John Wyclifre.

(73)Det var tider före reformationen, då blott få exemplar af Bibeln funnos att tillgå; men Gud tillät icke, att hans ord blef alldeles utrotadt; dess sanning skulle icke alltid hållas förborgad. Han kunde lika lätt lösa lifvets ord, som han kunde öppna fängelsets dörrar och upplåta järnportar för att sätta sina tjenare fria. Guds Ande påverkade människor i olika delar af Europa att söka efter sanningen som efter dolda skatter. Ledda af Guds försyn till den Heliga Skrift, granskade de dess heliga blad med stort intresse. De voro villiga till att emottaga ljuset, hvad det än komme att kosta dem. Ehuru de icke tydligt kunde fatta allt, blefvo de likväl satta i stånd till att uppdaga många sanningar, som länge hade varit dolda. De gingo ut såsom af himmelen utskickade budbärare och sleto sönder öfvertrons och villfarelsens bojor samt uppfordrade dem som så länge hade varit slafvar, till att stå upp och härda sin frihet. rätt

(73)Undantagandes bland valdenserna hade Guds ord under flera. sekel varit inneslutet i språk, som endast de lärde kände; men tiden hade kommit, då Bibeln skulle öfversättas och gifvas åt folket i olika länder på deras modersmål. Verlden hade passerat sin midnatt. Mörkrets stunder voro i begrepp att försvinna, och i många länder såg man tecken på den kommande andliga utvecklingen. rätt

(73)I det fjortonde århundradet uppträdde i England" reformationens morgonstjärna." John Wycliffe var reformationens förelöpare, icke blott för England, utan äfven. för hela kristenheten. Den stora protesten emot Rom, som det blef honom förunnadt att afgifva, skulle aldrig bringas till tystnad. Med denna protest började striden, som skulle leda till enskilda personers, församlingars och nationers frigörelse. rätt

(74)Wycliffe erhöll en god skoluppfostran, och för honom var Herrens fruktan vishetens begynnelse. Vid universitetet var han utmärkt för sin ifver och fromhet såväl som för sina ovan liga gåfvor och djupa lärdom. I sin törst efter kunskaper sökte han att blifva kunnig i alla lärdomsgrenar. Han hade studerat den skolastiska filosofien, kyrkans föreskrifter och den borgerliga lagen, och han var synnerligen kunnig i sitt eget lands lag. Under hans senare verksamhet såg man tydligt frukterna ar denna hans tidigare kunskapsutveckling. En grundlig kännedom om den spekulativa filosofien på hans tid satte honom i stånd till att uppenbara dess villfarelser; och genom sitt studerande af nationella och kyrkliga lagar var han förberedd till att deltaga i den stora striden för borgerlig och religiös frihet. På samma gång, som han kunde bruka Guds ords vapen, hade han äfven förvärfvat sig den intellektuella utbildning, som universiteten erbjödo, och var känd med skolastikernas förfaringssätt. Hans öfverlägsna snille och hans grundliga och omfattande kunskaper ingåfvo aktning hos både vänner och fiender. Hans anhängare sågo med tillfredsställelse, att deras kämpe var den förnämste bland nationens lärde män, och hans fiender blefvo hindrade från att hopa förakt öfver reformationssaken genom att blotta dess förfäktares okunnighet eller svaghet. rätt

(74)Wycliffe begynte att forska i den Heliga Skrift, medan han ännu var på universitetet. De lärdes kunskap i de gamla språken satte dem i stånd till att finna vägen till sanningens källa, som var gömd för de olärde, och vägen var redan beredd för Wcliffes framtida verk som reformator. Lärde män hade studerat Bibeln på grundspråken och hade funnit den stora sanningen om Guds fria nåd, som deri är uppenbarad. De hade utbredt kunskapen om denna sanning genom sin undervisning och hade fört andra till det lefvande ordet. rätt

(74)När Wycliffes uppmärksamhet blef riktad på Skriften, ransakade han den på samma grundliga sätt som hade satt honom i ståna till att bemäktiga sig vetenskaperna i skolan. Han hade hitintills känt en stor brist, som hvarken hans vetenskapliga studium eller kyrkans lära kunde tillfredsställa. I Guds ord fann han det, som han förut hade förgäfves sökt. Här såg han frälsningsplanen uppenbarad, och Kristus framstäld såsom människans enda Frälsare. Han hängaf sig åt Kristi tjenst och beslöt att kungöra för andra de sanningar, som han hade uppdagat. rätt

