Arbetet i New Hampshire

(77)(77) Omkring denna tidpunkt visades det mig, att det var min plikt, att besöka vårt folk i New Hampshire. På den här tiden var min ständiga och trofasta ledsagarinna Louisa Foss, en syster till Samuel Foss, min syster Marys man. Jag kan aldrig glömma hennes vänliga och systerliga uppmärksamhet mot mig på mina resor. Vi blev alltid åtföljda av äldstebroder Files och hans hustru, som var gamla och dyrbara vänner till min familj, liksom av broder Ralph Haskins och äldstebroder James White. rätt

(77) Vi blev hjärtligt mottagna av våra vänner i New Hampshire, men något var fel på detta arbetsfält, och det bekymrade mig storligen. Vi skulle komma att möta självrättfärdighet, som var högst nedtryckande. rätt

(77)Uppmuntran till äldstebroder Morse
Då vi besökte äldstebroder Washington Morses hem, blev jag allvarligt sjuk. Böner sändes upp för min skull, och Guds Ande vilade över mig. Jag fördes bort i en syn, och något visades mig om äldstebroder Morses sak i förbindelse med besvikelsen år 1844. rätt

(77) Äldstebroder Morse var fast och pålitlig i tron på, att Herren skulle komma på denna tidpunkt; men då perioden hade gått, utan att den förväntade händelsen hade inträffat, blev han rådvill och ur stånd till, att förklara förseningen. Fast han var bittert besviken, frånsade han sig inte sin tro, liksom vissa andra gjorde, och kallade det hela för ett fanatiskt bedrägeri; utan han hade förts vilse, och kunde inte förstå Guds folks hållning till profetisk tid. Han hade varit så ärlig i sin förkunnelse av Herrens ankomsts närhet, att då (78) tidpunkten var överstånden, blev han besviken, och gjorde inget, för att uppmuntra de besvikna personer, vilka var som får utan herdar, det vill säga överlämnade till ulvarnas glupande aptit. rätt

(78) Fallet med Jona framställdes för mig. Äldstebroder Morse befann sig i en liknande situation som denne besvikne profet. Han hade proklamerat, att Herren skulle komma 1844. Tidpunkten hade kommit och gått. Den fruktan, som delvis hade hållit människorna i schack, var nu borta, och de passade på, att bespotta dem, som hade väntat förgäves på Jesus. Äldstebroder Morse tyckte, att han blivit en pajas för sina grannar, föremål för deras skämt, och han kunde inte förlika sig med sin lott. Han betänkte inte, att Guds nådegåvor skulle ge världen en längre tidsperiod till, att förbereda sig för Hans ankomst, att varningen om domen skulle höras mera vida omkring, och folk prövas med större ljus. Han tänkte endast på Guds tjänares förödmjukelse. rätt

(78) I stället för att bli modstulen på grund av sin besvikelse, liksom Jona blev, borde äldstebroder Morse ha lagt sin själviska sorg åt sidan, och ha samlat upp de dyrbara ljusstrålar, som Gud hade gett Sitt folk. Han borde ha glatt sig över, att världen förlänades ytterligare betänketid och nåd; och han borde ha ställt sig i främsta ledet, för att genomföra det stora verk, som fortfarande skall uträttas på jorden, nämligen att bringa syndare till ånger och frälsning. rätt

(78)Brist på äkta gudsfruktan
Det var vanskligt, att uträtta mycket gott i New Hampshire. Vi fann endast en smula andlighet där. Många kallade sin erfarenhet tillsammans med 1844-rörelsen för ett bedrägeri. Det var svårt, att nå denna klass, för vi kunde inte acceptera den inställning de dristat sig till att anamma. Flera av dem, som hade varit aktiva förkunnare och (79) förmanare år 1844, tycktes nu ha mist sin förankring och visste inte, var vi var i den profetiska tiden; de tog snabbt till sig världens anda. rätt

(79)Andlig magnetism
I New Hampshire skulle vi komma att kämpa mot flera olika slags andlig magnetism, som påminde om hypnos. Det var vår första erfarenhet av dylikt, och inträffade enligt följande: Då vi kom till Claremont, fick vi oss berättat, att det där förekom två grupper med adventister - en, som förnekade sin tidigare tro, och en annan, mindre grupp, som trodde, att deras tidigare erfarenhet berodde på Guds försyn. Vi visades hän till två män, vars åsikter i mångt och mycket påminde om våra egna. Vi fann, att det förekom många fördomar emot dessa män, men förmodade, att de var förföljda för rättfärdighetens sak. Vi uppsökte dem, och togs emot och behandlades vänligt. Vi kom snabbt underfund om, att de åberopade fullkomlig helgelse, de förklarade sig ej kunna synda. rätt

