En Syn om Beseglingen

(116)(116) [Efter återkomsten från Västra New York i september, 1848 reste äldstebroder och fru White till Maine, där de höll ett möte tillsammans med de troende den 20.-22. oktober. Detta var Topsham-konferensen, där bröderna började, att be för öppnandet av en väg för publicering av sanningar i förbindelse med adventbudskapet. En månad senare var de jämte ”en liten grupp bröder och systrar”, skrev äldstebroder Joseph Bates i en pamflett om ”Beseglingsbudskapet”, ”församlade till möte i Dorchester, nära Boston, Massachusetts.” ”Före mötets inledning”, fortsatte han, ”undersökte några av oss punkterna i beseglingsbudskapet; vissa hade en annan uppfattning om orden ’stiga upp’ [se Uppenbarelseboken 7:2], osv.” rätt

(116) Äldstebroder James White skriver i ett icke publicerat brev om sin mening angående detta möte: ”Vi var alla ense om, att vi hade samlats, för att be om visdom från Gud rörande stridsfrågor; liksom om broder Bates’ plikt, att skriva. Vi hade ett i sanning kraftfullt möte. Ellen blev igen tagen bort i en syn. Hon började, att beskriva Sabbatsljuset, som var den beseglande sanningen. Hon sade: ’Det kom från solens uppgång. Det framstod då i svaghet, men ljus har fortlöpande strålat därpå, tills Sabbatssanningen är klar, tungt vägande och mäktig. Strax före soluppgången är stjärnans strålar kalla, men efterhand som den stiger på skyn, blir dess strålar värmande och kraftfulla; likaledes ökar det bibliska ljuset och kraften mera och mera, till dess strålarna är kraftfulla och helgar själen; men i motsats till solen, går Bibelns ljus aldrig ned. Sabbatsljuset kommer att vara klarast, när de heliga är odödliga; det kommer att nå allt högre upp, tills odödligheten är ett faktum.’ rätt

(116) Hon såg många intressanta ting beträffande denna härliga, beseglande Sabbat, som jag inte har tid eller plats till att skriva ned. Hon bad broder Bates, att nedteckna det, som han hade sett och hört, så kommer Guds välsignelse över det.” rätt

(116) Det var efter denna syn, som fru White informerade sin man om hans plikt, att publicera, och då han handlade i tro, skulle framgång kröna hans ansträngningar. (Se sidan 125.)] rätt

(116) Vid inledningen på den heliga Sabbaten den 5. januari, 1849 var vi inbegripna i bön hos broder Beldens familj i Rocky Hill, Connecticut, och den Helige Ande föll på oss. Jag blev tagen bort i en syn till det heliga, var jag såg Jesus ständigt gå i förbön för Israel. Nederst på Hans klädnad var en klocka och ett granatäpple. Sedan såg jag, att Jesus inte skulle lämna det allra heligaste, förrän alla ärenden var avgjorda, antingen till frälsning eller till utplåning, och att Guds vrede inte kunde komma, förrän Jesus hade avslutat Sitt arbete i det allra heligaste, hade lagt ifrån Sig Sin prästdräkt, och ifört Sig hämndens kläder. Då skall (117) Jesus lämna Sin plats mellan Fadern och människor, varefter Gud ej längre kommer att vara tyst, utan utgjuta Sin vrede över dem, som har förkastat Hans sanning. Jag såg, att folkens vrede, Guds vrede och tidpunkten för de dödas dom var åtskilda och enskilda händelser, där den ena tilldragelsen följer på den andra; likaså, att Mikael inte hade trätt fram, och att nödens tid, som aldrig har sett sin like, ännu inte hade börjat. Folken blir nu vreda, men när vår Överstepräst har avslutat Sitt verk i helgedomen, kommer Han att stå upp, ta på Sig hämndens kläder, och så kommer de sju sista plågorna att utgjutas. rätt

