Biografiska Amärkingar

(634)Kolumba. -Evangelium blef först förkunnadt i Storbritannien under det andra århundradet och derifrån utbreddes det till Irland genom Succats. eller St. Pötncks verksamhet under det fjärde århundradet. År 449 infollo de hedniske saxarne i England, och följden blef, att den kristna tron nästan utrotades i England och Skotland. Men den återupplifvades ett hundra år senare genom Kolumbas verksamhet. Han var en irländare samt kom från en af de församlingar, hvilka hade bildats under Succats verksamhet. Kolumba var mycket verksam med att utbreda evangelium i sitt eget land, men när han fick höra om de hedniska pikternas tillstånd, beslot han att verka för deras omvändelse. Med några medarbetare bosatte han sig på den lilla ön Iona eller Icolmkill utanför Skotlands vestra kust. Här grundades en församling och en skola och genom de evangelister, som utsändes derifrån, utbreddes evangelium öfver en stor del af Europa. rätt

(634)Kolumba var af furstlig härkomst, var högväxt och hade en ädel hållning. öan var qvick till att fatta och egde stor själsstyrka - en af desse ofverlägsne andar, som kunna bilda och leda andra. Han älskade Guds ord högt samt använde mycken tid till att forska deri och afskrifva det samma. Han tillbringade också mycket af sin tid i bön och med om besörjande af de samfund, som lemnade sig i hans vård, i det han sökte att utbilda dem i nyttiga handtverk såväl som i Kristi kunskap. rätt

(634)Kolumba verkade personligen och med stor framgång i Skotland och England samt besökte Irland flere gånger. Sina sista dagar tillbragte han på Iona, "hans hjärtas ö," som han plägade kalla den. Den sista scenen var högst rörande, Dagen innan han dog, tog man honom till de höjd, hvarifrån han kunde se missionshuset och det lilla landtgodset som tillhörde de:, Han stod och betraktade det en lång stund; derpå upplyfte han båda händerna och nedkallade Guds välsignelse öfver det. Sedan han hade återvändt till sin hydda, fortsatte han med sitt dagliga arbete, nämligen att afskrifva Davids psalmer. Han fortfor, till dess han kom till det ställe, der det står skrifvet: "De som frukta honom [Herren hafva ingen brist." "Här," sade han, när han kommit till slutet af sidan "måste jag stanna." När klockan ringde till morgonbönen, skyndade han sig till kyrkan, och innan bröderna anlände, hade han fallit i vanmakt inför altaret. Oförmögen att tala, gjorde han ett svagt försök att upplyfta sin högra hand för att ännu en gång välsigna dem, och med ett ansigte strålande af glädje gick han till sin hvila." rätt

(635)Kolumba föddes i Gartan, Donegal county, Irland, år 521 e. Kr.; han dog på Iona, Skotland, 597. rätt

(635)Valdenserna. - Namnet valdenser säges härleda sig från Petrus Waldus, en rik köpman i staden Lyon i Frankrike, som lefde på 1150-talet. Oaktadt sitt verksamma affärslif, fick han likväl tillfälle att egna en del af sin tid åt Iiteratur och blef sålunda känd med Bibeln samt emot tog evangelii sanningar och beslöt att egna sitt lif åt en evangelists verksamhet. Han utförde en vigtig tjenst i reformationens sak, i det han på egen bekostnad och under sin egen uppsigt lät utgifva en öfversättning af det Nya Testamentet på det romaniska språket, som den tiden talades i det södra Frankrike. Denna var den första fullständiga öfversättning af Skriften på något språk, som talades i Europa under medeltiden, samt den enda öfversättning, som var tillgänglig för allmänheten. rätt

(635)Men de ursprungliga kristne, som benämdes valdenser eller vaudois, funnos till före Waldus' tid. Från den äldsta tiden funnos kristne, som fasthöllo den apostoliska församlingens tro samt vittnade emot Roms tyranni och förderf. Milanos biskopsstift - som innefattade Lombardiets slätter, Piemonts alper och Frankrikes södra provinser - sträckte sig till den påfliga stolens besittningar, och det var icke förrän i medlet af det elfte århundradet, som Milano erkände påfvens öfverhöghet. Och äfven på den tiden var det många af folket, som voro missnöjda med sina prelaters handlingssätt och som bland Piemonts berg bevarade sitt oberoende af Rom. I södra Frankrike motstodo albigenserna på ett liknande sätt påfvens våldkräktningar. rätt

(635)Den förföljelse, som begynte under Innocentius III i det trettonde århundradet, hade till följd, att albigenserna blefvo utrotade; och under flere århundraden fortsattes den med blodig våldsamhet mot valdenserna. För att erhålla fred gingo många slutligen in på att foga sig efter Roms bruk i det yttre. Men med reformationens inbrott blefvo inbyggarne i Piemonts dalar besjälade af ett nytt mod. De vittnade åter om sin tro, och förföljelsens eld upptändes ånyo. Äter och åter blefvo stora afdelningar soldater sända emot dem. Blodbad följde på blodbad. Den förskräckligaste tortyr, som djäflar i mänsklig form någonsin hafva fört öfver sina medmänniskor, användes mot gamle män, hjälplösa qvinnor och små barn. År 1685 blef denna eröfring fulländad. Alla öfverlefvande inbyggare i dalarne blefvo bortsläpade att fylla sina besegrares fängelser. Vanskötsel, omänsklighet och pest utförde ett förfärligt verk bland dem; och efter mindre än ett års förlopp, när fängelsernas dörrar öppnades, kommo blott 3,000 ut af de 14,000, som blifvit kastade i fängelse. Desse öfverlefvande blefvo dömda till landsförvisning, och midt i vintern måste ett stort antal af dem draga öfver alperna för att finna en tillflyktsort. Flere hundra omkommo, och efter förskräckliga lidanden uppnådde de öfverlevede Geneves portar. Några år senare återvänte en del af detta sällskap till sina berg och kom åter i besittning af öfvergifna hem. rätt

