Huss och Hieronymus.

(89)Evangelium hade blifvit infördt i Böhmen redan i det nionde århundradet. Bibeln var öfversatt och guds tjenst hölls på folkets eget språk. Men allt efter som påfvens makt tilltog, blef Guds ord förmörkadt. Gregorius VII, som hade tagit sig för att "förödmjuka konungar," kände icke mindre ifver för att undertrycka folket. Han utsände derför en bulla, som förbjöd det att hålla offentlig gudstjenst på det böhmiska språket. Påfven försäkrade, att Gud ville, att hans gudstjenst skulle firas på ett främmande språk, samt att mycket ondt och kätteri hade uppstått, emedan man icke hade följt denna regel. Således befade Rom, att Guds ords ljus skulle utsläckas och folket hållas i mörker. Men Gud hade förordnat andra medel för att bevara sin församling. Många af valdenserna och albigenserna, som flydde undan förföljelsen i Frankrike och Italien, kommo till Böhmen. De vågade icke att predika offentligen, men de verkade ifrigt i hemlighet. Sålunda blef den sanna tron bevarad från århundrade till århundrade. rätt

(89)Före Huss' tid uppstodo i Böhmen män, som öppet förkastade kyrkans missbruk och den ogudaktighet, som var rådande bland folket. Deras verksamhet väckte intresse vidt och bredt. Detta ingaf fruktan hos presterskapet, och man begynte att förfölja dem, som bekände sanningen. De blefvo tvungna till att hålla sin gudstjenst i skogar och bland bergen; de blefvo förföljda af soldater, och många blefvo dödade. Efter någon tid utgaf man ett påbud, att alla som afveko från den romerska kyrkan, skulle brännas. Medan de kristna sålunda hängåfvo sina lif åt döden, sågo de framåt till den tid, då deras sak skulle segra. En ar dess e, som lärde, "att man icke kunde finna frälsning i något annat än i tron på den korsfäste Frälsaren," vittnade, när han låg för döden: "Sanningens fiender rasa nu emot oss och hafva örverhand, men det skall icke alltid blifva sålunda. Af folket skall uppstå en man utan svärd eller anseende, och de skola icke blifva i stånd till att få makt öfver honom." Lutbers tid var ännu aflägsen; men en annan stod i begrepp att framträda, bvilkens vittnesbörd emot Rom skulle väcka rörelse bland folken. rätt

(90)John Huss var af ringa härkomst och blef tidigt faderlös. Hans fromma moder, som ansåg lärdom och Herrens fruktan för de dyrbaraste af alla egodelar, sökte att skaffa sin son detta arf. Huss studerade först vid provins skolorna, derefter reste han till universitetet i Prag, der han på grund af sin fattigdom fick inträde som frielev. På resan till Prag åtföljdes han af sin moder, som, enär hon var enka och fattig, ej hade några verldsliga rike domar att skänka sin son; men då de närmade sig den stora staden, knäböjde hon bredvid den faderlöse ynglingen och bad deras himmelske Fader välsigna honom. Modern hade vid det tillfället föga aning om huru hennes bön skulle blifva uppfyld. rätt

(90)Huss utmärkte sig snart vid universitetet på grund af sin outtröttliga flit och sina snabba framsteg, på samma gång som hans heliga lif och saktmodiga, behagliga uppförande skaffade honom allmän aktning. Han var en trogen och uppriktig anhängare af den romerska kyrkan, och han sökte ifrigt efter de andliga välsignelser, som den föregaf sig kunna skänka. En gång, då en jubelfest hölls, biktade han sig samt utbetalade de sista penningar han egde, och der efter deltog han i resttåget, så att han kunde erhålla den utlofvade aflösningen. Sedan han fulländat sina studier vid universitetet, blef han ordinerad till prest; och enär han hastigt steg i anseende, blef han snart anstäld vid konungens hor. Han blef äfven utnämd till professor och sedan till rektor vid universitetet, der han hade erhållit sin bildning. På några år hade den anspråkslöse frieleven blifvit sitt lands stolthet, och hans namn blef ryktbart i hela Europa. rätt

(90)Men det var på ett annat fält, som Huss började reformationsverket. Några år efter sin prestvigning blef han utnämd till predikant vid Betlehemskapellet. Grundläggaren af detta kapell hade förfäktat såsom en sak ar stor vigt, att Skriften skulle predikas på folkets eget språk. Denna sedvana hade icke helt och hållet upphört i Böhmen, oaktadt den romerska kyrkans motstånd. Men folket var mycket okunnigt om Bibelns läror och dess moraliska tillstånd var sorgligt. Laster herskade bland alla klasser. Huss talade skarpt emot dessa förderfliga vanor, i det han vädjade till Guds ord för att inskärpa de sannings- och renhetsgrundsatser, som han försvarade. rätt

(91)Hieronymus, en borgare i Prag, som sedermera blef så innerligt förbunden med Huss, hade vid sin återkomst från England fört Wycliffes skriter med sig. Drottningen af England, som var en böhmisk prinsessa, hade blifvit omvänd till Wycliffes lära, och äfven genom hennes inflytelse blefvo reformatorns skrifter vidt utbredda i hennes fädernesland. Huss läste dessa med intresse. Han var öfverbevisad om, att författaren var en from man, samt kände sig böjd för att gynna det reformationssystem, som Wycliffe anbefalde. Huss hade redan ovetande kommit in .på en väg, som skulle föra honom långt bort från Rom. rätt

(91)Vid denna tid komma två främlingar från England till Prag. De voro lärde män och anhängare af evangelium och kommo för att i detta aflägsna land utbreda det ljus, som de hade erhållit. De begynte öppet att angripa påfvens öfvermyndighet, men blefvo snart bagta till tystnad af myndigheterna; de fasthöllo likväl vid sin föresats och sökte att genomföra den genom andra medel. De voro konstnärer såväl som predikanter, och de aflade snart bevis Få sin skicklighet. På en för allmänheten tillgänglig plats målade de två taftor. Den ena förestälde Kristi intåg i Jerusalem, "saktmodig och ridande på en åsna," i sällskap med sina lärjungar i dammiga kläder och barfota. Den andra taflan framstälde en påflig procession - påfven iklädd sia präktigaste klädnad med påflig krona, ridande på en härligt smyckad häst, medan trumpetare gingo framför honom och kardinaler, och prelater följde efter i lysande drägter. rätt

