Luther inför riksdagen.

(133)En ny kejsare, Karl V, hade bestigit Tysklands tron, och Roms utskickade skyndade att framföra sina lyckönskningar och att söka förmå monarken till att använda sin makt emot reformationen. Men kurfursten af Sachsen, hvilken Karl i betydlig grad hade att tacka för sin krona, bad honom deremot enträget, att han icke skulle taga några åttgärder emot Luther, förrän han hade gifvit honom tillfälle att försvara sig. Kejsaren kom således i en ställning, som satte honom i stor förlägenhet och förvirring. Papisterna ville icke låta sig tillfredsställa med något mindre än en kejserlig befallning, som fördömde Luther till döden. Kurfursten deremot hade bestämdt förklarat, att hvarken hans kejserliga majestät eller någon annan ännu hade öfverbevisat honom om, att reformatorns skrifter hade blifvit vederlagda. Han fordrade derför, att man skulle förse Luther med ett lejdebref, så att han kunde svara för sig sjelf inför en rätt af lärde, fromme och opartiske domare. rätt

(133)Alla partiers uppmärksamhet fästes nu vid riksdagen för de tyska ständerna, som samlades i Worms en kort tid efter att Karl hade blifvit kejsare. Det fans vigtiga politiska spörsmål och intressen, som skulle afhandlas på denna riksdag; de tyska ständernas furstar skulle för första gången samlas omkring sin unge monark till en offentlig rådplägning. Män, som innehade höga ämbeten i kyrkan och staten, hade kommit från alla delar af riket. Verldsliga herrar, högborne, mäktige och rädda om sina från fäderna ärfda rättigheter; furstliga prelater, uppblåsta öfver sin öfverlågsenhet med hänsyn till rang och makt; riddare från hofven med sina beväpnade tjenare, samt sändebud frän främmande länder, nära och fjärran belägna - alla samlade sig i Worms. Men ämnet, som uppväckte det djupaste intresse i den stora församlingen, var den sachsiske reformatorns sak. rätt

(134)Kejsar Karl hade förut uppmanat kurfursten att taga Luther med sig till riksdagen under löfte om att beskydda honom och att gifva tillfälle att hålla en fri öfverläggning angående de omtvistade frågorna med dertill dugliga personer. Luther var angelägen om att få uppträda inför kejsaren. Hans helsa var på denna tid mycket försvagad; likväl skref han till kurfursten: "Om jag icke kan resa till Worms med en god helsa, skall jag låta bära mig dit, så sjuk som jag är; ty efter som kejsaren har stämt mig dit, kan jag ej tvifla på, att detta är en kallelse från Gud sjelf. Om de harva för afsigt att bruka våld emot mig, hvilket de sannolikt hafva, ty de fordra helt visst icke, att jag skall framställas inför dem, emedan de önska att erhålla undervisning af mig, så lägger jag saken i Herrens händer. Den som bevarade de tre israeliterna i den brinnande ugnen, lefver och regerar ännu. Om det icke är hans vilja, att jag skall räddas, så har mitt lif föga värde. Låtom oss blott sörja för, att evangelium icke blottställes för de ogudaktiges förakt, och låtom oss utgjuta vårt blod till dess försvar hellre än att tillåta dem att triumfera. Hvem kan säga antingen mitt lif eller min död skall bidraga mest till mina bröders frälsning?" "Man kan vänta allt annat af mig än flykt och återkallelse. Fly kan jag icke, och jag kan ännu mindre återkalla." rätt

(134)Då nyheten kringspriddes i W orms, att Luther skulle framställas inför riksdagen, uppväcktes en allmän rörelse. Den påflige legaten Aleander, åt hvilken denna sak hade blifvit särskildt anförtrodd, blef förskräckt och förbittrad. Han inslig, att följderna skulle blifva förderfliga för påfvens sak. Att undersöka en sak, som påfven redan hade uttalat sin fördömelse öfver, blefve ett tecken på förakt för påfvens öfvermyndighet. Dessutom fruktade han för, att denne mans vältalighet och kraftiga argument skulle vända många af furstarne bort från påfvens sak. Derför sökte han på det ifrigaste att öfvertala Karl att icke låtta Luther uppträda i Worms. Bullan, som lyste Luther i kyrkans bann, offentliggjordes ungefär vid denna tid; och detta i förening med legatens föreställningar förmådde kejsaren att gifva efter. Han skref till kurfursten, att om Luther icke ville återkalla, så skulle han stanna qvar i Wittenberg. rätt

(135)Icke tillfreds med denna seger, arbetade Aleander med all sin makt och list för att få Luther fördömd. Med en ihärdighet, som var en bättre sak värdig, framstälde han angelägenheten för furstarne, prelaterna och andra medlemmar af församlingen och anklagade reformatorn för uppror, affall, gudIöshet och hädelse. Men legatens häftighet och vrede ådagalade tydligt hvilken anda beherskade honom. "Hat och törst efter hämd" sade en påflig författare, "äro hans bevekelsegrunder och icke ett verkligt nit för religionen." De flesta medlemmarne af riksdagen blefvo mera gynsamt stämda mot Luthers sak än någonsin förut. rätt

(135)Med fördubblad ifver framstälde Aleander för kejsaren, att det var hans pligt att utføra den påfliga befallningen. Men detta kunde icke, enligt Tysklands lagar, ske utan furstarnes medverkan, och Karl gaf slutligen vika för legatens efterhängsenhet samt bjöd honom framställa sin sak för riksdagen. "Det var en minnesvärd dag för det påfliga sändebudet. Församlingen var stor, saken var ännu större. Aleander skulle föra talan för den katolska kyrkan, alla församlingars moder och herskarinna; han skulle försvara Petri öfvervälde inför kristenhetens församlade furstar. Han var vältalig, och vid detta tillfälle brukade han sin förmåga i hela dess utsträckning. Försynen ordnade det sålunda, att den katolska kyrkan skulle försvaras af den skickligaste af sina talare inför den förnämsta af alla domstolar, innan hall blef dömd." Reformatorns vänner sågo framåt till följderna af Aleanders tal med icke litet bekymmer. Kurfursten af Sachsen var icke närvarande, men han hade uppdragit åt några af sina rådsherrar att bevista församlingen och upptecka hufvudpunkterna af det påfliga sändebudets tal. rätt

(135)Med all lärdomens och vältalighetens makt sökte Aleander att nedgöra sanningen. Han utslungade beskyllning efter beskyllning mot Luther såsom en fiende till kyrkan och staten, de lefvande och de döde, presterskapet och lekmännen, kyrkomöten och enskilda kristne. "Det är nog," sade han, "i Luthers vill. farelser till att fördöma ett hundra tusen kättare till bålet." rätt

(135)Till slut sökte han att hopa förakt öfver den reformerta trons anhängare: "Hvilka äro alla dessa lutheraner? – En blandad hop af oförskämda språklärare, förderfvade prester, lösaktiga munkar, okunniga jurister och låga adelsmän tillika med det ofrälse folket, som de hafva förvändt och vilseledt. Huru öfverlägsna äro icke katolikerna i antal, kunskap och makt! Ett enhälligt påbud från denna ärade församling skall öppna ögonen på de enfaldige, visa de oförsigtige deras fara, stadfästa de vacklande och stärka de harhjärtade." rätt

