israels barn bodde i Kanaan, bygde Salomo ett tempel. I detta var det heliga och allra heligaste; och tabernaklets käril, som förfärdigades i Sinai öken, blefvo införda i templet. Detta var på den tiden helgedomen - Guds härlighets boning på jorden. rätt

(626) Några hafva dragit den slutsatsen, att den jordiska helgedomen var en förebild af församlingen, genom att grunda sina antaganden på de skriftställen, i hvilka församlingen kallas Guds tempel. Men i Skriften händer det icke så sällan, att samma bild användes till att framställa olika föremål i olika förbindelser. Bibeln lär tydligen, att de heliga rummen i den jordiska helgedomen voro afbilder" af de himmelska tingen." Ebr. 9: 23. Uttrycket" Guds tempel" brukas ibland att beteckna. helgedomen i himmelen, och ibland användes det på församlingen. I hvarje fall måste sammanhanget afgöra dess betydelse. rätt

(626)Anmärkning 7. Sid. 393. - Nästan alla. adventister, bland dem äfven hr Miller, trodde för en kort tid efter sin missräkning år 1844, att verlden hade blifvit varnad för den sista gången. De kunde ej gerna tänka annorlunda och på samma gång tro det budskap de hade förkunnat "stunden för hans dom har kommit." Uppb. 14: 6,7. De förmenade helt naturligt, att detta budskap skulle afsluta nådens tid. rätt

(626) Men den åsigten, att evangelii verk var fulländadt, blef snart förkastadt af alla, undantagandes några svärmare, som hvarken ville taga emot råd eller undervisning. En klass af dem som öfvergaf den åsigten, att "nådens dörr var stängd," gjorde detta, emedan de upptäckte, att andra budskap skulle förkunnas, sedan budskapet om domens stund hade blifvit förkunnadt; och emedan den tredje ängelns budskap, hvilket var det sista, skulle ljuda för" många folk och .folkslag och tungomål och konungar." De funno, att domen hålles i himmelen, innan Herren kommer; att de rättfärdiges dom fulländas, medan Jesus ännu är deras försvarare inför Faderns tron; att det eviga lifvet ögonblickligen gifves de helige, när deras Frälsare kommer, hvilket bevisar, att de hafva blifvit dömda och befunna värdiga. rätt

(626) På samma gång de anammade den tredje ängelns budskap, erhöllo de äfven upplysning om helgedomen och dess rening. De förstodo, att det budskap, som de hade förkunnat, hänvisade till det förebildande verket pit försoningsdagen, hvilket utfördes i det allra heligaste. De lade märke till att det fans tvä förhängen eller dörrar i Guds tempel (Ebr. 9: 8), och att vid den tiden öppnades den ena förlåten och den andra stängdes. De förkunnade dessa sanningar med stor. ifver och ett nytt hopp samt uppmanade sina medmänniskor att genom tron söka ingå i det allraheligaste innanför den andra förlåten, dit vår store öfversteprest har ingått för att utplåna alla sina troende tjenares synder från Abels tid till den närvarande. rätt

(627) Anmärkning 8. Sid. 398. - Uppb. 14: 6, 7 förutsäger, att den första ängelns budskap skall förkunnas. Sedan fortsätter profeten: "Och en annan ängel, den andra i ordningen, följde efter och sade: Fallet, fallet är det stora Babylon. Och efter dem följde en annan ängel, den tredje." Det ord, som här är öfversatt "följde efter," betecknar på detta och andra liknande ställen" att gå med." Liddell och Scott öfversätta ordet sålunda: "Att följa någon, att gå efter eller gå med honom." Robinson öfver. sätter det: "Att följa, att gå med, att beledsaga någon." Samma ord brukas i Mark. 5: 24: "Och han gick med honom, och mycket folk följde honom, och de trängde honom." Det brukas äfven om de 144,000: "Dessa äro de som följa Lammet hvart helst det går." Uppb. 14: 4. På båda dessa ställen är den tydliga meningen denna: De gå tillsammans, i sällskap med. Likaså i 1 Kor. 10: 4, der vi litsa om israels barn, att" de drucko ur en andlig klippa, som medföljde dem," är ordet" medföljde" öfversatt från samma grekiska ord. Härat inhemta vi, att meningen i Uppb. 14: 8, 9 är icke blott den, att den andra och tredje ängeln följa den första med hänsyn till tiden, utan äfven att de gå med den. De tre bud. skapen äro blott ett trefaldigt budskap. De äro tre blott med hänsyn till tiden, när de begynna. Men sedan de hafva begynt, gå de tillsammans och kunna. ej skiljas åt. rätt

