Besök hos den kringspridda Flocken

(129)(129) Då vi var i Oswego, New York tidigt 1850, blev vi inbjudna till, att besöka Camden, en stad drygt sextiofyra kilometer österut. Före avfärden blev jag visad den lilla gruppen med troende där, och ibland dem såg jag en kvinna, som bekände sig till, att vara from, men som hycklade, och bedrog Guds folk. rätt

(129)I Camden, New York
På Sabbatsförmiddagen var ganska många samlade till gudstjänst, men den bedrägliga kvinnan stod ingenstans att finna. Jag frågade en syster, om detta var alla? Hon sade, att alla var där. Den kvinna, som jag hade sett i synen, bodde litet drygt sex kilometer därifrån, men systern hade glömt henne. Nå, hon kom snart in, och jag kände genast igen henne som kvinnan med den karaktär, som Herren hade visat mig. rätt

(129) Under mötets gång talade hon ganska länge, och sade att hon ägde den fullkomliga kärleken, och åtnjöt hjärtats helighet, att hon var fri ifrån prövningar och frestelser, ja, att hon besatt fullständig frid och var underdånig Guds vilja. rätt

(129) Efter mötet gick jag hem till broder Preston med en känsla av stor bedrövelse. Den natten drömde jag, att en dold garderob full av skräp öppnades för mig, och jag fick veta, att det var min uppgift, att rensa bort det. I en lampas ljus avlägsnade jag skräpet, och sade åt dem, som var hos mig, att utrymmet kunde fyllas med mera värdefulla ting. rätt

(129) Söndag förmiddag mötte vi bröderna, och min man reste sig, för att tala om liknelsen med de tio brudtärnorna. Han kunde ej tala fritt ur hjärtat, och föreslog (130) därför, att vi skulle ha en bönestund. Vi böjde oss inför Herren och övergick till enträgen bön. De mörka skyarna jagades undan, och jag fördes bort i en syn, och blev åter visad ärendet med kvinnan. Hon framställdes för mig som varande i fullständigt mörker. Jesus rynkade pannan åt henne och hennes man. Denna isande min kom mig att skälva. Jag såg, att hon hade handlat som en hycklerska, genom att bekänna sig till helgelsen, samtidigt som hjärtat var fullt av fördärv. rätt

(130) Efter att jag kommit ut ur synen, berättade jag darrande, men trofast, vad jag hade sett. Kvinnan sade lugnt: ”Jag är glad för, att Herren känner mitt hjärta. Han vet, att jag älskar Honom. Om mitt hjärta bara kunde öppnas, så att Du finge se in i det, skulle Du upptäcka, att det är rent och städat.” rätt

(130) Några blev oroliga till sinnes. De visste inte, om de skulle tro, vad Herren hade visat mig, eller låta den utvärtes anblicken väga emot det vittnesbörd jag hade burit fram. rätt

(130) Inte länge efter detta grep en fruktansvärd ångest kvinnan. En rädsla vilade över henne, och hon satte igång, att bekänna. Hon till och med gick från hus till hus ibland sina icke troende grannar, och bekände, att den man hon hade bott tillsammans med i åratal, inte var hennes man, att hon gett sig av ifrån England, där hon lämnat en vänlig make och ett barn. Hon bekände många andra onda handlingar. Hennes ånger tycktes vara uppriktig, och i en del fall gottgjorde hon sådant, som hon hade felat i. rätt

(130) På grund av denna erfarenhet, blev våra bröder och systrar i Camden, samt deras grannar, fullt ut grundfästade i den tro, som Gud hade uppenbarat för mig, i det, som jag hade sagt, och i faktumet, att budskapet hade framförts till dem i barmhärtighet och kärlek, för att rädda dem från bedrägeri och farlig villfarelse. rätt