(136)Med sådana vapen hafva sanningens försvarare under alla tider blifvit angripna. Samma argument anföras ännu emot alla som våga framhålla Guds ords tydliga och klara lärdomar i motsats till allmänt antagna villfarelser. "Hvilka äro desse predikanter, som förkunna en ny lära?" utropa de som föredraga en populär religion. "De äro olärda, få och tillhöra den fattiga klassen; likväl påstå de, att de hafva sanningen och äro Guds utvalda folk. De äro okunniga och bedragna. Huru öfverlägset är icke vårt samfund i antal och inflytande! Huru många store och lärde män finnas icke bland oss! Huru mycket större makt fins icke pli vår sida! " Sådana argument harva ett stort inflytande öfver verlden; men de äro icke mera afgörande nu än på reformationens dagar. rätt

(136)Reformationen upphörde icke med Luther, såsom många antaga. Den skall fortfara till verldens ände. Luther hade ett stort verk att utföra, i det han för andra uppenbarade det ljus, som Gud lät lysa för honom; men han erhöll icke allt ljus, som skulle upplysa verlden. Från den tiden till den närvarande bar nytt ljus fortfarande utgått från Bibeln, och nya sanningar utvecklas beständigt. rätt

(136)Den påflige legatens tal gjorde ett djupt intryck på riksdagen. Luther var icke närvarande med Guds ords klara, öfvertygande sanningar för att vederlägga den påflige kämpen. Ingen försökte att försvara reformatorn. Man visade en allmän benägenhet för att icke blott fördöma honom ocb hans trossatser, utan äfven om möjligt att tillintetgöra kätteriet. Rom hade haft ett gynsamt tillfälle till att försvara sin sak. Allt som kunde sägas till kyrkans försvar, hade blifvit sagdt. Men den skenbara segern var ett tecken på nederlag. Efter denna tid kunde man tydligare urskilja mellan sanning och villfarelse, då de skulle uppträda i öppen strid mot hvarandra. Den romersk-katolska kyrkan skulle aldrig efter den dagen känna sig så trygg i sin makt, som den tillförne hade gjort. rätt

(137)De fleste medlemmarne af riksdagen skulle icke hafva tvekat att uppoffra Luther för att efterkomma påfvens fordringar; men många af dem sågo och beklagade det sedeförderf, som existerade i kyrkan, och önskade att undanrödja de missbruk, som det tyska folket led under på grund af presterskapets förderfvade tillstånd och vinningslystnad. Legaten hade framstält det påfliga herraväldet i det mest gynsamma ljus. Nu bevekte Herren en medlem af riksdagen att gifva en sann framställning af det påfliga tyranniets verkningar. Med ädel fastbet uppstod hertig Georg af Sacbsen och angaf med en förskräcklig noggrannhet påfvedömets bedrägerier och styggelser. Till sist sade han: rätt

(137) ”Dessa äro endast några af de missbruk, som ropa pli hämd emot Rom. All skam lägges å sido, och man bar blott ett mål i sigte: penningar, alltid penningar! så att de män, hvilkas pligt det är att lära sanningen, icke tala annat än lögn, och man icke blott fördrager dem, utan äfven belönar dem; ty ju mer de ljuga, desto mer förtjena de. Detta är den orena källa, från hvilken så många förderfliga strömmar flyta åt alla håll. Lastbarhet och girighet gå hand i hand." "Ack, det är den af presterskapet väckta förargelsen, som störtar så många arma själar i evigt förderf! Vi måste söka att genomföra en grundlig reformation." rätt

(137)Luther sjelf kunde icke hafva angripit de påfliga missbruken mera skickligt och grundligt, och det förhållandet, att talaren var en afgjord fiende till reformatorn gaf hans ord större inflytande. rätt

(137)Om de församlades ögon hade blifvit öppnade, skulle de hafva sett änglar midt ibland sig, som utsände ljusstrålar, hvilka upplyste villfarelsens mörker och öppnade hjärtan till att motaga sanningen. Det var sanningens och visbetens Gud, hvilkens makt höll till och med reformationens motståndare i tyglar och sålunda beredde vägen för det stora verk, som skulle utföras. Martin Luther var icke närvarande; men rösten af en, som var större än Luther, hade låtit höra sig i den församlingen. rätt

(137)Riksdagen utnämde genast en komité, som skulle uppgöra on förteckning öfver de påfliga utpressningar, som betungade det tyska folket. Denna förteckning, som innehöll 101 särskilda poster, framlades för kejsaren med anhållan, att han genast skulle taga mått och steg för att rätta missbruken. . "Hvilken förlust at kristna själar," sade petitionärerna, "hvilken orättvisa, hvilket prejeri äro de dagliga frukterna af dessa skamliga bruk, åt hvilka kristenhetens andliga öfverhufvud skänker sitt understöd. Vår nations undergång och vanära måste afvändas. Vi bedja derför ödmjukt men högst enträget, att ni samtycker till en all män reformation, ombesörjer verket och genomför det samma." rätt

(138)Rådsförsamlingen fordrade nu, att reformatorn skulle inställas för den samma. Trots Aleanders böner, protester och hotelser, gaf kejsaren till sist sitt bifall härtill, och Luther blef stämd att infinna sig vid riksdagen. Med stämningen utgafs äfven ett lejdebref, som lofvade, att han skulle få vända tillbaka till en plats, der han kunde blifva beskyddad. Stämningen sändes till Wittenberg med en budbärare, åt hvilken äfven blef uppdraget att föra Luther till Worms. rätt

(138)Luthers vänner blefvo förskräckta och ängsliga. De visste huru stor partiskhet och fiendskap man hyste emot honom, och de fruktade derför, att äfven hans lejdebref icke skulle respekteras, samt bådo honom att icke sätta sitt lir i fara. Han svarade: "Papisterna önska icke mycket att se mig i Worms; men de längta efter min fördömelse och död. Dock bekymrar jag mig icke härom. Bedjen icke för mig, utan för Guds ord. . . . Kristus skall gifva mig sin Ande till att öfvervinna desse satans tjenare. Jag föraktar dem, medan jag lefver; jag skall segra öfver dem genom min död. De göra sig mycken möda i Worms för att tvinga mig till att återkalla. Min återkallelse skall blifva i denna: Jag sade fordomdags, att påfven var Kristi ställföreträdare; men nu säger jag, att han är Herrens motståndare och i djäfvulens apostel.” rätt

