Zwingli, reformator i Schweiz.

(156)I valet af de redskap, som skulle reformera församlingen, ser man samma gudomliga. plan som i valet af dem, hvilka grundade församlingen. Den himmelske Läraren valde icke jordens store män, som voro rika och ansedda och vana vid att blifva prisade och upphöjda som folkets ledare. De berömde sig af sin egen öfverlägsenhet samt voro så stolta och sjelfbelåtna, att de icke kunde utbildas till att hysa sympati för sina medmänniskor eller att blifva den anspråkslöse Nasareens medarbetare. Till de galileiske fiskarena, hvilka voro olärda och vana vid hårdt arbete, ljöd kallelsen: "Följen mig, och jag skall göra eder till människofiskare. Desse lärjungar voro ödmjuka och läraktiga. Ju mindre de hade blifvit påverkade af sin tids falska lärosatser, desto bättre kunde Kristus under visa och uppfostra dem för sin tjenst. rätt

(156)Det samma var förhållandet på den stora reformationens tid. De ledande reformatorerna voro män af ringa börd - män, som voro mera fria än andra på deras tid från bördsstolthet och från inflytandet af skenhelighet och prestlist. Det är Guds plan att använda ringa redskap till att utföra stora ting; ty då få människorna icke äran, utan Gud, som verkar i dem både vilja och gerning för sitt välbehags skull. rätt

(156)Några veckor efter Luthers födelse i en bergsmans hydda i Sachsen, blef Ulrik Zwingli född i en herdes hydda bland Alperna. Zwinglis omgifninga i barndomen och hans uppfostran voro af en sådan beskaffenhet, att de beredde honom för hans framtida mission.-- Omgifven från barndomen- -af en storartad, skön och högst sublim natur, fick hans själ redan tidigt ett intryck af Guds storhet, makt och majestät. Historien om de hjältemodiga handlingarna, som blifvit utförda på bergen i hans fosterland, väckte hans unga hjärtas ifver; och vid sin fromma mormoders sida lyssnade han dagligen till de bibliska berättelserna, som hon hade' samlat från kyrkans legender och traditioner. Med djupt intresse hörde han berättelsen om patriarkernas och profeternas stora gerningar; om herdarne, som vaktade sina hjordar på Palestinas kullar, der änglar talade till dem; om barnet i Betlehem och Kristus på Golgata. rätt

(157)Liksom Hans Luther önskade äfven Zwinglis fader, att hans son skulle erhålla skolbildning, och han blef tidigt sänd från den dal, der han växt upp. Hans själskrafter utvecklades hastigt, och man visste snart icke hvar man skulle finna lärare, som voro skickliga till att undervisa honom. Vid tretton års ålder reste han till Bern, hvar den förnämsta skolan i hela Schweiz på den tiden fans. Här blef han emellertid utsatt för en fara, som hotade att tillintetgöra de ljusa utsigterna i hans lif. Munkarne bemödade sig af all makt att locka honom in i ett kloster. Dominikaner- och franciskanermunkar täflade med hvarandra om att erhålla den största ynnesten bland folket. De sökte att uppnå detta genom att pryda sina kyrkor på ett prålande sätt, gernom prunkande ceremonier och genom dragningskraften hos ryktbara reliker och undergörande bilder. Dominikanerna i Bern insågo, att om de kunde vinna denne begåfvade unge student, skulle de förvärfva sig både vinning och ära. Hans ungdom, hans naturliga förmåga som talare och författare samt hans musikaliska och poetiska talanger skulle verka mera än all deras prakt och ståt för att draga folket till deras gudstjenster och föröka deras ordens inkomster. De bemödade sig genom bedrägeri och smicker att förmå Zwingli till att ingå i deras kloster. Luther hade begrafvit sig i en klostercell, medan han studerade i skolan; och varlden skulle aldrig hafva fått godt af hans arbete, om icke Guds försyn hade räddat honom derur. Men det blef icke Zwingli tillåtet att utsätta sig för samma fara. Hans fader blef händelsevis underrättad om munkarnes afsigter. Han hade icke för afsigt att tillåta sin son att blifva munk och föröda sitt lif i onyttig sysslolöshet. Han såg, att hans framtida verksamhet stod i fara samt beordrade honom att återvända hem utan uppskof. rätt

