Luthers skilsmässa från Rom.

(110)Främst bland dem som blefvo kallade till att leda församlingen från påfvedömets mörker till en renare tro, står Martin Luther Luther var den rätte mannen för sin tid. Han var nitisk, ifrig och Gud hängifven. Han kände ingen annan fruktan än gudsfruktan, och erkände ingen annan grund för tron än den Heliga Skrift. Gud utförde genom honom ett stort verk till församlingens reformation och verldens upplysning. rätt

(110)Luther kom från de fattiges leder liksom de förste förkunnarne af evangelium. Han tillbragte sin barndom i en tysk bondes ringa hem. Hans fader arbetade dagligen som en bergsman för att erhålla medel till hans uppfostran. Han önskede, att sonen skulle blifva en jurist; men Gud hade för afsigt att göra honom till en byggmästare i det stora tempel, som så långsamt reste sig genom århundraden. Svårigheter, brister och en sträng uppfostran voro den skola, i hvilken Luther blef beredd för sitt lirs vigtiga mission. rätt

(110)Luthers råder var en man med en stark och verksam anda; han var karaktersfast, ärlig, bestämd och rättfram. Han följde sitt samvetes öfverbevisning, hvilka följder detta än förde med sig. Hans goda omdömesförmåga föranledde honom till att betrakta munkväsendet med misstro. Han blef mycket missnöjd, när Luther utan hans samtycke gick i kloster, och det varade två år, innan fadern blef försonad med sin son, och äfven efter den tiden hyllade han fortfarande samma åsigter. rätt

(110)Luthers föräldrar visade stor omsorg för sina barns uppfostran och utbildning. De sökte att undervisa dem om Guds kunskap och att utöfva kristliga dygder. Fadern bad ofta i sin sons närvaro, att barnet måtte komma i håg Herrens namn och en dag hjälpa till att befordra sanningens sak. Hvarje medel för en moralisk och intellektuel utveckling användes flitigt af dessa föräldrar, så vidt som deras mödosamma lif tillät dem. De voro ifriga och ihärdiga i sina ansträngningar att utbilda sina barn till att lefva ett fromt och nyttigt lif. Deras fasthet och karaktersstyrka föranledde dem ibland till att bruka för stor stränghet; men reformatorn fann sjelf i denna disciplin mer att rosa än att lasta, ehuru han nog visste, att de i några afseenden hade misstagit sig. rätt

(111)Luther sändes tidigt till skolan, der han behandlades med stränghet, ja äfven med våldsamhet. Hans föräldrars fattigdom var så stor, att då han gick från hemmet till skolan, som låg i en annan stad, måste han för en tid söka sitt bröd genom att sjunga från dörr till dörr, och han led ofta hunger. De dystra, vidskepliga religionsbegreppen, som den tiden herskade, fylde honom med fruktan. Han lade sig om aftonen med ett bedröfvadt hjärta och såg framåt till den mörka framtiden med bäfvan och med en ständig förskräckelse vid tanken på Gud som en sträng, oböjlig domare och grym tyrann i stället för som en kärleksfull himmelsk Fader. Men oaktadt det fans så många och stora svårigheter till att göra honom modlös, fortfor likväl Luther att ståndaktigt sträfva framåt mot det höga mål, som han hade beslutat att uppnå - förträfflighet i moral och förstånd. rätt

(111)Han törstade efter kunskap, och hans allvarliga och praktiska karakter ledde honom att söka efter det som var grundligt och. nyttigt, hellre än det som var ytligt och effekteradt. Då han vid aderton års ålder gick till universitetet i Erfurt, var hans ställning mera gynsam och hans utsigter bättre än under hans tidigare år. Hans föräldrar hade genom flit och sparsamhet arbetat sig upp till ett visst välstånd, så att de kunde lemna honom all behöflig hjälp, och förståndiga vänners inflytande hade i någon mån förminskat de dåliga verkningarna af hans tidigare uppfostran. Han studerade nu flitigt de bäste författare och riktade sitt förstånd med deras ypperligaste tankar, så att han gjorde de vises vishet till sin egen. Till och med under den stränga disciplinen af sina förra lärare hade han visat lofvande tecken på framtida utmärkelse; och under gynsamma inflytelser gjorde han hastiga framsteg i inhemtandet af kunskaper. Genom sitt goda minne, sin lifliga inbillningskraft, skarpa omdömesförmåga och stora flit i sina studier vann han snart en plats bland de mest framstående af sina kamrater. Genom intellektuel odling mognade hans förstånd, hans själsförmögenheter upplifvades och hans fattningsförmåga skärptes, hvarigenom han bereddes för lifvets strider. rätt

(112)Herrens fruktan bodde i Luthers hjärta och satte honom i stånd till att vara ståndaktig i utförandet af sina planer samt ledde honom till djup ödmjukhet inför Gud. Han kände ständigt, att han var beroende på Gud, och han uraktlät icke att begynna hvarje dag med bön, medan han i sitt hjärta oupphörligt uppsände en stilla anhållan om vägledning och understöd. Han sade ofta: "Flitigt bedt är mer än hälften studeradt." rätt

(112)När Luther en dag undersökte böckerna i universitetets bibliotek, fann han en latinsk Bibel. En sådan bok hade han aldrig förut sett; han visste ej ens, att den fans till. Han hade förut hört delar aJ evangelierna och brefven uppläsas vid den offentliga gudstjensten, och han antog, att dessa voro hela Guds ord. N u såg han för första gången en hel Bibel. Med blandad fruktan och förundran betraktade han den heliga bokens blad. Med klappande hjärta läste han för sig sjelf, medan han nu och då stannade och utropade: "Ack, om Gud ville låta mig få en sådan bok för min egen." Himlens änglar voro vid hans sida, och ljusstrålar från Guds tron uppenbarade sanningens skatter för hans förstånd. Han hade alltid fruktat för att göra Gud emot; men hans syndiga tillstånd framstod nu klarare för honom än någonsin tillförne. rätt

(112)Hans uppriktiga önskan om att blifva fri från. synden och finna frid med Gud förmådde honom slutligen att gå i kloster och att inviga sig åt munklifvet. Här måste han förrätta det gröfsta arbetet samt tigga från hus till hus. Han var i den åldern, när man mest längtar efter att blifva aktad och ansedd, och detta grofva arbete var mycket kränkande för hans naturliga känslor; men han utstod tåligt denna förödmjukelse, emedan han trodde, att det var nödvändigt på grund af hans synder. rätt

