Omvändelse

(20)(20) I mars, 1840 besökte William Miller Portland, Maine och gav sina första studier i föredrag om Kristi andra ankomst. Dessa föredrag väckte stor uppmärksamhet och den kristna kyrkan på Casco Street, som herr Miller talade i, var fylld till trängsel dag och kväll. Ingen hysterisk sinnesrörelse följde på dessa möten, utan en djup högtidlighet strömmade genom deras tankar, som hörde hans predikningar. Det visades stort intresse inte bara i staden, utan även personer från landet kom in dag efter dag, med sina matsäckar och stannade kvar där från förmiddagen till slutet på kvällsmötet. rätt

(20) I sällskap med mina vänner följde jag dessa möten. Herr Miller skildrade noga profetiorna och de överbevisade åhörarnas hjärtan. Han uppehöll sig vid de profetiska perioderna och gav många bevis, som styrkte hans ståndpunkt. Alltså grep hans högtidliga och kraftfulla vädjanden och förmaningar dessa människor, som inte var förberedda på detta - mängden blev som förtrollad. rätt

(20)Tidiga intryck
För fyra år sedan, på väg till skolan, tog jag emot en skrift om en man i England, som förkunnade, att jorden skulle förstöras om trettio år från den tidpunkten. Jag tog med mig bladet hem och läste det för familjen. Då jag tänkte på de händelser, som stod beskrivna, greps jag av rädsla; tiden verkade så kort, för att omvända och frälsa världen. Detta lilla avsnitt i skriften gjorde ett så djupt (21) intryck på mitt sinne, att jag knappt kunde sova på flera nätter, och bad hela tiden, att jag skulle vara redo vid Jesu återkomst. rätt

(21) Jag hade blivit uppfostrad med läran, att ett timligt tusenårsrike skulle förekomma före Kristi ankomst på Himmelens skyar; men nu lyssnade jag till den överraskande förkunnelsen, att Kristus skulle komma år 1843, endast några få år in i framtiden. rätt

(21)En andlig väckelse
Särskilda möten ordnades, där syndare gavs möjlighet till, att söka sin Frälsare och bereda sig på de farofyllda händelser, som snart skulle inträffa. Rädsla och en känsla av dom förnams överallt i staden. Det anordnades bönemöten och det inträffade en allmän väckelse ibland de olika trosinriktningarna, ty de kände alla mer eller mindre den påverkan, som kom sig av läran om Kristi snara återkomst. rätt

(21) Då syndare manades, att komma fram till altaret, svarade hundratals på uppmaningen och jag, ibland de sista, pressade mig genom mängden och intog min plats med de sökande. Men i mitt hjärta väcktes det en känsla om, att jag aldrig skulle bli värdig, att kallas för ett Guds barn. Jag hade ofta sökt efter frid i Kristus, men jag tycktes aldrig finna den frihet jag önskade. En fruktansvärd bedrövelse vilade över mitt hjärta. Jag kom inte ihåg något jag gjort, som skulle väcka skuldkänslor; men för mig var det, som om att jag inte var god nog, att träda in i Himmelen, att detta på hela taget var för mycket, att vänta sig. rätt

(21) Bristande självtillit och en överbevisning om det omöjliga för andra, att förstå mina känslor, hindrade mig från, att söka råd och hjälp från mina kristna vänner. Således flackade jag onödigt omkring i mörker och förtvivlan, medan de, som inte trängde sig in i min förbehållsamhet, var helt likgiltiga för mitt egentliga tillstånd. rätt

(22)Rättfärdiggörelse genom tro
(22) Den efterföljande sommaren besökte mina föräldrar metodisternas lägermöte i Buxton, Maine och tog mig med sig. Jag var fast besluten om, att söka Herren på allvar där och, om möjligt, uppnå förlåtelse för mina synder. Mitt hjärta längtade starkt efter den kristnes hopp och frid, som kommer av tro. rätt

(22) Jag blev starkt uppmuntrad, då jag lyssnade till en predikan över orden jag tänker ”gå in till kungen”. ”Skall jag gå förlorad, så må jag gå förlorad.’” Ester 4:16. I sina kommentarer vände talaren sig till dem, som vacklade mellan hopp och fruktan och längtade efter, att bli frälsta från sina synder och ta emot Kristi tillgivande kärlek, men ändå hölls bundna av tvivel och träldom av fruktan och ångest för ett misslyckande härvidlag. Han rådde dessa, att överlämna sig själva till Gud och anamma Hans barmhärtighet utan förhalande. De skulle komma att finna en nådig Frälsare, redo att sträcka ut mot dem barmhärtighetens spira, liksom Ahasveros gav Ester ett tecken på sitt gillande. Allt, som krävdes av syndaren, skälvande i sin Herres närhet, var att räcka ut trons hand och vidröra trons spira. Denna beröring säkrade förlåtelse och frid. rätt