(138)Luther skulle likväl icke begifva sig på denna farliga resa allena. Förutom det kejserliga sändebudet beslöto tre af hans bästa vänner att ledsaga honom. Melanchton önskade ifrigt att sluta sig till dem. Hans hjärta var förenadt med Luthers, och han längtade efter att, få följa honom till fängelse eller döden, om det vore nödvändigt. Men hans bön blef afslagen. Skulle Luther omkomma, måste genomförandet af reformationen tillfalla hans unge medarbetare. Reformatorn sade, när han tog afsked af Melanchton: "Om jag icke återvänder och mina fiender låta döda mig, så fortsätt du att lära, stå fast i sanningen. Arbeta i mitt ställe; . . . om ditt lif skonas, så har min död ej mycket att betyda." Studenter och borgare, som hade samlat sig för att bevittna Luthers afresa, voro djupt påverkade. Många, för hvilkas hjärtan evangelium var dyrbart, togo afsked af honom gråtande. Sålunda lemnade reformatorn och hans följeslagare Wittenberg. rätt

(139)På resan sågo de, att folket besvärades af dystra aningar. I några byar visade man dem ingen ära. När de stannade öfver natten uttryckte en vänlig prest sin fruktan genom att visa Luther porträttet af en italiensk reformator, som hade lidit martyrdöden. Den följande dagen fingo de höra, att Luthers skrifter hade blifvit uppbrända i Worms. Kejserliga sändebud förkunnade kejsarens befallning och uppmanade alla personer att föra de förbjudna skrifterna till öfverheten. Härolden, som fruktade, att Luther ej kunde tryggt begifva sig till rådsförsamlingen, och tänkte, att han kanhända vacklade i sitt beslut, frågade honom, om han ännu önskade att gå vidare. Han svarade: "Jag skall gå, om jag än blefve lyst i kyrkans bann i hvarje stad." rätt

(139)I Erfurt blef Luther mottagen med ära. Omgifven af beundrande skaror, drog han in i den stad, der han i sina unga år ofta hade tiggt om litet bröd. Han besökte sin klostercell och tänkte på den kamp och nöd, under hvilka det ljus, som nu utströmmade öfver Tyskland, hade uppgått för hans själ. Man uppmanade honom att predika. Det var honom förbjudet att göra detta; men härolden gaf sin tillåtelse dertill, och den munk, som en gång hade blifvit satt till att förrätta det lägsta arbetet i klostret, besteg nu predikstolen. rätt

(139)Han talade till ett öfverfullt hus från Kristi ord: ”Frid vare med eder! " "Filosofer, teologidoktorer och författar;," sade han, "hafva sökt att lära människorna sättet, på hvilket de skola erhålla evigt lir, och de hafva icke lyckats. Jag skall nu omtala det för eder." "Gud har uppväckt en man från de döda, Herren Jesus Kristus, så att han kunde förgöra döden, försona synden och stänga helvetets portar. Detta är frälsningsverket. Kristus har segrat! Detta är det glada budskapet! Och vi frälsas på grund af hans gerningar och icke på grund af våra egna. . . . Vår Herre Jesus Kristus sade: Frid vare med eder! Se mina händer! - det betyder: Se, o människa! Det är jag, jag allena, som nar borttagit dina synder och Återlöst dig, och nu har du frid, säger Herren." rätt

(140)Han fortsatte sitt tal och visade, att den sanna tron skall uppenbara sig genom ett heligt lif. "Alldenstund Gud har frälst oss, böra vi utföra sådana gerningar, som äro behagliga för honom. Är du rik? - bruka dina rikedomar till att underhålla de fattige. Är du fattig? - var villig att erbjuda de rike din tjenst. Om du arbetar för dig sjelf allena, så är den tjenst du erbjuder Gud blott hyckleri." rätt

(140)Folket lyssnade med spänd uppmärksamhet till hans ord. Han bröt lifvets bröd för dessa hungrande själar. Kristus blef upphöjd för dem öfver påfvar, legater, kejsare och konungar. Luther omtalade icke sin egen farliga ställning. Han sökte icke att framställa sig sjelf för deras tankar och medlidsamhet. Vid sin betraktelse af Kristus, hade han förlorat sig sjelf ur sigte. Han dolde sig bakom honom, som led på Golgatas kors, och sökte blott att framställa Kristus som syndares Frälsare. rätt

(140)Under hela sin resa blef reformatorn föremål för stort intresse. Nyfikna skaror samlade sig omkring honom, och vänliga röster varnade honom för katolikernas afsigter. "Du skall blifva lefvande bränd," sade de, "och din kropp skall blifva förvandlad till aska liksom John Huss'." Luther svarade: "Om de också tände en eld, som sträckte sig från Wittenberg till Worms och nådde upp till himmelen, så skulle jag likväl draga dit i vår Herres Jesu Kristi namn och framställa mig för dem. Jag skall träda behemot i gapet och sönderbryta hans tänder samt bekänna Herren Jesus Kristus." rätt

(140)Underrättelsen om hans ankomst till Worms väckte en stor rörelse. Hans vänner hyste fruktan för hans lif; hans fiender fruktade för sin saks framgång. Man ansträngde sig ifrigt för att afråda honom från att draga in i staden. På papisternas inrådan uppmanades han att draga sig undan till en vänlig riddares slott, der, som det påstods, alla svårigheter skulle blifva fredligt uppgjorda. Vänner bemödade sig att väcka hans fruktan genom att beskrifva de faror, som hotade honom. Alla deras bemödanden misslyckades. Luther var orubblig och försäkrade: "Vore der än lika många djäflar i Worms, som tegel på taken, skulle jag likväl gå dit." rätt

(140)När han kom till W orms, hade en större skara samlat sig vid porten för att helsa honom välkommen, än då kejsaren sjelf höll sitt intåg. Det var stor rörelse, och midt ibland folkhopen hördes en gäll, klagande stämma sjunga en grafsång såsom varning för Luther om det öde, som väntade honom. "Gud skall vara min försvarare," sade han, när han steg ned från sin vagn. rätt

(141)Papisterna hade icke trott, att Luther verkligen skulle våga att visa sig i Worms; och de råkade i förlägenhet, när han kom dit. Kejsaren sammankallade genast sina rådgifvare för att öfverväga hvad man skulle företaga sig med honom. En af biskoparne, en ifrig papist, förklarade: "Vi harva länge råd gjort om denna sak. Eders majestät bör genast skaffa denne man ur vägen. Förde icke Sigismund John Huss till bålet? Vi äro alldeles icke förpligtade hvarken att gifva eller hålla ett lejdebref till en kättare." Men kejsaren sade: "Sålunda böra vi icke handla. Vi måste hålla vårt löfte." Man beslöt derför, att gifva reformatorn tillfälle att tala. rätt

(141)Hela staden var angelägen om att se denne märkvärdige man, och en stor skara besökare fy Ide inom kort hans bostad. Luther hade knappast återvunnit sina krafter efter sin sista sjukdom; han var trött efter resan, som hade upptagit två veokor han måste bereda sig för att möta morgondagens betydelsefulla händelser, och han var i behof af stillhet och ro. Men deras önskan att se honom var så stor, att han hade njutit blott några timmars hvila, när adelsmän, riddare, prester och borgare samlade sig omkring honom. Bland dessa funnos många adelsmän, som hade så oförskräckt begärt af kejsaren en reformation af kyrkliga missbruk, och som, säger Luther "hade alla blifvit frigjorda genom mitt evangelium." Såväl fiender som vänner kommo för att se den oförskräckta munken; men han. emottog dem med orubbligt lugn och besvarade alla frågor med värdighet och vishet. Han uppträdde med mod och beslutsamhet. Hans bleka, magra ansigte, som röjde spår af arbete och sjukdom bar ett vänligt, ja till och med gladt uttryck. Högtidligheten och det djupa allvaret i hans ord gåfvo honom en makt, som till och med hans fiender icke kunde helt och hållet motstå. Både vänner och fiender fyldes med förundran. Några voro öfvertygade att ett gudomligt inflytande beledsagade honom, andra förklarade liksom fariseerna om Kristus: "Han har en ond ande." rätt