(112)Hvarje ögonblick, som han kunde undvara från sina dagliga pligter, använde han till att studera; han beröfvade sig sjelf . sömn, ja tyckte äfven, att han förslösade de ögonblick han använde vid sin ringa måltid. Framför allt, fann han mycken glädje i ransakandet af Guds ord. Han hade funnit en Bibel, som var fastkedjad vid klostermuren, och han gick ofta till denna. Allt efter som hans öfverbevisning om synd tilltog, sökte han att genom sina egna gerningar erhålla syndaförlåtelse och frid. Han förde en mycket sträng lefnad, sökande att genom fastor. nattvak och gisslingar korsfästa sin onda natur, hvarifrån hans klosterlif ej hade befriat honom. Han undvek icke någon uppoffran för att blifva helig och vinna Guds ynnest. "Sant är det," sade han sedermera, "en from munk har jag varit och höll min orden så strängt, att jag icke kan säga det. Har någonsin en munk kommit till himmelen genom sitt munkväsende, så skulle jag kommit dit. Om det hade räckt mycket längre, hade jag marterat mig sjelf till döds med vaka, bön, läsande och annat arbete." I följd af denna smärtsamma disciplin blef hans kropp försvagad, och han led af krampanfall, från hvilkas inverkan han aldrig fullständigt hemtade sig. Men med alla sina ansträngningar fann hans betungade själ likväl ingen lindring. Han råkade slutligen nästan i förtviflan. rätt

(113)Då det förekom Luther, som om allt vore förloradt, lät Gud en vän och hjälpare åt honom uppstå. Den fromme Staupitz utlade Guds ord för Luther och bad honom se bort från sig sjelf, att upphöra med att tänka på det oändliga straffet för Guds lags öfverträdelse och att se på Jesus, hans Frälsare, som allena kunde förlåta synd. "Kasta dig i din Förlossares armar i stället för att plåga dig sjelf på grund af dina synder, förtrösta på bonarn, på hans lifs rättfärdighet, på hans försonande död. Lyssna till Guds Sons röst. Han blef människa för att gifva dig förvissning om Guds nåd. Älska honom, som har' älskat dig först.' " Sålunda talade denna barmhertighetens budbärare, och hans ord gjorde ett djupt intryck på Luther. Efter att han ofta hade kämpat mot villfarelser, som han länge hade hyst, blef han i stånd till att fatta sanningen, och hans bekymrade själ fick frid. rätt

(113)Luther blef prestvigd samt kallades sedan från klostret till professuren vid universitetet i Wittenberg. Här hängaf han sig åt att studera Bibeln på grundspråken. Han begynte att hålla föreläsningar öfver Bibeln och förklarade psalmerna, evangelierna och epistlarne inför stora folkskaror, som lyssnade med glädje. Staupitz, hans vän och föreståndare, uppmanade honom att bestiga predikstolen och förkunna Guds ord. Luther tvekade; ty han kände sig ovärdig att tala till folket i Kristi ställe. Först efter en lång strid gaf han efter för sin väns enträgna anhållan. Han var redan mäktig i skrifterna, och Guds nåd hvilade öfver honom. Han vann sina åhörares ynnest genom sin vältalighet. Hans klara och kraftiga framställning af sanningen överbevisade deras förstånd, och hans brinnande nit rörde deras hjärtan. rätt

(114)Luther var ännu en trogen son af den påfliga kyrkan, och han hade aldrig tänkt blifva något annat. Gud styrde det sålunda, att han beslöt att besöka Rom. Han företog resan till fots och sökte härberge i klostren under vägen. I ett kloster i Italien blef han mycket förundrad, då han såg den rikedom, prakt och vällefnad, som berskade der. Hafvande en furstlig inkomst, bodde munkarne i präktiga rum, klädde sig i de rikaste och mest dyrbara kläder och frossade vid bord, fullsatta med de mest utsökta rätter. Med plågsam misströstan jämförde Luther denna scen med sitt eget sjelfförsakande och besvärliga Iii. Hans sinne blef förvirradt. rätt

(114)Till slut såg han på afstånd staden på de sju kullarne. Med djup känsla kastade han sig ned på jorden och utropade: "Heliga Rom, jag helsar dig!" Han gick in i staden, besökte kyrkorna, hörde de underbara berättelserna, som prester och munkar upprepade, och utförde alla ceremonier, som fordrades. Öfverallt såg han scener, som fylde honom med förvåning och förfäran. Han såg, att orättfärdighet herskade bland alla klasser af presterskapet. Han hörde opassande skämt från prelaterna och intogs af fasa, när han såg deras förfärliga ringaktning för det heliga äfven under messan. Då han kom i sällskap med munkarne och borgaren a, fick han skåda utsväfningar och vällust; hvart han vände sig, såg han vanhelgande i stället förhelighet. Han skref: "Det är otroligt, hvilka synder och nedrigheter man begår i Rom. Man måste se och höra dem för att kunna tro det. Följaktligen har det blifvit vanligt att säga: Om det fins något helvete, så är Rom bygdt öfver det; det är en afgrund, ur hvilken alla synder utgå." rätt

(114)I en just förut utgifve stadga hade påfven lofvat aflat till en byar, som ville gå uppför" Pilatus' trappa" på sina knän. Man påstod, att det var denna trappa, som vår Frälsare gick nedför, då han lemnade den romerska domsalen, och att den hade på ett övernaturligt sätt blifvit förd från Jerusalem till Rom. Luther besteg andäktigt en dag denna trappa, när plötsligen en tordönsstämma tycktes säga till honom: "Den rättfärdige skall lefva af tro." Han sprang upp på fötterna och lemnade skyndsamt platsen med skam och förskräckelse. Detta skriftställe förlorade aldrig sin makt öfver hans själ. Från den stunden såg han mera klart än någonsin förut bedrägligheten af att förtrösta på mänskliga gerningar för frälsning samt nödvändigheten af en ständig tro på Kristi förtjenst. Hans ögon hade blifvit öppnade och skulle aldrig mera tillslutas för påfvedömets villfarelser. Då han vände sitt ansigte från Rom, vände han också bort sitt hjärta derifrån, och efter den tiden fördes han allt längre bort från den påfliga kyrkan, till dess han alldeles lösryckte sig från den samma. rätt

(115)Efter sin återkomst från Rom blef Luther utnämd till teogie doktor vid universitetet i Wittenberg Nu hade han mera frihet än någonsin förut att egna sig åt den Heliga Skrifts granskning, som han älskade så högt. Han hade högtidligt lofvat att under hela sitt lif sorgfälligt studera och troget predika Guds ord, I stället för påfvens traditioner och lärosatser. Han var icke längre blott en munk eller professor, utan en befullmäktigad förkunnare af Bibeln. Han hade blifvit kallad till herde för att våda Guds hjord, som hungrade och törstade efter sanningen, Han förklarade bestämdt, att de kristne ej skulle antaga någon annan lära än den, som hvilade på den Heliga Skrifts auktoritet. Dessa ord voro riktade mot sjelfva grunden för den påfliga öfverhögheten. De innehöllo reformationens grundprincip. rätt