(75)Liksom senare reformatorer, förutsåg icke Wycliffe i början af sin verksamhet, hvart den skulle föra honom. Han intog icke sjelfmant en fiendtlig ställning emot Rom. Men kärleken till sanningen kunde ej annat än bringa honom i strid med lögnen. Ju tydligare påfvedömets villfarelser framstodo för ,hans sinne, desto allvarligare framstäide han Bibelns lärdomar. Han såg, att Rom hade lemnat Guds ord och antagit mänskliga traditioner; han beskylde oförskräckt presterna för att harva bannlyst Skriften och fordrade, att den åter skulle sättas i händerna på folket, samt att dess auktoritet skulle erkännas i kyrkan. Han var en skicklig och nitisk lärare samt en vältalig predikant, och hans dagliga lif var en belysning af de sanningar han förkunnade. Hans kunskap i Skriften, hans kraftigare sonnerande, hans heliga lif, hans oeftergifliga mod och rättsinnighet tillvunna honom allmän tillit och aktning. Många personer kände sig icke tillfredsstäida med sin förra tro, när de såga den orättfärdighet, som herskade i den romersk-katolska kyrkan, och de helsade med uppenbar glädje de sanningar, som nu blefvo framdragna i ljuset genom Wycliffe; men papisternas ledare blefvo intagna af vrede, när de märkte,. att denne reformator vann större inflytande än de sjelfva. rätt

(75)Wycliffe hade en stor förmåga att afslöja villfarelser, och han angrep oförskräckt många af de missbruk, som Rom hade stadfäst genom sin myndighet. När han var hofpredikant hos konungen, satte han sig djärft emot betalningen af den skatt, som påfven fordrade af den engelska monarken, och visade, att den myndighet, som påfven hade tillvällat sig öfver verldsliga regenter, icke hade något stöd hvarken i förnuftet eller i Guds ord. Påfvens fordringar hade väckt stor harm i England, och det som Wycliffe lärde gjorde intryck på de framstående männen i riket. Konungen och adelsmännen blefvo eniga om, att påfven icke kunde göra någon fordran på verldslig myndighet, och de nekade att betala skatten. Sålunda riktade man ett kraftigt slag mot påfvens öfverhöghet i England. rätt

(76)Ett annat ondt, mot hvilket denna reformator förde en lång och häftig strid, var tiggarmunkarnes orden. Dessa munkar vimlade i England, förhindrande folkets framgång och utveckling. Deras förderfliga inflytande sträckte sig till undervisning, industri, sedlighet, ja till allt. Munkarnes sysslolösa lif och tiggeri beröfvade folket en stor del af dess inkomster och bidrogo äfven till att förringa nyttigt arbete. Unga personer blefvo förderfvade till sina seder. Genom munkarnes inflytande blefvo många förledda till att ingå i kloster och hängifva sig åt munklifvet, icke blott utan föräldrarnes samtycke, men äfven utan deras vetskap och mot deras befallningar. En af de tidiga fäderna i den romersk-katolska kyrkan satte klosterlifvets fordringar högre än barnens skyldighet till att älska och lyda sina föräldrar, i det han försäkrade: "Om än din fader låge framför din dörr gråtande och klagande, och din moder skulle visa dig kroppen, som bar dig, och bröstet, som gaf dig näring, så se till, att du trampar dem under fötterna och gå genast vidare till Kristus." "Genom denna förskräckliga omänsklighet," som Luther senare kallade den, "vittnande mera om en vargs och en tyranns natur än om en kristlig persons," blefvo barnens hjärtan upphetsade emot deras föräldrar. De påfliga ledarne, liksom fariseerna fordom, gjorde sålunda Guds bud om intet med sina traditioner. Sålunda gjordes hemmen öde, och föräldrarne beröfvades sina söners och döttrars sällskap. rätt

(76)Äfven studenterna vid universiteten blefvo bedragna genom munkarnes falska föreställningar och läto öfvertala sig att inträda i deras ordnar. Många ångrade sedan detta steg, när de sågo, att de hade ruinerat sina egna lir och fört sorg öfver sina föräldrar; men när de en gång blifvit fångna i snaran, kunde de omöjligen återfå sin frihet. Många föräldrar, som fruktade munkarnes inflytande, vägrade att skicka sina söner till universiteten. Antalet studenter, som bevistade de förnämsta läroantltalterna, förminskades betydligt. Skolorna kommo i ett aftynande tillstånd, och okunnigheten fick öfverhanden. rätt