(141)Följande dag fördes Luther inför riksdagen. En kejserlig ämbetsman fick befallning att ledsaga honom till församlingssalen' men det var med svårighet han nådde detta ställe. Hvarje öppen plats var fyld med åskådare, som voro angelägna om att se den munk, som vågade motstå påfvens myndighet. rätt

(142)Då han var i begrepp att framträda inför sina domare, sade en gammal general, som hade segrat. i mången strid, vänligt till honom: "Lille munk, lille munk, du har nu för dig en svår gång, sådan som jag och mången öfverste aldrig har haft äfven i den allra allvarsammaste drabbning. Har du rätt och är viss på din sak, så fortfar i Guds namn och var vid godt mod. Gud skall icke öfvergifva dig." rätt

(142)Slutligen stod Luther inför rådsförsamlingen. Kejsaren satt på tronen, omgifven af rikets mest framstående personligheter. Aldrig hade någon person uppträdt inför en mera vördnads bjudande församling än den, inför hvilken Martin Luther skulle svara för sin tro. "Detta uppträdande var i sig sjelft en betecknande seger öfver påfvedömet. Påfven hade fördömt mannen, och han stod nu inför en domstol, som genom just denna handling satte sig öfver påfven. Påfven hade bannlyst honom och uteslutit honom från allt mänskligt samfund, och likväl blef han stämd på ett aktningsfullt språk och emottagen inför den förnämsta rådsförsamlingen i verlden. Påfven hade dömt honom till en evig tystnad, och han stod nu i begrepp att tala inför tusentals uppmärksamma åhörare, som sammankommit från de mest aflägsna delar af kristenheten. En ofantligt stor omhvälfning hade blifvit utförd genom Luthers förmedling. Rom steg redan ned från sin tron, och det var en munks röst, som förorsakade denna förnedring." rätt

(142)Åsynen af denna mäktiga och glänsande församling tycktes ett ögonblick blända och förvirra reformatorn, som var af ringa börd. Flere af furstarne, som märkte hans känslor, närmade sig honom, och en af dem hviskade: "Rädens icke för dem som dräpa kroppen, men icke harva makt att dräpa själen." En annan sade: "När I framdragens inför höfdingar och konungar för min skull, skall det gifvas eder af eder Faders Ande, hvad I skolen tala." Sålunda framstälde verldens store män Kristi ord för hans sinne i afsigt att s.tärka honom i priJfningens stund. rätt

(142)Luther fördes fram till en plats midt framför kejsarens tron, och djup tystnad hvilade öfver den talrika församlingen. Då steg en kejserlig ämbetsman fram och begärde, i det han pekade på en samling af Luthers skrifter, att reformatorn skulle besvara två frågor - om han erkände dem för sina skrifter, och om han ämnade att återkalla de åsigter, som han i dem hade framstält. Sedan titlarna på böckerna blifvit upplästa, svarade Luther, att hvad den första frågan angick, så erkände han dessa böcker för sina. "Beträffande den andra," sade han, "eftersom den är en fråga, som angår tron, själars frälsning och Guds ord, hvilket är den största och dyrbaraste skatten både i himmelen och på jorden, så skulle det vara iöfverdådigt och farligt för mig att svara utan betänkande. Jag kunde då lätt påstå mindre, än omständigheterna fordra, eller mera, än sanningen bjuder. I ettdera fallet skulle jag komma under Kristi dom: 'Den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.' 1) Af detta skäl anropar jag eders kejserliga majestät i all ödmjukhet om att gifva mig tid, så att jag kan svara utan att synda emot Guds ord." rätt

(143)Luther handlade visligt, i det han framstälde denna begäran. Hans uppförande öfvertygade församlingen, att han icke handlade i vrede eller enligt ögonblickets ingifvelse. En sådan stillhet och sjelfbeherskning, som man ej förväntade hos en, hvilken hade visat sig så djerf och oböjlig, förökade hans makt och satte honom i stånd till att svara med en klokhet, bestämdhet, vishet och värdighet, som förvånade hans motståndare, tillintetgjorde deras förhoppningar samt straffade deras öfvermod och stolthet. rätt

(143)Dagen derpå skulle han infinna sig för att gifva ett bestämdt svar. En stund kände han sig mycket modlös, när han tänkte på de krafter, som hade förenat sig mot sanningen. Hans tro vacklade, fruktan och bäfvan intogo honom. Farorna tilltaga framför honom, hans fiender tycktes segra och mörkrets makter få öfverhanden. Mörker omgaf honom och syntes skilja honom från Gud. Han längtade efter en försäkran om, att Herren Sebaot skulle vara med honom. I själsångest kastade han sig ned med ansigtet mot Jorden och utstötte dessa brutna, hjärtskärande rop, som ingen utom Gud kan fullt förstå: rätt

(143) ”O Gud," sade han, "allsmäktige, evige Gud! Huru förskräcklig är icke verlden! Se, huru den öppnar sin mun för att uppsluka mig, och hur svag min tro på dig är! . . . Om jag måste bero på någon kraft i denna verld, så är allt förbi. . . . Slaget har fallit. . . . Domen är afkunnad. . ., O du, min Gud! Hjälp mig emot all vishet i denna verld. Gör det, beder jag dig, . . . medels din egen stora makt. . . . Verket är icke mitt, utan ditt. . . . . Jag har intet här att göra. . .. Jag har intet att strida om med verldens store män. . .. Men saken är din, . .. och den är rätt färdig och evig. . .. O trofaste och oföränderlige Gud! Jag förtröstar icke på människor. . . . Hvad helst som är af människan vacklar, hvad helst utgår från henne måste falla Du har utvalt mig för detta verk. . . . Derför, o Gud, verkställ din egen vilja; öfvergif mig icke för din älskade Sons, Jesu Kristi, skull, min försvarare, mitt beskärm och min klippa." rätt

(144)Den allvisa Försynen tillät Luther att fatta sin fara, så att han icke skulle förlita på sin egen styrka och förmätet störta sig i förderf. Det var likväl icke fruktan för personligt lidande, en fasa för en omedelbart förestående tortyr och död, hvilken öfverväldigade honom. Det afgörande ögonblicket hade kommit, och han ansåg sig oduglig till att möta det. Sanningens sak kunde komma att lida på grund af hans svaghet. Det var icke för sin egen säkerhet, som han kämpade med Gud, utan för evangelii seger. Hans själskamp och ångest liknade Israels, då han kämpade om natten vid den ensliga strömmen. Och han öfvervann Gud, liksom Israel gjorde. I sin fullkomliga hjälplöshet fäste han sin tro vid Kristus, den mäktige befriaren. Han blef stärkt genom den försäkringen, att han icke skulle uppträda allena inför rådet. Friden återvände till hans själ, och han gladde sig öfver att det til1äts honom att understödja och försvara Guds ord inför folkets styresmän. rätt