(115)Luther insåg hvilken fara var förknippad med att upphöja mänskliga teorier öfver Guds ord. Han angrep djärft skolastikernas spekulativa irrläror och bekämpade den filosofi och teologi, som så länge hade haft ett stort inflytande öfver folket. Han förkastade sådana studier icke blott som onyttiga, utan som farliga och sökte att vända sina åhörares tankar bort från filosofernas och teologernas spetsfundigheter till de eviga sanningarna, som profeterna och apostlarne hade förkunnat. rätt

(115)Det budskap, som han framstälde, var mycket dyrbart för de skaror, som med det djupaste intresse lyssnade till hans ord. Aldrig förut hade de hört sådana lärdomar. Det glada budskapet om Frälsarens kärlek samt löftet om syndaförlåtelse och frid genom hans försonande blod fröjdade deras hjärtan och frambragte ett odödligt hopp, I Wittenberg blef tändt ett ljus, hvilket strålar skulle nå till alla delar af jorden och som skulle tilltaga i klarhet till tidens ände. rätt

(116)Men ljus och mörker kunna icke stämma öfverens. Det är en oundviklig strid mellan sanning och villfarelse. Att under stödja och försvara den ena är att angripa och omstörta den andra. Vår Frälsare förklarade sjelf: "Jag har icke kommit för at sända frid utan svärd.” Några år efter reformationens begynnelse sade Luther: "Gud leder icke, utan drifver mig framåt. Jag är icke herre öfver mina egna handlingar. Jag skulle gerna vilja lefva i ro men är kastad midt uti oroligheter och uppror.” Tiden hade nu kommit, att han skulle blifva indragen i striden. rätt

(116)Den romerska kyrkan hade gjort Guds nåd till en handelsvara. Vexlarenas bord voro uppstälda bredvid hennes altare, och ropen af dem som köpte och sålde, skallade i lufen. Under föregifvande af att samla medel till att bygga St, Peterskyrkan i Rom blefvo aflatsbref offentligen till salu af påfvens delegater. Ett tempel att hålla gudstjenst uti skulle byggas för penningar, som anskaffats genom förbrytelser, Dess hömsten skulle läggas med orättfärdighetens lön. Men de samma medel som Rom brukade till sin egen förstoring, framkallade det största olycksslaget för dess makt och storhet. Det var detta, som uppväkte de mest beslutsamma och framgångsfulla fienderna till påfvedömet och föranledde den strid, som skakade den påfliga tronen och satte den tredubbla kronan på påfvens hufvnd i fara. rätt

(116)Tetzel den äbetsman som blifvit utnämd till att förestå aflatskrämeriet, var funnen skyldig till de lågaste förbrytelser mot samfundet och mot Guds lag. Men han hade undgått det straff, som hans lastre förtjenade, och blev nu anstäld till att främja påfvens vinningslystna och samvetslösa planer. Med stor fräckhet upprepade han de värsta lögner och berättade underbara historier för att bedraga det okunniga, lättrogna och vidskepliga folket, Om de hade haft Guds ord, skulle de icke sålunda harva blifvit bedragna, Bibeln hade frånhållits dem för att hålla dem under påfvedömets kontroll, att dess äregiriga ledares makt derigenom måtte stärkas och deras rikedom ökas. rätt

(117)När Tetzel kom till en stad, gick en förelöpare framför honom och kungjorde: "Guds och den helige Faderns nåd är utanför edra portar," och folket helsade denne gudsbespottare och hycklare välkommen, som om han varit Gud sjelf, hvilken hade kommit ned från himmelen. Den skamlösa handeln egde rum i kyrkan, och Tetzel gick upp på predikstolen samt prisade aflaten såsom Guds mest värdefulla gåfva. Han förklarade, att i kraft af hans aflatsbref kunde alla de synder, som kuparen sedermera önskade att begå, förlåtas honom, och att icke ens ånger var nödvändig. Ja, mera än detta, han försäkrade sina åhörare, att dessa aflatsbref hade makt till att frälsa icke blott de lefvande, utan äfven de döde, att så snart penningarne klingade i hans kista, så skulle den själ, som de betalade för, springa ur skärselden och fara upp till himmelen. rätt

(117)När trollkarlen Simon erbjöd apostlarne penningar för att få makt till att göra underverk, svarade Petrus honom: "Fördömd vare du och dina penningar, emedan du trodde, att du kunde förvärfva Guds gåfva för penningar!" Men Tetzels anbud blef med begärlighet antaget af många tusen. Guld och silfver strömmade till hans penningckista, Den frälsning, som kunde köpas för penningar, erhölls lättare än den som fordrade ånger, tro och en kraftig ansträngning för att motstå och öfvervinna synden. rätt

(117)Läran om aflaten hade blifvit bekämpad af lärde och fromme män i den katolska kyrkan, och det fans många, som icke satte någon tro till påståenden, hvilka voro så stridande mot både förnuftet och Bibeln, Ingen prelat vågade upplyfta sin röst emot denna skändliga handel; men människorna blefvo oroliga i sina sinnen, och många frågade ifrigt om icke Gud genom ett eller annat redskap ville rensa sin församling. rätt

(117)Ehuru Luther ännu var en sträng papist, blef han likväl in, tagen af fasa öfver dessa aflatskrämares hädiska förmätenhet, Många i hans egen församling hade köpt aflatsbref, och det vade icke länge, förrän de komma till honom, bekände sina många synder och väntade att få aflösning, icke emedan de voro botfärdiga och önskade att omvända sig, utan på grund af sitt aflatsbref. Luther vägrade att gifva dem aflösning och undervisade dem, att om de icke ångrade och omvände sig, skulle de omkomma i sina synder. Under stort bryderi gingo de till Tetzel och beklagade sig för honom, att deras biktfader icke ville erkänna hans aflatsbref; och några fordrade djärft, att deras penningar skulle återlemnas till dem. Munken blef mycket förbittrad häröfver. Han uttalade de mest förfärliga förbannelser, lät uppresa bål på torgen i städerna samt förklarade, att han hade befallning från påfven att bränna de kättare, som dristade sig till att göra invändningar mot hans allraheligaste aflatsbref. rätt

(118)Luther begynte nu frimodigt sitt verk som sanningens förfäktare. Hans röst hördes från predikstolen i en innerlig, högtidlig varning. Han framstälde för folket syndens förderfliga natur och lärde det, att människan kunde omöjligen genom sina egna gerningar förminska dess skuld eller undgå dess straff. Intet annat än bättring till Gud och tro på Kristus kan frälsa syndare. Kristi nåd kan icke köpas; den är en fri gåfva. Han rådde folket att icke köpa aflat, utan att i tro se upp till den korsfäste Förlossaren. Han omtalade sin egen smärtsamma erfarenhet, i det han förgäfves sökte att erhålla frälsning genom sjelfförnedring och botöfningar, och han försäkrade sina åhörare, att han fann frid och glädje endast genom att se bort från sig sjelf och tro på Kristus. rätt