(636)I det adertonde århundradet upphörde den religiösa förföljelsen i allmänhet. Likvel blfvo vaenserna ännu år 1799 underkastade många borgerliga inskränkningar. Ofta stal man eller tog med våld deras barn från dem för att uppfostra dem i den katolska tron, och de måste betala tionde till det katolska presterskapet. Icke förän i 1849 gaf regeringen i Piemont borgare dem samma borgerliga och politiska rättigheter som deres medborgere. Inom kyrkans stater var påfvan ännu den högste styresmannen, och hans makt hotade beständigt religionsfriheten. Men 1870 föll påfvens fäste. Snart trycktes det nya Testamentet i Rom af en ung valdenser under sjelfva Vatiknens fönster, och et af fängelserna inreddes til et tryckeri. I det tortyrrum, som en gång gjenlöd af Jesu martyrers rop, uppsatte man en tryckpress, från hvilken fridens evangelium utsändes till alla länder. rätt

(636)John Wycliffe, den störste af reformatorerna före reformationen, föddes i byn Wyclife i Yorkshire, England, 1324. Han dog 1384. Man är föga känd med hans tidigare lif. Han erhöll sin bildning vid universitet i Oxford, som äfven så långt tillbaka i tiden bevistades af en mindre än 30,000 studenter. Han fortfor att bo och undervisa här under största delen af sitt lif. Wycliffe vann konungens och folckets ynnest genom at försvara Edvard III, då denne vägrade att betala skatt til påfven, och äfven genom att forsvara folkets rättigheter, när han såandes såsom delegat för att underhandla med de påfliga sändebuden i Nederländerna. Ehuru han förföljdes af påfvens och hans anhängares oförsonliga fiendskap och slutningen måte lemna universitet, utnämde konungen honom likväl till kyrkoherde i Lutterworth, der han egnade sig åt Bibelen öfversättning på modersmålet. "Wyclife var en mycket lärd man, hemmastadd i diplomatien och en god predikant." "Hans underbara lärdom och andliga åofverlägsenhet beredde honom en beherskande inflytelse vid universitet. Men Bibeln var hans rättesnöre och grundval; hans predikanter äro fulla af den. han hade alltid för afsigt att försvara Kristi sanning." rätt

(636)John Huss från Hussinecz i Böhmen född 1378, var den färnämste af dem som voro sanningens ljusbärare från Wycliffe till reformatoerna i det sextonde århundradet. Han studerade vid universitet i Prag, och blef 1402 universitets rektor och predikant i Betlehemskapellet. Han uppfattade icke sanningen så klart som Wycliffe, utan hyllade åtskilliga påfviska lärosatser, som den engelske reformatorn hade förkastet; men han försvarade den stora grundsanningen, att Skriften är ofelbar. Han bestraffade troget kyrkans laster och måste uppofra sit lif till vittne på sin trohet. Han blef bränd i Konstans 1415. rätt

(636) ”Huss utmärkte sig icke så mycket genom sina andliga gåfvor och sin lärdom som genom den uppriktighet han visade vid bildandet af sina åsigter, och den ihärdighet, hvarm han höll fast vid dem, samt den oegennyttiga ifver, hvarmed han vittnade om dem. Man kan ej säga, att han förökade. . . verldens literära rikedom, men han lade utomordentligt mycket till dess moraliska kapital." Man har med rätta kallat honom "en af de ädlaste martyrer, som harva uppoffrat sitt lif för frihetens och rättfärdighetens sak samt för framåtskridande och tillväxt mot ljuset." rätt

(637)Hieronymus af Prag, Huss' trogne vän, härstammade från en adlig familj i Böhmen. Sedan han hade tillbragt flere år vid universitetet i Prag, fortsatte han sina studier vid de förnämste universiteten i Frankrike, Tyskland och England, och vid alla dessa erhöll han teologidoktorsgraden. När han var i Oxford, blef han bekant med Wycliffes skrifter och läste dem med stor hänförelse, "Hittills," sade han, "harva vi ej haft annat än vetenskapens skal; Wycliffe är den förste, som har funnit kärnan." Han öfversatte Wycliffes skrifter på det böhmiska. språket, och sedan han återvändt till Böhmen, verkade han tillsammans med Huss för att utbreda den reformerta läran. Hieronymus var född omkring 1365 samt brändes på bålet i Konstans 1416. rätt

(637)Martin Luther, den störste bland reformatorerna, var född i Eisleben, en liten stad i Thüringerskogen i Saxen, år 1483. På denna tid hade väckelsen i vetenskapen redan begynt, och många människor vaknade upp ur medeltidsdvalan. Luther skulle genom Guds hjälp leda dem ut ur vidskepelsens träldom, I sina gossår blef han sänd till skolorna i Mansfield, Magdeburg och Eisenach, och han visade redan på den tiden, att han var begåfvad med ett stort förstånd. I Eisenach sjöng han vid de förmögnes dörrar och bad om bröd för Kristi skull, hvarigenom han ådrog sig uppmärksamhet af den vänliga Ursula Kotta, som tog honom till sitt hem och visade sig såsom en moder mot den fattige studenten. År 1501 gick Luther till universitetet i Erfurt; fyra år senare öfvergaf han sina studier för att gå i kloster. Han blef prestvigd 1507 och kallades till lärare vid universitetet i Wittenberg det följande året. År 1517 uppslog han sina berömda teser om påfvens aflat, och år 1521 uppträdde han på riksdagen i Worms. Det här utgifna ediktet, som förklarade honom fredlös, hängde öfver honom under en tid af 25 år; likväl skulle han, liksom Wycliffe, få dö i fred. Ehuru han tillbragte den största delen af sitt verksamma lif i Wittenberg, inträffade likväl hans död i hans födelseort Eisleben, der han, uttröttad af sitt utomordentliga arbete, afsomnade den 18 februari 1546. rätt