(76)Påfven hade gifvit dessa munkar makt att lyssna till folkets syndabekännelser och att förlåta synder. Detta blef upphofvet till mycket ondt. Munkarne, som voro mycket begärliga efter vinning, visade sig så villiga till att gifva aflösning, att alla slags förbrytare strömmade till dem, och i ftiljd häraf tilltog gudlösheten hastigt. Man lät de sjuke och fattige lida, och de gafvor, med hvilka man borde harva lindrat deras. nöd, gaf man munkarne, som under hotelser begärde almosor af folket och för dömde såsom gudlösa alla, hvilka ej ville skänka dem några gåfvor. Munkarnes rikedom tilltog ständigt trots deras föregifna fattigdom, och folkets tilltagande armod blef mera i ögonen fallande vid sidan af de förres präktiga byggnader och kräsliga bord. Och medan de tillbragte sin tid i vällefnad och njutningar, utskickade de i sitt ställe okunnige män, som berättade underbara helgonkröniker, munksagor och skämtsamma historier för att roa folket och sålunda göra det mera tillgängligt för munkarne. Dessa bibehöllo fortfarande sin makt öfver den vidskepliga folkmängden och förmådde den till att tro, att när den erkände påfvens öfvermyndighet, tillbad helgonen och gaf munkarne gåfvor, så upp fy Ide den alla sina religiösa pligter och kunde vara förvissad om en plats i himmelen. rätt

(77)Lärde och fromme män hade förgäfves bemödat sig att åstadkomma en förbättring bland dessa munkordnar; men Wycliffe var mera skarpsinnig och angrep detta onda i roten, i det han förklarade, att hela munkväsendet var falskt och borde afskaffas. Detta föranledde meningsutbyte och frågor. När munkarne nu gingo omkring i landet och sålde påfvens aflats bref, var det många, som begynte att tvifla på möjligheten af att kunna. erhålla syndaförlåtelse för penningar, och de satte i fråga huruvida de icke hellre borde väuda sig till Gud än till påfven i Rom. Icke så få blefvo oroade öfver munkarnes rofgirighet, hvilken aldrig tycktes blifva tillfredsstäld. "Roms munkar och prester," sade de, "uppfräta oss liksom kräftan. Gud måste rädda oss, annars förgås folket." För att dölja sin girighet på stodo munkarne, att de följde Frälsarens exempel, när de tiggde, och förklarade, att Jesus och hans apostlar lefde af almosor. Men detta påstående skadade deras sak; ty det bragte många till att läsa i Bibeln, så att de sjelfva kände inhemta det rätta förhållandet - ett resultat, som Rom minst af allt önskade. Människornas tankar blefvo riktade på sanningens Upphofsman, som de hade för afsigt att dölja. rätt

(77)Wycliffe begynte att skrifva och utgifva småskrifter emot munkarne, icke för att inlåta sig något vidare i strid med dem, utan för att rikta folkets tänkar på Bibelens läror och dess författare. Han lärde, att påfven icke hade mera makt till att gifva människarna syndaförlåtelse eller bannlysa dem, än hvarje prest hade, och att ingen bannlysning kan vara giltigt, med mindre vederbörande först har ådragit sig Guds fördömelse. Han kunde icke på något mera verksamt sätt harva försökt att amstörta den ofantligt stora byggnad af andligt och verldsligt herravälde, Som påfven hade upprättat och i hvilket han höll millianer människor fångna till själ och kropp. rätt

(78)Wycliffe blef åter uppfardrad till att försvara den engelska kran ans rättigheter mot Roms ingrepp, och sedan han blifvit utnämd till kunglig ambassadör, tillbragte han två år i Nederländerna för att underhandla med påfvens ambud. Han kom der i beröring med andlige män från Italien, Frankrike och Spanien och hade tillfälle att blifva bättre bekant med deras ställning och att få kunskap om mänga ting, som han i England skulle harva förblifvit i okunnighet om. Han lärde mycket, som gjarde hans senare verksamhet mera offentlig och kraftig. Genom desse representanter frän det påfliga hafvet lärde han känna prestväldets verkliga karakter och afsigter. Han återvände till England för att utbreda sina gamla lärasatser mera offentligt och med större nit; och han förklarade, att girighet, stolthet och bedrägeri vara Roms gudar. rätt

(78)I en af sina skrifter säger han, i det han talar om påfven och dem som samlade penningar för han om: "De draga de fattiga människarnas näring ut ur landet och mänga tusen mark om året af konungens penningar för sakramenter och andliga ting, som är fördömligt kätteri och simani, och tvingar hela kristenheten att hylla och uppehålla detta kätteri; ja sannerligen, om än i vårt rike funnes en stor hög af guld, och inga andra människor tage något deraf än denne stalte, verldslige prests penningesamlare, så skulle denna hög till sist blifva förbrukad; ty han fartfar att taga penningar ut ur landet och sänder icke något in igen utan, Guds förbannelse för hans simani." rätt

(78)En kort tid efter sin återkomst till England blef Wycliffe af konungen utnämd till rek tar i Lutterworth. Detta var ett bevis pli., att konungen åtminstone icke var missnöjd med hans uppriktiga tal. Man kände hans inflytande i hafvets handlingar såväl som i folkets tro. rätt