(627) Anmärkning 9. Sid. 408. - De romerska. biskoparne började myc. ket tidigt att fordra lydnad af alla församlingarna. Striden emellan den östra och den vestra kyrkan angående påskhögtiden är ett slående exempel härpå. Denna strid uppstod i det andra århundradet. Mosheim säger: "De kristne i detta århundrade firade årliga högtider till åminnelse af Kristi död och uppståndelse. . . . Den dag, hvilken de firade såsom årsdagen af Kristi död, kallades påskdagen eller påskfesten." I likhet med judarne firade de kristne" en helig fest, under hvilken de fördelade påskalammet bland sig till åminnelse af den heliga nattvarden." De kristne i Mindre Asien höllo denna fest på den fjortonde dagen i den första judi. ska månaden, då judarne firade sin påsk och då Kristus sades harva ätit påskalammet med sina lärjungar. Tre dagar derefter höllo de en högtid till ära för uppståndelsen. De vestra församlingarna deremot firade Kristi uptståndelse på den första söndagen efter judarnes påsk och hällo påsk. festen om natten före söndagen. Sålunda förenade de minnesfesten af Kristi död med hans uppståndelses minnesfest. rätt

(628) "Mot slutet af detta [det andra] århundrade försökte Viktor, biskop i Rom, genom sina lagars och påbuds föregifna auktoritet, tvinga de kristne i Asien att följa den regel, som iakttogs af de vestra församlingarna i detta afse ende. På grund härar skref han ett öfvermodigt brer till prelaterna i Asien och befalde dem att följa exemplet af de kristna i Vestern med hänsyn till tiden, då. de skulle hålla påskfesten. De kristne i Asien besvarade denna öfvermodiga fordran. . . med kraft och bestämdhet. De ville alldeles icke på detta sätt afvika från det bruk, som 'hade kommit ned till dem från deras förfäder. Nu började bannlysningens åska att dundra. Viktor, som blef förbittrad öfver detta frimodiga svar från biskoparne i Asien, afbröt all förbindelse med dem, förklarade dem ovärdiga att benämnas bröder och uteslöt dem från allt samfund med församlingen i Rom." Detta, säger Bower, var det första försöket på påflig våldkräktning." rätt

(628) Men Viktors bemödanden hade blott liten verkan för en tid. Ingen fäste något afseende vid hans brer, och de kristne i Asien fortforo att följa sitt gamla bruk. Men Rom vann till slut, i det kyrkan fick understöd af den kejserliga makten, hvilken hon under så många århundraden beherekade för att tjena sina afsigter. Kyrkomötet i Nicea" förordnade af tjenstvillighet för Konstantin den store, att påskfesten skulle hållasöfver allt på samma dag enligt Roms bruk." Detta påbud, "grundadt på den mäktige kejsarens auktoritet," var afgörande; "blott några kringspridda dissenters framstodo då och då, som vågade sätta sig emot denna ryktbara synods resolution." rätt

(628) Anmärkning 10. Sid. 514. - Det finnes ingen märkvärdigare rörelse på vår tid ej heller någon, som innehåller vigtigare följder för människor och nationer, än päfvedömets tilltagande inflytande i nationella angelägenheter. Påfvedömet närmar sig hastigt en ställning, der den skall få större inflytande än någon annan jordisk makt. I Europa äro naturligtvis de katolska rikena under påfvens inflytande; men förutom dessa har furst Bismarck i verkligheten stält Tyskland under påfvedömets dikterande. England har inbjudit påfven att medla i dess politiska angelägenheter i striden med Irland; ja till och med kejsaren af Ryssland har visat sig villig att göra eftergifter för påfvedömet. Det är ett välbekant faktum, att när påfven Leo XIII firade den femtionde årsdagen af sitt inträdande i prestämbetet, sände hvarje nation, både katoliker och protestanter, sina aktningsbetygelser till Rom, med ett enda undantag, nämligen Sverge och Norge. rätt