(158)Ynglingen lydde faderns befallning; men han var icke länge tillfredsstäld med att stanna i dalen, der han blifvit uppfödd. Han begynte snart igen med sina studier och reste efter någon tid till Basel. Här hörde Zwingli först evangelium om Guds fria nåd. Wittembach en lärare i de gamla språken, som studerade grekiskan och hebreiskan, blef dervid intressera i Skriften, och derunder blefvo äfven hans lärjungar upplysta af dess gudomliga ljusstrålar. Han vittnade, att det fans en sanning, gudomliga ljusstrålar. Han vittnade, at det fans en sanning som var af äldre härkomst och af oändligt större väre än de teorier, som skolastikerna och filosoferna lärde. Denna sanning var, att Kristi död är den enda lösen för syndare. Dessa ord voro för Zwingli såsom de första ljusstrålar vid dagens inbrott. rätt

(158)Zwingli blef snart kallad från Basel för att begynna sitt lifsarbete. Hans första arbetsfält var i en socken bland Alperna, icke långt från dalen der han var född. När han hade blifvit ordinerad till prest, ”egnade han sig med hela sitt hjärta åt ransakandet af den gudomliga sanningen; ty han visste godt,” säger en annan reformator, ”huru mycket den bör veta, åt hvilken Kristi hjord är anförtrodd.” Ju mera han ransakade Skriften, desto klarare såg han kontrasten mellan dess sanning och Roms kätteri. Han antog Bibeln såsom Guds ord och såsom den enda tillräckliga och ofelbara regeln. Han insåg, att den bör vara sin egen uttolkare. Han vågade icke försöka att uttolka Skriften sålunda att den understödde en förut antagen teori, utan ansåg det för sin pligt att framhålla dess uttryckliga och tydliga lära. Han sökte att erhålla all den hjälp, som fans att tillgå, för att få ett fullständigt och rätt begrepp om dess betydelse, och han bad om den Helige Andes vägledning samt förklarade, att den skulle uppenbara Skriftens mening för alla som med uppriktighet och bön sökte derefter. rätt

(158)Den Heliga Skrift, sade Zwingli, kommer från Gud, icke från människor. Den Gud, som upplyser dig, skall göra det tydligt för dig att dess ord komma från Gud. Guds ord . . . . kan icke slå fel. Det är klart, det förklarar sig sjelft, det uppenbarar sig sjelft det upplyser själen med all frälsning och nåd, töstar den i Gud, förödmjukar den, så att den till och med förlorar sig sjelf och omfattar Gud. Zwingli kände sjelf till den sanning, som ligger i dessa ord, Han skref senare, i det han talade om sin erfarenhet på denna tid: Då jag begynte att egna mig helt och hållet åt den Heliga Skrift, brukade filosofien och teologien (den skolastiska) beständigt framställa motstridande tankar för mig, Slutligen kom jag derhän, att jag tänkte: 'Du måste låta allt detta vara samt lära hvad Gud menar helt och hållet från hans eget uppenbara ord,' Då begynte jag att bedja Gud om ljus, och jag kunde sedan mycket lättare förstå Skriften. rätt

(159)Den lära, som Zwingli predikade, erhöll han icke från Luther; den var Kristi lära, " Om Luther predikar Kristus," sade den schweiziske reformatorn, "så gör han det samma som jag. Han har fört många flere själar till Kristus, an jag har – detta säger jag intet emot. Men jag vill likväl icke harva något annat namn än Kristi namn; ty jag är hans stridsman, och han allena är mitt hufvud, Jag har aldrig skrifvit en enda linje till Luther, ej heller har han skrifvit till mig, Och hvarför ? - Alt det må blifva uppenbart för alla människor huru enstämmigt Guds Andes vittnesbörd är, efter som vi icke harva haft någon förbindelse med hvarandra och likväl stämma så noga öfverens i Jesu Kristi lära." rätt

(159)Zwingli blef 1516 kallad till predikant vid klostret i Einsiedeln. Här skulle han blifva bättre känd med Roms förderfvade tillstånd samt få ett inflytande som reformator, hvilket skulle utsträcka sig långt bortom hans hemlands Alper. En af de förnämsta saker, som drog folket till Einsiedeln, var en Mariabild, som man påstod harva makt till att göra underverk. Öfver klostrets part stod denna inskrift att läsa: "Här kan man erhålla fullständig syndaförlåtelse." Hela året igenom vallfärdades pilgrimer till den heliga jungfruns relikskrin. Men vid dess invignings stora årsfest komma stora skaror från alla delar af Schweiz, ja äfven från Frankrike och Tyskland, Zwingli blef mycket bedröfvad vid denna syn och betjenade sig af tillfället att förkunna frihet genom evangelium för dessa vidskepelsens slafvar. rätt