(78)Påfvens bullar blefvo snart utslungade emot honom. Tre bullar blefvo skickade till England - en till universitetet, en till konungen och en till de andlige - och i alla befaldes, att man genast skulle taga afgörande mått och steg för att bringa denne kätterske lärare till tystnad. Men innan bullarna anlände, hade likväl biskoparne i sitt nit stämt Wycliffe till att undergå ransakning inför dem. Två af de mäktigaste furstarne i riket ledsagade honom till domstalen, och folket omringade byggnaden och trängde in, hvilket förskräckte damarena till den grad, att de instälde processen tills vidare, och reformatorn fick tillåtelse att gå sin väg i frid. Icke långt efteråt dag Edvard III, som de andlige hade sökt att vända emot reformatorn, och Wycliffes förra beskyddare blef konung ärver riket. rätt

(79)Men då påfvens bullar ankamma, gåfva de hela England en afgörande befallning att gripa kättaren och kasta honom i fängelse. Detta förfaringssätt hänvisade omedelbart till bålet. Det tycktes vara säkert, att Wycliffe måste snart falla som ett offer för Roms hämdlystnaa. Men han, som fordom sade till sin tjenare: "Frukta icke, jag är din sköld!" uträckte åter sin hand för att beskydda sin tjenare. Duden kom icke öfver reformatorn, utan öfver den påfve, som hade beslutat hans undergång. Gregarius XI dog, och den damstal, åt hvilken han hade uppdragit att förhöra Wycliffe, blef upplöst. rätt

(79)Guds försyn styrde än vidare händelsernas gång sålunda, att reformationen kunde utveckla sig. Efter Gregarius' död valde man två påfvar, som täflade med hvarandra om ämbetet. Da täflande parterna, som båda påstodo, att de vara ofelbara, fördrade lydnad. Den ene kallade kyrkans trogna anhängare till hjälp för att kämpa mot den andre, och hvardera inskärpte sina fordringar med förfärliga förbannelser, som utslungades mot motståndaren, och med löfte om bedring i himmelen för dem som understödde honom. Denna händelse förvågade påfvedömets makt betydligt. De täflande parterna hade nog att göra med att angripa hvarandra, och Wycliffe fick tillfälle att hvila en tid. Beskyllningar och förbannelser flögo från påfve till påfve, och blad flöt i strömmar för att understödja deras matstridande påståenden. Kyrkan blef öfversvämmad af förbrytelser och Hkandaler. Emellertid sådde reformatorn sanningens säd och föranledde människorna till att vända sina blickar från de kämpande påfvarne till Jesus, fridens Furste. rätt

(80)Denna söndring med all den strid och allt det förderf, som följde deraf, beredde vägen för reformationen, i det den satte folket i stånd till att se hvad påfvedömet verkligen var Wycliffe utgaf en skrift om påfvarnes oenighet, i hvilken han uppmanade folket att eftertänka, om icke dessa två prester talade sanning, i det de så häftigt fördömde hvarandra som antikrister. "Den onde," sade han, "är icke längre i en, utan i två prester, så att människorna skola lättare kunna öfvervinna dem båda i Kristi namn." rätt

(80)Wycliffe predikade evangelium för de fattige liksom hans Mästare. Icke nöjd med att sprida ljuset i sina ringa församlingsmedlemmars hem i Lutterworth, beslöt han, att det skulle föras till hvarje del af England. För att kunna utföra detta organiserade han ett sällskap predikanter, uppriktige, hängifne män, hvilka älskade sanningen och hvilkas högsta önskan var att utbreda den samma. Desse män gingo öfverallt, förkunnande ordet på torgen och gatorna i de stora städerna och på landsvägarne. De uppsökte de ålderstigne, de sjuke och fattige samt meddelade dem det glada budskapet om Guds nåd. rätt

(80)Såsom professor i teologi i Oxford predikade Wycliffe Guds ord i universitetets salar. Så troget framhöll han sanningen för de studenter han undervisade, att de kallade honom" den evangeliske doktorn." Men hans lifs största verk var öfversättning en af den Heliga Skrift på det engelska språket. I ett af honom utgifvet verk om Skriftens sanna betydelse tillkännagaf han sin afsigt att öfversätta Bibeln sålunda, att hvarje människa i England kunde på sitt eget modersmål läsa om Guds underbara gerningar. rätt

(80)Men hans arbete blef snart afbrutet. Ehuru han ännu icke var sextio år gammal, hade likväl oupphörlig ansträngning, studerande och hans fienders angrepp försvagat hans styrka och gjort honom gammal i förtid. Han blef angripen af en farlig sjukdom. Munkarne blefvo mycket glada, när de hörde denna nyhet. De tänkte, att han skulle nu bittert ångra det onda, som han tillfogat kyrkan, och de skyndade till hans sängkammare för att lyssna till hans bekännelse. Representanter från fyra munkordnar tillika med fyra af statens ämbetsmän samlades omkring den man, som enligt deras åsigt var nära döden. "Döden är på dina läppar," sade de. " Ångra dina fel och återkalla i vår närvaro allt hvad du har sagt till vår skada." Reformatorn lyssnade' under tystnad; sedan bad han uppassaren lyfta upp honom i sängen. Som de nu stodo och väntade på hans återkallelse, fäste han sin skarpa blick på dem och sade med den fasta, starka stämma, som så ofta hade kommit dem att bäfva: "Jag skall icke dö, utan lefva och kungöra munkarnes onda gerningar." Bestörta och bragta ur fattningen, lemnade munkarne i hast rummet. rätt