(79) Dessa män var fint klädda, och det rådde en behaglig stämning omkring dem. Under vårt samtal kom en liten pojke, omkring åtta år gammal, och bokstavligt klädd i lortiga paltor, in i rummet, där vi satt. Vi blev överraskade över, att detta barn var son till en av männen. Modern såg synnerligen skamsen ut och verkade irriterad; men fadern fortsatte obekymrat sitt tal om sina höga andliga mål, utan att ta den minsta notis om sin lille son. rätt

(79) Hans helighet hade med ens upphört i mina ögon. Försjunken i bön och meditation, utan intresse för arbete och ansvar i detta liv, hade denne (80) man inte tillfredsställt sin familjs behov, eller gett sina barn faderlig uppmärksamhet. Han verkade att ha glömt, att ju större kärlek till Gud, desto starkare borde vår kärlek och omsorg vara för dem, som Han har gett oss. Frälsaren har aldrig lärt ut lathet eller en abstrakt helgelse, som kommer oss att försumma de plikter, som ligger rätt framför näsan på oss. rätt

(80) Denne äkta man och far förklarade, att målet med sann helgelse förde sinnet över alla jordiska tankar. Ändå satt han vid bordet och spisade vanlig mat. Den maten fick han inte genom ett mirakel. Någon måste skaffa fram den mat, som han förtärde, även om han inte ägnade den saken särskilt många tankar, eftersom hans tid helt ägnades åt andliga angelägenheter. Så var det inte med hustrun, som ansvarade för familjen. Hon slet oupphörligt med alla hemmets uppgifter, för att få hushållet att fungera. Hennes man förklarade, att hon inte var helgad, att hon lät världsliga ting locka bort tankarna från religiösa ämnen. rätt

(80) Jag tänkte på vår Frälsare, som verkade oupphörligt för andras väl. ”’Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag’” (Johannesevangeliet 5:17), tillkännagav Han. Den helgelse, som Han lärde ut, visades genom vänliga och barmhärtiga gärningar, och genom den kärlek, som förmår män och kvinnor till, att betrakta andra bättre, än sig själva. rätt

(80) Då tron fördes på tal, sade en av dem: ”Allt, som vi skall göra, är att tro, och om vi ber till Gud, kommer vi att få det.” rätt

(80) Äldstebroder White antydde, att det var betingelser knutna till detta löfte: ”Om ni förblir i mig”, sade Kristus, ”och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.” Johannesevangeliet 15:7. ”Er teori om tron”, fortsatte han, ”måste ha en grundval.” rätt

(81) (81) En syster till en av dessa män bad om ett förtroligt samtal med mig. Hon hade mycket att säga om den fullständiga helgelsen till Gud, och ville gärna veta min åsikt om detta ämne. Medan vi samtalade, höll hon mina händer i sin, och strök varsamt mitt hår med den andra. Jag bad om, att Guds änglar måtte beskydda mig från det ohelgade inflytande, som denna tilldragande unga kvinna försökte, att utöva över mig med sitt fagra tal och varsamma smekningar. Hon hade mycket att säga om andliga gåvor och sin brors stora tro. Han och hans erfarenhet tycktes ha stort utrymme i hennes sinne. Jag kände behovet av, att vakta tungan, och blev glad, då samtalet var över. rätt

(81) Dessa personer, som gjorde dessa upphöjda bekännelser, bedrog den oförsiktige. De hade mycket att säga om kärleken till nästan, som döljer en mängd med synder. Jag höll ej med om deras synpunkter och känslor, och förnam, att de utövade en fruktansvärd kraft för det onda, och blev glad över, att jag slapp deras närvaro. rätt

(81) Så snart som dessa personers synpunkter ifrågasattes, uppvisade de en hårdnackad och självrättfärdig anda, som förkastade all undervisning. Fastän de bekände sig till stor ödmjukhet, skröt de med sin påstådda helighet, och motsatte sig alla vädjanden till förnuftet. Vi insåg, att alla våra ansträngningar, för att överbevisa dem om deras villfarelse, var förgäves, eftersom de höll fast vid uppfattningen, att de inte var elever, utan lärare. rätt

(81)Möte hos broder Collier
Om eftermiddagen begav vi oss till broder Colliers hem, där vi hade för avsikt, att hålla möte den kvällen. Vi ställde broder Collier några frågor om dessa män, men han gav oss ingen information. (82) ”Om Herren har sänt hit Er”, sade han, ”kommer Ni att bli förvissade om den ande, som styr dem, och kommer att ge oss gåtans lösning.” rätt