(91)Här var en predikan, som drog alla klassers uppmärksam. het till sig, och stora skaror kommo för att se på taflorna. Ingen kunde missförstå deras betydelse, och ,det gjorde ett djupt intryk på många, när de jämförde Kristi, var store Mästares saktmod och ödmjukhet med stoltheten och förmätenheten hos påfven, som bekände sig för att vara Kristi tjenare. Det blef en stor rörelse i Prag, och främlingarne funna efter en tid, att det var bäst för dem att lemna staden, så att de ej skulle sätta sina lif i fara; men den undervisning, de hade meddelat folket, blef icke glömd. Taflorna gjorde ett djupt intryck på Huss och förmådde honom till att mera flitigt granska Bibeln och Wycliffes skrifter. Ehuru han icke ännu var beredd till att. emottaga alla de reformer, som Wycliffe anbefalde, såg han likväl tydligare påfvedömets verkliga karakter, och han predikade kraftigt emot presterskapets stolthet, äregirighet och förderf. rätt

(92)Från Böhmen utbredde sig ljuset till Tyskland; ty några oroligheter vid universitetet i Prag föranledde flere hundra tyske studenter att resa derifrån. Många af dem hade erhållit sin första kunskap om Bibeln från Huss, och efter sin återkomst utbredde de ljuset i sitt eget fädernesland. rätt

(92)Underrättelser om furhållandet i Prag komma till Rom, och Huss fick snart kallelse att inställa sig inför påfven. Lydde han denna befallning, så blottstälde han sig säkert för döden. Konungen och drottningen, universitetet, adeln och rikets ämbetsmän undertecknade en ansökning, i hvilken de båda påfven, att han skulle låta Huss få stanna i Prag och ett ombud svara för honom i Rom. I stället för att bevilja denna anhållan, fördömde och bannlyste påfven Huss och belade staden Prag med interdikt. rätt

(92)När en sådan dom afkunnades på den tiden, uppväckte den allmän furskräckelse. De ceremonier, som följde dermed, vara väl lämpade att skrämma folket, enär det ansåg påfven för Guds representant och trodde, att han hade nycklarne till himmelen och helvetet samt egde makt att nedkalla både timliga och andliga straffdomar öfver det samma. Man trodde, att himmelens portar blifvit stängda för den trakt, som blifvit belagd med interdikt, och att de döde vara uteslutna från de saliges boningar till dess det behagade påfven att återkalla sin bannlysning. Till tecken på denna förfärliga olycka upphörde gudstjensten öfverallt. Kyrkorna blefvo stängda, äktenskapen ingingos på kyrkogårdarne. Man fick icke tillåtelse att begrafva de döde i invigd jord, utan måste begrafva dem pli åkrar eller i diken utan de vanliga begrafningsceremonierna. Sålunda försökte Rom att herska öfver människornas samveten genom medel, som gjorde intryck på deras inbillningskraft. rätt

(93)En stor oro herskade i Prag. Många anklagade Huss för att vara orsaken till alla dessa olyckor och fordrade, att han skulle öfverlemnas lit Roms hämd. För att stilla stormen drog reformatorn sig undan för en tid till sin födelseby. Han skref till sina vänner i Prag "Om jag har lemnat eder, har detta skett för att följa Jesu Kristi befallning och exempel, för att icke gifva dem, som äro bittra i sinnet, anledning till att bringa evig fördömelse öfver sig sjelfva, och för att icke utsätta de fromme för i:dande och förföljelse. Jag har äfven lemnat eder af fruktan för, att de gudlösa presterna skulle framhärda en längre tid uti att förbjuda Guds ords predikan bland eder; men jag har icke lemnat eder för att förneka den gudomliga sanningen; ty med Guds hjälp är jag villig till att dö för den. Huss upphörde icke med sin verksamhet, utan reste omkring pli landet och predikade för stora skaror, som lyssnade med stort intresse. Sålunda föranledde de åtgärder, som påfven gjorde bruk af för att undertrycka evangelium, att det blef mera vidsträckt utbredt, i öfverensstämmelse med Pauli ord: "Vi förmå icke något mot sanningen, utan för sanningen." rätt

(93) ”Vid denna tid tyckes Huss harva genomgått en smärtsam själsstrid. Ehuru kyrkan sökte att krossa honom med bannlysningsbullor, förkastade han dock icke hennes myndighet. Han ansåg ännu påfven för Guds ståthållare och den romerska kyrkan för den sanna kyrkan. Det som Huss motsatte sig, var icke auktoritetens princip, utan missbruket deraf. Detta föranledde en förfärlig strid mellan förståndets öfvertygelser och samvetets fordringar. Om kyrkans röst var rättvis och ofelbar, hvilket han trodde den vara, huru kunde han då känna sig nödsakad att visa olydnad deremot. Han insåg, att han genom lydnad skulle begå synd. Men huru kunde det vara orätt att visa lydnad mot en ofelbar myndighet? Detta var gåtan, som han icke kunde lösa; tviflet, som ständigt besvärade hans sinne. Till sist kom han till den slutsatsen, att presterskapet nu, liksom på Kristi tid, hade blifvit förderfvadt och använde sin lagliga auktoritet för olagliga ändamål. Detta föranledde honom att antaga Guds ord för sin egen samvetsregel och att predika det såsom en sådan regel för andra; med andra ord, han antog Guds i Bibeln talande röst som det ofelbara rättesnöret, icke kyrkans röst; som talar genom presterskapet. rätt

(94)Då upphetsningen i Prag efter någon tid lade sig, återvände Huss till sitt Betlehemskapell och fortsatte att predika Guds ord med större nit och mod. Hans fiender voro verksamma och mäktiga. Drottningen och många af adelsmännen voro hans vänner, och många bland folket togo hans parti. När man jämförde hans rena och upphöjda lära och heliga lif med de förderfliga dogmer, som katolikerna predikade, och med deras girighet och utsväfningar, så tyckte många det vara en ära att stå på hans sida. rätt

(94)Hitintills hade Huss varit allena i sin verksamhet; men Hieronymus, som i England hade emottagit Wycliffes trossatser, förenade sig nu med honom i reformationsverket. Efter denna tid voro desse två förenade i lifvet, och de skulle ej heller skiljas i döden. rätt