(144)Med en fast förtröstan på Gud beredde Luther sig för den kamp, som förestod. Han uppgjorde en plan huru han skulle svara, undersökte ställen i sina egna skrifter och hemtade lämpliga bevis från den Heliga Skrift till stöd för sina åsigter. Sådan lade han sin venstra hand på den heliga boken, som låg ö'ppen framför honom, och lyfte den högra handen mot himmelen samt lofvade "att ständigt hålla fast vid evangelium och att frimodigt bekänna sin tro, äfven om han skulle kallas att besegla sitt vittnesbörd med sitt blod." rätt

(144)När han åter blef förd inför riksdagen, bar hans ansigte ej något spår af fruktan eller förvirring. Lugn och fridfull, likväl modig och ädel stod han som Guds vittne bland jordens mäktige. Den kejserliga ambetsmannen begärde nu, att han skulle afgöra om han önskade att återkalla sin lära. Luther svarade med sakta ödmjuk röst utan häftighet eller vrede. Hans skick var tillbakadraget och vördnadsfullt; likväl visade han en förtröstan och glädje; som förvånade de församlade. rätt

(145) ”Eders kejserliga majestät, upphöjde furstar, nådigste herrar," sade Luther, "jag uppträder denna dag inför eder i all ödmjukhet enligt eder befallning; och jag anropar eders majestät och edra furstliga högheter vid Guds barmhertighet att nådigt höra på försvaret af en sak, som jag fullt vet är sann och rättfärdig. Om jag i mitt svar ej följer vid hofven rådande bruk, så beder jag om ursäkt, ty jag är icke förtrogen med de samma. Jag är blott en fattig munk, ett barn af klostercellen, och jag har arbetat blott för Guds ära." rätt

(145)Sedan upptog han frågan och sade, att hans utkomna verk vara icke alla af samma natur. I några af dem hade han afhandlat tro och goda gerningar; till och med hans fiender hade förklarat, att de vara icke blott oskadliga, utan äfven nyttiga. Att återkalla dessa skulle vara att förkasta sanningar, som alla partier erkände. Den andra klassen bestod af skrifter, som uppenbarade påfvedömets förderf och missbruk. Att återkalla dessa skrifter skulle stärka Roms tyranni och öppna en ännu vidare port för många och stora förbrytelser. I den tredje klassen af sina böcker hade han angripit personer, som hade försvarat existerande missbruk. Angående dessa erkände han öppet, att han hade vant häftigare, än som var tillbörligt. Han påstod icke, att han var felfri; men icke en gång dessa böcker kunde han återkalla, ty ett sådant tillvägagående skulle uppmuntra sanningens fiender, och de skulle då taga tillfället i akt till att uppträda mot Guds fall med ännu större grymhet. rätt

(145) ”Men enär jag år blott en människa och icke Gud" fortsatte han, "skall jag försvara mig, såsom Kristus gjorde., 'Han sade: 'Har jag talat orätt, så visa, att det är orätt.' Vid Guds barmhertighet anropar jag eders kejserliga majestät eller hvem helst som det kan, hvem han än vara må, att bevisa för mig af profeternas och apostlarnes skrifter, att jag har orätt. Så snart jag blifver öfverbevisad, skall jag genast återkalla alla mina villfarelser och skall blifva den första till att kasta mina böcker på elden. Hvad jag nu har sagt, skall visa, att jag har betraktat och öfvervägt de faror, för hvilka jag blottställer mig; men långt ifrån att blifva förskräckt genom dem, gläder Jag mig storligen öfver att se att Kristi evangelium denna dag liksom fordom verkar oro och strid. Detta är Guds ords natur och bestämmelse. Kristus sade: 'Jag har icke kommit för att sända frid, utan svård.' Gud är underbar och förfärlig i sina rådslag. Låtom oss vara försigtiga, att vi icke i våra bemödanden att samma oenigheter må befinnas i strid mot Guds heliga ord och sålunda föra öfver oss sjelfva en förskräcklig flod af oundvikliga faror, olyckor och evig ödeläggelse. . . . Jag kunde anföra exempel från Guds ord, jag kunde tala om Farao, konungarne i Babylon eller om Israel, som aldrig bidrogo mera till sitt eget förderf, än när de sökte stadfästa sin myndighet genom åtgärder, som skenbarligen voro mest välbetänkta. Gud' flyttar bergen oförmärkt.'" rätt

(146)Luther hade talat på tyska; man uppmanade honom nu att upprepa samma ord på latin. Ehuru han var trött af sin ansträngning, efterkom han likväl uppmaningen och höll åter sitt tal med samma klarhet och kraft som första gangen. Guds försyn ledde denna sak. Många af furstarne vara så förblindade af villfarelse och öfvertro, att de icke kunde se den kraft, som låg i Luthers resonemang, då han talade första gången; men detta upprepande satte dem i stånd till att tydligt förstå de punkter, som han framhöll. rätt

(146)De som hårdnackadt tillslöto sina ögon för ljuset och beslöto att icke låta sig öfverbevisas af sanningen, blefvo förbittrade öfver Luthers kraftiga ord. När han slutat sitt tal, sade talmannen för riksdagen i vredesmod: "Du bar. icke besvarat frågan. Det fordras et: kort och bestämdt svar: Vill du eller vill du icke återkalla? " rätt

(146)Reformatorn svarade: "Emedan eders kejserliga majestät och edra nåder begära ett tydligt och på sak gående svar, så vill jag gifva ett utan horn och tänder på detta sätt: Såvida jag icke blir öfvervunnen och öfverbevisad med vittnesbörd ur den Heliga Skrift eller med tydliga skäl - ty jag tror hvarken påfven eller konseljerna allena, emedan den är klart och uppenbart, att de ofta misstagit sig och motsagt sig sjelfva - och jag sålunda af de anförda spåken blir öfvertygad, och mitt samvete fångadt i Guds ord, så hvarken kan eller vill jag återkalla, emedan det hvarken är rådligt eller säkert att göra något emot samvetet. Här står jag. Jag kan icke annorlunda. Gud hjälpa mig! Amen! " rätt

(147)Så stod denne rättfärdige man på Guds ords fasta grundval. Himmelens ljus upplyste hans ansigte. Hans storhet och rena karakter, hans frid och glädje i själen uppenbarades för alla, i det han vittnade om villfarelsens makt och den tros förträfflighet, som öfvervinner verlden. rätt