(118)Enär Tetzel likväl fortsatte med sin handel och sina vanhedenliga anspråk, beslöt Luther att framlägga en kraftigare protest emot detta skriande missbruk. Ett tillfälle yppade sig snart. I Wittenbergs slottskyrka funnas många reliker, som visa des för folket på vissa helgedagar, och man gaf full syndaförlåtelse åt alla, som då besökte kyrkan och bekände sina synder. Följaktligen begaf folket sig i stora skaror dit på dessa dagar. En af de förnämsta af dessa högtider, allhelgonadagen, närmade sig. Den föregående dagen gick Luther till kyrkan, der redan stora skaror höllo på att församlas, och uppslog på dörren 95 teser eller satser emot läran om aflat. Han förklarade sig villig att försvara dessa satser vid universitetet den följande dagen emot alla, som ville bestrida dem. rätt

(118)Hans satser ådrogo sig allmän uppmärksamhet. Man läste dem om och om igen och upprepade dem öfverallt. Det blef en stor rörelse vid universitetet och i hela staden. Dessa satser visade, att hvarken påfven eller någon annan människa hade erhållit makt till att förlåta synder och att efterskänka deras straff. Hela aflatssystemet var ett gyckelspel, ett konstgrepp, hvarigenom man sökte att utpressa penningar af folket genom att vädja till dess öfvertro - ett sataniskt påfund för att ödelägga de själar, som litade pli. hans lögnaktiga anspråk. Han visade äfven tydligt, att Kristi evangelium är församlingens dyrbaraste skatt, och att Guds nåd, som deruti uppenbaras, gifves fritt till alla som söka den genom omvändelse och tro. rätt

(119)Luther uppfordrade sina motståndare till diskussion rörande dessa satser; men ingen vågade antaga utmaningen. De frågor han framstälde utbredde sig på några dagar öfver hela Tyskland, och inom några veckor voro de kända öfver hela kristenheten. Många gudfruktiga katoliker, som hade sett och beklagat den förfärliga orättfärdigheten, som herskade i kyrkan, men icke hade förstått huru de skulle kunna hämma dess utbredande, läste dessa satser med stor glädje och erkände i dem Guds röst. De kände inom sig sjelfva, att Herren nådigt hade uträckt sin hand för att hejda den ström af förderf, som utgick från den påfliga stolen och tilltog med stor hastighet. Furstar och öfverhetspersoner gladde sig hemligen, att den förmätna makt, som förnekade, att någon hade rätt till att återkalla dess beslut, skulle begränsas. - rätt

(119)Men den vidskepliga mängden, som älskade synden, för skräektes öfver att de spetsfundigheter, som hade lugnat dess fruktan, blefvo bortskaffade. Listiga andlige, som blefvo förhindrade uti att beskydda förbrytelser och sågo, att deras vinning stod i fara, blefvo förbittrade och samlade sig till att försvara sina anspråk. Luther måste hålla stånd mot bittra anklagare. Några beskylde honom för att hafva handlat förhastadt och enligt ögonblickets ingifvelser. Andra beskylde honom för trotsighet och påstodo, att han icke var ledd af Gud, utan att hans handlingar härflöto från stolthet och förmätenhet. Han svarade: "Hvem vet icke, att man kan sällan framkomma med, en ny idé utan att hafva något utseende af stolthet och utan att blifva anklagad för att väcka strid. Hvarför blefva Kristus och! alla martyrena dödade? - Emedan de syntes stolt förakta sin tids vishet, samt framstälde nya sanningar utan att först råd. fråga dem som försvarade de gamla åsigterna." rätt

(120)Han försäkrade vidare: "Hvad jag gör, kan icke uträttas genom mänsklig klokhet, utan genom Guds råd. Om detta verk är af Gud, hvem kan då hindra det? Men om det icke är af Gud, hvem kan då främja det? Icke min vilja, icke deras, icke vår, utan din vilja ske, helige Fader, som är i himmelen." rätt

(120)Fastän Luther hade blifvit påverkad af Guds Ande till att begynna sitt verk, skulle det likväl icke genomföras utan stor kamp. Hans fienders smädelser, deras falska framställning af hans afsigter och deras orättvisa, ondskefulla anmärkningar om hans kar akter och bevekelsegrunder hopades på honom såsom en öfversvämmande flod; och det var icke utan verkan. Han hade varit viss på, att folkets ledare, både i församlingarna och i skolorna, med glädje skulle förena sig med honom i hans ansträngningar för att frambringa en reformation. Upp. muntrande ord från höga ämbetsmän hade ingifvit honom glädje och hopp. Han hade redan haft en aning om, att en ljusare dag skulle uppgå för församlingen. Men uppmuntringen hade blifvit utbytt mot klander och fördömelse. Många högt ansedda män både i kyrkan och staten voro öfvertygade om hans tesers riktigliet; men de insågo snart, att emottagandet af dessa sanningar skulle medföra stora förändringar. Att upplysa och omvända folket skulle i verkligheten vara att undergräfva den katolska kyrkans myndighet, att hämma de tusentals strömmar, som nu flöto till hennes skattkammare och derigenom betydligt inskränka de påfliga ledarnes omåttlighet och lyx. Vidare, att lära folket att tänka och handle som ansvariga väsenden och att förtrösta på Kristus allena för frälsning, skulle omstörta påfvens tron och slutligen deras egen myndighet. Af detta skäl förkastade de den kunskap, som Gud erbjöd dem, och intogo en fiendtlig ställning mot sanningen och mot Kristus, i det de motsatte sig den man, som Gud hade sändt för att upplysa dem. rätt

(120)Luther bäfvade, når han såg på sig sjelf - en enda man, som uppsatte sig emot jordens mäktigaste herrar. Han tviflade ibland på om han verkligen hade blifvit ledd af Gud till att motsätta sig kyrkans myndighet. Han skref: "Hvem var jag, att jag skulle motstå hans majestät påfven, inför hvilken jordens konungar och hela verlden bäfvade ?" "Ingen kan fatta hvad jag led under de första två åren och hur djupt jag sjönk i nedslagenhet, ja till och med förtviflan." Men Gud lät honom icke blifva alldeles modlös. När mänskligt understöd fattades så han upp till Gud allena och lärde, att han med fullkomlig trygghet kunde stödja sig på Guds allsmäktiga arm. rätt

(121)Luther skref till en vän af reformationen: "Vi kunna icke lära att förstå Skriften hvarken genom granskning eller stort förstånd. Derför är det din allra första pligt att begynna med bön. Bed Herren om, att han i sin store barmhertighet täckes gifva dig en rätt uppfattning af hans ord. Det fins ingen annan uttolkare af ordet än den, som sjelf är ordets författare, såsom han säger: 'De skola alla varda lärda af Gud.' Hoppas intet af din forskning och ditt förstånds styrka, utan förtrösta blott på Gud och hans Andes ledning. Tro den som har sjelf försökt denna sak." Här är en lärdom af stor vigt för dem, som känna sig vara kallade af Gud till att framställa vår tids allvarliga sanningar för andra. Dessa sanningar skola uppväcka satans fiendskap. och de människors hat, hvilka älska de fabler han har uppfunnit. I striden med de onda makterna behöfva vi något mera än ett kraftigt förstånd och en mänsklig vishet. rätt