(117) Jag såg, att de fyra änglarna skulle hålla de fyra vindarna tillbaka, tills Jesu arbete var gjort i helgedomen, och så skall de sju sista plågorna komma. Dessa plågor retade upp de onda mot de rättfärdiga; de trodde, att vi hade orsakat Guds straffdomar över dem, och i fall de kunde befria jorden från oss, skulle plågorna upphöra. Ett påbud gick ut om, att döda de heliga, vilket fick de heliga att ropa dag och natt efter befrielse. Detta var Jakobs nödtid. Alltså ropade de heliga i sin andliga pina, varpå de befriades genom Guds röst. De ett hundra fyrtiofyra tusen jublade. Deras anleten lyste med Guds härlighet. rätt

(117) Då blev jag visad en grupp, som skrek av smärta. På deras kläder var det skrivet med stora bokstäver: ”Du är vägd på en våg och funnen vara för lätt.” {Danielsboken 5:27, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Jag frågade, vilka denna grupp var. Ängeln sade: ”Detta är de, som en gång har hållit Sabbaten, och har gett upp den.” Jag hörde dem ropa med hög röst: ”Vi har trott på Din återkomst, och undervisat energiskt om den.” Och medan de talade, föll deras blickar på deras kläder (118) och de upptäckte skriften, och så jämrade de sig högt. Jag såg, att de hade druckit ur de djupa vattnen, och trampat ned vad, som var kvar med fötterna - trampat ned Sabbaten - och det var för den skull, som de blivit vägda på vågen och befunnits vara för lätta. rätt

(118) Så förde min ledsagande ängel mig hän till staden igen, var jag såg fyra änglar flyga bort till stadens portar. De överlämnade varsitt gyllene kort till ängeln vid porten, och sedan såg jag den andre ängeln flyga snabbt bort från den mest överväldigande härlighet, och ropade med hög röst till de andra änglarna, och viftade med något uppåt och nedåt med handen. Jag bad min ledsagande ängel om en förklaring till det jag sett. Han sade mig, att jag inte fick se mera av detta då, men han skulle strax visa mig innebörden av det jag hade sett. rätt

(118) På Sabbatseftermiddagen blev en av oss sjuk, och bad om förbön för tillfrisknande. Vi stämde alla in i bön till den Läkare, som aldrig misslyckats med ett botande, och samtidigt som Hans helande kraft kom ned, och den sjuke blev frisk, föll Anden över mig, och jag blev tagen bort i en syn. rätt

(118)Jag såg fyra änglar, som hade ett arbete att göra på jorden, och var på väg att utföra det. Jesus var iförd prästerliga kläder. Han såg medömkande på kvarlevan, och så höjde Han Sina händer, och med djup medkänsla i rösten ropade Han: ” Mitt blod, Fader, Mitt blod, Mitt blod, Mitt blod!” Sedan såg jag ett väldigt klart ljus skina från Gud, som satt på den stora, vita tronen, och det omgav Jesus. Därpå såg jag en ängel med en uppgift från Jesus raskt flyga åstad till de fyra änglar, som hade en gärning att utföra på jorden. Han svängde något uppåt och nedåt med handen, och ropade högljutt: ”Håll inne! (119) håll inne! håll inne! håll inne! , till dess Guds tjänare är beseglade i sina pannor.” rätt

(119) Jag frågade min ledsagande ängel om betydelsen av det jag hört, och vad de fyra änglarna stod i begrepp att göra. Han sade till mig, att det var Gud, som höll krafterna tillbaka, och att Han gav Sina änglar ansvaret över saker och ting på jorden; att de fyra änglarna ägde makt från Gud till, att hålla de fyra vindarna tillbaka, och att de precis skulle släppa dem lösa; men då de höll på att släppa taget, och de fyra vindarna skulle till att blåsa, såg Jesus med Sina nådefulla ögon, att kvarlevan inte var beseglad, och Han lyfte Sina händer upp mot Fadern, och framhöll enträget inför Honom, att Han hade utgjutit Sitt blod för dem. Den andre ängeln gavs i uppdrag, att skyndsamt flyga till de fyra änglarna, och säga till dem att hålla inne, tills Guds tjänare var beseglade med den levande Gudens insegel i sina pannor. rätt

nästa kapitel