(637) ”Luthers fysiska lifvar till en stor del fullt af lidande. I ungdomen var han spenslig, ehuru han på de senare åren blefnågot korpulent. Man säger likväl, att den fyllighet i ansigtet, som porträtten af honom under hans senare lif utvisa, icke var en följd af kraftighet, utan kom af fallenhet för vattensot, som han ådragit sig genom sitt stränga lif i ungdomen. Han var måttlig i sina vanor. Hans röst var icke hög eller stark; det var blixten i hans ord, icke deras ,dunder, som framkallade de märkvärdiga verkningarna. rätt

(637) ”Luthers karakter visar sig så tydligt i hans lefnad, att det är knappast nödvändigt att beskrifva den. Han var så uppriktig, att om hela verlden hade förenat sig uti att dölja hans fel, så skulle hans egen hand hafva uppenbarat dem. Han var en man med en mycket kraftig själ; han var fast i sin öfvertygelse samt utkämpade sanningens strid mot oförsonliga fiender. Alla medgifva, att han var oegennyttig, nitisk, ärlig, outtröttlig, oböjlig och modig i faran samt varmhjärtad och full af människokärlek. Han var en af människoslägtets store, skapande andar, mäktig i ord och gerning, oförliknelig såsom en populär talare, en af sjelfva folket och likväl en furste bland furstar, ett trons barn, ett Guds barn." rätt

(638)Filip Melanchton, Luthers vän och medarbetare i den tyska reformationen, var född 1497. Han var son till en vapensmed i Bretten i hertigdömet Baden samt var en slägtinge och elev af den ryktbare Reuchlin, som gjorde så mycket för att införa studerandet af grekiska och hebreiska språken i Tyskland. Melanchtons klara och kraftiga förstånd gjorde förvärfvandet af kunskap till ett nöje för honom. Endast 12 år gammal, gick han till universitetet i Heidelberg, och i sitt sjuttonde år tog han magistergraden. Ungefär vid den tiden förändrade han sitt namn från Schwarzerd (svart jord) till det grekiska Melanchton, som betyder det samma. Det var nämligen icke ovanligt på den tiden, att lärde män öfver. satte sina namn från tyskan till latinet och grekiskan. När Melanchton var 21 år gammal, blef han kallad till Wittenberg såsom professor i den grekiska literaturen, och der uppstod emellan honom och Luther den innerliga vänskapen, som varade till den store reformatorns död. Melanchton liknar Luther vid Elias och kallar honom" mannen full af den Helige Ande." Och Luther skref, i det han jämförde sig med Melanchton: "Jag var tvungen att kämpa mot pöbel och djäflar; derför äro mina böcker mycket krigiska. Jag är en grof skogsrödjare, som måste bryta och jämna vägen. Men magister Filip far vackert och stilla fram, han rensar och planterar, sår och vattnar med lust, efter som Gud har gifvit honom rikligen af sina gåfvor." Det var Melanchtons logiska sinne och förfinade penna, som författade den augsburgiska bekännelsen, hvilkens klarhet, kraft, enkelhet och skönhet erkändes äfven af dess fiender. Han dog i Wittenberg år 1560 och blef begrafven vid sidan af Luther i slottskyrkan. rätt

(638)Ulrik Zwingli var född nyårsdagen 1484 i den lilla byn Wildhaus i en trång dal af sydöstra Schweiz. Han var den förste reformatorn i Schweiz, och hans verksamhet hade vidsträckt inflytande. Zürich var skådeplatsen för hans förnämsta arbete. Han blef kallad till denna stad 1519, och år 1525 hade reformationen kommit väl i gång här utan någon våldsamlret och nästan utan några oroligheter. Allt efter som andra städer och hela distrikt emottogo den reformerta tron, grepo de påfliga kantonerna till vapen för att bekämpa religionsfriheten. I den strid som följde var Zwingli fältprest för den reformerta. hären; och han stupade på Kappels slagfält den 11 oktober 1531. rätt

(638) ”Zwingli var en oförskräckt reformator, egde en omfattande lärdom. var en vältalig predikant, en patriotisk republikan och en statsman med djup insigtsförmåga. Han saknade Luthers och Kalvins snille och djup sinnighet såväl som Melanchtons och Ökolampadius' lärdom; men han var deras jämlike i en ärlig afsigt, uppriktig karakter, oförskräckt nit och hängifvenhet för reformationssaken och han öfverträffade dem alla i ädelmod." rätt

(639)John Ökolampadius. - Ökolampadius kallas "Basels reformator," men hans vidsträckta inflytande berättigar honom till en mera omfattande hedersbenämning. Hans intellektuella och moraliska egenskaper hade en påfallande likhet med Melanchtons. " Det finnes flere exempel på reformationens tid, hvilka visa, att Herren har behag i att utsända två lärjungar tillsammans, när han ämnar att utföra ett stort verk. Luther stod vid sidan af Melanchton, Kalvin verkade tillsammans med Beza och Ökolampadius med Zwingli. rätt

(639)Ökolampadius var född 1482 i konungariket Würtenberg. Han blef tidigt gynsamt stämd för Luthers lära, och när han år 1522 inbjöds att komma till Basel, begynte han der sitt verk som reformator. Denna stad var på den tiden det förnämsta sätet för lärdom i Schweiz, dess enda universitet fans der, och de förnämsta boktryckarne voro bosatta der. Ökolampadius blef snart utnämd till professor vid universitetet, och år 1529 hade reformationen. fått en god början i Basel. Här dog Ökolampadius år 1531. rätt