(131) I Vermont
(131) På våren 1850 beslutade vi oss för, att besöka Vermont och Maine. Jag lämnade min lille, nio månader gamle Edson i syster Bonfoeys omvårdnad, då vi for åstad, för att göra Guds vilja. Vi arbetade väldigt hårt, led många umbäranden och uträttade endast litet. Vi fann bröderna och systrarna i ett kringspritt och förvirrat tillstånd. Nästan alla var påverkade av någon villfarelse, och alla verkade vara nitiska för sina egna åsikter. Ofta led vi av starka sinnessmärtor, eftersom vi endast mötte väldigt få, som var redo, att lyssna till Bibelns sanning, samtidigt som de så ivrigt omhuldade villfarelse och fanatism. Vi nödgades, att tillryggalägga en lång och tröttsam färd på nästan sextiofem kilometer, med uppehåll, för att komma till Sutton, vår slutdestination. rätt

(131)Att besegra förtvivlan
Jag drabbades av missmod den första natten, sedan vi hade nått mötesplatsen. Jag försökte, att övervinna det, men det verkade omöjligt, att behärska tankarna. Mina små tyngde på sinnet. Vi hade lämnat en i delstaten Maine, två år och åtta månader gammal, och en annan liten en på nio månader i New York . Vi hade precis avverkat en tröttande resa under stora lidanden, och jag tänkte på dem, som njöt sina barns sällskap i sina egna stilla hem. Jag såg tillbaka på våra hittillsvarande liv, och erinrade mig de uttalanden, som en syster kommit med för några få dagar sedan. Hon tyckte det måste vara väldigt behagligt, att åka häst och vagn genom landet, utan att något tyngde ned mig. Det var just ett sådant liv, som hon skulle glädja sig åt. På den tidpunkten längtade mitt hjärta efter mina barn, i synnerhet efter mitt spädbarn i New York, och jag hade precis lämnat mitt sovrum, där jag hade kämpat (132) med mina känslor, och sökt Herren under många tårar för kraft till, att underkuva mitt knorrande, och att förneka mitt jag för Jesu skull. rätt

(132) I detta sinnestillstånd föll jag i sömn, och drömde, att en högrest ängel stod vid min sida och frågade mig, varför jag var så ledsen. Jag berättade för honom om de tankar, som hade tryckt ned mig, och sade: ”Jag förmår endast så litet gott, varför får vi inte vara hos våra barn, och njuta av deras sällskap?” Han sade: ”Du har gett Herren två vackra blomster, en vällukt ljuvlig som rökelse för Honom, och dyrbarare i Hans ögon, än guld eller silver, ty detta är en hjärtats gåva. Det river och sliter i hjärtesträngarna, som inget offer kan. Du bör inte se på de nuvarande tingen, utan hålla blicken riktad mot Din plikt, riktad mot Guds härlighet, och följa Hans vägröjande försyn, så skall stigen lysas upp för Dig. Varje självförnekelse, varje offer, skrivs troget ned, och kommer att inhösta sin lön.” rätt

(132)I Östra Canada
Herrens välsignelse vilade över vår konferens i Sutton, och efter mötet begav vi oss till Östra Canada. Det gjorde ont i svalget, och jag kunde inte tala högt, bara viska, utan plåga. Vi bad, medan vi reste, om kraft till, att klara resan. rätt

(132) Vi fortsatte ända till Melbourne. Vi förväntade oss motstånd där. Många bekännare av vår Frälsares nära förestående återkomst bekämpade Guds lag. Vi kände vårt behov av styrka från Gud. Vi bad om, att Herren skulle visa Sig för oss. Min allvarliga bön var, att sjukdomen måtte lämna svalget, och att jag skulle återfå rösten. Jag fick bevis för, att (133) Herrens hand rörde vid mig. Vanskligheter försvann raskt, och rösten var klar. Herrens ljus sken över oss under mötet, och vi åtnjöt stor frihet. Guds barn blev styrkta och tydligt uppmuntrade. rätt

(133)Mötet i Johnson, Vermont
Snart efteråt for vi åter till Vermont, och höll ett anmärkningsvärt möte i Johnson. På vägen dit tillbringade vi flera dagar hos broder E. P. Butler. Vi fann, att han och andra av våra bröder i Norra Vermont var allvarligt rådvilla och prövade på grund av en grupp människors falska lära och vilda fanatism, som hävdade fullkomlig helgelse, och under täckmantel av stor helighet följde en livsväg, som var en vanära för det kristna namnet. rätt