(121)När fienderna hänvisade till bruk och traditioner eller till påfvens påståenden och myndighet, så gick Luther dem till mötes med Bibeln och icke med något annat. Här fans ett vittnesbörd, som de icke kunde motsäga; derför ropade vidskepelsens och de döda formernas slafvar på hans blod, likasom judarne hade ropat på Kristi blod. "Han är en kättare," ropade de romerske svärmarena; "det är synd att låta honom lefva en timme längre! Bort med honom till schavotten, strax! " Men Luther föll likväl icke ett byte för deras raseri. Gud hade ett verk för honom att utföra, och himmelens änglar blefvo sända att beskydda honom. Många, som hade erhållit det dyrbara ljuset från Luther, blefvo emellertid föremål för satans vrede och ledo frimodigt martyrdöden för sanningens skull. rätt

(121)Luthers lära väckte uppmärksamhet bland tänkande personer öfverallt i Tyskland. Från hans predikningar och skrifter utgingo ljusstrålar, som väckte och upplyste många tusen. En lefvande tro trädde i stället för det döda formväsendet, som församlingen så länge hade fasthållit. Folket förlorade dagligen förtroendet till den katolska vidskepelsen; de binder, som kommo af fördomar, gåfvo vika. Guds ord, enligt hvilket Luther pröfvade hvarje lära och hvarje påstående, var likt ett tveeggad svärd som skar igenom till folkets hjärtan. Öfverallt uppväcktes en längtan efter andligt framåtskridande. Öfverallt visade sig en sådan hunger och törst efter rättfärdighet, att man ej hade sett något liknande under århundraden. Folkets uppmärksamhet som så länge varit riktad på mänskliga ceremonier och Jordiska medlare, riktades nu under ånger och tro på Kristus och honom korsfäst. rätt

(122)Det stora intresset bland folket uppväckte ännu mera de påfliga myndigheternas fruktan. Luther blef stämd att infinna sig i Rom för att svara på beskyllningar för katteri. Denna befallning fylde hans vänner med förskräckelse. De visste väl hvilken fara hotade honom i den förderfvade staden, som redan var drucken af Jesu martyrers blod. De protesterade emot hans resa till Rom och begärde, att han skulle förhöras i Tyskland. rätt

(122)Det blef slutligen anordnad t sålunda, och en påflig legat blef tillsatt att höra hans sak. I de instruktioner, som påfven meddelade denne ämbetsman, var Luther redan förklarad för en kättare. Denna legat blef derför ålagd att anföra klagomål mot honom och bringa honom till underkastelse utan uppskof. Om han hölle fast vid sin lära, och legaten icke kunde gripa hans person, så skulle han hafva makt till att sätta ett pris på hans hufvud på alla platser i Tyskland samt att utrota, förbanna och bannlysa alla hans anhängare. För att kunna helt och hållet utrota detta förderfliga kätteri ålade påfven vidare sin legat att bannlysa alla, huru högt de än stodo i kyrkan eller staten, med undantag af kejsaren, hvilka försummade att gripa Luther och hans anhängare samt öfverlemna dem åt Roms hämd. rätt

(122)Detta uppenbarade påfvedömets verkliga anda. Icke ett spår af kristliga grundsatser eller ens mänsklig rättvisa fins i hela dokumentet. Luther uppehöll sig på ett långt afstånd från Rom; han hade ej något tillfälle att förklara eller försvara sin ståndpunkt. Men innan hans sak blifvit undersökt, blef han utan vidare förklarad för en kättare; och han blef förmanad, anklagad, dömd och fördömd på en dag, och det af honom. som kallde sig den helige fadern, den ende ofelbare domaren i kyrkan och staten. rätt

(122)Vid denna tid, då Luther hade så stort behof af en uppriktig väns sympati och råd, sände Guds försyn Melanchton till Wittenberg. Melanchton var ung, anspråkslös och tillbakadragen i sitt uppförande; detta tillsammans med hans sunda omdömesförmåga, stora kunskap och intagande vältalighet tillika med en ren och uppriktig karakter tillvunna honom allmän beundran och aktning. Han utmärkte sig icke mindre genom sitt saktmodiga sinnelag än genom sina lysande talanger. Han blef snart en ifrig evangelii lärjunge samt Luthers mest pålitlige vän och aktade medarbetare. Hans saktmodighet, försigtighet och noggrannhet passade väl i förening med Luthers mod och ifver. Deras samverkande gaf reformationen mera styrka och blef en källa till stor uppmuntran för Luther. rätt

(123)Det blef anordnadt, att förhöret skulle hållas i Augsburg, och reformatorn tillryggalade vägen dit till fots. Många hyste en allvarlig fruktan för honom. Man hade öppet hotat att gripa och mörda honom på vägen; hans vänner båda honom att icke sålunda sätta sitt lir i fara. De uppmanade honom äfven att lemna Wittenberg en tid och söka tillflykt bland dem, som gerna skulle beskydda honom; men han ville icke lemna den ställning, i hvilken Gud hade satt honom. Han måste fortfarande troget försvara sanningen trots de stormar, som rasade emot honom. Han sade: "Jag är liksom Jeremias, en man, hvilken utsättes för strid och motsägelser. Men ju mera de föröka sina hotelser, desto mera föröka de min glädje. . . . De harva redan sönderrifvit min ära och mitt goda namn. Allt jag har qvar, är min eländiga kropp; låt dem också taga den, så skola de förkorta mitt lif några timmar. Men de skola likväl icke få min själ. Den som beslutar sig att framställa Kristi ord för verlden, måste förvänta döden hvarje stund." rätt

(123)När den påfliga legaten fick veta, att Luther ankommit till Augsburg, blef han mycket glad. Det tycktes, som om den besvärlige kättaren, hvilken hade väckt hela verldens uppmärksamhet, nu var i Roms makt, och legaten beslöt att icke låta honom undkomma. Reformatorn hade uraktlåtit att skaffa sig ett lejdebref. Hans vänner uppmanade honom att icke infinna sig hos legaten utan ett sådant, och de sjelfva åtaga sig att anskaffa det af kejsaren. Legaten hade för afsigt att tvinga Luther om möjligt till att återkalla eller, i händelse detta misslyckades, att föra honom till Rom och låta honom undergå samma öde, som drabbade Huss och Hieronymus. Han sökte derför genom sina biträden att förmå Luther att inställa sig utan lejdebref och förlita sig på legatens barmhertighet. Men detta vägrade han bestämdt att göra. Han infann sig icke hos det påfliga sändebudet, förrän han hade erhållit detta dokument, som försäkrade honom om kejsarens beskydd. rätt