(639)Jacques Lefevre, en mycket lärd man och en af de förste franske reformatorerna, var född omkring 1450 och dog 1536. Lefevre var professor vid universitetet i Paris, när han omkring år 1507 började att forska i Bibeln. Han utgaf förklaringar öfver olika delar af Skriften, och år 1521 blef ett af hans verk fördömdt såsom kätterskt. Men genom Frans I: s och prinsessan Margaretas bemödanden blef rättegången emot honom nedlagd. År 1523 utgaf han sin franska öfversättning af Nya Testamentet. Efter slaget vid Pavia och under Frans' fångenskap i Madrid vidtog emellertid det påfliga partiet de kraftigaste åtgärder mot reformatorerna, och Lefevre, som på den tiden var 75 år gammal, måste fly till Strassburg. Kort efter konungens frigifning blef han återkallad, och sedan han hade utgifvit sin öfversättning af Gamla Testamentet, drog han sig undan till Nerac, Margaretas af Navarra residens, der han dog. Lefevre emottog reformationens stora grundsatser samt försvarade dem i sina skrifter; men han qvarstod likväl i den romerska kyrkan under förhoppning, att kyrkan sjelf skulle blifva reformerad. Enär han var fallen för studier och älskade frid, ryggade han tillbaka för en offentlig strid. Men denna brist på djärfhet att bekänna sanningen förorsakade honom bitter ånger under hans sista stunder. Med tårar och hjärtskärande ångest utropade han: "Jag är fördömd. Jag har dolt den sanning, som jag borde hafva bekänt och offentligen vittnat om." Dag och natt fortfor han med detta rop, men slutligen blef han i stånd att kasta sin börda på Kristus och dog, förtröstande på Guds nåd. rätt

(640)Vilhelm Farel var en af de djärfvaste banbrytare för reformationen I Schweiz och Frankrike. Han var född i Dauphiné, en provins i östra Frankrike, år 1489. Han var en flitig och framgångsfull student, samt blef professor vid ett gymnasium i Paris. Då han emottagit den reformerta trons grundsatser, kastade han sig med hela sin känslofulla naturs styrka i striden för evangelium. Han blef tvungen till att fly från Frankrike och söka tillflykt i Basel, der en innerlig vänskap uppstod emellan honom samt Zwingli och Ökolampadius, hvilka ej kunde annat än beundra hans nit och sjelfuppoffring, medan de märkte hans brist på försigtighet, hvilket ibland ledde honom till att handla oförståndigt eller obetänksamt. Men Erasmus, den försigtige och konservative lärde, kunde ej fördraga den oeftergiflige reformatorn; och genom hans inflytande blef Farel tvungen att lemna Basel. Han tillbragte likväl en stor del af sitt långa. och verksamma lif i Schweiz i ett arbete, som var både omfattande och farligt; men det hade till följd, att den reformerta tron blef införd i en betydlig del af detta. land. rätt

(640)År 1532 sändes Farel såsom reformatorernas ombud till valdensersynoden i dalen Angrogna. Han blef efter den tiden högt ansedd bland valdenserna och utöfvade ett stort inflytande öfver dem. Under många faror, lidanden och omvexlingar fortsatte han att verka för reformationen, till dess han dog i Neufchatel år 1565. "Farei var en känslofull, rask person; en missionär snarare än en organiserare, en förstörare af en falsk gudstjenst mera än en teolog." Beza säger, att hans predikande" utmärkte sig mera genom en viss hänförelse, så att ingen kunde höra hans dundrande utan att bäfva." rätt

(640)Johan Kalvin var född i Noyon i Picardie, ungefär 70 mil nordost om Paris, år 1509; han dog i Geneve 1564. Kalvin förkasöade tidigt katolicism samt blef år 1534 tvungen att fly från Frankrike. År 1536 utgaf han i Basel det mest berömda af alla. sina. verk: "Den kristna religionens grundläror." Samma år begynte han sin verksamhet i Geneve, der han tillbragte nästan hela sitt efterföljande lif. Här följde man strängt hans metoder för regering och reform, enär han icke på något annat vilkor ville qvarstanna der. Under hans styrelse blef lastbarhet af alla slag strängt undertryckt. Förutom flyktingarne, som strömmade till Geneve från nästan alla delar af Europa, kommo äfven flere tusen studenter dit, lockade genom ryktet om hans och Bezas föreläsningar. rätt

(640) ”Kalvins lefnadssätt var enkelt och anspråkslöst. Han hade ett klart förstånd, ett ovanligt minne samt en fast och oböjlig vilja, som intet motstånd kunde öfvervinna och som icke lät sig besegras af något som helst eller skakas af någon omvexling. Han var allvarlig och uppriktig i sina principer." Några ofördragsamma handlingar hafva kastat en skugga öfver hans offentliga lefverne, men hans karakter i hans ensklida lif var utan fläck. Såsom predikant, författare, själasörjare och ledare af reformationen i hela Europa uppnådde hans verksamhet en nästan otrolig utsträckning. Trots sin svaga helsa, fortsatte han att arbeta nästan till sin dödsdag. Han valde att vara fattig, vägrade att emottage påökning i sin ganska obetydliga lön samt ville ej taga skänker utom för att gifva dem åt de fattige. Ehuru man ofta hade beskylt honom för att hafva samlat förmögenhet, så lemnade han efter sig föga mer än 200 dollar. på egen begäran blef han begrafven utan ståt, och ingen grafv¨rd utmärker hans hvilorum. rätt

(641)Menno Simonis "var en reformator, hvilkens apostoliska anda och verksamhet ännu icke hafva fått det erkännande, som de förtjena." Han var född omkring år 1492 i norra Holland och dog i Holstein 1559. rätt

(641)Menno gick nt ur den katolska kyrkan år 1536. Hans motstand mot barndopet skilde honom från lutheranerna och de reformerta. På samma gång, som han motverkade allt svärmeri, sträfvade han ifrigt för att återstim a den renhet och enkelhet i församlingen, som kännetecknade apostlames tid. Han fordrade, att en personlig bekännelse om tro på Kristus skulle föregå dopet, och att ett heligt lif skulle vara ett vilkor för att blifva medlem i församlingen. rätt

(641)Hans Tansen var född i Danmark 1494 och dog 1561. År 1524 begynte han predika reformationens läror. Han var den förste, som predikade den evangeliska tron i Danmark och var tillika med Bugenhagen det förnämsta redskapet till att genomföra reformationen i detta land. rätt