(133) De två män, som anförde i fanatismen, liknade, till liv och karaktär, dem, som vi hade mött fyra år tidigare i Claremont, New Hampshire. De undervisade i läran om ytterlig helgelse, hävdade att de inte kunde synda, och var redo för förvandling. De utövade mesmerism (hypnos), och hävdade sig ta emot gudomlig upplysning i ett transartat tillstånd. rätt

(133) De hade inga riktiga yrken, utan i sällskap med två kvinnor, som inte var deras fruar, reste de omkring från plats till plats, och tvingade till sig folks gästfrihet. Genom sitt utstuderade, mesmeristiska (hypnotiska) inflytande hade de säkrat sig en hög grad sympati hos somliga av våra bröders vuxna barn. rätt

(133) Broder Butler var en synnerligen rättskaffens man. Han var klarvaken, vad beträffade dessa fanatiska teoriers inflytande, och var aktiv i sitt motstånd mot deras falska teorier och högmodiga krav. (134) Dessutom tydliggjorde han för oss, att han icke trodde på något slags syner alls. rätt

(134) Högst motvilligt gick broder Butler med på, att delta i ett möte hemma hos broder Lovejoy i Johnson. De två män, som var ledare för fanatismen, och som hade bedragit och förtryckt Guds barn, kom till mötet, ledsagade av två kvinnor klädda i vitt linne, med sitt långa, mörka hår hängande löst ned på axlarna. De vita linnekläderna skulle stå för de heligas rättfärdighet. rätt

(134) Jag hade ett tillrättavisningens budskap till dem, och medan jag talade, höll den mest framträdande av de två männen blicken riktad mot mig, såsom mesmeriter (hypnotisörer) hade gjort förr. Men jag var inte rädd för hans mesmeristiska inflytande. Jag fick styrka från Himmelen till, att höja mig över deras sataniska kraft. Guds barn, som hade hållits i träldom, började att andas fritt och glädja sig i Herren. rätt

(134) Under mötets gång försökte fanatikerna, att resa sig upp och tala, men de fann inget tillfälle därtill. Det hade tydligt klargjorts för dem, att deras närvaro inte var önskad, men de valde, att stanna kvar. Så greppade broder Samuel Rhodes ryggstödet på stolen, som den ena kvinnan satt på, och drog både henne och stolen ut ur lokalen, sedan tvärs över verandan och ut på gräsmattan. Därefter återvände han till möteslokalen, och drog ut den andra kvinnan på samma sätt. De två männen lämnade möteslokalen, men försökte att vända tillbaka. rätt

(134) I det, att böner sändes upp vid slutet av mötet, kom den andre av de två männen fram till dörren och började att tala. Dörren stängdes i ansiktet på honom. Han öppnade dörren igen och började att tala. Då föll Guds kraft över min man. Färgen vek från hans ansikte, då han reste sig upp från knästående. Han lyfte händerna framför mannen, och utbrast: ”Herren (135) önskar icke Ditt vittnesbörd här. Herren önskar icke, att Du skall vilseleda och krossa Hans folk.” rätt

(135) Guds kraft fyllde lokalen. Mannen såg skräckslagen ut, och snubblade baklänges genom hallen in i ett annat rum. Han vacklade genom rummet och föll emot väggen, sedan återvann han fotfästet och fann en dörr ut ur huset. Herrens närhet, som var så smärtsam för fanatiska syndare, gjorde ett högtidligt intryck på församlingen. Men sedan mörkrets barn hade gått, kom en ljuvlig frid från Herren, som vilade över gruppen. Efter detta möte var de falska och listiga bekännarna av fullständig helighet aldrig mera i stånd till, att återta herraväldet över våra bröder. rätt

(135) Erfarenheterna under mötet gjorde, att vi vann broder Butlers tillit och vänskap. rätt

(135)Åter till New York
Efter fem veckors frånvaro, återvände vi till New York. I North Brookfield träffade vi syster Bonfoey och lille Edson. Barnet var väldigt svagt. Det hade skett en stor förändring hos honom. Det var svårt, att hålla tillbaka ett knorrande. Men vi visste, att vår enda hjälp skulle komma från Gud, så vi bad för barnet, och hans sjukdomstecken blev allt lindrigare, och vi reste tillsammans med honom till Oswego, för att delta i konferensen där. rätt

nästa kapitel