(124)Papisterna hade listigt beslutat att söka vinna Luther genom att visa sig vänliga. I sina samtal med honom, visade legaten sig mycket nedlåten och förekommande; men han fordrade, att Luther obetingadt skulle underkasta sig kyrkans myndighet och återkalla hvarje punkt af sin lära utan argument eller invändning. Han hade icke rätt uppfattat den mans karakter, med hvilken han hade att göra. Luther svarade, att han hade stor aktning för kyrkan och kärlek till sanningen, samt att han var beredvillig att svara på alla invändningar mot det som han lärde, och att han ville framlägga sina läromeningar för vissa ledande universitet för 'att af dem afgöras. Men på samma gång protesterade han emot kardinalens förfaringssätt, när denne uppmanade honom att återkalla, innan han hade bevisat, att Luther hade orätt. rätt

(124)Det enda svar han fick var: "Återkalla, återkalla!" Reformatorn visade, att hans påståenden understöddes af Skriften, samt förklarade bestämdt, att han icke kunde öfvergifva sanningen. Legaten, som icke kunde besvara Luthers argument, öfverhopade honom med en ström af beskyllningar och stickord såväl som smicker, blandad med citater ur traditionerna och fädernas tal, samt gaf icke reformatorn något tillfälle att tala. När Luther såg, att sammankomsten ej skulle leda till något af. görande resultat, om den fortsattes på detta sätt, begärde han att få framställa sitt svar skriftligen, hvilket ogerna beviljades honom. rätt

(124) ”När man kan göra detta," skref han till en vän, "har den förtryckte en dubbel fördel; för det första kan det som nedskrifves framläggas för andras afgörande; och för det andra har man bättre tillfälle att väcka fruktan, om icke samvetet, hos en förmäten, pladdrande despot, som annars kufvar oss genom sitt öfvermodiga språk." Vid det nästa mötet framstälde Luther en klar, innehållsrik och kraftig utläggning af sina åsigter, hvilken han understödde med många citater ur Skriften. Denna afhandling uppläste han högt, hvarefter han lemnade den till kardinalen, som likväl kastade den föraktligt åt sidan, i det han förklarade, att den innehöll blott en mängd intetsägande ord och ändamålslösa anföranden. Luther, som nu kände sig uppeldad, gick derpå den öfvermodige prelaten till mötes på hans egen mark - kyrkans traditioner och lärosatser - och omstörtade fullkomligt hans förmätna antaganden. rätt

(125)När prelaten såg, att Luthers framställning icke kunde motsägas, förlorade han all sjelfbeherskning och utropade i vrede: "Återkalla, annars skall jag sända dig till Rom och der inställa dig för domare, som blifvit förordnade att taga hand om din sak. Jag skall bannlysa dig och alla dina anhängare samt alla som någonsin skola understödja dig, jag skall utkasta dem ur för. samlingen." Och han sade slutligen med en öfvermodig och vred stämma: "Återkalla, eller kom icke mer inför mig." rätt

(125)Reformatorn aflägsnade sig genast i sällskap med sina vänner och tillkännagaf derigenom tydligt, att man ej kunde förvänta någon återkallelse af honom. Detta var icke, hvad kardinalen hade haft i sigte. Han hade inbillat sig, att han kunde skrämma Luther till återkallelse genom att injaga fruktan hos honom. Nu, då han var ensam med sina anhängare, såg han än på den ena och än på den andra med största grämelse öfver det oväntade misslyckandet af sina planer. rätt

(125)Luthers bemödanden vid detta tillfälle voro icke utan goda följder. Den stora församlingen, som var tillstädes, hade läglighet till att jämföra de två männen och att sjelfva döma om den anda, som besjälade dem, såväl som om deras olika ståndpunkters styrka och sanningsenlighet. Hvilken betecknande motsats! Reformatorn framstod i enkelhet och ödmjukhet; han förlitade sig ståndaktigt på Guds styrka, ty han hade sanningen på sin sida. Påfvens representant deremot var befallande, stolt och obillig samt anförde icke ett enda bevis från Bibelns och dock ropade han häftigt: "Återkalla, eller du skall sändas till Rom för att straffas! " rätt

(125)Oaktadt Luther hade erhållit ett lejdebref, uppgjorde likväl katolikerna planer för att gripa och fängsla honom. Hans vänner påyrkade, att enär det ej vore till någon nytta för honom att längre uppehålla sig der, borde han återvända till Wittenberg utan uppskof, och de uppmanade honom att .vara ytterst försigtig att dölja sina afsigter. Han lemnade derför Augsburg före dagningen till häst, ledsagad endast af en vägvisare, som magistraten förskaffat honom. Med många dystra aningar drog han hemligt åstad genom mörka och tomma gator. Vaksamma och grymma fiender uppgjorde planer att förgöra honom. Skulle han undkomma de snaror, som man gjorde i ordning för honom? Dessa ögonblick voro fulla af bekymmer och innerlig bön. Han kom till en liten port i stadsmuren. Man öppnade den för honom; han och hans ledsagare drogo obehindradt ut genom den. När flyktingarne kommit utom staden, påskyndade de sin flykt; och innan legaten fått kunskap om Luthers af tåg, var han bortom sina förföljares område. Satan och hans utskickade hade lidit ett nederlag. Den man, som de trodde sig hafva i sin makt, var borta, undsluppen såsom fogeln ur fogelfängarens snara. rätt

(126)Då legaten fick höra, att Luther undkommit, blef han öfverväldigad af förvåning och vrede. Han hade väntat att erhålla stor ära för sin vishet och bestämdhet i behandlingen af denne fridsstörare i kyrkan; men han kände sig sviken i sina förhoppningar. Han gaf sin vrede luft i ett bref till kurfursten Fredrik i Sachsen, hvari han bittert fördömde Luther och fordrade, att Fredrik skulle sända reformatorn till Rom eller förvisa honom från Sachsen. rätt

(126)Till svar framhöll Luther, att legaten eller påfven skulle med Skriften visa honom hans villfarelse, och han lofvade på det högtidligaste sätt att återkalla sin lära, om de kunde visa, att den var stridande mot Guds ord; och han uttryckte sin tacksamhet mot Gud för att han blef aktad värdig att lida i en så helig sak. rätt

(126)Kurfursten hade ännu blott en inskränkt kännedom om reformationens trossatser; men Luthers ord hade genom sin uppriktighet, kraft och klarhet gjort ett djupt intryck på honom; och till dess man kunde bevisa, att reformatorn hade orätt, beslöt Fredrik att taga honom under sitt beskydd. Till genmäle på legatens fordran skref han: "Alldenstund doktor Martin har uppträdt inför eder i Augsburg, borde ni vara tillfredsstäid. Vi förväntade icke, att ni skulle söka tvinga honom att återkalla, utan att hafva öfverbevisat honom om hans villfarelser. Ingen af de lärde männen i vårt furstendöme har uppgifvit, att Martins lära. är gudlös, okristlig eller kättersk. Vi måste derför afslå både att sända Luther till Rom och att förvisa "honom ur våra stater." rätt