(81)Wycliffes ord gingo i fullbordan. Han lefde, till dess han satte Bibeln i sina landsmäns händer - det mäktigaste af alla vapen mot Rom, det medel, som Gud hade utvalt till att upplysa folket om den sanna religionen och skaffa det frihet. Många och svåra hinder måste undanrödjas, innan detta verk kunde utföras. Reformatorn sjelf var nedtryckt af svaghet; han visste, att endast få år återstodo för honom att arbeta. Han såg det motstånd, som han måste möta; men uppmuntrad af Guds ords löften, fortsatte han frimodigt sin verksamhet. Gud hade genom sin särskilda ledning bevarat hans själsgåfvor och gifvit honom en rik erfarenhet för detta hans största verk. Medan hela kristenheten var i fullt uppror, utförde Wycliffe i Lutterworth det reformationsverk, som han sjelf hade valt, utan att uppmärksamma den storm, som rasade omkring honom. rätt

(81)Till sist blef verket fullbordadt - den första engelska öfversättningen af Bibeln. Guds ords skattkammare blef ölipnad för England. Nu fruktade reformatorn hvarken fängelset eller. bålet. Han hade gifvit det engelska folket ett ljus, som aldrig kunde utsläckas. I det han gaf sina landsmän Bibeln, hade han gjort mera för att krossa okunnighetens och lastens bojor, mera för att höja sitt fädernesland och skaffa det frihet, än man någonsin hade uppnått genom de mest lysande segrar på stridsfältet. rätt

(81)Enär boktryckerikonsten ännu var okänd, kunde man blott genom långsamt och besvärligt arbete erhålla flera exemplar af Bibeln. Så stor var folkets längtan att erhålla boken, att många villigt deltogo i arbetet att afskrifva den; men skrifvarne kunde icke skaffa så många kopior, som man önskade. Några af de rikaste köparne bestälde hela Bibeln för sig sjelfva. Andra köpte en del af den. Ofta slöto sig flera familjer tillsammans om att köpa en afskrift. Sålunda fann Wycliftes Bibel snart väg till många hem i England. rätt

(82)Detta vädjande till människornas förnuft väckte dem ur deras liknöjda undergifvenhet för påfliga trossatser. Wycliffe predikade nu protestantismens utmärkande lärosatser - frälsning genom tro på Kristus och att den Heliga Skrift allena är ofelbar. De predikanter, som han hade utsändt, spridde Bibeln och reformatorns skrifter med sådan framgång, att nästan hälften af folket i England antog den nya tron. rätt

(82)Bibelns spridning förorsakade förskräckelse hos kyrkans myndigheter. De hade nu en motståndare att bekämpa, som var mäktigare än Wycliffe-en motståndare, mot hvilken deras vapen ej kunde uträtta mycket. På den tiden fans i England ingen lag, som förbjöd att läsa Bibeln; ty den hade aldrig förut varit utgifven på det engelska språket. Sådana lagar blefvo sedermera stiftade och strängt tillämpade. Emellertid hade man nu tillfälle att utbreda Guds ord någon tid, fastän presterna sökte att förhindra det. rätt

(82)Papisternas ledare uppgjorde åter planer för att bringa reformatorns stämma till tystnad. Han blef stämd att undergå ransakning inför tre domstolar efter hvarandra; men de uträttade intet. En synod af biskopar förklarade först. att hans skrifter voro kätterska; de vunno den unge konungen Richard II på sin sida och utverkade ett kungligt påbud, hvilket dömde till fängelsestraff alla dem som höllo fast vid denna fördömda lära. rätt

(82)Wycliffe vädjade från synoden till parlamentet; han anklagade oförskräckt presterskapet för nationalrådet och fordrade att de förfärliga missbruk, som kyrkan bekräftat, skulle förbättras. Med öfverbevisande kraft skildrade han den påfligastolens inkräktningar och förderf. Hans fiender blefvo förvirrade. Wycliffes vänner och understödjare hade blifvit tvungna att underkasta sig de påflige, och man hade tillitsfullt väntat, att reformatorn sjelf skulle på sin ålderdom, en som och utan vänner, böra sig för konungens och presterskapets förenade myndighet men i stället fingo papisterna se, att de voro besegrade. Wycliffes kraftiga framställningar gjorde ett så djupt intryck på parlamentet, att det upphäfde påbudet om förföljelse, och reformatorn fick åter frihet. rätt

