Arbete i Västra New York År 1848

(110)(110) Genom sitt arbete i höskörden, hade min man tjänat fyrtio dollar. För en del av dessa köpte vi några nödvändiga kläder, och hade tillräckligt mycket över, för att ta oss till Västra New York och åter. rätt

(110) Min hälsa var dålig, och det var omöjligt för mig, att resa och samtidigt sköta vårt barn. Därför lämnade vi vår lille Henry, tio månader gammal, i Middletown hos syster Clarissa Bonfoey. Det var en hård prövning för mig, att skiljas från mitt barn, men vi vågade inte låta vår hängivenhet för honom hålla oss borta från pliktens stig. Jesus lade ned Sitt eget liv, för att frälsa oss. Vilket litet offer kan vi då ge, i jämförelse med Hans offer! rätt

(110) Om morgonen den 13. augusti nådde vi New York City, och uppsökte hemmet åt broder Moody. Påföljande dag anslöt bröderna Bates och Gurney sig till oss. rätt

(110)Konferensen i Volney
(110) Vår första konferens i New York hölls i Volney i en broders lada. Omkring trettiofem personer var på plats - alla vänner, som kunde samlas i den delen av staten. Men i den skaran var det knappt två stycken, som kunde bli eniga. Somliga höll fast vid allvarliga felaktigheter och var och en framhävde ihärdigt sina egna synpunkter och tillkännagav, att de var i överensstämmelse med Skriften. rätt

(110) En broder framhöll, att de tusen åren i Uppenbarelsebokens tjugonde kapitel hörde till dåtiden, och att de ett hundra fyrtiofyra tusen, som nämns i det sjunde och fjortonde kapitlet (111) i Uppenbarelseboken, var de, som fick liv igen vid Kristi uppståndelse. rätt

(111) Då vi hade vår döende Herres sinnebilder framför oss, och skulle till att minnas Hans lidanden, reste denne broder sig upp och sade, att han inte hyste något förtroende för det, som vi stod i begrepp att göra; att Herrens Nattvard var en fortsättning av Påskfesten, och endast skulle firas en gång om år. rätt

(111) Dessa besynnerliga meningsskiljaktigheter plågade mig svårt. Jag insåg, att många villoläror framställdes som sanning. Det tycktes mig, att Gud blev vanärad; och jag svimmade under bördan. Somliga fruktade för mitt liv; men Herren hörde Sina tjänares böner och jag kvicknade till. rätt

(111) Himmelens ljus vilade över mig och det jordiska försvann fort ur mitt synfält. Min ledsagande ängel visade mig de närvarandes fel, liksom sanningen jämförd med deras felaktigheter. Dessa icke överensstämmande synpunkter, som de påstod gick hand i hand med Bibeln, stämde endast överens med deras uppfattning om Bibeln och de måste därför ge upp sina felaktigheter och förenas på den tredje ängelns grundval. rätt

(111) Vårt möte slutade med seger. Sanningen vann segern. Bröderna gav avkall på sina fel och förenades om den tredje ängelns budskap och Gud välsignade dem storligen och fogade många nya till deras antal. rätt

(111)Besök hos broder Snow i Hannibal
Vi reste från Volney till Port Gibson, en sträcka på femtio kilometer, för att infinna oss till andra avtalade möten (112) den 27. och 28. augusti. ”På vägen dit”, skrev min man i ett brev till broder Hastings dagtecknat den 26. augusti, ”stannade vi för hos broder Snow i Hannibal. På detta ställe finns det åtta eller tio dyrbara själar. Broder Bates, broder och syster Edson samt broder Simmons stannade där hela natten hos dem. På morgonen togs Ellen bort i en syn, och under hennes syn var alla bröderna där inne. En av dem höll inte med om Sabbatssanningen, men var ödmjuk och god. Ellen reste sig upp under synen, tog den stora Bibeln, höll upp den inför Herren, läste högt ur den, bar den fram till denne ödmjuke broder, och lade den i hans famn. Han tog emot den, med tårarna rinnande nedför skjortan. Så kom Ellen och satte sig ned hos mig. Hon befann sig i synen under halvannan timme, och under den tiden andades hon inte alls. Det var en rörande stund. Alla grät mycket av glädje. Vi lämnade broder Bates tillsammans med dem, och kom till detta ställe jämte broder Edson.” rätt

(112)Mötet i Port Gibson
Mötet i Port Gibson hölls i broder Hiram Edsons lada. På plats var sådana, som älskade sanningen, men lyssnade till och gömde på villfarelse. Före mötets slut verkade Herren dock kraftfullt för oss. I en syn blev jag åter visad vikten av, att bröder lägger sina meningsskiljaktigheter åt sidan och förenar sig kring Bibelns sanning. rätt

(112)Besök hos broder Harris i Centerport
Vi lämnade broder Edson i akt och mening, att tillbringa nästa Sabbat i New York City. Vi kom för sent till postångaren, så vi tog en fiskebåt, för att byta från den till nästa postångare, då den anlände. Då vi såg postångaren närma sig, gjorde vi oss klara till, att stiga ombord; men postångaren stannade inte, (113) och vi måste hoppa ombord, medan båten var i rörelse. rätt