(94)Hieronymus besatt i hög grad ett lysande snille, vältalighet och lärdom - gåfvor, som vinna offentligt bifall; men i de egen skaper, som gifva verklig karaktersstyrka, var Huss den störste. Hans lugna omdömesförmåga bidrog till att tygla Hieronymus' häftiga sinnelag; ty denne insåg med kristlig ödmjukhet huru värdefullt hans råd var och fogade sig derefter. Genom deras förenade arbete utbredde reformationen sig hastigare. rätt

(94)Gud lät ett stort ljus lysa för desse utvalde män och uppenbarade många af Roms villfarelser för dem; men de erhöllo icke allt det ljus, som skulle lysa för verlden. Gud förde sitt folk ut ur Roms mörker genom desse sina tjenare. De mötte många stora hinder, men Herren ledde dem steg för steg, allt efter som de kunde tåla det. De voro icke beredda att antaga allt ljus på en gång. Det skulle harva inverkat på dem, likasom middagssolens fulla glans verkar på dem, som länge harva varit i mörker, och alltså tvingat dem till att vända sig bort. Derför uppenbarade Gud sin sanning för desse ledande män, efterhand som folket kunde emottaga den. Från århundrade till århundrade skulle andra trogna arbetare följa efter och leda folket vidare framåt i reformationen. rätt

(94)Söndringen i kyrkan fortfor ännu. Det var nu tre påfvar, som stredo om herraväldet, och deras strid fylde kristenheten med förbrytelser och uppror. Icke nöjda med utfärdandet af bannlysningsbullor, grepo de till vapen. De sökte alla att skaffa sig sådana och att lega soldater. Härtill behöfdes naturligtvis penningar, och för att erhålla dessa utbjöd man till salu alla kyrkans gåfvor, ämbeten och välsignelser. Presterna följde äfven sina förmäns exempel och togo sin tillflykt till simoni och krig för att förödmjuka sina rivaler och befästa sin egen makt. Med dagligen tilltagande djärfhet höll Huss straffpredikningar mot de styggelser, som man lät försiggå i religionens namn, och folket, som höll med honom, anklagade öppet de romerske ledarne för att vara upphofvet till allt det elände, för hvilket kristenheten var utsatt. rätt

(95)Det tycktes ännu en gång, som om en blodig strid skulle utbryta i Prag. Liksom i forna tider, anklagade man Guds tjenare för att vara den, som drog" olycka öfver Israel." Staden blef åter belagd med interdikt, och Huss drog sig undan till sin födelseby. Det vittnesbörd, som han så troget hade aflagt i sitt kära Betlehemskapell, var slutadt. Han skulle tala i en vidare krets, till hela kristenheten, innan han uppgaf sitt lir som ett vittne för sanningen. rätt

(95)För att aflägsna de onda orsaker, som föranledde söndring i Europa, blef ett allmänt kyrkomöte sammankalladt i Konstans. Detta möte blef utlyst, på begäran af kejsar Sigismund, af en af de tre stridande påfvarne, Johan XXIII. Denna begäran, att ett kyrkomöte skulle hållas, hade icke varit bebaglig för påfven Johan; ty hans karakter och lefnadssätt kunde icke godt tåla en undersökning, ej en gång af prelater, som voro sa lösa i sina seder, som kyrkans ämbetsmän voro på den tiden. Men han vågade likväl icke sätta sig emot Sigismunds fordringar. rätt

(95)De hufvudsaker, som man sökte uppnå genom detta kyrkomöte, voro att härva söndringen i kyrkan och att utrota kätteriet. Derför blefvo de två täflande påfvarne såväl som den förnämsta förkunnaren af de nya åsigterna, Johan Huss,' anmodade att infinna sig vid mötet. Enär de förstnämde ej ville utsätta sig för fara, infunno de sig icke personligen, utan sände delegater. Påfven Johan, som hade offentligt sammankallat mötet, kom dit, men med stora farhågor; ty han fruktade för, att kejsaren hemligen hade i sinnet att afsätta honom, och att han skulle blifva affordrad räkenskap för de laster, genom hvilka han hade vanärat den påfliga kronan, såväl som för de förbrytelser, genom hvilka han kommit i besittning af den. Men han höll likväl sitt intåg i staden med stor prakt, omgifven af kardinaler, biskopar och andra prester samt åtföljd af ett tåg af fotfolk. Alla prester och högt uppsatte män i staden samt en stor skara borgare gingo honom till mötes för att helsa honom välkommen. Öfver hans hufvud var en gyllene tronhimmel, som fyra af de förnämste öfverhetspersonerna buro. Hostian bars framför honom, och kardinalernas och de andra höga herrarnes präktiga klädedrägt företedde ett imponerande skådespel. rätt

(96)Emellertid närmade en annan resande sig Konstans. Huss visste godt hvilka faror hotade honom. Han tog afsked af sina vänner, som om han aldrig skulle se dem igen, och begaf sig på resan med den öfverbevisning, att den förde honom till bålet. Ehuru han hade erhållit ett lejdebref från konungen i Böhmen och ett annat från kejsar Sigismund, medan han var på sin resa, gjorde han likväl alla förberedelser med hänsyn till möjligheten af en förestående död. rätt

(96)I ett bref, som han skref till sina vänner i Prag, säger han: "Jag reser bort, mina bröder, med ett lejdebref från konungen för att möta mina många dödliga fiender. . . . Jag förtröstar helt och hållet på den allsmäktige Guden och min Frälsare. Jag hoppas, att han skall böra edra innerliga böner, att han skall lägga sin klokhet och visbet i min mun, så att jag kan motstå dem, och att han genom sin Helige Ande skall befästa mig i sanningen, så att jag modigt må gå frestelser, fängelse, ja äfven en grym död till mötes, om det är nödvändigt. Jesus Kristus led för dem, som han älskade. Skulle vi då förvånas öfver, att han har lemnat oss sitt exempel, så att vi också med tålamod kunna utbärda allt för vår egen frälsning? Han är Gud, och vi äro hans skapade väsenden; han är Herren, och vi äro hans tjenare; han är verldens Mästare, och vi äro ringa dödlige - och dock led han! Hvarför skulle vi då icke också lida, synnerligen när lidandet tjenar till vår luttring? Derför, mina älskade, om min död blir tjena till att förhärliga honom, så bedjen, att den må komma snart, och att han må gifva mig kraft till att uthärda alla mina lidanden med saktmod. Men om det är bättre, att jag skall återvända till eder, så låtom oss bedja Gud, att jag må komma tillbaka utan fläck - det är, att jag icke må åsidosätta det ringasta af evangelii sanningar, så att jag kan gifva mina bröder ett, godt exempel att följa. Det är derför sannolikt, att I aldrig mera skolen se mitt ansigte i Prag; men skulle det täckas den allsmäktige Guden att återgifva mig till eder, så låtom oss gå framåt med större ståndaktighet i kunskapen om hans lag och i kärlek till den." rätt