(127)Kurfursten insåg, att de grundsatser", som skulle hindra. det moraliska förderfvet, blefvo allmänt föraktade. Man hade behof af en stor reformation. De invecklade och kostbara anordningar, genom hvilka man undertryckte brott och bestraffade dem, skulle icke behöfvas, om människorna blott ville erkänna och lyda Guds fordringar och ett upplyst samvetes röst. Han såg, att Luther verkade för att nå detta mål, och han fröjdade sig hemligen öfver, att många i församlingen kommo under ett bättre inflytande. rätt

(127)Han såg äfven, att Luther som professor vid universitetet gjorde ovanligt stor framgång. Endast ett år hade förflutit, sedan reformatorn uppslog sina teser på slottskyrkan; men antalet pilgrimer, som nu besökte kyrkan på allhelgonadagen, var betydligt mindre än förut. Den katolska kyrkan hade förlorat offer och tillbedjare, men deras plats intogs af en annan klass, som nu kom till Wittenberg - icke pilgrimer för att tillbedja hennes reliker, utan studenter för att fylla hennes lärosalar. Luthers skrifter hade öfverallt uppväckt ett nytt intresse för elen Heliga Skrift, och icke blott från alla delar af Tyskland, utan äfven från andra länder strömmade studenter till universitetet. Unge män, som för första gången sågo Wittenberg, brukade "lyfta sina händer mot himmelen och tacka Gud, emedan han hade låtit sanningens ljus lysa från Wittenberg, liksom i forna tider från Sions berg, så att det kunde framtränga till de mest aflägsna länder." rätt

(127)Luther var ännu blott delvis omvänd från katolicismens villfarelser. Men allt efter som han jämförde den Heliga Skrift med de påfliga påbuden och förordningarna, intogs han af förundran. Han skref: "Jag läser påfvens dekretaler, och. : . jag vet icke om påfven är antikrist sjelf eller hans apostel, så falskt framställes, ja äfven korsfästes Kristus i dem.” Likväl var Luther på denna tid ännu en anhängare af den romerskkatolska kyrkan, och hade icke tänkt på, att han någonsin skulle skiljas från dess samfund. rätt

(127)Reformatorns lära och skrifter utbredde sig till hvarje folk i kristenheten. Verket sträckte sig till Schweiz och Holland. Kopior af hans skrifter funno väg till Frankrike och Spanien. I England emottog man hans lärosatser som lifvets ord. Sanningen utbredde sig äfven till Belgien och Italien. Många tusen vaknade upp ur sin dödslika dvala till glädje och hopp i trons lif. rätt

(128)Rom blef allt mer förbittradt öfver Luthers angrepp, och några af hans fanatiske motståndare - bland dessa voro doktorer vid katolska universitetet - försäkrade, att den som sloge ihjäl den upproriske munken, vore utan synd. En främling med en pistol gömd under sin kappa närmade sig en dag reformatorn och frågade honom hvarför han gick sålunda allena. "Jag är i Guds händer," svarade Luther, "han är min hjälp och min sköld. Hvad kunna människor göra mig?" När främlingen börde dessa ord, blef han blek och flydde, som om han hade sett himmelens änglar. rätt

(128)Rom hade fast beslutat att förgöra Luther; men Gud var hans beskyddare. Hans lärosatser afhandlades öfverallt – i kloster och hyddor, i adelsmännens slott, vid universiteten, i konungarnes palatser; och ädle män uppstodo öfverallt för att understödja hans bemödanden. rätt

(128)Ungefär vid denna tid hade Luther läst Russ' arbeten och funnit, att den böhmiske reformatorn hyllade den stora sanningen om rättfärdiggörelse genom tron, som han sjelf sökte försvara och lära. "Vi hafva alla," sade Luther, "Paulus, augustinus och jag sjelf, varit hussiter utan att veta det." "Gud skall säkert straffa verlden," fortfor han, "derför att den sökte bränna sanningen, som ett hundra år sedan predikades för den." rätt

(128)I en böneskrift till Tysklands kejsare och adel för en reformation i kristendomen skref Luther angående påfven: "Det är fasligt att se honom, som kallas Kristi ställföreträdare, uppvisa en större prakt än någon kejsare. Ar detta att representera den fattige och föraktade Jesus eller den ödmjuke St. Petrus? Påfven, säga de, är verldens herre. Men Kristus, hvilkens ställföreträdare han berömmer sig af att vara, sade: 'Mitt rike är icke af denna verlden.' Kan en ställföreträdares herravälde sträcka sig längre än hans herres?" rätt

(128)Om universiteten skref han sålunda: "Jag fruktar mycket, att man skall inse, att universiteten äro breda portar, som föra till helvetet, så framt man icke der omsorgsfullt bemödar sig att uttolka den Heliga Skrift och inprägla den i de unges sinnen. Jag räder ingen att sända sina barn dit, der den Heliga Skrift icke betraktas såsom lefnadsregel. Hvarje läroanstalt, i hvilken man ej sorgfälligt granskar Guds ord, måste blifva förderfvad." rätt

(129)Denna böneskrift blef snart bekant öfver bela Tyskland och utöfvade ett stort inflytande öfver folket. Hela nationen blef väckt, och många personer samlade sig omkring reformationens standar. Luthers motståndare, som kände en häftig längtan efter hämd, uppmanade påfven att taga afgörande åtgärder mot honom. Man beslöt, att hans lärosatser skulle genast fördömas. Man beviljade reformatorn och hans anhängare en tid af 60 dagar, efter hvilken de alla skulle bannlysas, om de icke återkallade. rätt

(129)Detta var en förfärlig tid för reformationen. Roms bannlysningsbullor hade under århundraden injagat fruktan hos mäktige monarker; de hade förorsakat elände och förödelse i stora konungariken. De som vara föremål för bannlysningen, blefvo betraktade med fruktan och afsky; de fingo ej umgås med sina medmänniskor och blefvo behandlade som banditer, hvilka borde utrotas från jorden. Luther var icke blind för den storm som var i begrepp att bryta lös öfver honom; men han stod fast och förlitade sig på Kristus såsom sin hjälp och sin sköld. Med en martyrs tro och frimodighet skrot han: " Jag vet icke hvad som snart skall hända, ej beller bekymrar jag mig derom." "Hvar helst detta slag än når mig, fruktar jag likväl icke. Icke så mycket som ett bIa!! faller till jorden utan vår himmelske Faders vilja. Hur mycket mera skall han då hafva omsorg fur oss! Det är en ringa sak att dö för ordet, enär det Ord, som blef kött för oss, sjelf dog. Om vi dö med honom, skola vi ock lefva med honom, och när vi gå igenom hvad han bar gått igenom före oss, skola vi vara, der han är, och alltid bo bos honom." rätt

