Försynens uppmuntrande Skickelser

(120)(120) Jag blev åter kallad, att förneka jaget till gagn för själar. Vi måste offra samvaron med vår lille Henry, så att vi kunde ge oss själva oförbehållsamt till arbetet. Min hälsa var ynklig och han skulle nödvändigtvis uppta en stor del av min tid. Det var en hård prövning, likväl vågade jag inte, att låta barnet stå i vägen för min plikt. Jag trodde, att Herren hade skonat honom för oss, då han var jättesjuk och i fall jag skulle låta honom hindra mig i min plikt, skulle Gud ta honom ifrån mig. Med sorgset hjärta och många tårar gjorde jag ensam ett offer för Herren, och överlämnade mitt enda barn åt en annans omvårdnad. rätt

(120) Vi lämnade honom hos broder Howlands familj, för vilka vi hyste den största tillit. De var villiga, att bära bördan, för att låta oss vara så fria som möjligt, att arbeta för Guds sak. Vi visste, att de kunde visa Henry bättre omsorg, än vi förmådde under resan och att det var för hans bästa, att han hade ett tryggt hem och fick en god uppfostran, så att hans livliga temperament inte skulle ta skada. rätt

(120) Det var svårt, att skiljas från mitt barn. Hans bedrövade lilla ansikte, då jag lämnade honom, stod inför mig dag och natt; ändå skingrade jag mina tankar om honom genom Herrens styrka och sökte, att göra andra gott. rätt

(120) Henry befann sig i broder Howlands familjs omsorg i hela fem år. De sörjde för honom, utan att ta betalt, gav honom alla hans kläder, med undantag för en gåva, som jag köpte till honom en gång om året, liksom Hanna gjorde med Samuel. rätt

(121)Gilbert Collins’ helande
(121) En morgon i februari, 1849, under familjeandakten hos broder Howland, blev jag visad, att det var min plikt att resa till Dartmouth, Massachusetts. Strax därefter begav min man sig till postkontoret, och hämtade ett brev från broder Philip Collins, som uppmanade oss, att komma till Dartmouth, för deras son var svårt sjuk. Vi reste genast, och fann, att den tretton år gamle pojken hade legat i kikhosta i nio veckor, och var mager som ett skelett. Föräldrarna trodde, att han hade lungsot, och de var väldigt oroliga över tanken på, att deras ende son skull tas ifrån dem. rätt

(121) Vi bad gemensamt för pojken, och vädjade ihärdigt till Herren om, att Han skulle skona hans liv. Vi trodde, att han skulle bli bra, fastän han inte gav det minsta tecken på tillfriskning. Min man lyfte honom upp i famnen, och utbrast, i det att han vandrade omkring i rummet: ”Du skall inte dö, utan leva!” Vi trodde, att Gud skulle bli förhärligad genom hans återställande. rätt

(121) Vi lämnade Dartmounth, och var borta i omkring åtta dagar. Då vi kom tillbaka, kom lille Gilbert ut, för att möta oss. Han hade gått upp två kilo i vikt. Vi fann, att hemmet gladde sig åt Gud över denna manifestation av gudomlig välvilja. rätt

(121)Syster Temples helande
Efter att ha fått en förfrågan om, att besöka syster Hastings i New Ipswich, New Hampshire, som led svårt, gjorde vi detta till ett böneämne, och fick bevis för, att Herren skulle gå med oss. På vägen dit stannade vi i Dorchester, hos broder Otis Nichols’ familj, och de berättade för oss om Bostonsystern Temples lidande. Hon hade ett sår på ena armen, som orsakade många smärtor. Såret hade brett ut sig över (122) böjen på armbågen. Hon hade haft förfärligt ont, och hade förgäves tagit smärtstillande medel. Det senaste i sjukdomsväg var, att lungorna drabbats, och hon menade, att utan hjälp nu, skulle sjukdomen övergå i lungsot. rätt

(122) Syster Temple hade skickat oss ett meddelande om, att komma och be för henne. Vi begav oss skälvande dit, då vi förgäves hade sökt försäkran om, att Gud skulle ingripa till hennes förmån. Vi gick in i den sjukas rum, i förtröstan på Guds blotta löften. Syster Tempels arm var i ett sådant skick, att vi inte kunde röra den, och vi måste hälla olja på den. Så förenade vi oss i bön, och åberopade Guds löften. Smärtan och ömheten lämnade armen, medan vi bad, och vi lämnade syster Temple fröjdande sig i Herren. Då vi åtta dagar senare kom tillbaka, fann vi henne vid god hälsa, hårt arbetande vid diskbaljan. rätt

(122)Leonard Hastings familj
Vi fann broder Leornard Hastings’ familj i svåra plågor. Syster Hastings mötte oss med tårar och utbrast: ”Herren har sänt Er till oss i denna prövande stund.” Hon hade ett barn på omkring åtta veckor, som hela tiden skrek, då det var vaket. Detta gjorde hennes hälsotillstånd än eländigare, och hade kommit hennes kraft att hastigt avta. rätt