(97)I ett annat bref till en prest, som hade blifvit en evangelii lärjunge, talade Huss med djup ödmjukhet om sina egna fel och anklagade sig sjelf för att hafva funnit behag uti att kläda sig fint och att hafva förspilt flere timmar i onyttig sysselsättning; derpå tillade han följande rörande förmaningar: "Må Guds ära och själars frälsning sysselsätta dina tankar, icke förvärfvandet af ett makligt lif och samlande t af egodelar. Vakta dig för att pryda ditt hu.s mera än din själ, och visa framför allt omsorg om din andliga byggnad. Var from och ödmjuk mot de fattige och förslösa icke dina medel genom ett öfverdådigt lefnadssätt. Om du icke omvänder dig och afstår från onyttiga ting, så fruktar jag för, att du skall blifva strängt tuktad liksom jag sjelf. . . . Du känner min lära, ty du har mottagit min undervisning från, din barndom; det är derför onödigt, att jag skrifver vidare till dig. Jag besvärjer dig vid Guds nåd, att du icke efterföljer mig i något af de fåfängliga ting, i hvilka du har sett mig falla." På omslaget till brefvet skref han ytterligare: "Jag besvärjer dig, ! min vän, att icke bryta detta sigill, förrän du har fått säker underrättelse om, att jag är död." rätt

(97)På sin resa såg Huss öfverallt, att hans lära hade utbredt sig, och att man hyste stort intresse för hans sak. Stora folkskaror samlades för att helsa honom välkommen, och i några städer ledsagade magistraten honom genom gatorna. rätt

(97)Vid sin ankomst till Konstans, fick Huss full frihet. Föllutom kejsarens lejd gaf påfven honom sin personliga försäkran om beskydd. Men trots alla dessa högtidliga och flere gånger upprepade förklaringar blef reformatorn efter en kort tids förlopp arresterad på påfvens och kardinalernas befallning och kastad i ett afskyvärdt fängelse. rätt

(97)Påfven vann likväl föga genom sin trolöshet; ty han blef snart efteråt kastad i samma fängelse. Man bevisade för mötet, att han hade gjort sig skyldig till de skamligaste laster och brott, förutom mord, simoni och horeri, - "synder, som icke kunde nämnas.'" Så vittnade mötet sjelft, och han blef slutligen beröfvad sin påfliga krona och kastad i fängelse. De andra påfvarne blefvo äfven afsatta, och en ny påfve valdes. rätt

(98)Fastän påfven sjelf hade gjort sig skyldig till större förbrytelser, än Huss någonsin hade beskylt presterna för, och hvilka han anförde som grund för nödvändigheten af en reformation, sökte likväl samma kyrkomöte, som vanärade påfven, att krossa reformatorn. Huss' fängslande uppväckte stor förbittring i Böhmen. Mäktiga adelsmän insände eftertryckliga protester mot detta öfvervåld. Kejsaren, som icke önskade, att hans lejdebref skulle ringaktas, satte sig emot mötets behandling af Huss. Men reformatorns fiender voro ondskefulla och beslutsamma. De vädjade till kejsarens fördomar och fruktan samt till hans nit för kyrkan. De framstälde långa argumenter för att bevisa, att han hade fullkomlig frihet att bryta sitt löfte till en kättare, och att kyrkomötet, som var öfver kejsaren, kunde fritaga honom från att hålla sitt ord. Härigenom vunno de sin sak. rätt

(98)Slutligen blef Huss framstäld för mötet, utmattad af sjukdom och sitt uppehåll i fängelset - ty den fuktiga, förderfvade luften i fängelset hade ådragit honom en stark feber, som nästan gjorde slut på hans lif. Belastad med kedjor stod han inför kejsaren, som hade gifvit honom sitt löfte och hedersord, att han skulle beskydda honom. Under sin långa ransakning försvarade han ståndaktigt sanningen, och i de församlade andliga och verldsliga herrarnes närvaro protesterade han allvarligt och troget emot presterskapets förderf. Då man uppfordrade honom att välja, antingen han ville iiterkalla sina lärosatser eller lida döden, valde han martyrdöden. rätt

(98)Gud uppehöll honom genom sin nåd. Under de veckor han måste lida, innan den slutliga domen afkunnades, fylde himmelens frid hans själ. "Jag skrifver detta bref," sade han till en vän, "i fängelset med min fjättrade hand och väntar att få min dödsdom i morgon. . . . När vi med Jesu Kristi hjälp skola möta hvarandra igen i det tillkommande lifvet och njuta salig frid, då skall du få veta huru nådig Gud' har visat sig mot mig - huru kraftigt han har understött mig under frestelser och pröfningar." rätt

(98)I sitt dystra fängelse förutsåg Huss buru den sanna tron skulle segra; i sina drömmar fördes han tillbaka till kapellet i Prag, der han hade predikat evangelium, och såg, att påfven och hans biskopar utplånade de bilder af Kristus, som han hade målat på väggen. Denna syn bedröfvade honom mycket, mon den följande dagen fyldes hans hjärta med glädje, när han såg många konstnärer ifrigt sysselsatta med att åter framställa bilderna i större antal och med klarare färger. Då deras verk var färdigt sade målarne till den stora skaran, som omgaf dem: "Låt nu påfvarne och biskoparhe komma; de skola aldrig mera utplåna dem!" "Jag är säker på, sade reformatorn när han omtalade sin dröm," att Kristi bild skall aldrig blifva utplånad. De önska att förstöra den; men den skall blifva tecknad i människors hjärtan af mycket bättre predikanter än jag." rätt

(99)Huss instäldes nu för kyrkomötet den sista gången. Det var en stor och o lysande församling. Der voro kejsaren, rikets furstar, de kungliga ombuden, kardinalerna, biskoparne och presterna samt en ofantligt stor folkskara, hvilken kommit för att bevittna dagens förhandlingar. Från alla platser i kristenheten hade vittnena samlat sig för att se det första stora offret i den långa kamp, som blef förd för att erhålla samvetsfrihet. rätt