(628) Om det "vore någon nation, af hvilken man med rätta kunde vänta, att den borde motstå Roms inflytande, så är det framför alla andra Förenta Staterna i Amerika, emedan den i sin grundlag har lofvat, att ej alls hafva något att göra med" att upprätta en statsreligion eller hindra en fri religionsutöfning." Och likväl står denna nation på intet sätt efter de anöra med hensyn till att visa Rom en oförtruten uppmärksamhet. Når de påflige delegaterna kommo till Amerika för att öfverlemna åt kardinal Gibbons de prydnader, som utvisade hans romerska värdighet, blef ett af regeringens skepp sändt ut ur New Yorks hamn för att möta dem med den påfliga flaggan, i stället för det amerikanska stjärnbaneret, svajande från hedersplatsen, och då kardinal Gibbons blef beklädd med den påfliga purpurn, sände president Cleveland honom ett lycönskningsbref. The Convertecd Catholie säger, att flere af senatorernas och representanternas soner blifva sända till jesuiternas college i Georgetown - en af hufvudstadens förstäder - än till alla andra skolor i Washington; hvilket bevisar, antingen att största antalet senatorer och representanter äro katoliker, eller att Rom har större inflytande öfver senatorerna och representanterna än alla de andra läroanstalterna i Washington tillsammans. När man betänker detta, kan man icke förundra sig öfver Roms beslut att bygga sitt nationella universitet i hufvudstaden. rätt

(629)Hon. L. Q. C, Lamar, inrikesminister under president Cleveland, beskyldes för att gifva katolikerna flere poster i sitt departement, än han gaf till medlemmar af andra samfund. Han svarade, att "om de romerskkatolske hade egnats me. uppmärksamhet, så var det blott, emedan de hade begärt mera"; och han förklarade detta genom att säga, att den romerska kyrkan hade i Washington" en verksam och outtröttlig styresman, som passade hvarje tillfälle att utvidga missions- och undervisningsverket bland indianerna." The Christian union säger, att fyra femtedelar af de indianska regeringsskolorna, som äro under religiös styrelse, hafva öfverlemnats åt katolikernas uppsyn. Biträdande generalprokuratorn i inrikesdepartementet under president Clevelands styrelse, hr Zacharias Montgomery, är en romersk katolik; han är, liksom alla andra katoliker, en fiende till de allmänna skolorna, och han tvekade icke att bruka sitt ämbete och inflytande för att visa detta. Under sin ämbetstid höll han ett tal i Carroll Institut, i hvilket han fördömde det allmänna skolsystemet såsom varande gudlöst, stridande mot föräldrars rättigheter och skadligt för all sällhet. Och Förenta Staternas senat hade full kännedom om hans fiendskap mot de allmänna skolorna, när den bekräftade hans utnämning till biträdande general prokurator. The New York Observer säger, att det enda offentliga hospital, som fär understöd af regeringen, tillhör katolikerna. rätt

(629)I ett offentliggjordt bref till hr Warner Miller, en af New Yorks delegater till det nationella republikanska konventet 1888, säger hr John Jay, f. d. minister till Österrike, att katolikerna" oförskämdt rådslå om hvad de skola göra med Förenta Staterna, enär dess folk redan är underkastadt påfveväldet på grund af irländarnes röster. Ärkebiskop Lynch i Kanada skref till Lord Randolph Churchill (The Churehman, New York, d. 2 april 1887): 'Irländarnes valröster harva stort inflytande i Amerika. Deras föreningars makt tilltager hvarje dag. De gifva redan de afgörande rösterna vid presidentvalen och andra val.'" Hr Jay säger ytterligare: "Då det tillkännagafs, att hr Chamberlain hade blifvit utnämd till kommissionär för fiskeriet, kom strax en påminnelse om, att intet fördrag, som han gjorde, kunde på något sätt blifva stadfäst. Då man föreslog att hr Phelps, vår minister till England, borde utnämnas till högste domare, kom genast underrättelsen, att hans utnämning ej skulle blifva bekraftad. . .. Man omtalade en kort tid sedan i Förenta Staternas senat (d. 16 Febru.ari 1888) under öe?atten öfver ett förslag om rationel hjälp till att upprätta och undersvisa allmänna skolor, . . . att en senator hade visat talaren ett bref från en jesuitprest, och han [talaren] hade läst det med sina egna ögon. I detta bref bad han en medlem i kongressen att satta sig emot förslaget och omintetgöra det. Han sade, att de hade bildat föreningar uöfver allt i landet för att omstörta det att de hade vunnit famgång i komitén i representanthuset, och att förslaget måste oundvikligen blifva nedgjordt. Och det är ett faktum, att detta förslag har tre gånger blifvo antaget i senaten i tre olika kongresser, hvarje gång med stone majoritet, men att det upprepade gånger har blifvit undertryckt i representanthusets komite af personer, som väl visste, att det var ett flertal i huset, som gynnade förslaget; och i sex år har kongressens lagstiftning [sålunda] blifvit förhindrad." rätt