(159)Tänk icke, sade han, att Gud är i detta tempel mera än i någon annan del af verlden. Hvar helst han har gifvit eder plats till att bo, der är han närvarande och hör eder. . . . Kunna onyttiga gerningar, besvärliga pilgrimsfärder, offer, böner, som uppsändas till jungfru Maria och helgonen, harva någon kraft till att förskaffa eder Guds nåd? Ligger det någon vigt i långa böner? Hvilken kraft fins det i munkmössan eller i ett rakadt hufvud eller i en prestklädning, som når till golfvet och är prydd med guld? Gud ser till hjärtat, och vårt hjärta är långt från Gud. Kristus, sade han, som offrade sig på korset en gång för alla, är det offer, som gifver upprättelse i all evighet för alla troendes synder. rätt

(160)För många af åhörarne voro dessa åsigter ovälkomna. Det, var en bitter missräkning för dem att höra, det deras långa och besvärliga resa var till ingen nytta. De kunde icke fatta den syndaförlåtelse, som blef dem fritt erbjuden genom Kristus. De voro tillfredsstälda med den gamla vägen till himmelen, som Rom hade bestämt för dem. De ryggade tillbaka för det besvär, som var förknippadt med sökandet efter något bättre. Det var lättare för dem att anförtro sin frälsning åt presterna och påfven än att söka erhålla ett rent hjärta. rätt

(160)Men det fans en annan klass, som med glädje emottog budskapet om återlösning genom Kristus. De kyrkobruk, som Rom ålagt dem, hade icke gifvit dem fred i själen, och med troende hjärtan emottago de Frälsarens blod såsom det ratta medlet for sin försoning. Dessa återvände till sina hem för att låta det dyrbara ljuset, som de sjelfva hade erhållit, lysa för andra. Sanningen fördes sålunda från by till by, från, stad. till stad; och antalet pilgrimer, som kommo till den heliga Jungfruns skrin, förminskades betydligt. Man offrade mindre, och följaktligen förminskades Zwinglis lön, som han erhöll af offren. Men detta beredde honom endast glädje, enär han såg, att svärmeriets och vidskepelsens makt blef bruten. rätt

(160)Kyrkans myndigheter voro icke okunniga om det verk, som Zwingli utförde men för närvarande undveko de att blanda sig i saken. De hoppades ännu att vinna honom för sin sak och sökte att öfvertala honom med smicker. Emellertid fick sanningen inflytande öfver folkets hjärtan. rätt

(160) Zwinglis verksamhet i Einsiedeln hade gjort honom skicklig till att verka i en större krets, och i denna skulle han snart inträda. Efter att han hade varit här tre år, blef han kallad till predikoämbetet vid domkyrkan i Zürich. Denna stad var på den tiden den förnämsta i det schweiziska förbundet, och hans inflytande skulle derför kännas vidt omkring. Men de andlige män, som nåde kallat honom till Zürich, önskade att förebygga hvarje ny förändring, och de undervisade honom derför om hans pligter i öfverensstämmelse härmed. rätt

(161)Du måste bruka den största omsorg, sade de, för att in. samla domkapitlets inkomster och icke försumma den minsta punkt. nu måste förmana de troende både från predikstolen och biktstolen att betala alla afgifter och tionden och att genom sina offer vittna om den kärlek, som de hysa till kyrkan. Du måste bemöda dig om att föröka den inkomst vi hafva af de sjuka, af messorna och af alla kyrkliga förordningar i allmänhet. Hvad angår utdelningen af sakramenten, predikandet och den personliga vården om hjorden, tillade hans läromästare, så höra dessa också till prestens pligter. Men du kan anställa en vikarie, som utför dessa saker i ditt ställe - synnerligast predikandet. Du bör utdela sakramenten blott till fönäma personer, när du blir särskildt kallad dertill. Vi kunna icke tillåta dig att utdela dem utan åtskilnad till personer i hvarje stånd. rätt