(99)Då man uppfordrade honom att gifva sitt sista afgörande svar, förklarade Huss, att han icke ville återkalla sin lära och i det han fäste sin genomträngande blick på monarken, som så skamlöst hade brutit sitt gifna löfte, försäkrade han att han hade instält sig för kyrkomötet af sin egen fria vilja" under den närvarande kejsarens löfte om beskydd." Sigismund rodnade djupt, då allas ögon i församlingen vändes mot honom. rätt

(99)Dödsdomen blef nu afkunnad, och man begynte de vanärande ceremonierna. Biskoparne iklädde fången den presterliga drägten; och när Huss ikläddes den samma, sade han: "Vår Herre Jesus Kristus blef iklädd en lysande klädnad för att begabba honom, när Herodes lät föra honom inför Pilatus." Då man än en gång uppmanade honom att återkalla sina lärosatser svarade han, i det han vände sig mot folket: "Huru skulle jag då kunna beskåda himmelen? Huru skulle jag då kunna se på den folkskara, för hvilken jag har predikat det rena evangelium? Nej, jag aktar deras frälsning mera än denna stackars kropp, som nu är bestämd åt döden.” Man tog nu af honom klädesplaggen, det ena efter det andra, medan hvarje biskop uttalade en förbannelse, då han utförde sin del af ceremonien. Till sist statte man en krona eller biskopsmössa på hans hufvud, hvilken hade förskräckliga bilder af djäflar samt hade denna påskrift: "Ärkekättaren." "Med största glädje," sade han, "skall jag bära denna vanärande krona för din skull, o Herre Jesus; ty du bar en törnekrona för mig." rätt

(100)När han sålunda blifvit klädd, öfverlemnade presterna hans själ åt satan. Men Huss såg upp mot himmelen och utropade: "Jag befaller min ande i dina händer, o Herre Jesus, ty du har återlöst mig." rätt

(100)Han blef nu öfverlemnad åt de verldsliga myndigheterna och fördes bort till den plats, der bålet var upprest. En ofantligt stor folkskara följde honom - flere hundra beväpnade män, prester och biskopar i sina kostbara kläder samt invånarna i Konstans. Då han hade blifvit bunden vid pålen, och allt var färdigt för antändning, uppmanade man martyren ännu en gång att frälsa sitt lir och återkalla sina villfarelser. "Hvilka villfarelser," sade Huss, "skall jag återkalla? Jag vet ej med mig sjelf, att jag är skyldig till någon. Jag kallar Gud till vittne på, att allt hvad jag bar skrifvit och talat, har varit afsedt att frälsa själar från synd och förderf; derför skall jag med största glädje stadfästa med mitt blod den sanning, som jag har skrifvit och predikat." rätt

(100)Då lågorna slogo upp omkring honom, begynte han att sjunga: " Jesus, du Davids Son, förbarma dig öfver mig," och han fortsatte på detta sätt, till dess hans röst bragtes till tystnad. rätt

(100)Till och med hans fiender kände sig gripna af hans hjältemodiga uppförande. En påflig författare, som beskrifver Huss' martyrdöd och äfven Hieronymus', som dödades kort efteråt, säger: "Båda visade ståndaktighet, när deras sista stand nalkades. De beredde sig för elden, såsom om de ginge till en bröllopsfest. De gåfvo icke något utrop af smärta. När lågorna uppstego, bärjade de att sjunga sånger, och eldens häftighet kunde knappast dämpa deras sång." rätt

(100)Då Huss' kropp var helt och hållet förtärd, hopsamlade man hans aska tillika med jorden, hvarpå den hvilade, och utströdde dem i Rhen, som sedan förde dem vidare till hafvet. Hans förföljare hyste den fåfängliga inbillningen, att de hade utrotat de sanningar, han predikade. De hade föga aning om, att den aska, som den dagen blef buren till hafvet, skulle blifva som en säd, hvilken utbreddes i alla länder; att den en gång i på den tiden okända riken skulle frambringa ymniga frukter genom vittnesbörd för sanningen. Den röst, som hade talat i råds alen i Konstans, hade väckt ett eko, som skulle höras i alla kommande tider. Russ fans icke mera, men de sanningar, för hvilka han dog, kunde aldrig omintetgöras. Hans exempel på tro och ståndaktighet skulle uppmuntra många att stå fasta för sanningen i trots af tortyr och död. Hans afrättning skulle framställa Roms trolöshet och grymhet till åskådning för hela verlden. Sanningens fiender hade ovetande främjat den sak, som de förgäfves sökte att nedgöra. rätt

(101)Men ett annat bål blef äfven tändt i Konstans. En annan martyrs blod skulle vittna om sanningen. Hieronymus hade uppmuntrat Huss, då han bjöd honom farväl vid hans afresa till kyrkomötet, att vara frimodig och ståndaktig, samt förklarat, att om han blefve utsatt för någon fara, skulle han genast komma honom till hjälp. Så snart den trogne lärjungen fick höra om reformatorns fångenskap, beredde han sig strax till att uppfylla sitt löfte. Han begaf sig åstad till Konstans med en enda följeslagare och utan något lejdebref. Då han kom dit, blef han övertygad om, att han hade utsatt sig sjelf för fara, utan att kunna göra något för Huss' befrielse. Han flydde från staden, men blef gripen på hemresan, slogs i bojor och fördes tillbaka under bevakning af en trupp soldater. Vid hans första inträdande inför kyrkomötet bemötte man hans försök att svara på anklagelserna, som man gjorde emot honom, med ropet: "Till lågorna med honom, till lågorna! " Han blef kastad i fängelse samt fastkedjad i en ställning, som förorsakade honom mycket lidande, och man bespisade honom med vatten och bröd. rätt

(101)Efter några månaders förlopp blef Hieronymus sjuk på grund af den grymma behandlingen i fängelset, och hans fiender, som fruktade för, att döden skulle göra slut på hans lidanden, behandlade honom mindre strängt, fastän han hölls qvar i fängelset för ett år. Huss' död hade icke frambragt en sådan verkan, som papisterna hade väntat. Åsidosättandet af Huss' lejdebref hade väckt en häftig förbittring, och kyrkomötet beslöt att välja ett mindre farligt förfaringssätt att om möjligt tvinga Hieronymus till att återkalla sina lärosatser i stället för att bränna honom. Han instäldes för församlingen, och man erbjöd honom valet emellan att återkalla eller dö på bålet. I begynnelsen af hans fängelsetid skulle döden hafva varit ett barmhertigt straff i jämförelse med de färfärliga lidanden, han fått utstå; men nu, då han var försvagad af sjukdom, som hans stränga fångenskap fört öfver honom, samt plågad af ängslan och ovisshet, afskuren från sina vänners understöd och nedslagen i följd af Huss' död; svek hans själsstyrka honom, och han samtyckte till att underkasta sig kyrkomötet. Han lofvade att vara den katolska läran tillgifven samt gillade kyrkomötets förkastande af Wycliffes och Huss' lärosatser, med undantag af de "heliga sanningar," som de hade lärt. rätt