(641)Olaus och Laurentius Petri voro födda i Örebro, Sverge, den förste 1497, den senare 1499. Olaus dog i Stockholm 1552 och Laurentills i Upsala 1573. De voro de förnämste verktygen vid reformationens införande i Sverge under konung Gustaf Vasas beskydd. rätt

(641)William Tyndale, en af de förnämsta reformatorerna i England, var född 1484. Kort efter att han hade emottagit den reformerta tron, beslöt han att öfversätta den Heliga Skrift på det engelska språket, men blef tvungen att fly till fastlandet för att undgå förföljelse. Det Nya Testamentet trycktes i Köln och Worms 1525. Hans efterföljande historia är mindre bekant. Han var sysselsatt med öfversättningen och tryckningen af Gamla Testamentet och utgifvandet af åtskilliga verk, som försvarade reformationens lärosatser. För att undkomma den engelske konungens och prelaternas utskickade fullföljde han sitt arbete i hemlighet, och han dolde sina tillflyktsorter så sorgfälligt, att de ännu ej blifvit upptäckta. År 1534 vågade han bosätta sig i Antwerpen, der han blef arresterad. Han blef strypt och bränd den 6 oktober 1536 vid slottet Vindvorden, några mil från Brüssel. Man kan icke bevisa, att Henrik VIII hade någon direkt andel i hans afrättning; men han gjorde ej något försök att rädda honom. Denne martyrs sista bön var: "Herre, öppna konungens af England ögon." rätt

(641)Tyndales vigtiga arbete såsom öfversättare af Skriften och hans verksamhet för att befordra reformationen i England hafva aldrig blifvit rätt uppskattade. De millioner, som i alla jordens länder äro välsignade med den engelska Bibeln, stå i en stor tacksamhetsskuld till honom; ty den kungliga auktoriserade öfversättningen har hans öfversättning till grundval. Hans framställningar af Bibelns sanningar bildade äfven åsigterna hos många bland de engelske reformatorerna på hans tid, hvilka äfven beseglade sitt vittnesbörd med sitt blod. rätt

(642)Hugh Latimer, som ibland kallas" Englands John Knox," var född omkring år 1470. Hans fader var en anspråkslös odalbonde, som uppfostrade sina barn i helighet och gudsfruktan. Latimer erhöll sin bildning i Cambridge och var en nitisk katolik, men genom martyren Bilneys bemödanden emottog han den reformerta läran. Hans frimodiga framställning af sanningen tillvann honom Henrik VIII:s ynnest, och denne utnämde honom till biskop i Worcestcr; men när den lag utfärdades, som kallades" Den blodiga handlingen i sex artiklar," och som påtvingade tron på trans-substantiationen och andra påfliga villfarelser, nedlade Latimer genast sitt ämbete. Han blef sedermera arresterad och satt sex år såsom fånge i Londons torn. När Edvard VI besteg tronen, blef han frigifven och erbjuden att återtaga sitt biskopsstift; men han afslog denna ära med bestämdhet och fortfor att troget bestraffa sin tids laster. När Maria kom till tronen, blef han åter insatt i tornet. Oaktadt han nu var 80 år gammal, visade man likväl ingen aktning för hans höga ålder. Han försvarade ståndaktigt sin tro och blef bränd i Oxford år 1555. Latimer var icke en ovanligt lärd man; hans tal var rättfram; han var frimodig, ärlig och gudfruktig samt bestraffade synden hos både höge och låge. rätt

(642)Nicholas Ridley, en engelsk biskop och martyr, berömd för sin lärdom och fromhet, var född omkring år 1500. Han studerade i Cambridge samt äfven vid de mest berömda universitet i Frankrike och Nederländerna. Cranmer gynnade honom, och genom hans inflytande blef han utnämd till konung Henriks hofpredikant, och under Edvards regering blef han biskop i London. Efter Marias tronbestigning blef han bränd tillsammans med Latimer år 1555. Då man vägrade honom att tala, så framt han icke återkallade, sade han: "Så länge som andan finnes i min kropp, skall jag aldrig förneka min Herre Kristus och hans sanning, så långt jag känner den. Låt Guds vilja ske med mig." rätt

(642)I sitt enskilda lif blef biskop Ridley ansedd såsom ett "mönster på fromhet, ödmjukhet, måttlighet och ordning." Fox talar om honom såsom" en man, hvilken var utrustad med förträffliga egenskaper, . . . som var lärd af Gud och hvilkens namn nu tvifvelsutan var uppskrifvet i lifvets bok" rätt

(642)Jolm Knox, Skotlands reformator, var född år 1505. Han utbildades vid universitetet i Glasgow och prestvigdes i katolska kyrkan. Hieronymus' och augustinus' skrifter samt inflytandet af martyren Wishart befriade honom från Roms bojor, och han blef en evangelii förkunnare. När St. Andrews slott föll i fransmännens händer, blef Knox tagen till fånga och fördes till Rouen, der han måste arbeta i nitton månader såsom galerslaf. Då han blef frigifven, var tillståndet i Skotland sådant, att han kunde icke återvända, och han tillbragte en tid England såsom Edvard VI: s hof predikant. Efter Marias tronbestiglling reste han till Frankfurt och Geneve, och på bägge platserna tjenstgjorde han såsom pastor för de engelska landsflyktingarne. Han var högt aktad af Kalvin, hvilkens lärosatser han hyllade och utbredde. Sedan han återvändt till Skotland år 1550, blef han genom katolskt inflytande förklarad fredlös och betraktad såsom en upprorsstiftare; men han lät sig ej förskräckas, utan fortsatte med sitt arbete och tog verksam del i reformationens genomförande i detta land till sin död år 1572. rätt