(161)Zwingli lyssnade till dessa föreskrifter under tystnad, och till svar på dem förklarade han det sätt han ämnade följa, efter att han tackat dem för den ära de bevisade honom genom att kalla honom till denna församlings prost. "Berättelsen om Jesus," sade han, "har alltför länge varit undanhållen folket. Det är min afsigt att predika öfver hela Mattei evangelium, att draga mina vittnesbörd ur Skriftens källor allena att ransaka den i hela dess djup, i det jag jämför skriftställe med skriftställe och ständigt uppsänder allvarliga böner till Gud, att jag må få nåd till att uppenbara hvad som är den Helige Andes vilja. Det är till Guds ära, till hans enfödde Sons pris, till själars frälsning och deras undervisning i den sanna tron, som jag önskar att inviga min tjenst.” Ehuru några af presterna ej godkände hans plan och sökte att öfvertala honom till att uppgifva den, höll Zwingli likväl fast vid sin föresats. Han förklarade att han icke skulle införa något nytt bruk, utan den gamla metoden, som kyrkan tidigare hade användt, när den var mera ren i tron. rätt

(161)Ett intresse för de sanningar han lärde hade redan blifvit väckt, och en stor mängd af folket samlades för att höra på hans predikningar. Mänga, som för länge sedan hade upphört med att bevista gudstjensten, blefvo hans åhörare. Han begynte sin tjenst med att läsa och förklara den inspirerade berättelsen om Kristi lif, underverk, lära och död. Här, såväl som i Einsiedeln, framstälde han Guds ord såsom den enda ofelbara auktoriteten och Kristi död såsom det enda fullkomliga offret. "Jag önskar," sade han" att föra eder till Kristus; ty han är frälsningens sanna källa." Folk af alla klasser trängde sig omkring predikanten från statsmän och lärde till handtverkare och bönder. De lysnade till hans ord med djupt intresse. Han framhöll icke blott anbudet om fri fräsning, utan predikade äfven oförskräckt emot den synd och det förderf, som existerade på den tiden. Många återvände från domkyrkan prisande Gud. "Denne man," sade de "predikar sanningen. Han skall blifva vår Moses och skall föra oss ut ur detta egyptiska mörker. rätt

(162)Men änskönt hans verksamhet i begynnelsen blef emottagen med stor hänförelse, rönte han dock motstånd efter någon tid. Munkarne företogo sig att hindra hans arbete och fördöma hans trossatser. Många hånade och bespottade honom uppenbart, och andra grepo till hotelser och förnärmelser. Men Zwingli uthärdade allt detta med tålamod, sägande: "Om vi skola varna själar för Kristus, måste vi lära att tillsluta ögonen för många saker, som möta oss på vägen." rätt

(162)Vid denna tid infann sig ett nytt redskap för att befordra reformationsverket. En viss Lucien blef skickad till Zürich med några af Luthers skrifter. Det var en vän till den reformerta tron i Basel, som utskickade honom, och han ansåg, att böckernas spridning kunde blifva ett kraftigt medel till att utbreda ljuset. " Undersök," skref han till Zwingli, "om denne Lucien har tillräckligt förstånd och anlag till att samtala med folk. Om du finner, att han har det, så låt honom gli från stad till stad, från socken till socken, från by till by, ja från hus till hus ofver hela Schweiz med Luthers skrifter, i synnerhet hans utläggning af Herrens bön, skrifven för lekmän; ju mera den blifver bekant, desto flere köpare skall den finna." Sålunda fann ljuset ingång. rätt

(162)Men när Gud gör förberedelser att sönderslita okunnighetens och vidskepelsens bojor, så arbetar satan med största kraft för att omgifva människorna med mörker och binda deras kedjor ännu fastare. När män uppstodo i olika länder och predikade syndaförlåtelse och rättfärdiggörelse genom. Kristi blod för folket, så begynte Rom med större ifver att drifva sin handel i kristenheten och erbjuda syndaförlåtelse för penningar. rätt

(163)Man bestämde en viss betalning för hvarje synd, och människorna fingo tillåtelse att synda, när blott kyrkans kassa hölls väl fyld. Sålunda skredo de två rörelserna framåt - den ena utbjöd syndaförlåtelse för penningar, den andra utbjöd syndaförlåtelse genom Kristus, Rom gaf tillåtelse till att synda och gjorde det till en inkomstkälla; reformatorerna bestraffade synden och hänvisade till Kristus såsom Försonaren och Frälsaren. rätt