(82) Bägge dessa män deltog på mötena hos broder Collier. Medan jag bad allvarligt om ljus och Guds närhet, började de att sucka och ropa ”Amen!” och tillsynes stämma in i min bön. Men mitt hjärta blev strax allvarligt nedtryckt. Orden dog bort på läpparna, och mörker överskuggade hela mötet. rätt

(82) Äldstebroder White reste sig och sade: ”Jag känner mig plågad. Guds Ande är bedrövad. Jag motsätter mig detta inflytande i Herrens namn. O Gud, tillrättavisa denne lömske ande.” rätt

(82) Jag fick strax frid igen, och höjde mig över skuggorna. Men då jag åter talade uppmuntrans och trons ord till de närvarande, kom det köld över mig genom deras suckar och amen. Äldstebroder White tillrättavisade på nytt mörkrets ande, och Guds Ande och anda vilade igen över mig, medan jag talade till folket. Dessa fiendens agenter blev så begränsade i sin verkan, att de inte lyckades, att utöva sitt ödeläggande inflytande igen den kvällen. rätt

(82) Efter mötet sade äldstebroder White till broder Collier: ”Nu kan jag berätta för Dig om dessa två män. De handlar under satanisk påverkan, ändå tillskriver de allt Herrens Ande.” rätt

(82) ”Jag tror, att Gud har sänt Er till att uppmuntra oss”, svarade han. ”Vi kallar deras inflytande för mesmerism. De påverkar andras sinnen på ett anmärkningsvärt sätt, och har åsamkat somliga stor skada. Vi håller sällan möte här, ty de brukar tränga sig på, och vi kan inte ha med dem att skaffa. De ger prov på djupa känslor, som Ni har blivit varse i afton, men de formligen kramar livskraften ur våra böner, och de lämnar efter sig (83) ett inflytande, som är tätare, än Egyptens mörker. Jag har aldrig sett dem bakbundna förut, som i kväll.” rätt

(83)”Kan inte synda”-teorin
Under familjeandakten den kvällen, vilade Herrens Ande över mig, och jag visades många ting i en syn. Dessa män framställdes som några, vilka gjorde stor skada på Guds sak. Ehuru de bekände sig till helgelsen, överträdde de den heliga lagen. De var fördärvade i sina hjärtan, och deras bundsförvanter led under sataniskt bedrägeri, varigenom de lydde sina köttsliga begär, i stället för Guds Ord. rätt

(83) De framhöll, att de helgade inte kan synda. Och detta ledde naturligt till den tanken, att de helgades tro och kärlek alltid var rätt, och aldrig riskerade, att förleda dem till synd. I harmoni med dessa sofisterier, praktiserades de värsta synder under ett sken av helighet, och genom sitt bedrägliga, mesmeristiska inflytande påverkade de med sin främmande kraft dem i omgivningen, som inte uppfattade det onda i dessa synbart sköna, men förföriska, teorier. rätt

(83) Fruktansvärd var deras kraft över folk, för samtidigt som de ägde deras uppmärksamhet och vann människornas tillit genom sitt mesmeristiska inflytande, fick de personerna att tro, att inflytandet kom från Guds Ande. Därför lurades anhängarna av deras lära till att tro, att de och deras förbundna, som hävdade sig vara fullständigt heliga, kunde uppfylla alla sina hjärtans önskningar utan synd. rätt

(83) Dessa falska lärares bedrägeri framställdes klart för mig, och jag såg de fruktansvärda anteckningarna om dem i noteringsböckerna, och den ohyggliga skuld, som vilade över dem, för att de bekände fullkomlig (84) helighet, fastän deras dagliga handlingar var anstötliga i Guds ögon. rätt

(84) Någon tid efter detta, utvecklades dessa personers karaktärer inför folk, och synen om dem blev i allt bekräftad. rätt

(84)Sann helgelse
”Tro på Kristus”, löd ropet från dessa förmodat helgade människor. ”Endast tro; det är allt, som fordras av Er. Hys endast tro på Jesus.” rätt

(84)Johannes’ ord kom med kraft över mitt sinne: ”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.” Första Johannesbrevet 1:8. Jag blev visad, att de, som käckt hävdar sig vara syndfria, visar med sitt skryt, att de är långt ifrån utan syndbesmittelse. Ju mera misstrogen en person är mot sig själv, desto mera ofullkomliga kommer hans gärningar att te sig för honom, i motsats till dem, som utmärkte Återlösarens fläckfria liv. Men de, som står långt från Jesus, och vars andliga begreppsförmåga är så omtöcknad av villfarelse, att de inte förstår sig på det stora Exemplets karaktär, föreställer sig, att Han stod på deras egen nivå, och dristar sig till, att tala om sin egen helighets fullkomlighet. Men de är långt ifrån Gud; de vet föga om sig själva och än mindre om Kristus. rätt

nästa kapitel