(147)Hela församlingen var en stund mållös af förvåning. När Luther gaf sitt första svar, talade han med låg röst och visade en vördnadsfull, nästan undergifven hållning. Katolikerna hade tolkat detta som ett bevis på, att hans mod började falla. De ansago hans begäran om uppskof såsom blott ett förebud till hans återkallelse. Karl sjelf hade med halft förakt iakttagit munkens utmerglade gestalt, hans anspråkslösa klädedrägt och okonstlade tal samt försäkrat: "Denne man kan aldrig göra en kättare af mig. Det mod och den fasthet, som han nu ådagalade, tillika med kraften och klarheten i hans bevisföring fylde alla partier med förvåning. Kejsaren greps af beundran och ut ropade: ”Munken talar med oförskräckt hjärta och oryggligt mod. Många af de tyska furstarne blickade med stolthet och glädje på denne representant af deras nation. rätt

(147)Roms anhängare hade blifvit öfvervunna; deras sak framstod i det mest ogynsamma ljus. De sökte att försvara sin makt, icke genom. att hänvisa till Skriften, utan genom hotelser - Roms ständiga argument. Talmannen för riksdagen sade: "Om du icke återkallar, så skola kejsaren och rikets ständer afgöra huru de skola behandla en halsstarrig kättare." rätt

(147)Luthers vänner, som med stor glädje hade lyssnat till hans ädla försvar, bäfvade vid dessa ord; men doktorn sjelf sade lugnt: "Må Gud vara min hjälpare; ty jag kan icke återkalla!" rätt

(147)Man beordrade honom att lemna riksdagen, medan furstarne rådgjorde tillsammans. Man kände, att en afgörande tidpunkt hade kommit. Luthers ståndaktiga vägran att underkasta sig kunde påverka kyrkans historia under alla tider. Man beslöt att gifva honom ännu ett tillfälle att återkalla. För sista gången fördes han in till församlingen; och åter stälde man, frågan till honom om han ville återkalla sina lärosatser. "Jag kan icke gifva något annat svar," sade han, "än jag redan har gifvit.” Det var tydligt, att han icke kunde öfvertalas, hvarken genom löften eller hotelser, att underkasta sig Roms påbud. rätt

(148)De påflige ledarne vara förtretade öfver att deras makt, som hade föranledt konungar och furstar till att bäfva, skulle sålunda föraktas af en ringa munk. De längtade efter att låta honom känna deras vrede genom att plåga lifvet ur honom. Men Luther som insåg sin fara, hade talat till alla med kristlig värdighet och sans. Hans ord hade varit fria från stolthet, vrede och förvrängning. Han hade glömt sig sjelf och de store männen omkring sig samt kände blott, att han var i det Väsendets närvaro som är oändligt mäktigare än påfvar, prelater, konungar och kejsare. Kristus hade talat genom Luthers vittnesbörd med en kraft och värdighet, som för ögonblicket väckte fruktan Och beundran hos både vänner och fiender. Guds Ande hade vant närvarande i det rådet och gjort intryck på rikets förnämste män. Flere af furstarne erkände djärft, att Luthers sak var rättfärdig. Många vara öfverbevisade om sanningen; men hos några af dem voro dessa intryck icke varaktiga. Det fans en annan klass, som icke för tillfället tillkännagaf sina öfvertygelser, men som senare efter att de hade ransakat Skriften för sig sjelfva, med stor frimodighet förklarade sig för reformationen. rätt

(148)Kurfursten Fredrik hade med stor ängslan sett framåt till den tid då Luther skulle uppträda inför riksdagen, och han hörde med djup rörelse på hans tal. Han fröjdade sig öfver doktorns mod fasthet och sinnesnärvaro samt beslöt att ännu oryggligare beskydda honom. Han jämförde de stridande partierna och såg, att visheten af påfvar, konungar och prelater hade blifvit tillintetgjord genom sanningens makt. Påfvedömet hade lidit ett nederlag, som skulle vara känbart bland alla folk under alla kommande tider. rätt

(148)När legaten märkte den verkan Luthers tal frambragte, fruktade han mera än någonsin hittills för påfvedömets trygghet och bestånd samt beslöt att använda hvarje medel, som han kunde förfoga öfver, för att omstörta reformatorn. Med all den vältalighet och diplomatiska skicklighet, för hvilka han var så vidt berömd, framstäide han för den unge kejsaren huru oförståndigt och farligt det vore att uppoffra den mäktiga påfvestolens vänskap och understöd för en obetydlig munks skull. rätt

(149)Hans ord voro icke utan verkan. Dagen efter den, på hvilken Luther afgaf sitt svar, framlade Karl ett budskap inför riksdagen, hvari han kungjorde sitt beslut att följa sina företrädares statskonst att understödja och beskydda den katolska religionen. Enär Luther hade vägrat att återkalla sina villfarelser, skulle man vidtaga de kraftigaste åtgärder mot honom och det kätteri han lärde. "En enda munk, som förirrar sig på grund af sin egen galenskap, upphäfver sig emot kristenhetens tro. Jag vill uppoffra mina riken, min makt, mina vänner, mina skatter, min kropp och mitt blod, mina tankar och mitt lif för att afbryta detta gudlösa verk, Jag skall nu bortsända augustinern Luther samt förbjuda honom att förorsaka det minsta störande bland folket. Derefter skall jag vidtaga åtgärder mot honom och hans anhängare såsom uppenbara kättare. Jag skall bannlysa dem, belägga deras platser med interdikt och bruka hvarje medel som är nödvändigt för deras undergång. Jag uppfordrar ständernas medlemmar att uppföra sig som trogna kristne." Men kejsaren förklarade likväl, att Luthers lejdebref skulle respekteras och att han skulle få tillåtelse att resa hem utan omak innan' man vidtogo några mått och steg emot honom. rätt

(149)Två motstridande åsigter blefvo framstälda af riksdagens medlemmar. Påfvens sändebud och representanter fordrade ånyo, att man icke skulle taga hänsyn till reformatorns lejdebref. "Rhen," sade de, "borde emottaga hans aska, såsom den emottog John Huss' för hundra år sedan." Men Tysklands fyrstar ehuru de sjelfva vara katoliker och Luthers uppenbara fiender, protesterade emot en sådan öfverträdelse af ett offentliat löfte såsom en fläck på nationens ära. De hänvisade till ode olyckor, som inträffade efter Huss' död, och förklarade, att de ej tordes nedkalla ett upprepande af dessa förskräckliga händelser öfver Tyskland och öfver sin unge kejsares hufvud. rätt

(149)Kejsar Karl sjelf svarade på detta nedriga förslag, att om än redligheten hade blifvit förvisad från hela jorden, så borde den likväl finna en tillflyktsort bland furstar. De bittraste af Luthers påfliga fiender sökte ännu att förmå kejsaren till att behandla reformatorn, såsom Sigismund hade behandlat Huss - lemna honom i kyrkans våld - men Karl V erinrade sig huru Huss i den offentliga församlingen hade pekat på sina kedjor och påmint monarken om hans brutna löfte, samt förklarade: " Jag skulle ej tycka om att få blygas såsom Sigismund." rätt