(163)I Tyskland anförtroddes försäljningen af aflat åt dominikanermunkarne under ledning af den fräcke Tetzel. I Schweiz var denna handel öfveriemnad åt franciskanermunkarne under Samsons, en italiensk munks, uppsigt. Samson hade redan gjort kyrkan god tjenst, i det han hade förskaffat ofantligt stora penningsummor från Tyskland och Schweiz att fylla den påfliga skattkammaren. N u reste han omkring i Schweiz och drog stora skaror till sig. Han bertifvade de fattige bönderna deras knappa förtjenst, och han utpressade stora gåfvor af de förmögna klasserna. Men reformationen visade, att den redan hade inflytande, genom att inskränka denna handel, om den än ej kunde fullt hämma den. Zwingli var ännu i Einsiedeln, när Samson, kort efter att han hade kommit till Schweiz, anlände med sina varor till en närliggande stad. Då reformatorn biet underrättad om hans mission, begaf han sig strax åstad för att motarbeta honom. De två möttes icke, "men Zwingli hade sådan framgång med att uppenbara munkens falska framställningar, att denne blef tvungen att lemna trakten och resa ät annat håll. rätt

(163)I Zürich predikade Zwingli ifrigt mot aflatskrämaren, och när Samson närmade sig platsen, gick en budbärare från rådet honom till mötes och underrättade honom om, att man förväntade, att han skulle resa vidare. Han beredde sig slutligen inträde genom list, men han blef bortskickad utan att hafva sålt aflat till en enda person, och han lemnade kort efteråt Schweiz. rätt

(163)Reformationen blef främjad, derigenom att pesten eller den svarta döden härjade i Schweiz under året 1519. När människorna sålunda måste gå emot förderfvaren, funnos många, som började inse huru fåfänglig och oduglig den aflat var, som de så nyligen hade köpt; och de längtade efter en fastare grundval för sin tro. Zwingli blef angripen af denna sjukdom i Zürich, och han blef så svag, att man uppgaf allt hopp om hans tillfrisknande, ja man utbredde det ryktet vida omkring, att han var död. Men hans mod och hopp svigtade icke under denna pröfningens stund. Han såg upp till Golgatas kors och förtröstade på honom, som är mäktig till att frälsa från all synd. När han kom tillbaka från dödens portar, predikade han evangelium med större nit än tillförne, och hans ord utöfvade ett ovanligt inflytande. Församlingsmedlemmarne helsade med glädje sin älskade pastor välkommen, när han återvände från grafvens brädd. De kommo sjelfva från de sjuke och döende, som de hade vårdat, och de satte högre värde på evangelium, än de någonsin förut hade gjort. rätt

(164)Zwingli hade fått en klarare uppfattning om evangelii sanningar och hade mera än tillförne i sitt eget lif erfarit dess kraft till att förnya hjärtat. De ämnen han framhöll voro människans fall och äterlösningsplanen. "I Adam," sade han, "äro vi alla döda samt nedsänkta i förderf och fördömelse; men Kristus har köpt en evig frälsning för oss." "Hans lidande är vårt eviga offer och förlorar aldrig sin kraft; det tillfredsställer den gudomliga rättfärdigheten till evig tid för alla som förlita sig derpå med en fast, orubblig tro." Men på samma tid lärde han tydligt, att människorna icke genom Kristi nåd harva fått frihet till att fortsätta i synden. "H var helst det fins tro på Gud, der bor Gud sjelf, och hvar Gud är, der väckes en ifver, som nödgar och tvingar människan till goda gerningar." rätt

(164)Man var så angelägen om att höra Zwingli predika, att domkyrkan icke kunde rymma den folkskara, som kom för att höra honom. Han framstälde sanningen småningom för sina åhörare, allt efter som de voro i stånd till att fördraga den. Han aktade sig i begynnelsen för att framlägga sådana punkter, som kunde förskräcka dem och väcka fördom. Hans första handling var att vinna deras hjärtan för Kristi lära, att uppmjuka dem genom hans kärlek och framhålla hans exempel för dem. När de antogo evangelii grundsatser, så skulle deras vidskepliga ideer och handlingar oundvikligt undanrödjas. rätt