(122) Vi bad allvarligt till Gud för modern, enligt anvisningarna i Jakobsbrevet, och vi kände oss säkra på, att våra böner hade blivit hörda. Jesus var mitt ibland oss, för att bryta Satans makt och släppa fången loss. Men vi var säkra på, att moderns styrka först skulle återvända, sedan barnets skrikande hade upphört. Vi smorde barnet och bad över det, i tron om, att Herren skulle ge både mor och barn frid och vila. Detta inträffade också. (123) Barnets skrik slutade, och vi lämnade dem bägge i gott skick. Moderns tacksamhet gick inte att uttrycka med ord. rätt

(123) Vårt samtal med den kära familjen var högst dyrbart. Våra hjärtan knöts samman; i synnerhet blev syster Hastings’ hjärta knutet till mitt, som Davids blev till Jonatans. Vår samhörighet fördärvades inte, så länge som hon levde. rätt

(123)Flyttade till Connecticut år 1849
[Anmärkning. - Efter besöket hos familjen Hastings i New Ipswich, vände äldstebroder och fru White åter till Maine, varvid de tog vägen genom Boston, och kom till Topsham den 21. mars, 1849. Efterföljande Sabbat, under gudstjänsten med den lilla gruppen på den platsen, fick fru White en syn, vari hon såg, att en av brödernas tro i Paris, Maine vacklade, och kom henne att känna nödvändigheten av, att besöka gruppen där. ”Vi gav oss av”, skrev hon i ett brev till broder och syster Hastings, ”och fann, att de behövde styrka . . . . Vi tillbringade en vecka hos dem. . . Gud gav mig två syner, medan jag var där, vilket var tillräckligt, för att trösta och stärka bröderna och systrarna. Broder Stowell blev befäst i den närvarande sanningen, som han hade betvivlat.” rätt

(123) Efter att kommit tillbaka till Topsham, var de ack så rådvilla om, var de skulle tillbringa sommaren. Det hade kommit inbjudningar från bröder i New York och i Connecticut, och då tydligt ljus uteblev, beslutade de sig för, att besvara kallet från New York. De skrev ett brev och gav detaljer om sin ankomst till Utica, där de ville, att några av bröderna skulle möta dem. Icke desto mindre kände fru White sig snart nog nedtyngd och nedtryckt. Hennes man, som blev varse hennes plågor, brände brevet de precis hade skrivit, föll på knä, och bad om, att bördan måtte rullas bort. Med nästa dags post fick de ett brev från broder Belden, från Rocky Hill, Connecticut, med tillräckliga medel för en flytt till Connecticut, och vari han bad dem hjärtinnerligen om, att de skulle godta inbjudan. Äldstebroder och fru White såg i denna varma invitation Guds försyn manifesterad, och beslöt sig för att resa, i tron på, att Herren öppnade vägen för dem.] rätt

(123) I juni, 1849 föreslog syster Clarissa M. Bonfoey, att hon skulle bo hos oss. Hennes föräldrar hade nyligen dött, och en uppdelning av hemmets möbler hade gett henne allt, vad som behövdes åt en liten familj, för att grundlägga ett hushåll. Hon lät oss med glädje använda dessa föremål, och uträttade vårt arbete. Till vårt förfogande hade vi en del av broder Beldens hus i Rocky Hill. Syster Bonfoey var ett dyrbart Guds barn. Hon var glad och lycklig till naturen, aldrig tungsinnig, ändå varken lättsinnig eller tramsig. rätt

(124)Levande vatten – en dröm
(124) Min man deltog vid flera möten i New Hampshire och Maine. Under hans bortavaro blev jag bekymrad, och fruktade, att han kunde ha fått kolera, som var vida utbredd på den tiden. Men en natt drömde jag, att samtidigt med många dödsfall i kolera, föreslog min man, att vi skulle ta en promenad. På vår promenad lade jag märke till, att hans ögon var blodsprängda, hans ansikte var rött, och hans läppar bleka. Jag sade åt honom, att jag var rädd för, att han skulle bli ett lätt offer för koleran. Han sade: ”Gå litet längre bort, så skall jag visa Dig ett säkert medel mot kolera.” rätt

(124) Då vi vandrade vidare, kom vi till en bro över ett strömmande vatten, där han plötsligt lämnade mig och slängde sig huvudstupa ned i vattnet. Jag blev förfärad; men han kom strax upp till ytan, med ett glas gnistrande vatten i handen. Han drack ur det och sade: ”Detta vatten kurerar alla slags sjukdomar.” Han dök i igen, och kom upp med ett till glas klart vatten, som han höll upp och upprepade orden från tidigare. rätt

(124) Jag blev bedrövad över, att han inte gav mig något vatten. Han sade: ”Det finns en hemlighet på botten av denna älv, som botar alla slags sjukdomar, och alla, som får det, måste våga sig ut i det. Ingen kan uppnå detta för andra. Var och en måste hämta det åt sig själv.” I det, att han drack ur glaset, såg jag hans ansikte. Dess färg var ren och naturlig. Han tycktes vara sund och äga livskraft. Då jag vaknade upp, var all min fruktan borta, och jag betrodde min man åt en barmhärtig Guds omvårdnad, och trodde helt och fast på, att han skulle komma säkert tillbaka till mig. rätt

nästa kapitel