(150)Karl hade likväl betänksamt förkastat de sanningar, som Luther framstälde. "Jag har fast beslutat att träda i mina förfäders spår," skref monarken. Han hade beslutat, att han icke skulle träda utom den stig, som seder och bruk anvisade, äfven när det gälde att vandra på rättfärdighetens och sanningens vägar. Han ville understödja påfvedömet med all dess grymhet och förderf, emedan hans fäder hade gjort det. Sålunda intog han sin ståndpunkt och vägrade att antaga något annat ljus än det hans fäder hade antagit, eller att utföra någon pligt, som de icke hade utfört. rätt

(150)Det fins många på vår tid, som sålunda hänga fast vid sina fäders bruk och traditioner. När Herren sänder dem mera ljus, vägra de att antaga det, emedan deras fäder icke antogo det, efter som det icke lyste för dem. Vi stå icke i samma ställning som våra fäder, derför äro icke våra pligter och vårt ansvar de samma som deras. Det är ej behagligt inför Gud, att vi se till våra fäders exempel för att kunna bestämma hvad vår pligt är, i stället för att ransaka sanningens ord för oss sjelfva. Vårt ansvar är större än våra förfäders var. Vi äro ansvariga för det ljus, som de hade och som öfverlemnades åt oss såsom arr, och vi äro tillika ansvariga för det ljus, som senare har lyst för oss från Guds ord. rätt

(150)Kristus sade om de otrogne judarne: "Hade jag icke kommit och talat till dem, så hade de icke synd; men nu hafva de ingen ursäkt för sin synd." Samma gudomliga makt hade talat genom Luther till Tysklands kejsare och furstar. Då ljuset lyste från Guds ord, manade hans Ande för sista gången på många i den församlingen. Liksom Pilatus århundraden förut hade tilllåtit högmod och folkynnest att tillsluta sitt hjärta för verldens Förlossare, liksom den skälfvande Felix hade bedt sanningens sändebud: "Gå din väg för denna gång; när jag får läglig tid, skall jag låta kalla dig till mig," liksom den stolte Agrippa hade bekänt: "Med litet vill du öfvertala mig att blifva kristen," och likväl vände sig bort ifrån det himmelska sändebudet - likaså hade Karl V, i det han gaf efter för den verldsliga politikens och stothetens fordringar, beslutat att förkasta sanningens ljus. rätt

(151)Rykten om deras onda afsigter mot Luther utbredde sig vidt omkring och frambragte stor bestörtning öfverallt i staden. Luther hade vunnit många vänner, som kände till Roms list och grymhet mot alla, hvilka vågade uppenbara dess förderf, och de besltito, att han icke skulle blifva ett offer för dess hat. Flere hundra adelsmän lofvade att beskydda honom. Icke få förklarade offentligen, att det kejserliga budskapet visade en feg eftergifvenhet för Roms makt och inflytande. På portarne till husen och på allmänna platser blefvo plakat uppslagna, af hvilka några fördömde och andra försvarade Luther. På ett af dem hade man skrifvit blott den vise mannens betydelsefulla ord: " Ve dig, du land, hvars konung är ett barn." Den beundran, som folket öfverallt i Tyskland visade för Luther, öfvertygade både kejsaren och riksdagen, att hvarje orättvisa, som man utöfvade mot honom, skulle sätta rikets fred, ja äfven tronen i fara. rätt

(151)Fredrik af Sachsen iakttog en konstlad tillbakadragenhet och dolde sorgfälligt sina verkliga känslor emot reformatorn medan han på. samma gång beskyddade honom med outtröttlig vaksamhet, i det han iakttog alla hans rörelser såväl som alla hans fienders. Men det fans många, som icke försökte att dölja sin sympati för Luther. Furstar, grefvar, baroner och andra framstående personer, både verldsliga och andliga, besökte honom. "Doktorns lilla rum," skref Spalatin, "kunde icke rymma alla som infunno sig." Folket såg på honom, som om han vore mer än en människa. Äfven de som trodde, att han hade orätt, kunde ej annat än beundra den ädla anda, som förmådde honom att sätta sitt lif i fara hellre än att göra något emot sitt samvete. rätt

(151)Man bemödade sig ifrigt att förmå Luther till att lofva att han skulle förlika sig med Rom. Adelsmännen och fursterne framstälde för honom, att om han fortfarande satte sin egen mening upp mot kyrkan och riksdagen, så skulle han blifva landsförvist, och då skulle han blifva utan något försvar. Luther besvarade denna uppfordran sålunda: "Det är omöjligt att predika Kristi evangelium utan att gifva anstöt. Hvarför skulle då fruktan för fara skilja mig från Herren och det gudomliga ordet, som allena är sanning? Nej, jag vill hellre uppgifva min kropp, mitt blod och mitt lif." rätt

(152)Åter uppmanade man honom att underkasta sig kejsarens dom så skulle han icke hafva något att frukta. Han svarade: "Jag erkänner af hela mitt hjärta, att kejsaren, furstarnw, ja äfven den ringaste kristen hafva rätt till att undersöka och duma mina skrifter men likväl blott på ett vilkor, och det är, att de taga Guds ord till sin vägledare. Människornas hela pligt är att lyda det. Mitt samvete är beroende på detta ord, och Jag underkastar mig dess myndighet." rätt

(152)På en annan uppfordran svarade han: "Jag är beredvillig till att afstå från mitt lejdebref samt lemna min person och mitt lif i kejsarens händer men Guds ord kan jag aldrig låta fara." Han försäkrade att han var beredd till att underkasta sig ett allmänt kyrkomötes utslag, likväl blott på det vilkor, att mötet skulle döma i öfverensstämmelse med Skriften. ”I det som angår Guds ord och tron," tillade han, "är hvarje kristen en lika god domare, som påfven kan vara för honom, om an denne understödes af en million kyrkomöten." Både vänner och fiender blefvo slutligen öfvertygade, att vidare bemödanden fur att ut verka en förlikning skulle blifva fruktlösa. rätt

(152)Hade reformatorn gifvit efter i en enda punkt, skulle satan och hans härskaror hafva vunnit seger; men hans ståndaktighet var ett medel till församlingens frigörelse och begynnelsen till en ny och bättre tid. Inflytandet af denna ende man, som vågade tänka och handla för sig sjelf i religiösa ämnen, skulle påverka församlingen och verlden icke blott på hans egen tid, utan äfven i alla kommande mansåldrar. Hans fasthet och trohet skulle intill tidens ände stärka alla, som kommo i liknande omständigheter. Guds makt och majestät visade sig starkare än människors råd mäktigare än satans stora makt. rätt

(152)Luther fick snart befallning af kejsaren att återvända hem, och han visste, att denna befallning skulle snart följas .af hans, doms kungörelse. Hotande moln hängde öfver hans stig, men hans hjärta var fullt af lof och pris, när han drog bort från Worms. "Satan sjelf," sade han, "bevakade påfvens fästning; men Kristus har gjort en vid bresch i den, och djäfvulen har blifvit tvungen att bekänna, att Kristus är mäktigare än han." rätt