(129)När Luther erhöll påfvens bulla, sade han: "Jag föraktar dem och sätter mig emot den, emedan den är orättfärdig och falsk Det är Kristus sjelf, som är fördömd i den." "Jag gläder mig öfver utsigten att få lida för den bästa sak. Jag känner redan större frihet; ty pg vet nu, att påfven är antikrist, och att hans tron är satans egen tron." rätt

(129)Påbudet från Rom var likväl icke utan verkan. Fängelse, tortyr och svärd voro mäktiga vapen till att påtvinga lydnad. De svage och vidskeplige bäfvade inför påfvens bulla, och på samma gång som man allmänt hyste sympati för Luther, tyckte likväl många, att lifvet var alltför kärt att våga det för reformationens sak. Allt tycktes utpeka, att reformatorns arbete närmade sig sitt slut. rätt

(130)Men Luther var ännu oförfärad. Rom hade utslungat sina förbannelser emot honom, och verlden såg på, ej betviflande, att han skulle omkomma eller tvingas till att gifva vika. Men han kastade förkastelsedomen tillbaka på kyrkan sjelf med förfärlig kraft samt tillkännagaf offentligen sitt beslut att lemna henne för evigt. I närvaron af en stor skara studenter, professorer och borgare ur alla klasser uppbrände Luther påfvens bulla samt hans kyrkolagar dekretaler och vissa skrifter, i hvilka den påfliga makten försvarades. "Genom att bränna mina böcker," sade han, "hafva mina fiender varit i stånd att göra sanningens sak förhatlig hos några personer samt att förderfva själar; af detta skäl bränner jag äfven deras böcker. En svar kamp har just börjat. Hitintills har jag lekt med påfven, nu för jag ett öppet krig emot honom. Jag började detta verk i Guds namn, det skall afslutas utan mig och genom hans kraft.” rätt

(130)Till fienderna som hånade honom på grund af hans saks svaghet, gaf Luther detta svar' "Hvem vet om icke Gud har valt och kallat mig till att utföra detta behöfliga verk, och om icke desse pratmakare borde frukta, att de, när de förakta mig, förakta Gud sjelf? De säga, att jag är allena; men jag säger nej, ty Jehova är med mig. Enligt deras mening var Moses allena vid af tåget från Egypten, Elias var allena under konung Ahabs regering, Esaias var allena i Jerusalem, Heseklel var allena i Babylon, Hör detta, o Rom! Gud utvalde aldrig till profet hvarken öfverstepresten eller någon annan framstående personlighet utan han valde hellre ringe och föraktade man, en gång till och med fårherden Amos. Under hvarje tidsålder hafva gudfruktige män varit tvungna att tillrättavisa konungar, furstar, affällige prester och verldsvisa personer med fara för sina egna lif." "Jag säger ej att äfven jag säger att de borde frukta, just derför att Jag ar ensam, medan förtryckaren har på sin sida antal, ståndsklasser, rikedom och falska dokument. Ja, jag är ensam; men jag känner mig lugn, emedan jag har Guds ord på min sida; och de som berömma sig af sitt stora antal, hafva likväl icke denna makt, som är störst af alla, med sig." rätt

(131)Det var likväl icke utan en förskräcklig inte strid, som Luther beslöt att slutligen skilja sig från kyrkan. Ungefär vid denna tid skref han: "Jag känner mer och mer hvarje dag huru svårt det är att skilja sig vid de samvetsbetänkligheter, som man har insupit i barndomen. Ack, huru svårt det syntes för mig, fastän jag hade Skriften på min sida, att anse mig vara berättigad till att ensam motsätta mig påfven och framhålla honom såsom antikrist! Hvilka plågsamma känslor hafva rört sig i mitt hjärta! Huru många gånger jag vemodigt har stält till mig sjelf den fråga, som så ofta var på papisternas läppar: 'Är du allena vis? Kunna alla andra vara misstagna? Hur skall det blifva om det visar sig, att du sjelf har orätt och i dina villfarelser inbegriper så mångå själar, hvilka skola blifva evigt fördömda?' På detta sätt kämpade jag med mig sjelf och med satan, till dess Kristus genom sitt ofelbara ord stärkte mitt hjärta emot dessa tvifvel." rätt

(131)Påfven hade hotat Luther med bannlysning, om han icke återkallade, och denna hotelse blef nu uppfyld. En annan bulla utgafs, i hvilken reformatorn förklarades vara utesluten ur den romersk-katolska kyrkan och fördömdes såsom en af Gud förbannad; och man innefattade i samma fördömelsedom alla, som emottogo hans trossatser. Den stora striden var nu fullt börjad. rätt

(131)Motstånd är alltid, deras andel, som Gud använder till att framställa sanningar, hvilka särskildt tillhöra. deras tid. Det fans en närvarande sanning - en sanning af ovanligt stor betydelse på Luthers tid. Det fins också en närvarande sanning för församlingen på vår tid. Det har behagat honom, som gör allt enligt sin egen viljas beslut, att försätta människorna i olika omständigheter och att ålägga dem pligter, som äro egendomliga för de tider, i hvilka de lefva, och de förhållanden, i hvilka de befinna sig. Om de uppskattade det ljus, som de hafva fått, skulle ännu flera sanningar framställas för dem i ett klarare ljus. Men den stora mängden har ej mera åstundan efter sanningen nu för tiden än papisterna hade, som motsatte sig Luther. Nu såsom fordomdags har man en benägenhet för att emottaga människors teorier och traditioner i stället för Guds ord. De som framställa den sanning, som tillhör vår tid, böra .icke vänta att finna större ynnest än de tidigare reformatorerna. Den stora striden mellan sanning och villfarelse, mellan Kristus och satan skall tilltaga i styrka, till dess denna verldens historia afslutas. rätt

(132)Jesus sade till sina lärjungar: "Voren I af verlden, så älskade verlden sitt eget; men emedan I icke ären af verlden, utan jag har utkorat eder ur verlden, derför hatar verlden eder. Kommen i håg det ord som jag har sagt eder: en tjenare är icke för mer än hans herre. Hafva de förföljt mig, så skola de ock förfö1ja eder; harva de hållit mitt ord, så skola de ock förfölja eder; hafva de hållit mitt ord, saa skola de ock hålla edert.” Men beträffande det motsatta förhållandet säger vår Herre tydligt: "Ve eder då alla människor tala väl om eder; ty sammalunda gjorde deras fäder med de falske profeterna.” Verldens anda är icke mer i harmoni med Kristi Ande i dag, än den var i forna tider; och de som predika Guds ord i dess renhet skola icke emottagas med någon större ynnest nu än då. Motståndet mot sanningen har kanhända förändrat sig till metoderna, fiendsaben är törhända mindre uppenbar, emedan man brukar större list; men samma opposition existerar ännu och skall fortfara till tidens slut. rätt

nästa kapitel