(164)Reformationen skred framåt steg för steg i Zürich. Dess fiender blefvo förfärade och vaknade upp till att göra öppet motstånd. Ett år forut hade munken från Wittenberg uttalat sitt afslag inför påfven och kejsaren i Worms, och allting syntes nu utpeka ett liknande motstånd mot de påfliga anspråken i Zürich. Zwingli blef angripen upprepade gånger. I de påfliga kantonorna blefvo evangelii lärjungar tid efter annan förda till billet. Men detta var ej nog; den som lärde detta. kätteri, måste bringas till tystnad. Biskopen i Konstanz sände derför tre ombuod till rådet i Zürich, hvilka anklagade Zwingli för att hafva lärt folket att öfverträda kyrkans lagar, sålunda sättande fred och god ordning i fara. Han påstod, att det skulle leda till ett allInänt uppror, om man åsidosatte kyrkans myndighet. Zwingli ;;varade, att han hade predikat evangelium i Zürich i fyra år och att denna stad "var mera tyst och fredlig än någon stad i Schweiz." "År då icke kristendomen," sade han, "det bästa medlet till att bevara den allmänna säkerheten?" rätt

(165)Ombuden hade uppmanat rådsherrarne att förblifva i kyrkan och förklarade, att det icke fans någon frälsning utanför den samma. Zwingli svarade: "Låten icke denna anklagelse beveka eder. Församlingens grundval är samma klippa, samma Kristus, som gaf Petrus hans namn, emedan han troget bekände honom för människorna. Gud antager en hvar bland alla folk, som af hela sitt hjärta tror på Herren Jesus. Detta är helt visst den församling, utanför hvilken ingen kan blifva salig." I följd af denna sammankomst antog en af biskopens ombud den reformerta tron. rätt

(165)Rådet vägrade att uppträda emot Zwingli, och Rom beredde sig att angripa honom ånyo. När reformatorn blef underrättad om sina fienders anslag, utropade han: "Låt dem komma. Jag fruktar dem, såsom den fasta klippan fruktar vågorna, hvilka brusa vid dess fot." Presternas bemödanden befordrade blott den sak, som de sökte att omstörta. Sanningen utbredde sig fortfarande. Dess anhängare i Tyskland, som hade blifvit nedslagna, när Luther försvann, fingo nytt mod, då de hörde, att evangelium hade framgång i Schweiz. rätt

(165)Allt efter som reformationen stadfästes i Zürich blefvo dess frukter uppenbara, i det den undertryckte laster och osedlighet samt befrämjade ordning och harmoni. "Friden har sin boning i vår stad," skref Zwingli. "Här råder intet gräl, intet hyckleri, ingen afundssjuka, ingen strid. Hvarifrån kan en sådan enighet komma annat än från Herren och vår lära, som fyller oss med fromhetens och fridens frukter? rätt

(165)De segrar, som reformationen vann, uppeggade katolikerna till större ansträngningar för att störta den. Då de sågo huru litet hade blifvit uträttadt genom den förföljelse, som afsåg att hämma Luthers verk i Tyskland, beslöto de att möta reformatorn med hans egna vapen. De ville hålla en disputation med Zwingli' och enär de hade makt till att ordna det hela, skulle afgöra segern viss genom att sjelfva välja både platsen för striden och domarena, som skulle afgöra saken emellan de stridande parterna; och om de en gäng finge Zwingli i sitt våld, skulle de nog sörja för, att han icke komme undan. När ledaren blifvit bragt till tystnad, kunde rörelsen snart blifva undertryckt. Men de dolde försigtigt sin plan. rätt

(166)Man förordnade, att disputationen skulle hällas i Baden; men Zwingli var icke närvarande. Rådet i Zürich fattade misstankar till papisternas afsigter, det lät sig varna af de många bål, som hade blifvit tända i alla de påfliga kantonerna för dem som bekände evangelium, och förbjöd sin pastor att utsätta sig för denna fara. Han var beredvillig att i Zürich möta alla partigängare, som Rom ville sända; men att gå till Baden, der man nyligen hade utgjutit martyrers blod för sanningen, vore att gå en säker död till mötes. Ökolampadius och Haller blefvo valda till att representera reformatorn, medan den berömde d:r Eck, understödd af en mängd lärda doktorer och prelater, var Roms stridskämpe. rätt