(82)För tredje gången blef han stämd för rätta, och vid detta tillfälle inför den högsta andliga domstolen i landet. Här ville man icke visa någon ynnest mot kätteri. Här skulle Rom till sist segra, och reformatorns verk skulle afbrytas. Sålunda tänkte de påflige. Om de kunde genomföra sin afsigt, så skulle Wycliffe blifva tvungen till att antingen återkalla sina trossatser eller att gå från domstolen till bålet. rätt

(83)Men Wycliffe återkallade icke; han ville icke hyckla. Han försvarade oförskräckt sina trossatser och vederlade sina förföljares anklagelser. Han glömde sig sjelf, sin ställning och det närvarande förhållandet; han instämde sina åhörare för Guds domstol och vägde deras spetsfundigheter och bedrägerier på den eviga sanningens vågskål. Man kände den Helige Andes närvaro i rådsalen. Guds kraft hvilade på åhörarne. De tycktes Icke harva någon makt till att lemna platsen. Reformatorns ord genomborrade deras hjärtan liksom brännanda pilar från Herrens koger. Anklagelsen för kätteri, som de hade fört emot honom, slungade ,han med öfverbevisande kraft tillbaka på dem sjelfva. Han frågade huru. de tordes utbreda sina villfarelser och visade, att de gjorde det för vinnings skull och för att drifva handel med Guds nåd. rätt

(83) ”Hvilken tron I," sade han slutligen, "att I striden emot? – mot en gammal man,. som står på grafvens brädd? - Nej, mot sanningen! en sanning, som är starkare än I och som skall övervinna eder." När han hade sagt detta, gick han ut ur församlingen, och icke en af hans fiender sökte att hindra honom. rätt

(83)Wycliffes lifsgerning var nästan fullbordad; sanningens baner, som han så länge hade burit, skulle snart falla ur hans hand: men han skulle ännu en gång aflägga vittnesbörd för evangelium. Sanningen skulle förkunnas från sjelfva hufvudstaden i villfarelsens rike. Wycliffe blef stämd att undergå ransakning inför den påfliga domstolen I Rom, hvilken så ofta hade låtit utgjuta helgonens blod. Han var icke olmnnig om den fara, Rom. hotade honom, likväl skulle han hafva åtlydt stämningen, om icke ett slaganfall hade gjort det omöjligt för honom att resa. Men ehuru hans röst icke kunde blifva hörd i Rom, kunde han tala genom bref, och detta beslöt han att göra. rätt

(83)Från sitt hem skref reformatorn ett bref till Påfven hvilket, på samma gång som det var affattadt i en höflig ton och kristlig anda, innehöll en skarp tillrättavisning för den påfliga stolens prakt och högmod. "Det gläder mig helt visst," sade han, "att få framlägga och förkunna för en hvar om den tro jag har, och synnerligen för biskopen i Rom. Och efter som jag förmodar, att han är sund i tron, skall han säkert beredvilligt stadfästa min omtalade tro eller rätta på den, om den är oriktig. För det första tror jag, att Kristi evangelium är hela summan af Guds lag, . . . och jag antager, att biskopen i Rom, efter som han är Kristi ståthållare här på jorden, är framför alla andra förpligtad till att lyda denna evangelii lag; ty storheten bland Kristi lärjungar bestod icke i verldslig värdighet och ära, utan i att troget följa Jesus i hans lif och uppförande. . . . Kristus var under sin vandring på jorden en fattig man, och han vände sig bort från all jordisk makt och ära. rätt

(84)Ingen troende bör följa hvarken påfven sjelf eller någon annan helig man längre, än han följer Herren Jesus Kristus; ty Petrus och Sebedei söner väckte förargelse, då de önskade att erhålla verldslig ära i stället för att följa Kristi exempel. Der för bör man icke följa dem i sådana villfarelser. rätt

(84)Påfven borde öfverlemna allt verldsligt herravälde åt de verldsliga myndigheterna, och han borde allvarligt förmana sitt hela presterskap dertill; ty sålunda gjorde Kristus synnerligen genom sina apostlar. rätt

(84)Om jag har misstagit mig i några af dessa stycken, skall jag med största ödmjukhet mottaga tillrättavisning, ja äfven döden, om nödvändigheten fordrar det. Om jag kunde arbeta enligt min egen vilja och Bnskan personligen, skulle jag säkert inställa mig för biskopen i Rom. Men Herren har hemsökt mig på ett sätt, så att detta är omöjligt, och har lärt mig att lyda Gud mera än människor." rätt

(84)Till afslutning sade han: "Låtom oss bedja vår Gud, att han vill uppväcka påfven, Urban VI, såsom han har begynt, att han med sitt presterskap må följa Herren Jesus Kristus i lif och vandel, och att de må undervisa folket grundligt, så att det äfven må troget följa dem." rätt