(113) Broder Bates hade pengarna till vår resa i händerna, och sade till båtens kapten: ”Här, ta Din betalning.” I det, att han såg båten avlägsna sig, hoppade han, för att komma ombord, men slog i foten i relingen, och han ramlade i vattnet. Allstå satte han av simmande mot båten, med penningpungen i ena handen, och en dollarsedel i den andra. Hatten hade trillat av, och i försöket, att rädda denna, förlorade han sedeln, men han höll fast penningpungen. Postångaren gjorde halt, för att släppa honom ombord. Hans kläder blev blöta i kanalens lortvatten, och eftersom vi var nära Centerport, beslutade vi oss för, att besöka broder Harris’ hem, så att broder Bates kunde torka sina kläder. rätt

(113) Vårt besök visade sig vara till gagn för denna familj. I åratal hade syster Harris lidit av katarr. Hon hade använt snus, för att lindra sjukdomen, och sade, att hon inte kunde leva utan det. Hon led av svår huvudvärk. Vi anbefallde henne, att vända sig till Herren, den Store Läkaren, som kunde råda bot på hennes smärta. Hon bestämde sig för, att göra detta, och vi hade en bönestund tillsammans med henne. Hon slutade med snusandet. Hon fick stor lindring i sina besvär, och från den stunden var hon friskare, än på många år. rätt

(113) Medan vi var hos broder Harris, hade jag ett samtal med en syster, som bar guldsmycken, och ändå bekände sig till tron på Kristi ankomst. Vi talade om Skriftens förmaningar mot bärandet av smycken. Men hon sade, att Salomo fick befallningen, att försköna templet, och hänvisade till uttalandet om, att gatorna i Guds stad var av rent guld. Hon sade, att om vi genom att bättra på utseendet, genom att bära guld, uppnådde inflytande i världen, vore det (114) riktigt. Jag svarade, att vi var fattiga, fallna, dödliga människor, och i stället för att pynta dessa kroppar, därför att Salomos tempel förskönades, bör vi komma ihåg vårt fallna tillstånd, och att det har kostat Guds Sons lidande och död, för att återlösa oss. Denna tanke borde leda oss till självförnekelse. Jesus är vår förebild. I fall Han skulle lägga Sin förödmjukelse och Sitt lidande åt sidan och ropa: ”Om någon vill följa efter Mig, låt honom behaga sig själv, och njuta av världen, så blir han Min lärjunge”, skulle stora skaror tro Honom och följa Honom. Men Jesus kom inte till oss med någon annan karaktär, än den saktmodige och korsfästes karaktär. Om vi vill vara hos Honom i Himmelen, måste vi vara som Han på jorden. Världen kräver sitt eget; och de, som vill vinna seger, måste lämna det, som tillhör den. rätt

(114)Besök hos broder Abbey i Brookfield
Nästa dag återupptog vi vår resa med postångaren, och nådde så långt som till Madison County, New York. Där lämnade vi postångaren, och lejde en hästförspänd vagn, och färdades fyrtio kilometer till Brookfield, där broder Ira Abbey hade sitt hem. Eftersom det var Fredag eftermiddag, då vi ankom till huset, enades vi om, att en av oss skulle gå fram till dörren och fråga efter honom, så att om vi inte släpptes in, kunde vi fara tillbaka med kusken, och ta in på ett hotell före Sabbaten. rätt

(114) Syster Abby kom till dörren, och min man föreställde sig själv som Sabbatshållare. Hon sade: ”Jag är så glad över, att se Dig. Kom in.” Han svarade: ”Det är tre till i vagnen, förutom mig. Jag tänkte, att om vi alla skulle stå där tillsammans, kanske vi skulle göra Dig förskräckt.” ”Jag blir aldrig förskräckt av kristna”, löd svaret. Syster Abbey uttryckte mycken (115) glädje över, att träffa oss, och vi blev hjärtligt välkomnade av henne och hennes familj. Då broder Bates föreställdes, sade hon: ”Kan det vara den broder Bates, som skrev, att han helighåller Sabbaten? Och nu kommer han, för att besöka oss? Jag är ovärdig, att ha Dig under mitt tak. Men Herren har sänt Er till oss; för vi hungrar efter sanningen.” rätt

(115) Ett barn sändes ut på ägorna, för att berätta för broder Abbey, att fyra Sabbatshållare hade kommit. Han var inte så ivrig, att göra vår bekantskap; ty han hade tidigare blivit förd bakom ljuset av personer, som ofta hade besökt dem. Dessa, som bekände sig till, att vara Guds tjänare, hade spritt villfarelse ibland den lilla hjorden, som försökte, att vidmakthålla sanningen. Broder och syster Abbey hade fört krig emot dem så länge, att de var rädda för, att komma i kontakt med dem. Broder Abbey fruktade, att vi var av samma skrot och korn. Då han kom in i huset, hälsade han kyligt på oss, och övergick sedan till, att ställa några entydiga frågor rakt på sak om, huruvida vi helighöll Sabbaten och trodde, att de på senare tid givna budskapen hade kommit från Gud. Eftersom det gladde honom, att vi hade anlänt bärande sanningen, hälsade han oss välkomna med glädje. rätt

(115) Våra möten på detta ställe var till glädje för de få, som höll av sanningen. Vi fröjdade oss över, att Herren i Sin försyn hade lett oss all denna väg. Vi njöt gemensamt av Guds närvaro, och tröstades av, att finna några få, som hade stått orubbliga under den kringspridande tiden, hållande fast vid sanningens budskap mitt i dimman av förandligande och fanatism. Denna kära familj hjälp oss vidare på ett gudfruktigt sätt. rätt

nästa kapitel