Kamp mot Fattigdom

(105)(105) I Gorham, Maine den 26. augusti, 1847 föddes vår äldste son Henry Nichols White. I oktober gav broder och syster Howland från Topsham oss vänligt en del av sitt bohag, som vi med glädje tog emot och grundlade vårt hem med lånade möbler. Vi var fattiga och upplevde vanskliga tider. Vi hade beslutat oss för, att inte vara beroende, utan att underhålla oss själva och ha något, som vi kunde hjälpa andra med. Men så lyckosamma var vi inte. Min man arbetade väldigt hårt med, att släpa sten vid järnvägen, men fick inte tillräcklig lön för mödan. Broder och syster H skänkte oss fritt det, som de kunde avvara; men även de levde under knappa omständigheter. De trodde fullt ut den förste ängelns budskap och hade givmilt satsat sina medel till verkets fromma, tills de var avhängiga av sitt dagliga arbete. rätt

(105) Min man lämnade järnvägen och gick med sin yxa i skogen, för att hugga ved. Med ständig smärta i ena sidan, arbetade han från tidig morgon till solnedgången, för att tjäna omkring femtio cent om dag. Han låg sömnlös av smärta på nätterna. Vi såg till, att hålla modet uppe och lita på Herren. Jag knorrade inte. Om morgonen kände jag tacksamhet till Gud, för att Han hade bevarat oss ytterligare en natt och om aftonen var jag tacksam för, att Han hade sörjt för oss igenom en dag till. rätt

(105) En dag, då våra livsmedel var slut, gick min man till sin arbetsgivare, för att få pengar eller livsmedel. Det var en stormig dag och han gick fem kilometer fram och tillbaka i regnet. Han kom bärande på ryggen en säck livsmedel fördelade på olika påsar och på det viset hade han tagit sig igenom byn (106) Brunswick, där han ofta hade hållit föredrag. Då han steg över tröskeln, helt utpumpad, greps jag av förtvivlan. Min första förnimmelse var, att Gud hade övergett oss. Jag sade till min man: ”Har vi kommit därhän? Har Herren lämnat oss?” Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka och grät högljutt i timmar, tills jag svimmade. Böner sändes upp för mig. Snart nog kände jag Guds Andes uppmuntrande inflytande och ångrade, att jag hade försjunkit i modlöshet. Vi önskar, att följa Jesus och att vara lika Honom; men det händer, att vi blir svaga under prövningar, och hamnar på avstånd från Honom. Lidanden och prövningar bragte oss närmare till Jesus. Smältugnen förtärde slagget och gjorde guldet renare. rätt

(106) På den tidpunkten blev jag visad, att Herren prövade oss för vår egen skull och för att bereda oss för, att arbeta för andra; alltså hade Han väckt upp vårt bo {se Femte Moseboken 32:11}, för att vi inte skulle slå oss till ro i all maklighet. Vår gärning var, att arbeta för själar; om allt hade gått vår väg, skulle hemmet ha varit så behagligt, att vi ogärna hade lämnat det. Således lät Han prövningar komma över oss, för att bereda oss för de ständigt allvarligare strider, som vi skulle komma att möta på våra resor. Vi tog snart emot brev från bröder från olika delstater med inbjudningar om, att besöka dem; men vi hade inga pengar ens till färdbiljetter ut ur vår egen delstat. Vårt svar löd därför, att vägen inte hade öppnats för oss. Jag trodde, att det skulle vara omöjligt för mig, att resa med mitt barn. Vi ville inte vara beroende av andra och såg noga till, att rätta mun efter matsäcken. Vi hade beslutat oss för, att hellre lida, än försätta oss i skuld. rätt

(106) Lille Henry blev snart svårt sjuk och hans tillstånd försämrades snabbt, vilket gjorde oss djupt oroliga. Han befann sig i ett bedövat tillstånd; andhämtningen var hastig och häftig. Vi gav honom läkemedel utan verkan. Vi tillkallade då en person med kunskap om sjukdom och han uttryckte sitt tvivel om gossens tillfrisknande. Vi hade bett för honom, men (107) det blev ingen förändring. Vi hade gjort barnet till ursäkt för, att inte resa eller arbeta för andra och vi fruktade, att Herren stode i begrepp, att ta bort honom. En gång till trädde vi fram inför Herren och bad, att Han skulle visa oss medlidande och skona barnets liv och lovade högtidligt, att vi skulle resa åstad, genom att lita på Gud, vart Han än måtte sända oss. rätt