(102)Sålunda sökte Hieronymus att nedtysta samvetets röst och undgå sin död. Men när han blef tagen tillbaka till fängelset, öfvervägde han hvad han hade gjort. Han tänkte på Huss' trohet och mod samt på sitt eget förnekande af sanningen i motsats dertill. Han tänkte på den gudomlige Mästaren, som han hade lofvat att tjena och som för hans skull hade lidit korsets död. Innan sin återkallelse hade han haft frid i själen under allt lidande och förvissning om Guds ynnest, men nu plågades han af samvetsförebråelser och tvifvel. Han visste, att han måste återkalla ännu mera, innan han kunde blifva försonad med Rom. Den stig, som han nu beträdt, kunde sluta blott i ett fullständigt affall. Han fattade sitt beslut; han ville icke förneka sin Herre för att undgå lidande under en kort tid. rätt

(102)Det varade icke länge, förrän han åter blef instäld för kyrkomötet. Hans underkastelse hade icke tillfredsstält hans domare. Deras törst efter blod hade blifvit stegrad genom Huss' död, och de längtade efter nya offer. Hieronymus kunde rädda sitt lir blott genom att förneka sanningen utan något förbehåll. Men han hade beslutat sig att bekänna sin tro och f(nja sin broder som martyr till bålet. rätt

(102)Han återkallade nu sitt förra medgifvande och, som en man nära döden, begärde han allvarligt ett tillfälle att försvara sig. Prelaterna fruktade för verkan af hans ord och påstodo, att han skulle blott bekräfta eller förneka de beskyllningar, som gjordes emot honom. Men Hieronymus protesterade emot en sådan grymhet och orättvisa. "I harven hållit mig inspärrad i 340 dagar i ett vederstyggligt fängelse," sade han, "fullt af orenlighet och vämjelig stank samt i den största saknad af lifvets alla förnödenheter; derpå framställen I mig för eder och vägren att höra mig, medan I lyssnen till mina fienders ord. Om I verkligen ären vise män och veddens ljus, så vakten eder, att I icke synden emot rättfärdighet. Hvad mig angår, är jag blott en svag dödlig; mitt lif har blott litet värde, och när jag uppmanar eder att icke afkunna en orättvis dom, så talar jag mindre för min egen skull än för eder." rätt

(103)Hans anhållan blef slutligen beviljad. Hieronymus knäböjde nu infur sina domare samt bad, att Guds Ande skulle leda hans tankar och ord, så att han icke talade något, som var stridande mot sanningen, eller som kunde vanära hans Mästare. Guds löfte till Jesu lärjungar uppfyldes åt honom den dagen: ”Äfven inför höfdingar och konungar skolen I framdraga: för min skull. . . . Men när de antvarda eder, så varen icke bekymrade huru eller hvad I skolen tala; ty det skall gifvas eder i den stunden hvad I skolen tala. Ty det är icke I, som talen, utan det är eder Faders Ande, som talar i eder." Hieronymus' ord uppväckte förvåning och beundran till och med bland hans fiender. Ett helt år hade han suttit i fängelse, utan att kunna läsa eller så mycket som se, under stora lekamliga lidanden och andligt bekymmer, och likväl framstälde han sina argumenter med lika mycken klarhet och kraft, som om han hade haft godt tillfälle att studera. Han hänvisade sina åhörare till de många helige män, som blifvit furdömda af orättfärdige domare. Nästan hvarje slägt har haft sådana representanter, hvilka blefvo föraktade och utstötta under det de sökte att förädla folket på sin tid, men hvilka sedermera bevisades vara värdige män, som man borde ära. Kristus sjelf blef fördömd som en förbrytare af en ovärdig domstol. rätt

(103)Vid sin återkallelse hade Hieronymus medgifvit, att domen öfver Huss var rättfärdig; men han förklarade nu, att han ångrade detta, och vittnade om denne martyrs oskuld och helighet. "Jag kände John Huss från hans barndom," sade han. " Han var en förträfflig, rättfärdig och helig man; han blef dömd till döden, oaktadt han var oskyldig. . . . Jag är äfven villig till att dö. Tag skall icke söka draga mig undan de plågor, som mina fiender och falska vittnen bereda för mig, och de skola en gång svara för sina bedrägerier inför den store Guden. som ingenting kan bedraga." rätt

(104)Under sjelfföebråelse på grund af sitt eget förnekande af sanningen fortsatte Hieronymus: "Bland alla synder, som Jag har begått sedan min ungdom, trycker ingen så tungt på mitt sinne och förorsakar mig en så bitter ånger som den, hvilken jag begick på denna ödesdigra plats, när jag godkände den skändliga domen, som afkunnades öfver Wycliffe och den helige martyren, John Huss, min herre. Ja, jag bekänner det af hjärtat och försäkrar med fasa, att jag skamligt förlorade modet, när jag förkastade deras lärosatser af fruktan för döden. Jag anropar derför den allsmäktige Guden, att han vill förlåta mig mina synder och synnerligen denna, som är den största af dem alla." Pekande på sina domare sade han med bestämdhet: "I fördömden Wycliffe och Huss, icke emedan de angrepo kyrkans lära och satte den i fara, utan blott emedan de uttalade sitt ogillande med hänsyn till presterskapets förargelseväckande lefnad - dess ståt och högmod samt prelaternas och presternas alla laster. Jag instämmer med dem i de beskyllningar, som de hafva framstält och som icke kunna vederläggas, samt anser dem rättmätiga." rätt

(104)Hans tal afbröts nu. Prelaterna, skälfvande af raseri, utropade: "Hvad bevis behöfva vi nu mera? Bort med den mest halsstarrige af kättarne !" rätt