(166)Fastän Zwingli icke var närvarande vid konferensen, kände man likväl hans inflytande. Papisterna valde alla sekreterare, som skulle uppteckna förhandlingarna, och det förbjöds alla andra att skrifva något vid dödsstraff. Trots detta förbud erhöll likväl Zwingli dagligen en noggrann underrättelse om hvad som sades i Baden. En student, som var närvarande vid disputationen, skref hvarje afton en berättelse om de argumenter, som den dagen hade blifvit framstälda. Två studenter åtogo sig att aflemna dessa skrifvelser tillika med Ökolampadius' dagliga brer till Zwingli i Zürich. Reformatorn svarade och meddelade dem sina råd och förslag. Han skref sina brer om natten, och studenterna återvände till Baden med dem pli. morgonen. För att undvika den vid stadsporten stationerade skyltvaktens uppmärksamhet bragte desse budbärare korgar med fjäderfä, hvilka de buro på sina hufvud; och sålunda fingo de passera obehindradt. rätt

(166)På det sättet underhöll Zwingli striden med sina listiga motståndare. "Han har uträttat mera," sade Mykonius, "genom att anställa betraktelser öfver och iakttaga striden samt öfyersända sitt råd till Baden, än han kunde harva gjort genom att försvara sig midt ibland sina fiender." rätt

(167)Papisterna, som förväntade, att de skulle segra kommo till Baden utstyrda i sina präktigaste kläder och glittrande af juveler. De förde ett yppigt lefnadssätt, i det deras bord dignade under de mest dyrbara rätter och utsökta viner. De lättade bördan af sina presterliga pligter genom munterhet och lustbarheter. I en betecknande motsats uppträdde reformatorerna hvilka folket betraktade såsom föga bättre än ett sällskap tiggare, och hvilkas tarfliga spis höll dem vid bordet blott en kort stund. Ökolampadius' värd, som företog sig att gifva akt på honom, när han var på sitt rum, fann, att han alltid var upptagen med att studera eller bedja. Han blef mycket förvånad häröfver och berättade sedan, "att kättaren var åtminstone mycket from." rätt

(167)Vid konferensen" steg Eck stolt upp på en predikstol, som var skönt prydd, medan den anspråkslöse Ökolampadius klädd i grofva kläder, satt midt för sin motståndare på en för tillfället uppförd simpel ställning. Ecks stentors-stämma och gränslösa sjelfförtroende sveko honom aldrig. Hans nit eggades genom den förhoppningen, att han skulle erhålla guld såväl som ryktbarhet; ty man hade lofvat att frikostigt belöna trons försvarare. När han ej hade några bevis att anföra, gjorde han bruk af förolämpningar, ja till och med af eder. rätt

(167)Ökolampadius, som var blygsam och saknade sjelftillit, hade sökt att draga sig från striden, men han började den nu med den högtidliga förklaringen: "Jag erkänner ingen annan domareregel än Guds ord." Ehuru hans 'uppförande var mildt och höfligt, visade han sig likväl vara skicklig och oförskräckt. När katolikerna, enligt sin vana, sökte stadfästa sin myndighet mod kyrkans bruk, höll reformatorn sig ståndaktigt till Skriften. "I vårt Schweiz," sade han, "har bruket ingen kraft så framt det icke öfverensstämmer med landets grundlag. Och i allt som angår tron, är Bibeln vår grundlag." rätt

(167)Kontrasten emellan de stridande parterna var icke utan verkan. Reformatorns lugna och klara bevisföring, som framställes på ett så saktmodigt och anspråkslöst sätt, gjorde ett djupt intryck på många personer, hvilka med vedervilja lyssnade till Ecks skrytsamma och häftigt anförda påståenden. rätt

(168)Diskussionen fortfor aderton dagar. Via dess slut påstodo katolikerna med stort sjelfförtroande, att de hade segrat. De fleste af ombuden stälde sig på Roms sida, och riksdagen förklarade, att reformatorerna vara besegrade och att de tillika med Zwingli, deras ledare, voro uteslutna ur kyrkan. Men konferensens frukter ådagalade hvilken sida hade fördel af den samma. Striden gaf protestanternas sak en stark pådrifning, och icke långt efteråt slöto de två vigtiga städerna, Bern och Basel, sig till reformrörelsen. rätt

nästa kapitel