(643)John Bunyan, hvilken är så allmänt bekant såsom författaren till "En kristens resa," var född i England år 1628. Han var son af en kittelflickare och fick sjelf lära samma yrke. Han inhemtade emellertid några af begynnelse grunderna i kunskapsutveckling, och ehuru han var föga fallen för religiösa ämnen, stod han likväl högt öfver sina jämlikar i sedlighet. Han tjenstgj orde en tid i parlamentshären, och här blef en af hans kamrater dödad, medan han innehade Bunyans post. Bunyan förmenade, att en gudomlig hand hade trädt emellan för att rädda hans lif, och sålunda blef hans uppmärksamhet riktad på religiösa saker. Efter en lång och svår kamp fann han frid i Kristus. Han förenade sig med baptisterna samt blef en förmanare och en tid efteråt en af deras mest berömde predikanter. rätt

(643)År 1660 blef Bunyan satt i fängelset i Bedford under de förtryckande åtgärder, som genomdrefvos vid Karl II: s uppsättande på tronen. Här fick han sitta i tolf år. För att underhålla sin familj sysselsatte han sig med att förfärdiga ett slags skoremmar med snörnålar; men han vägrade bestämdt att uppgifva sin tro eller att fly från fängelset genom list, hvilket han lätt kunde hafva gjort. Man erbjöd honom friheten, om han ville upphöra med att predika; och man sade till honom, att om han framhärdade i att trotsa lagen, skulle han blifva dömd till landsförvisning, och till döden, om han återvände till England. Han svarade dem: "Om I släppen ut mig i dag, så begynner jag att predika i morgon." Men hans förföljares afsigt blef omintetgjord; ty" En kristens resa," som han skref i sitt fängelse, har undervisat människorna om frälsningens sanningar öfverallt der det engelska språket talas; och boken har blifvit öfversatt på hvarje språk i kristenheten. Den är en af de favoritböcker, som missionärerna bland hedningarne näst efter den Heliga Skrift öfversätta för dem, som antaga kristendomen. rätt

(643)Sedan Bunyan blifvit frigifven, predikade han med stort nit och god framgång samt vann hedersbenämningen" biskop Bunyan." Bibeln var ständigt hans följeslagare, hans vishets källa och det som uppeldade hans snille. Sjelfuppoffring för sanningens skull och för andras väl var hans lefnadsregel. Han dog vid 60 års ålder af förkylning, som han ådrog sig i ett oväder vid återvändande t från ett besök, vid hvilket han utverkat förlikning mellan en fader och hans son. Det finnes få mera slående eksempel På den Heliga Skrifts kraft till at utbilda och förvalda människans förstånd och hjärta, än John Bunyans historia framställer. rätt

(644)John Wesley, metodisms grundläggare, var född i Epworth, England, 1703. Hans fader var prest i den engelska statskyrkan. Hans moder, af hvilken han herhöll sin första undervisning och uppfostran, var en utomordentligt förståndig och gudfruktig qvinna. Hon var berslutsam, me dock vis i sin discioplin, samt en skickling lärainna. Han studerade i Oxford och van stort anseende för lärdom. Det var här, som den berömde ”heligaklubben” blef bildad, i det Joh och Charles Wesley, George Whitefield och andre slöto sig tilsammans för att tillbedja Gud, hjälpa de sjuke och fattige, besöka fängsler o. s. v. rätt

(644)År 175 blef Wesley prestvigd. Då det blef fråga om att sända en missionär till Georgien för att omvända indianerna, önskade man att få en ”prestman,” som var van vid att förakta lifvets prydnader och beqvämligheter, som var van vid et strängt lif och allvarliga tankar. Wesley erbjöd sig at gå. Han stannade två år i kolonien, men fick ej något tillfälle att utföra sin mission. Han återvände till Englandår 1738 och antog samma år fullständigt läran om rättfärdiggörelse gnom tron samt begynte at predika den. Han egnade sig synnerligenåt att förkuna evangeliumm för de fattiga och försummade klasserna. Då kyrkorna stängdes för honom, begynte han slutligen att prädika ute i fria luften. Härom säger han: ”Jag kunde nästen icke finna mig uti att prädika på detta ovanliga sätt, nämligen på öppna fälten, . . . enär jag under hela mitt lif (till den allra sista tiden) har värit så nogräknad med hvarje punkt, som angår ordning och anständighet, att jag skulle hafva ansett det såsom nästen en synd att frälsa själar, som det icke skedde i en kyrka.” Intill sin död år 1791 fortfor han att verka i England, Skotland och Irland. Han reste under sin lefnad omkring, 50,000 eng. Mil och höll 400,000 predikningar. Dessutom hade han uppsigt öfver alla sina kyrkor och församling, underhöll en utomordentligt vidsträckt brefvexling samt utarbetade många stora verk, som blifvit utgifna. rätt

(644)George Whitefield, e af senare tids mest berömde evangelister, var född i Glouchester, England. Han studerade i Oxford och var medlem af metodisternas klubb. Han var den förste ibland dess medlemmar, som bekände sig vara omvänd. Han blef prestvigd år 176 och verkade synnerligen för den stora mängdens fördel, som icke hade något gagn af kyrkans vanliga gudstjenst. Han besökte Amerika sju gånger och predikade i alla de stora städerna. Han verkade äfven på många platser i England, Skotland och Irland samt besökte Holland. Whi8tefield skilde sig från Wesley angående läran om nådavalet; och genom den söndring, som detta förorsakade, uppstodo två afdelingar, de kalvinistiska och de wesleyanska metodisterna. Han drog i Newburyport, Mass., år 1770, 56 år gammal, under det han beredde sig för att göra den sjunde missionsresa i Förenta Staterna. rätt

(645)Alla klasser erkändte, att Whitefield prädikade med stor kraft. Stora folkskaror samlade sig för att höra honom, och vidtomfattande väckelser följde på hans arbete. Det hände ofta, att han predikade tre eller fyra gånger om dage. Dagen före sin död talade han i Exeter, Mass, och höll en stor församling liksom förtrollad i två timmar. Han reste sedan till Newburyport, der han ämnade att prädika den följande dagen. När han var i begrepp att gå till hvila, såg han, att folket samlade sig i salen på nedra våningen; han gick derför ned och talade till det från trappan, till dess ljuset brann ned i ljusstaken. Den följande morgonen var han död. rätt