(104)Hieronymus stod lugn under tumultet och utropade: "Hvad! Tron I, att jag fruktar döden? I hafven hållit mig ett helt år i ett gräsligt fängelse, ohyggligare än sjelfva döden. I hafven behandlat mig grymmare än en turk, jude eller hedning, och mitt kött har bokstafligen ruttnat på mina ben; likväl klagar jag icke, ty klagolåt anstår icke en modig och behjärtad man. Men jag kan ej annat än uttrycka min förvåning öfver, att man visar en sådan omänsklighet emot en kristen." rätt

(104)Presterna råkade ånyo i raseri, och man förde Hieronymus skyndsamt till fängelset. Det fans likväl i den församlingen några, som blefvo starkt påverkade af hans ord och som önskade att rädda hans lir. Högt uppsatte män i kyrkan besökte honom i fängelset och uppmanade honom att foga sig efter kyrkomötets beslut. Man framhöll de mest lysande utsigter för honom såsom belöning, om han ville uppgifva sitt motstånd mot Rom. Men lik Mästaren, då ham erbjöds denna verldens härlighet, förblef Hieronymus ståndaktig. rätt

(105) ”Bevisa från den Heliga Skrift, att jag har orätt," sade han, "och jag skall återkalla hvad jag lärt." rätt

(105) ” Den Heliga Skrift!" utropade en af hans frestare," skall allt dömas enligt den? Hvem kan förstå den, innan kyrkan uttolkar den? " rätt

(105) ”Bör man hafva större fortroende till människors traditioner än till vår Frälsares evangelium?" svarade Hieronymus. "Paulus uppmanade icke dem, till hvilka han skref, att hörsamma människors traditioner, utan sade: Ransaken skrifterna!" rätt

(105) ”Kättare," fick han till svar, "det ångrar mig, att jag så länge sökt beveka dig. Jag ser, att du beherskas af djäfvulen." rätt

(105)Innan kort afkunnades hans dödsdom. Man förde honom till samma plass, der Huss hade uppgifvit sitt lif. Han sjöng, då han gick på vägen dit, och hans ansigte lyste af glädje och frid. Hans blick var fäst på Kristus, och döden hade icke mer någon fasa för honom. Då bödeln var i begrepp att antända bålet, steg han bakom honom; men martyren utropade: "Kom djärft fram och sätt eld framför mitt ansigte. Hade jag varit rädd, skulle jag icke nu vara här." rätt

(105)De sista ord han uttalade, då lågorna slogo upp omkring honom, voro en bön. "Herre, allsmäktige Fader," utropade han, "var mig nådig och förlåt mina synder; ty du vet, att jag alltid har älskat din sanning." Hans röst tystnade. Men hans läppar fortforo att röra sig i bön. rätt

(105)När elden hade utfört sitt verk, blefvo martyrens aska och jorden, på hvilken den låg, hopsamlade, och utströdda i Rehn, liksom när Huss brändes. Sålunda dogo Guds trogne ljusbärare. Men ljuset af de sanningar, de förkunnade - ljuset af deras hjältemodiga exempel- kunde icke utsläckas. Människor kunde lika lätt gifva solen en motsatt riktning, som att förhindra gryningen af den dag, som då uppgick för verlden. rätt

(105)Huss' afrättning hade uppväckt en stor förbittring och afsky i Böhmen. Hela nationen tyckte, att han hade fallit som ett offer för presternas hat och kejsarens trolöshet. Man erkände, att han hade varit en trogen sanningens förkunnare, och man anklagade det kyrkomöte, som hade dömt honom till döden, att vara skyldig till mord. Hans lärosatser blefvo nu granskade med större intresse än någonsin förut. Påfvarne hade befalt, att Wycliffes skrifter skulle uppbrännas. Men man tog nu fram dem som undgått förstörelsen, från deras gömställen och granskade dem i förening med Bibeln eller sådana delar af den, som folket kunde skaffa sig, hvarigenom många föranleddes att antaga den reformerade tron. rätt

(106)Huss' mördare vom emellertid icke overksamma, när de sågo, huru hans sak triumferade. Påfven och kejsaren slöto sig tillsammans för att undertrycka denna rörelse, och Sigismunds härar ryckte emot Böhmen. rätt

(106)Men en räddare uppstod. Ziska, som kort efter krigets begynnelse blef fullständigt blind, men som icke desto mindre var en af sin tids skickligaste generaler, anförde böhmarne. Förtröstande på Guds hjälp och sin saks rättfärdighet, motstod den lilla nationen de mäktigaste härar, som kunde föras emot den. Kejsaren samlade upprepade gånger nya härar och ryckte emot Böhmen, men han måste ständigt draga sig tillbaka med vanära. Hussiterna blefvo derigenom höjda öfver all fruktan för döden, och ingen kunde hålla stånd emot dem. Några år efter krigets begynnelse dog den tappre Ziska; men Prokopius intog hans plats. Han var en lika modig och duglig general som Ziska och i några afseenden var han en skickligare ledare. rätt

(106)När böhmarnes fiender fingo höra, att den blinde krigaren var död, tänkte de, att de nu hade ett gynsamt tillfälle att återvinna allt hvad de förlorat. Påfven lät nu anställa ett korståg emot hussiterna, och en stor här ryckte åter mot Böhmen, men den led ett förfärligt nederlag. Ett nytt korståg blef utlyst. I alla påfliga länder i Europa samlade man män, penningar och krigsförnödenheter. Stora folkskaror stälde sig under påfvens standar, öfvertygade om att de kätterska hussiterna till sist skulle blifva utrotade. Förvissad om seger, inträngde den ofantligt stora hären i Böhmen. Folket samlade sig åter för att göra motstånd. De två härarne nalkades hvarandra, till dess blott en flod skilde dem åt. De allierade voro mycket öfverlägsna i antal, men i stället för att djärft rycka fram och angripa hussiterna, stodo de såsom förtrollade och stirrade på dem. Då blef hären plötsligen gripen af förskräckelse; den skingrade sig och flydde utan att inlåta sig i något handgemäng alls, liksom om den blifvit förjagad af en osynlig makt. Ett stort antal fiender blefvo dödade af hussiternas här, som förföljde de flyende, och ett rikt byte föll i segrarnes händer, så att kriget riktade böhmarne i stället för att göra dem fattiga. rätt