(630)Den katolska kyrkan beherskar till en betydlig grad den verldsliga tidningspressen i landet; och de förnämsta protestantiska religiösa tidningarna, såsom New York Evangelist, The Christian at Work The Christian Union och The Indendent äro alla eniga uti att smickra och ära påfven. The Evangelut for d. 29 mars 1888 erkänner kardinal Gibbons såsom dess" ende kardinal"; The Independent önskar påfven Leo XIII" en lång regering och en god framgång i hans liberala politik'" Christian at Work helsar honom såsom den helige fadern och förhärliga honom i hela den kristna verldens namn såsom" den ärevördige mannen hvilkens trohet mot Gud och nit för människornas välfärd äro lika synbara som hans frihet från hans föregångares många villfarelser och myckna hyckleri, är anmärkningsvärd ; och The Christian Union för d. 26 januari 1888 erkänner honom för att vara en "jordisk furste" och den" högste påfven." rätt

(630)Anmärkning 11. Sid. 521. - Dessa rörelser framträda under olika former och på olika sätt; men det sällskap, som omfattar nästan hvarje form och verkar på hvarje sätt för att uppnå sin afsigt, är den Nationella Reformföreningön. Denna bildades i en konferens; der" elfva olika samfund af kristne från sju af Unionens stater voro representerade." Den understödes nu af framstående män" ur alla samfund," Qvinnans Nationella Kristna Nykterhetsförening samt Förbudspartiet. Den ämnar att låta förändra vår nationella konstitution" för att bilda en kristlig regering," "som erkänner den allsmäktige Guden såsom upphofvet till all myndighet och makt i den borgerliga regeringen, Herren Jesus Kristus såsom nationernas regent och hans uppenbarade vilja såsom landets högsta lag"; och att sålunda" alla till regeringen hörande kristliga lagar inrättningar och bruk blifvit försatta på en oomstörtlig laglig grundval i landets grundllag." Ett af dess förslag, som framstäldes af David Gregg, D. D., pastor vid Park Street kyrkan i Boston, är, att "staten har rätt till att betvinga människornas samveten." Ett annat förslag, som The Christian Statesman framhåller, är, att regeringen måste" tvinga alla som komma tlll oss, att ätlyda lagarne om kristlig sedlighet." Ett annat, som pastor E. B. Graham framstält, är, att" om Bibelns motståndare icke tycka om vår styrelse och dess kristliga grunddrag, så kunna de gå till något vildt öde land och i djäfvulens namn och för djäfvulens skull underkufva det samma samt upprätta sin egen regering i öfverensstämmelse med otrogna och gudsförnekande åsigter; och sedan, om de kunna uthärda det samma, förblifva der, tills de dö." Ett annat, som framlades af Jonathan Edwards, D. D., är, attjudarne och alla kristne, som hålla den sjunde dagen, böra anses såsom gudsförnekare och" böra behandlas beträffande denna [nationella reform-] fråga såsom ett parti" med gudsförnekarne, hvilka icke kunna bo på samma kontinent som de nationella reformatorernas kristendom. rätt