(107) Våra böner var brinnande och fyllda av smärta. Genom tro åberopade vi Guds löften och vi trodde, att Han lyssnade till våra rop. Ljus från Himmelen bröt igenom skyarna och sken på oss. Våra böner hade nådigt blivit besvarade. I den stunden inleddes barnets återhämtning. rätt

(107)Första besöket i Connecticut
Medan vi var i Topsham, fick vi ett brev från broder E. L. H. Chamberlain från Middletown, Connecticut, i vilket han uppmanade oss, att besöka en konferens i delstaten i april, 1848. Vi bestämde oss för att resa, i fall vi finge pengar över. Min make gjorde upp med sin arbetsgivare, och upptäckte, att denne var skyldig honom tio dollar. Med fem dollar köpte jag nödvändiga kläder, och sedan lappade jag ihop min mans överrock, ja, till och med de gamla lagningarna, så att det blev svårt, att skönja det ursprungliga tyget i ärmarna. Det återstod sedan fem dollar för resan till Dorchester, Massachusetts. Vår koffert innehöll nästan allt, vad vi ägde i världen; men vi hade frid i sinnet och ett rent samvete och detta värdesatte vi över alla jordiska bekvämligheter. rätt

(107) I Dorchester besökte vi broder Otis Nichols’ hem och då vi lämnade dem, överräckte syster N fem dollar till min man, vilket betalade för vår resa till Middletown, Connecticut. Vi var främlingar i staden och hade aldrig råkat någon av bröderna i Connecticut. Av (108) våra pengar hade vi endast femtio cent kvar. Min man tordes inte använda dem, för att hyra häst och vagn, utan hivade upp kofferten på en brädstapel, och så gick vi iväg på spaning efter någon av samma tro. Vi fann snart broder C, som tog med oss till sitt hem. rätt

(108)Konferensen i Rocky Hill
Konferensen hölls i Rocky Hill, i det stora, inte klart inredda rummet i broder Beldens hem. I ett brev till broder Stockbridge Howland skrev min man detta om mötet: ”Den 20. april sände broder Belden sitt dubbelspann till oss i Middletown och till de kringspridda bröderna i denna stad. Vi anlände till platsen omkring klockan fyra på eftermiddagen, och inom några få minuter var vi framme hos bröderna Bates och Gurney. Vi höll ett möte på kvällen med omkring femton deltagare. På Fredag förmiddag anlände bröderna, tills vi var ett femtiotal församlade. Men alla var inte helt överens om sanningen. Vårt möte var intressant. Broder Bates framställde buden i ett klart ljus och deras betydelse underströks av kraftfulla vittnesbörd. rätt

(108)Orden verkade till att grundfästa dem, som redan var i sanningen och till att väcka dem, som inte helt hade beslutat sig. rätt

(108)Tjäna medel, för att besöka Västra New York
Två år tidigare blev jag visad, att vi skulle besöka somliga i Västra New York i framtiden. Och nu, kort efter Rocky Hill-konferensens avslutning, blev vi inbjudna till att delta vid ett huvudmöte i Volney, New York, i augusti. Broder Hiram Edson skrev till oss, att flertalet bröder var fattiga, och att han inte kunde lova, att de skulle förmå att bidra nämnvärt till våra omkostnader, men att han skulle göra, (109) vad han kunde. Vi hade inga pengar att resa för. Min mans hälsa var dålig, men vägen öppnade sig för honom, att arbeta i höskörden, och han bestämde sig för, att ta anställningen. rätt

(109) Det verkade, som att vi måste leva av tro. Då vi steg upp på morgonen, böjde vi oss ned vid sängkanten, och bad Gud om, att skänka oss kraft till, att arbeta den dagen, och vi blev inte nöjda, förrän vi hade förvissat oss om, att Herren hade hört våra böner. Min man gick sedan ut, för att svinga lien enligt den styrka Gud gav honom. Då han kom hem på aftonen, bad vi igen till Gud om kraft, till att tjäna pengar, för att sprida sanningen. I ett brev till broder Howland, skrivet den 2. juli, 1848, redogjorde han så här för denna erfarenhet: rätt

(109)”Det regnar i dag, och då skördar jag inte, annars bleve inget brev skrivet. Jag har skördat i fyra dagar för icke-troende, och på Söndag för troende, och vilat på den sjunde dagen, därför har jag endast litet tid över till skrivande. . . . Gud ger mig styrka till det hårda arbetet hela dagen. . . . . Broder Holt, broder John Belden och jag har skördat ett hundra tunnland gräsareal, för åttiosju och en halv cent per tunnland, och vi har förplägat oss själva. Prisa Herren! Jag hoppas, att få några dollar här, till att använda på Guds sak.” rätt

nästa kapitel