(107)Några år senare, under en ny påfve, blef åter ett nytt korståg satt i gäng. Såsom förut blefvo män och medel hemtade från alla länder i Europa. Man gjorde stora löften åt dem som ville inlåta sig i detta farliga företag. En hvar, som deltog i detta korståg, skulle få full förlåtelse för de värsta förbrytelser. Alla som dogo i kriget fingo löfte om en rik belöning i himmelen, och de som öfverlefde, skulle skörda ära och rikedom på valplatsen. Man samlade åter en stor här och ryckte in i Böhmen. Hussiternas här flydde, då de närmade sig, och drog sålunda fienden allt längre in i landet, sil. att den ansåg segern redan vara vunnen. Till sist intog Prokopius' här en fast ställning och beredde sig för strid. Fienden upptäckte nu sitt misstag och väntade i sitt läger på angreppet. Då de hörde ljudet af hussiternas annalkande härar, och innan de ännu hade kommit i sigte, föll åter en plötslig förskräckelse öfver dem. Furstar, generaler och soldater kastade sina vapen från sig och flydde i alla riktningar. Den påfliga legaten, som var ledare för infallet, sökte förgäfves att samla sina förskräckta och oordnade trupper. Trots sina ifrigaste ansträngningar, blef han sjelf ryckt med af sina flyende skaror. Nederlaget var fullständigt, och ett ofantligt stort byte föll åter i segrarnes händer. rätt

(107)Sålunda hände det åter, att en stor här, som blef utsänd af Europas mäktigaste nationer - en här af tappre, krigiske män, öfvade och rustade till krig, flydde utan att bruka sina vapen för dem som försvarade en liten, svag nation. Här var en uppenbarelse af Guds makt. Inkräktarne blefvo gripna af en öfvernaturlig fruktan. Han, som förstörde Faraos här i det Röda Hafvet, som dref midjaniternas här på flykten för Gideon och hans 300 män, som på en natt ödelade den stolta assyriska hären: uträckte åter sin hand för att omstörta förtryckarnes makt. "Då skall förskräckelse förskräcka dem der intet förskräckligt är; ty Gud skall förströ deras ben, som lägra sig emot dig. Du skall komma dem på skam; ty Gud förkastar dem." rätt

(107)De påfliga ledarne uppgåfvo nu hoppet om att segra genom våld och togo derför sin tillflykt till list. De ingingo en öfverenskommelse, hvilken lofvade böhmarne samvetsfrihet, men i verkligheten försatte dem under Roms välde. Böhmarne hade nämt fyra punkter såsom vilkor för fred med Rom: Frihet till att predika Bibeln; att både brödet och vinet skulle utdelas till församlingen i nattvarden, samt att modersmålet skulle brukas vid gudstjensten; att presterskapet skulle uteslutas från alla verldsliga ämbeten och från verldslig myndighet; och att de borgerliga domstolarne skulle i fall af förbrytelser hafva rätt till att döma såväl prester som andra. De påfliga myndigheterna gingo slutligen in på att antaga dessa fyra punkter, dock med förbehåll, att kyrkan skulle hafva rätt till att förklara dem och att afgöra deras egentliga betydelse. Man träffade en öfverenskommelse på denna grund, och Rom vann genom förställning och bedrägeri hvad det förgäfves sökt att vinna genom krig. Ty när kyrkan sjelf kunde förklara hussiternas freds artiklar, liksom hon förklarade Bibeln, så kunde hon förvända deras mening till öfverensstämmelse med sina egna afsigter. rätt

(108)Ett stort antal böhmare, som insågo, att detta skulle beröfva dem deras. frihet, ville icke gå in på dessa vilkor. Härigenom uppstodo oenighet och söndring, som ledde till strid och blodsutgjutelser bland dem sjelfva. I denna kamp föll den ädle Prokopius, och med honom försvann Böhmens frihet. rätt

(108)Sigismund, som hade förrådt Huss och Hieronymus, besteg nu Böhmens tron; och utan att fästa afseende vid den ed han hade gifvit, att han skulle försvara böhmarnes rättigheter, skred han till verket att stadfästa den påfliga läran. Men han vann intet genom att tjena Rom. Tjugo år af hans lif hade varit fulla af arbete och faror. Hans härar hade blifvit ödelagda och hans skattkammare uttömd genom en lång och fruktlös kamp, och nu, efter att harva regerat ett år, dog han, lemnande sitt rike i ett sådant tillstånd, att ett borgarkrig var färdigt att utbryta, samt lemnade åt efterverlden ett med vanära brännmärkt namn. rätt

(108)Oroligheter, strider och blodsutgjutelser egde fortfarande rum. Främmande härar inföllo åter i Böhmen, och inte strider fortforo att splittra nationen. De som fasthöllo vid evangelium, blefvo utsatta för en blodig förföljelse. Medan deras förra bröder som slutit fördrag med den romerska kyrkan, insöpo villfarelser, hade de som fasthöllo den gamla tron, förenat sig till en särskild församling och kallade sig" de förenade bröderna." Genom denna handling ådrogo de sig alla klassers fiendskap; men de förblefvo likväl ståndaktiga och orubbliga. Ehuru de blefvo tvungna att söka tillflykt i skogar och grottor, komma de likväl tillsammans för att läsa Guds ord och hålla gudstjenst. rätt

(109)Genom budbärare, som de hemligen hade utskickat till olika främmande länder, fingo de veta, att här och der funnas vänner, som älskade samma sanningar - några i en stad och några i en annan, hvilka, liksom de sjelfva, ledo förföljelse, samt att en gammal församling, hvilken hade Skriften allena till grundval för sin tro, fans till bland Alperna. Denna underrättelse helsades med stor glädje, och de började genast en brefvexling med valdenserna. rätt

(109)Fasta i tron, väntade böhmarne under sin förföljelses natt, i det de vid den mörkaste stunden ännu vände sin blick mot horisonten liksom personer, hvilka bida morgonens inbrytande. "En ond tid hade blifvit deras andel; men de komma i håg de ord, som först uttalades af Huss och sedan upprepades af Hieronymus, att ett århundrade skulle förflyta, innan dagen komme att inbryta. Dessa ord hade samma betydelse för hussiterna, som Josefs ord hade för stammarne, när de vara i träldomshuset: 'Jag dör, och Gud skall visserligen söka eder och föra eder utur detta landet.'" Omkring år 1470 upphörde förföljelsen och sedan kom en tid, under hvilken de hade jämförelsevis god framgång. "Vid slutet af århundradet funnas 200 församlingar af de förenade bröderna i Böhmen och Mähren. Så stort var antalet af dem, som hade undgått eldens och svärdets förödelser och fingo se gryningen af den dag, som Huss hade förutsagt." rätt

nästa kapitel