(84)Sålunda framhöll Wycliffe för påfven och hans kardinaler Kristi saktmod och ödmjukhet, i det han visade icke blott dem, utan hela kristenheten skilnaden mellan dem .och den Herre, hvilkens representanter de föregåfvo sig att vara. rätt

(84)Wycliffe väntade icke annat, än att han skulle fil. lida döden för sin uppriktighet. Konungen, påfven och biskoparna hade slutit sig tillsammans för att bringa honom till undergång, och det syntes oundvikligt, att han om några få månader skulle blifva förd till bålet. Men hans mod var orubbligt. "Hvarför talar man om att söka en martyrkrona långt borta?" sade han. "Predika Kristi evangelium för stolte prelater, så skall du snart blifva en martyr. Skulle jag lefva och tiga? . .. Nej aldrig! Låt slaget falla, jag väntar på det." rätt

(85)Men i sin försyn beskyddade Gud ännu sin tjenare. Den man, som hela sin lifstid på frimodigt hade försvarat sanningen och dagligen hade satt sitt lif i fara, skulle icke falla som ett offer för dess fiender. Wycliffe hade aldrig sökt att beskydda sig sjelf, utan Herren hade varit hans beskyddare; och nu, då hans fiender kände sig säkra på att kunna gripa sitt byte, förflyttade Guds hand honom till en plats, der de ej kunde nå honom. Då han stod i begrepp att utdela nattvarden till sin församling i Lutterworth, träffades han af slag och dog kort efteråt. rätt

(85)Gud hade gifvit Wycliffe hans arbete. Han hade lagt sanningens ord i hans mun, och han satte en vakt omkring honom, på det att folket måtte få kännedom om hans ord. Hans lif blef beskyddadt och hans verksamhet förlängd, till dess grunden blef lagd för reformationens stora verk. rätt

(85)Wycliffe trädde fram ur den mörka tidens dunkel. Det hade icke varit någon före honom, efter hvilkens verk han kunde bilda sitt reformationssystem. Liksom Johannes döparen blef han uppväckt att utföra en särskild mission, och han var en förelöpare för ett nytt tidehvarf. I det system och den sanning, som han framhöll, funnos en harmoni och en fullständighet, hvilka icke öfverträffades af efterföljande reformatorer, och hvilka några icke ens ett hundra år senare ännu hade uppnått. Grundvalen var så bred och djup och byggnaden sjelf så fast och fullkomlig, att de som kommo efter honom, icke behöfde att bygga om den. rätt

(85)Den stora rörelsen, som Wycliffe satte i gång och som skulle bringa frihet för samvetet och förnuftet samt lösa folken från Roms triumfvagn, till hvilken de så länge varit bundna hade sin upprinnelse i Bibeln. Här var källan till den välsignelsens ström, hvilken liksom lifvets vatten har flutit genom tiden sedan det fjortonde århundradet. Wycliffe emottog det Heliga Skrift med obetingad tro som en fulkomlig uppenbarelse af Guds vilja en ofelbar regel för tro och lofnad. Han hado blifvit uppfostrad till att tro att den romerska kyrkan var ofelbar och hade gudomlig myndighet och till att antaga de en gång faststälda lärdomarne och bruken som vara mor än tusen år gamla, med stor vördnad; men han vände sig bort från allt detta för att låta sig undervisas af Guds heliga ord. Detta var den auktoritet, som han uppmanade folket att erkänna. I stället för att låta kyrkan tala genom påfven, förklarade han, att den enda gudomliga, ofelbara myndigheten var Guds röst, som talade genom ordet. Och han lärde icke blott, att Bibeln är on fullkomlig uppenbarelse af Guds vilja, utan äfven att den Helige Ande är dess endauttolkare, och att hvarje människa skal sjelf derur inhemta sin egen pligt genom att granska dess lära. Sålunda vände han människornas tankar från påfven och den romerska kyrkan till Guds ord. rätt

(86)Wycliffe var en af de störste bland reformatorerna. Få af dem, som uppstodo efter honom, voro hans jämlikar med hänsyn till förståndsutveckling och klar tankekraft, orubbligt fasthållande af sanningen och mod till att försvara den. Ett heligt lif, outtröttlig flit i studerande och i arbete, oböjlig rättsinnighet och kristlig kärlek och trohet i sitt ämbete utmärkte denne förste reformator, och detta oaktadt det andliga mörkret och moraliska förderfvet, som herskade på den tid, då han lefde. rätt