(631)En hvar kan vid första påseende märka, att upprättandet af en regering enligt den nationella reform-teorien skulle blifva upprättandet af en gudaregering; och detta är i verkligheten, hvad de ämna upprätta. De säga, att" en republik, som sålunda styres af honom (Gud) genom folket, är en gudaregering lika verkligt, som Israels styrelse var det. I en månadsskrift, utgifven af Qvinnans Nationella Kristna Nykterhetsförening, säger fröken Willard angående Gud och hans regering: "En verklig teokrati skall ännu komma samt upphöjandet af Kristus i lagen och lagstiftarne; derför beder jag innerligt såsom en kristlig fosterlandsvän, att qvinnorna skola få rättighet att rösta." I sitt ärliga föredrag för Qvinnans Nationella Kristna Nykterhetsförening 1887 sade fröken Willard: " Kristi rike måste införas på lagens område genom politikens portar. . . . Det finnes nog många nykterhetsmän i båda [det republikanska. och det demokratiska partiet] till att öfvertaga regeringen och gifva oss ett nationelt förbudsparti i en nära framtid, hvilket skall blifva ett Guds-parti. . . . Vi bedja himmelen om att icke gifva dem någon hvila, . . . förrän de svärja Kristus trohet och lydnad i politiken och marschera i en enda stor här med sina valsedlar till valurnan för att tillbedja Gud. . . . Jag tror be. stämdt, att de kristliga qvinnornas tåliga, ståndaktiga verksamhet skall harva ett sådant inflytande på politiken i den kommande mansåldern, att Guds-partiet skall blifva det förnämsta." Men en gudaregering, upprättad af människor, är blott en regeringsform, som sätter människor i Guds ställe. Detta är just denna teori, på hvilken på.fvedömet upprättades; och detta är just hvad påfvedömet är. Den nationella reformteorien är liktydig med påfvedömets teori; derför skall framställandet af den nationella reformteorien i denna regering verkligen blifva det samma som upprättan det af en lefvande bild afpåfvedömet. Enär dessa partier nu verka för den påfliga teorien, kan man ej förundra sig öfver, att de äro så angelägna om att erhålla påfvedömets hjälp, så att de kunna framgångsrikt utföra sin plan. The Christian Statesman är den Nationella Reformföreningens offentliga organ, och denna tidning för den 11 december 1884 säger i en redaktionsuppsats : "Vi erkänna hjärtligen och med glädje det förhållandet, att de romerske katolikerna betraktas såsom den nationella kristendomens försvarare i Södra Amerikas republiker, i Frankrike och i andra europeiska länder, och att de sätta sig emot alla förslag om att införa en verldslig regering. . . . När helst de äro villiga till att samverka med oss för att motstå den politiska gudsförnekelsens framåtskridande, skola vi gerna förena os med dem. I en verldskonferens för att befordra den nationella kristendomen - som borde hånas i en ej aflägsen framtid - kunde många länder ej representeras af andra än katoliker." Och i samma tidning för den 31 augusti 1881 sade pastor Sylvester Scovil: "Detta gemensamma intresse [som allt religiöst folk har i sabbaten - söndagen] borde både stärka vårt beslut och vår villighet till att på hvarje sätt samverka med våra romersk-katolska medborgare. Vi kunna kanhända vänta åtskilliga afslag vid våra första anbud, och tiden har ännu icke kommit, då den katolska kyrkan vill samtycka till att samverka med andra samfund men tiden har kommit, då vi måste gå framåt och gerna emottaga hvarje hjälp i hvilken som helst form de äro villiga till att gifa den. Omständighetermö göra detta nödvändigt. Föreningen af dessa två stora afdelningar i kristenheten med hänsyn till frågor om moralisk lagstiftning är något, som förtjenar att öfvervägas af våra skickligaste män och af sådana, som harva den största erfarenheten i dylika angelägenheter." r fullkomlig harmoni med detta är påfve Leo XIII:s rundskrifvelse år 1885, hvilken påbjuder, att" alla katoliker böra göra allt som står i deras förmåga, till att utverka, att staters konstitutioner samt lagstiftningen bildas efter den rättrogna kyrkans grundsatser; och att alla katolske författare och journalister böra icke ett ögonblick uraktlåta att följa dessa föreskrifter." Enär den Nationella Reformförenings afsigt är den samma som Roms, så kan man derför ej vänta annat, än att de skulle visa sig beredvilliga att "förena sig med dem." Och när protestantism får kontroll öfver den borgerliga makten antingen med eller utan Roms bistånd, så blir detta ingenting annat än att upprätta en bild åt påfvedömet. rätt

(632)Anmärkning 12. Sid. 526. - Det fins ännu personer i Abyssinien, hvilka iakttaga Bibelns sabbat. r sin dagbok för 1838 skildrar Joseph Wolff sitt besök till detta land, samt säger: "Judarnes sabbat, nämligen lördagen, iakttages ännu noggrant af abyssinierna i provinsen Hamasien. " rätt