(152)Efter sin afresa skref Luther till kejsaren, emedan han fort farande önskade, att man icke skulle taga hans ståndaktighet för uppror. "Gud, som vet våra tankar, är mitt vittne," sade han, "att jag är beredd till att af allt mitt hjärta lyda eders majestät i godt rykte eller ond t rykte, i lif eller död, ja i allt, utom med hänsyn till Guds ord, genom hvilket människan lefver. I alla detta lifvets angelägenheter skall min trohet vara orubblig; ty i dessa har vinst och förlust intet att göra med frälsningen. Men det vore stridande mot Guds vilja, att den ena människan skulle vara underdånig den andra i det, som angår evigt lif. Underdånighet i andliga ting är verklig tillbedjan, och den tillhör blott Skaparen." rätt

(153)Under sin resa från Worms rönte Luther ett mera smickrande emottagande, än då han for dit. Kyrkofurstar helsade den bannlyste munken välkommen, och verldsliga ämbetsmän ärade den man, som kejsaren hade fördömt. Man uppmanade honom att predika, och han besteg åter predikstolen i trots af det kejserliga förbudet. "Jag har aldrig lofvat att slå Guds ord i bojor," sade han, "ej heller skall jag." rätt

(153)Luther hade icke varit så länge borta från Worms, förrän det lyckades papisterna att förmå kejsaren till att utfärda ett edikt emot honom. I detta edikt blef Luther fördömd som "satan sjelf i en människas gestalt och i en munks kåpa." Man befalde, att så snart hans lejd hade upphört, skulle man taga mått och steg för att göra slut på hans verk. Det förbjöds alla människor att härbergera honom, att gifva honom mat och dryck eller att genom ord eller handling, offentligen eller enskildt, hjälpa eller uppmuntra honom, hvar han än befann sig, och öfverlemna honom åt öfverheten. Hans anhängare skulle äfven fängslas, och deras egendom konfiskeras. Hans skrifter skulle förstöras, och slutligen skulle en hvar, som vågade att handla i strid mot detta påbud, falla under dess dom. Kurfursten af Sachsen och de furstar, som hyste den största vänskap för Luther, hade lemnat Worms kort efter hans afresa, och riksdagen bekräftade kejsarens påbud. Katolikerna jublade nu; de trodde, att reformationens öde var besegladt. rätt

(153)Gud hade likväl förordnat ett sätt, hvarpå hans tjenare i denna farans tid kunde undfly. Ett vaksamt öga hade följt Luthers rörelser, och ett uppriktigt och ädelt hjärta hade beslutat att rädda honom. Det var klart; att ;Rom icke skulle blifva tillfredsstäld med något mindre än hans död; endast genom att dölja sig kunde han blifva bevarad från lejonets käftar. Gud gaf Fredrik af Sachsen vishet till att uppgöra en plan för reformatorns bevarande. Genom några trogna vänners medverkan blef kurfurstens afsigt utförd, och Luther blef fullkomligt undangömd både för vänner och fiender. På hemresan blef han gripen, skild från sina följeslagare och skyndsamt förd genom skogen till slottet Wartburg, en enstaka fästning bland bergen. Både hans gripande och hans gömställe höllos så väl förborgade, att äfven Fredrik sjelf en lång tid icke visste, hvart han hade blifvit förd. Denna okunnighet var en del af hans plan; ty så länge som kurfursten icke kände till Luthers vistelseort, kunde han icke omtala för någon, hvar han fans. Han var öfvertygad om att reformatorn var i säkerhet, och dermed lät han sig nöja. rätt

(154)Våren, sommaren och hösten förflöto, och vintern kom; men Luther var fortfarande en fånge. Aleander och hans anhängare fröjdade sig öfver, att evangelii ljus nu syntes vara i begrepp att blifva utsläckt. Men i stället för detta fylde reformatorn sin lampa från sanningens förrådshus, och dess ljus skulle lysa med större klarhet. rätt

(154)I sin säkra tillflykt på Wartburg gladde Luther sig en tid öfver, att han hade blifvit befriad från stridens oro och hetta. Men han kunde icke länge finna sig tillfredsstäld med stillhet och ro, Enär han var van vid ett verksamt lif och en allvarlig kamp, kunde han med svårighet uthärda att vara overksam. Under dessa ensliga dagar framstod ofta församlingens tillstånd för honom, och han ropade förtvifladt: "Ack, det fins ingen i dessa hans vredes sista dagar, som kan stå såsom en mur för Herren och frälsa Israel!" Hans tankar vändes åter tillbaka på honom sjelf,. och han fruktade för att blifva beskyld för feghet, i det han drog sig undan från striden. Så anklagade han sig för tröghet och maklighet, och likväl uträttade han på samma tid dagligen mera, än det syntes möjligt för en människa att uträtta. Hans penna fick aldrig hvila. Medan hans fiender smickrade sig med, att han var bragt till tystnad, blefvo de förvånade och förvirrade genom de tydliga bevisen på hans fortfarande verksamhet. En mängd skrifter, som han författade, kringspriddes öfver hela Tyskland. Han utförde äfven en mycket vigtig tjenst för sina landsmän, i det han öfversatte det Nya Testamentet på tyska språket. Från sitt Patmos bland bergen fortsatte han i nästan et helt år at förkunna evangelium och straffa sin tids villfarelser och synder. rätt

(155)Men det var icke blott för att beskydda Luther för hans fienders vrede eller för att gifva honom tid att vara i ro och at utföra detta vigtiga arbete, som Gud hade fört sin tjenare bort från det offentliga lifvets scener. Det var andra verkningar, ännu mera värdefulla än dessa, som följde häraf. I sin ensliga afsides liggande tillflyktsort på berget var Luther aflägsnad från jordiskundrestöd och människors beröm. Han blev sålunda bevarad för stolthet och sjelfförtroende, som så ofta frambringas genom medgång. Genom lidande och förnedring blev han beredd till att åter vandra med tryghet på de svindlande höjder, på hvilka han så plötligen blifvit uppsatt. rätt

(155)När människorna glädja sig öfver den frihet, som sanningen bringar dem, äro de benägna för att upphöja dem, som Gud har användt til att sönderslite villfarelsens och vidskepelsens bojor. Satan söker att vända människornas tanker och kärlek bort från Gud och fästa dem på hans redskap; han leder en till att ära det blotta verktyget och at glömma den hand, som styr alla lifvets händelser. Alltför ofta glömma religionslärare, som sålunda prisas och äras, att de hafva allt af Gud, och känna sig alltså benägna till att förlita på sig sjelfva. Och en följd häraf blir, at de söka beherska tankarne och samvetet hos alla som äro hågade att hålla sig till dem för vägledning i stället för att vända sig till Guds ord. Reformationens verk hindras ofta, emedan de som understödja det, hängifva sig åt en sådan anda. Gud önskade att bevara reformationens sak från en sådan fara. Det var hans afsigt, att detta verkskulle stadfästas, icke såsom ett verk af människor, utan såsom af Gud. Människornas blickar hade blifvit riktade på Luther såsom den, hvilken förklarade sanningen. Han blef aflägsnad, så att allas hans blickar kunde riktas på sanningens evige Upphofsman. rätt

nästa kapitel