(86)Wycliffes karakter är ett vittnesbörd om den kraft, som fins i den Heliga Skrift till att uppfostra och förvandla en människa. Det var Bibeln, som gjorde honom till det han var. Det bemödande, man gör för att fatta Bibelns stora sanningar, gifver ny styrka till alla själsgåfvorna. Den utvidgar sinnet, skärper förnimmelseförmågan och bringar omdömet till fulländning. Granskning af Bibeln förädlar hvarje tanke, känsla och strafvan på ett sätt, som intet annat forskningsämne kan göra. Den gör besluten fasta och gifver mod, tålamod' och själsstyrka; den förbättrar karakteren och helgar själen. Ett allvarligt, vördnadsfullt studerande af Skriften - hvarigenom den studerande kommer i förbindelse med den Allsmäktige - skulle gifva verlden män, som hade ett kraftigare och mera verksamt förstånd såväl som ädlare grundsatser, än nå_onsin ernåtts genom den bästa uppfostran, hvilken den mänskliga filosofien kunnat meddela. "När dina ord upplåtas," säger psalmisten, "gifva de ljus och göra de enfaldiga visa." rätt

(87)De trossatser, som Wycliffe hade förkunnat, blefvo fortfarande utbredda under en tid. Hans efterföljare, som äro kända under namn af Wycliffiter och lollarder, reste icke blott öfver hela England, utan äfven i andra länder och förde kunskapen om evangelium med sig. Nu, då deras ledare blifvit tagen från dem, verkade predikanterna med ännu större nit, och stora folkskaror strömmade till för att emottaga undervisning af dem. Några af adelsmännen och äfven drottningen blefvo omvända. På många platser egde en märkvärdig reformation rum i folkets seder och bruk, och katolicismens afgudiska symboler blefvo tagna bort ur kyrkorna. Men snart bröt förföljelsens obarmhertiga storm lös öfver dem, som hade dristat sig till att antaga Bibeln för sin regel och vägvisare. De engelske monarkerna, som voro angelägna om att stärka sin makt genom att försäkra sig om Roms understöd, tvekade icke att uppoffra reformatorerna. För den första gången i Englands historia blefvo evangelii försvarare dömda till bålet. Den ena martyren föll efter den andra. Sanningens förfäktare blefvo förklarade fogelfria och marterade och kunde blott utgjuta sina smärtsamma rop för Herren Zebaots öron. Jagade som kyrkans fiender och förddare mot. riket fortforo de att predika på hemliga platser och funno tillflykt, så godt de kunde, i de fattiges anspråkslösa hem samt gömde sig ofta äfven i hålor och klyftor. rätt

(87)Oaktadt förföljelsens häftighet fortsatte många för en lång tid att på ett lungt, hängifvet, allvarligt och tåligt sätt protestera emot det rådande religionsförderfvet. De kristne på den.tiden hade blott en inskränkt kunskap om sanningen, men de hade lärt att älska och lyda Guds ord, och de ledo tåligt för dess skull. rätt

(87)Liksom lärjungarne på den apostoliska tiden uppoffrade många sina jordiska egodelar för Kristi sak. De som fingo tillåtelse att bo i sina hem, härbergerade gerna sina bannlysta trossyskon, och när äfven de blefvo utdrifna, delade de villigt desses öde. Det är sant, att flere tusen, förskräckta öfver förföljarnes grymheter, köpte sin frihet genom att uppoffra sin tro och gingo ut ur sina fängelser klädda som botgörare för att offentliggöra sin åtterkallelse. Men antalet var icke litet - och ibland dem funnos både ädlingar och dem som hade ringare härkomst – som oförskräckt aflade vittnesbörd för sanningen i fängelsehålor, i "lollardtornen," midt under tortyr och på bålet, glädjande sig, att de räknades värdiga att blifva delaktiga" i hans lidanden." rätt

(88)Papisterna hade icke varit i stånd att genomföra sin vilja mot Wycliffe, medan han lefde, och deras hat kunde icke tillfredsställas, så länge hans kropp hvilade stilla i grafven. I följd af ett påbud, som utgick från kyrkomötet i Konstanz, mer än fyrtio år efter hans död, blefvo hans ben uppgräfda och offentligt brända, och askan blef kastad i en bäck, som flöt i närheten. "Denna bäck," säger en gammal författare," förde hans aska till Avon, Avon förde den till Severn, Severn till sundet, och derifrån fördes den till hafvet. Sålunda blef Wycliffes aska en sinnebild för hans lära, som nu är utbredd öfver hela verlden." Hans fiender hade föga aning om, hvilken betydelse deras ondskefulla handling innebar. rätt

(88)Det var genom Wycliffes skrifter, som John Huss i Böhmen förmåddes att förkasta många af de romerske villfarelserna och att börja reformationsverket. Sålunda blef sanningens säd ut sådd i dessa två långt åtskilda länder. Från Böhmen utsträckte verket sig till andra länder. Människornas tankar blefvo riktade på Guds ord, som så länge hade varit glömdt. Guds hand beredde vägen för den stora reformationen. rätt

nästa kapitel