(632)Anmärkning 13. Sid. 550,557. - I Skriften, liksom i det dagliga lifvet, brukas" insegel" i olika betydelser. Websters definition af det motsvarande engelska ordet är som följer: "Det som stadfäster, bekräftar eller gör fast; försäkring; det som gör laggilt; det som betryggar, gör pålitligt eller varaktigt." Orden märke och tecken brukas i Skriften i samma betydelse som ordet insegel. Se Rom. 4: 11. rätt

(632)I förbundet, som gjordes med Noa, brukas detta ord i betydelsen af försäkring eller bevis på oföränderlighet. Bågen i skyn gafs såsom ett tecken på att Gud ej mer skulle ödelägga jorden genom en vattenfiod. 1 Mos. 9: 13. I förbundet, som gjordes med Abraham, var omskl1relsen ett tecken. Detta stadfäste eller gjorde det visst; ty de som icke hade detta tecken, skulle utrotas ifrån sitt folk. 1 Mos. 17: 11, .14. Detta tecken var en förordning eller ceremoni. Gesenius anför ordet" åminnelse" såsom en betydelse af ordet, som grundspråket använder i dessa skriftställen. Men en åminnelse i betydelsen af något, som skall påminna om en sak, är ett tecken. rätt

(633)I 2 Mos. 31: 17 och Hes. 20: 12.20 kallas Herrens sabbat ett tecken. Den är en åminnelse af Skaparens verk och alltså ett tecken på hans makt och gudom. Rom. 1: 20. Den är också en föroIdning liksom omskärelsen var, men med denna skilnad: omskärelsen var ett tecken i köttet, medan sabbaten är ett tecken i anden. "Helgen mina sabbater, och må dessa vara till ett tecken mellan mig och eder, att I mågen veta, att jag, Herren, är eder Gud!" Hes. 20: 20. rätt

(633)I Hes. 9: 4 och Uppb. 7: 2, 3 heter det, att ett tecken eller insegel sättes på Guds tjenares pannor. Båda dessa skriftställen hänvisa till den tid, när de ogudaktige skola blifva alldeles utrotade. Inseglet sättes på Guds folk såsom något, hvilket skall beskydda dem för det förestående onda. Men ordet" pannan" brukas tydligen såsom en bild för att beteckna förståndet eller sinnet, liksom ordet hjärta brukas att beteckna känslor eller sinnesbeskaffenhet. Att sätta ett tecken eller insegel på pannan är det samma som att inskrifva det i sinnet. Ebr. 10: 16. rätt

(633)Sabbaten är Guds tecken, den är hans lags insegel. Es. 8: 16. Den är ett tecken på hans myndighet och makt. Den är ett tecken, hvarigenom "i kunna 'Veta, att han är Gud, och derför kan det med rätta sägas, att de blefvo tecknade i pannan. De som tillbedja vilddjuret (Uppb. 13), sägas erhålla dess märke på sina pannor eller på sina händer. Liksom pannan betecknar förståndet, så. betecknar handen makt; Tvungen tillbedjan är icke behaglig inför Gud - hans tjenare beseglas blott i sina pannor; men den är behaglig för ogudaktiga makter - det katolska prest. väldet har alltid fordrat den. Se kap. 25 för bevis på. hvad detta märke är. Guds tecken eller insegel är hans sabbat, och vilddjurets insegel eller märke är i uppenbar motsats till det; det är en falsk sabbat, som firas" på solens dag." Enligt Uppb. 14: 9-12 skola de som ej antaga vilddjurets märke, hålla Guds lag, och i denna lags fjärde bud finna vi sabbaten; de hålla följaktligen Herrens sabbat, de hafva hans tecken eller insegel. Vigten af detta tecken ses deraf, att det fjärde budet är det enda bud i lagen, som skiljer Skaparen från falske gudar. Jämför Jer. 10: 10-12; Apg. 17: 23, 24; Uppb. 14: 6, 7. Och det är, emedan hans folk håller denna del af lagen, som det skall lida förföljelse. Men när Guds vrede kommer öfver förföljarne, som söka påtvinga folket vilddjurets tecken eller märke, så. skola de förstå. sabbatens betydelse, att den är den lefvande Gudens insegel. De som vände sig bort från det, hvilket Herren talade, när hans röst skakade jorden, skola bekänna sin förderfliga villfarelse, när hans röst skall skaka både himmelen och jorden. Ebr. 12: 2ö, 26; Joel 3: 9-16 m. fl. ställen. Se äfven sid. 580 och 581 i denna bok. rätt

nästa kapitel