(645)John Robinson, pilgrimmernas pastor, var född i England år 1575. Han studerade i Cambridge och blef prest i statskyrkan. Men när han såg, att den kyrkliga öfverhöghet, som man förlänat konungen, var stridande mot Kristi lära, beslöt han att gå ut ur kyrka. Detta beslut var mycket smärtsamt för honom, och med hänsyn till det samma, säger han: ”Om icke sanningen hade varit i mitt hjärta liksom en eld, hvilken brände i mina ben, så hade jag aldrig upplöst dessa band, . . . . utan hade tillåtit, att Guds ord blifvit utsläckt i mitt eget otacksamma hjärta genom andra människors mörker.” Robinson var bland de landsflyktningar, som funno tillflykt i Holland, och han blef snart pastor för pilgrimmernas församling i Leyden, der han stod i högt anseende både för fromhet och lärdom. När Pilgrimerna beslöto att uppsöka ett hem i Amerika, fann man det vara nödvändigt att dela sällskapet; och enär flertalet stannade i Leyden, ämnade att efteråt följa sina bröder, gjorde de anspråk på sin pastors tjenst. Me Robinson skulle icke följa sin hjord till den nya verlden. Han dog i Leyden år 165. Hans familj förenade sig efteråt med flyktningarne, och hans efterkommande voro bland kolonisterna i Nya England. rätt

(645)Robinsons karakter kan läsas i hans afskedstal till pilgrimmerna. Han var en af de få män, som i stället för att bygga si tro på bekännelser och kyrkans lära, vilja bygga allena på Guds ords eviga grundval. rätt

(645)Roger Williams, som var en af de förnämste förfäktare af religonsfrihet, var född i Wales omkring år 1600. Han dog i Rhode Island år 1683. Han blef prestvigd i den engelska statskyrkan; me snart efteråt, säger han, blef hans ”samvete öfvertaladt emot statskyrkan med dess ceremonier och biskopar.” Han reste till Amerika i år 1631; men då han var alltför radikal och rättfram i sitt tal, till och med för puritanernas kolonier, blef han landsförvist. En af de stadgar, som dessa lagstiftare hade utfärdat, var denna: ”Om någon person eller några personer, som bo inom denna domstols område, . . . förneka dess [magistratens] lagliga rätt ellermyndighet. . . till att straffa utvärtes öfverträdelser af den första taflan [af de to buden], . . . så skal hvarje sådan person dömas till landsförvisning.” Enär Williams bestämdt förnekade, att magistraten har rätt till att döma i religiösa ting, stod han sakfäld. rätt

(647)Man beskylde honom för att framställa åsigter, som vara skadliga för samhällets fred och ordning; men när han korn till Rhode Island, grundade han ett samhälle, i hvilket fullständig religionsfrihet rådde och der samma lärar fingo obehindradt förkunnas; likväl voro lif, egendom och borgerlig styrelse lika trygga här som i Massachusetts. Sålunda blef det bevisadt, att Williams' lärosatser ej voro skadliga för statens fred och ordning, att anklagelserna emot honom voro ogrundade och att hans utvisning ur Massachusetts var orättvis. rätt

(648) ”Williams' karakter såsom en man och en kristen var klanderfri. Till och med hans bittraste motståndare talade om honom med stor aktning såsom en person. Han var synnerligen en vän till indianerna. Han studerade deras språk, respekterade och försvarade deras rätt till det land de innehade; och när Massachusetts koloni och andra kolonier af europeer hotades med fiendtligheter från indianerna, var han i stånd, på grund af sin bekantskap med de förnämste höfdingarne och sitt vänliga förhållande till dem, att afvända dem hotande faran." På det sättet återgäldade Williams den orättvisa han hade lidit. rätt

(648)William Miller, den välbekante uttolkaren af profetiorna, var född i Pittsfield, Mass., år 1782. Men han bodde den största delen af sitt lif i Low Hampton, New York, der han dog 1849. Han var son till en officer i revolutionshären, och hr Miller deltog sjelf i kriget 1812 såsom kapten i den reguliera armen. Han hade insupit deistiska åsigter, innan han gick in i hären; men på grund af hans uppriktiga karakter var lägrets lastfulla lif så oangenämt för honom, att han gerna tog afsked ur armen, så snart kriget slutade. rätt

(648)Den omständigheten, att deism förnekar en tillvaro efter detta lifvet, hindrade honom från att hjärtligt godkänna denna lära, ehuru han icke trodde, att Skriften tillkommit genom Guds ingifvelse. Men när han begynte att betrakta Bibeln såsom sin egen uttolkare i stället för att antaga den allmänna teologien såsom det uppenbarade ordets uttolkare, så undanröjdes alla svårigheter. Från år 1818, då han kom till den öfvertygelsen, att Kristi personliga tillkommelse var nära, fortsatte han i tretton år under bön till Gud att undersöka detta ämne; men han omtalade icke sina åsigter offentligen. Han började att framställa dem för allmänheten år 1831, och från den tiden till 1844 höll han 4,000 föreläsningar i 500 olika städer. Omkring 200 predikanter antogo hans åsigter och 500 personer höllo offentliga föreläsningar för att utbreda dem. På ungefär 1,000 platser bildades församlingar af troende, som tillsammans utgjorde omkring 50,000 personer. Genom hr Millers personliga arbete blefvo ej mindre än 6,000 själar omvända till Kristus, och antalet var tvifvelsutan mycket större. Bland de omvände voro fullt 700 personer gudsförnekare, innan de besökte hans föreläsningar. rätt

(646)Fastän han misstog sig med hänsyn till den bestämda tiden för Kristi tillkommelse, så förändrade han likväl icke sin tro angående sättet, hvarpå Kristus skulle komma, och närheten af denna tillkommelse. År 1845 skref han: "Jag har uppriktigt öfvervägt de invändningar man gjort emot mina åsigter; Men jag har ej set något bibliskt bevis, som enligt min mening gör min ställning ohållbar. Jag kan derför icke med godt samvete afstå från att vänta på min Herre eller från att uppmana mina medmänniskor, allt efter som jag har läglighet, till att bereda sig för denna stora händelse." Han insåg likväl, att hans egen verksamhet var nästan afslutlutad. "Jag skall öfverlemna åt mina yngre trosbröder," sade han, "att kämpa för sanningen. Jag har sträfvat många år allena; men Gud har nu uppvitckt andre, som kunna intaga min plats." Han fortsatte likväl att predika till efter annan, allt efter som hans tilltagande ålderdomskrämpor medgåfvo honom; och han dog i full tro på de trossatser, som han hade förkunnat. rätt

(647)Josef Wolft, den ryktbare hebreiske missionären och resanden, var född i Bäjern år 1795. " Begåfvad med utomordentliga anlag för att inhemta spräk, en qvick förnimmelseförmåga, ett lifligt sinnelag och stor klokhet, blef han i sina tidigare år bekant med de mest framstående män i Europas olika länder. År 1812 döptes han i Prag af en benediktinermunk. Han reste sedan till Rom för att blifva utbildad till missionär. Här egnade han sig åt studerandet af orientaliska språk, emedan han ämnade att förkunna evangelium för både judar och muhammedaner. Han stod i ynnest hos framstående män, och ibland desse påfven Pius VII; men de frisinnade åsigter, han uttalade vid flere tillfällen, väckte inqvisitionens misstankar, och han blef tvungen att lemna sitt kollege och den eviga staden. I England fann han snart vänner. Stiftarne af Londons Sällskap för Judarne, hvilka märkte, att han var synnerligen lämplig till att utföra missionsarbete, utverkade, att han fick inträde vid universitetet i Cambridge, hvarest han fortsatte sina orientaliska studier. rätt

(647) ”Under sitt äfventyrliga lif såsom resande i Europa, Asien, Amerika och en del af Afrika blef han bekant med konungar och furstar såvälsom med de lärdaste män i alla kyrkliga ställningar. I de största faror visade han ett orubbligt mod och stor själsnärvaro. Han predikade öfverallt ibland på ett språk och ibland på ett annat; och hvarhelst han gick, förstod han huru att väcka de mest framstående mäns och qvinnors intresse för hans mission." Uttröttad af sitt arbete och sin hårda medfart på sina långa resor, tillbragte han sina sista år såsom kyrkoherde vid en landsförsamling i England, der han dog år 1862. rätt

(647)Johan Albrecht Bengel var född i Würtemberg 1687 och dog 1751. Han är allmänt ansedd för en person med skarp omdömesförmåga, stor kunskap och äkta fromhet. Han författade flere bibliska verk, som äro mycket värdefulla både med hänsyn till kritik och uttolkning, och hvilka ännu utgöra en del af bibelforskarens hjälpkällor. Bengels regel för bibeluttolkning var" att ej insätta något i Skriften, men att hemta allting från den, och att icke låta något förblifva doldt, som verkligen finnes i den." rätt

(648)Louis Ganssen var född i Geneve år 1790. Han var prestman i den reformerta kyrkan. äfver hela Schweiz var han bekant såsom en nitisk försvarare af den evangeliska läran, och han verkade tillsammans med dr Merle d'Aubigne och andra, som sökte införa en skriftenlig tro i stället för den rationalistiska filosofien, hvilken herskade i Geneve. Han rönte ett häftigt motstånd och blef slutligen af kyrkorådet afsatt för en tid. År 1834 kallades han till teologisk professor i den nyligen upprättade evangeliska skolan i Geneve, och han författade flere verk angående den Heliga Skrift. Hans död inträffade år 1863. rätt

(648)Pius IX och påbudet om ofelbarhet. Från hr Gladstones afhandling" De vatikanska påbuden" taga vi följande korta berättelse om kungörelsen af det påbud, i hvilket påfven förklarades för ofelbar under påfve Pius IX: s regering: Det vatikanska kyrkomötet öppnades högtidligt vid ljudet af otaliga klockor och St. Angelos kanoner den 8 december 1869 i Vatikanens domkyrka. Vid den fjärde offentliga sessionen den 18 juli 1870 förkunnades påbudet om påfvens ofelbarhet. I detta påbud framhålles icke blott, att den romerska påfven har makt öfver den katolska kyrkan och alla andra kyrkor, utan det förlänar honom äfven en omedelbar domsrätt, hvilken alla katoliker, både prester och folk, äro förpligtade att underkasta sig, icke allenast i saker, som angå tro och seder, utan äfven i den borgerliga ordningen och regeringen. Det förklarar, att när påfven talar" i kraft af sitt ämbete till den kristna verlden angående ämnen, hvilka angå tro och seder, så är han ofelbar," och då är hans dom af görande och oföränderlig. rätt

(648)Denna krönande handling af påflig förmätenhet följdes hastigt af påfvens verldsliga öfverhöghets fall. Den 2 september 1870, sex veckor efter den tid, då påbudet om påfvens ofelbarhet kungjordes, "omstörtades det franska kejsardömet, hvilket hade varit det förnämsta stödet för påfvens verldsliga makt, i det Napoleon III underkastade sig den protestantiske konungen Vilhelm af Preussen vid hugenotternas gamla hufvudsäte Sedan; och den 20 september togo de italienska trupperna, i konung Viktor Emanuels namn, Rom i besittning såsom det förenade Italiens framtida hufvudstad." Men efter den dag, då Pius IX visade sig för folket i Rom, när hans ofelbarhet utropades, såg man honom aldrig mer offentligen. Han hade förlorat sin verldsliga makt och kunde icke nedlåta sig till att medgifva, att han skulle böja sig för den nationella myndigheten. Roms stolte påfve fortfor derför till sin död 1878 att betrakta sig såsom en fånge i Vatikanens palats. rätt