(22) De, som väntade på, att göra sig själva mera förtjänta av Guds gillande, innan de vågade sig på, att åberopa Hans löften, gjorde ett ödesdigert misstag. Jesus ensam renar från synd; Han ensam kan förlåta våra överträdelser. Han har lovat Sig Själv, att lyssna till begäran och besvara deras bön, som kommer till Honom i tro. Många har en oklar föreställning om, att de måste göra några förunderliga ansträngningar, för att uppnå Guds gunst. Men all karaktärsmässig självständighet är fruktlös. (23) Det är endast genom samband med Jesus, genom tro, som syndaren blir ett hoppfullt och troende barn åt Gud. rätt

(23) Dessa ord tröstade mig och gav mig insikt om, vad jag måste göra, för att bli frälst. rätt

(23) Nu började jag, att se min väg mera klart och mörkret började att försvinna. Jag ansökte uppriktigt om förlåtelse för mina synder och strävade efter, att ge mig själv helt till Herren. Men mitt sinne pinades ofta svårt, eftersom jag inte erfor den andliga hänryckning, som jag menade skulle vara ett bevis för mitt godkännande hos Gud och jag tordes inte själv tro, att jag var omvänd utan detta. Jag behövde sannerligen mycken undervisning om enkelheten häri! rätt

(23)Bördan lyftes från mina axlar
Medan jag böjde knä vid altaret jämte andra, som sökte Herren, ljöd dessa ord i mitt hjärta: ”Hjälp, Jesus, fräls mig, annars går jag förtappad! Jag tänker inte upphöra med min bön, förrän den är hörd och mina synder förlåtna!” Jag märkte min bristfälliga, hjälplösa belägenhet som aldrig förr. rätt

(23) I det, att jag knäböjde och bad, lyftes mina bördor med ens av mig och mitt hjärta lättades. Först kom det en känsla av skräck över mig och jag försökte, att återta min smärtsamma börda. Det tycktes mig, att jag hade ingen rätt till, att erfara glädje och lycka. Dock tycktes Jesus mig påtagligt nära; jag kände mig i stånd till, att komma till Honom med alla mina sorger, olyckor och prövningar, precis som de behövande kom till Honom för lindring, då Han var på jorden. Det rådde en förvissning i mitt hjärta om, att Han förstod mina särskilda vanskligheter och kände med mig. Jag kan aldrig glömma denna dyrbara försäkran om Jesu medlidande ömhet mot en, som var så ovärdig Hans uppmärksamhet. Jag lärde mig mera om Kristi gudomliga karaktär under denna korta stund, (24) då jag böjde knä ibland de bedjande, än någonsin förr.24 rätt

(24) Igen och igen sade jag till mig själv: ”Kan detta vara religion? Har jag inte hamnat fel?” Det tycktes nästan för mycket för mig att hävda detta, en verkligt upphöjd förmån. Även om det var rätt så pinsamt, att bekänna det öppet, kände jag, att Frälsaren hade välsignat mig och förlåtit mina synder. rätt

(24)”I ett nytt liv”
Strax efter detta slutade mötet och vi vände hem. Mina tankar var fyllda av de predikningar, förmaningar och böner vi hade hört. Allt i naturen tycktes vara förändrat. I löpet av mötet, tog moln och regnväder överhanden under stor del av tiden och mina känslor har varit i harmoni med vädret. Nu sken solen klart och tydligt och översvämmade jorden med ljus och värme. Träden och gräset var friskt grönt, himlen var mera blå. Jorden tycktes le under Guds frid. Sålunda hade strålarna från Rättfärdighetens Sol trängt in i skyarna och mörkret i mitt sinne och fördrivit dess mörker. rätt

(24) Det var, för mig, som om var och en måste få frid med Gud och göras levande genom Hans Ande. Allt, vad mina ögon vilade på, syntes att ha undergått en förändring. Träden var skönare och fåglarna sjöng ljuvligare, än någon gång tidigare; de tycktes prisa Skaparen i sina sånger. Jag hade inte lust till, att tala, av fruktan för, att denna lycka skulle försvinna och jag skulle mista det dyrbara vittnesbördet om Jesu kärlek till mig. rätt

(25) (25) Mitt liv framträdde för mig i ett nytt ljus. Den sorg, som hade förmörkat min barndom, verkade att ha skänkts mig av barmhärtighet för mitt bästa, för att vända mitt hjärta bort från världen och dess otillfredsställande behagligheter och rikta det mot Himmelens varaktiga lockelser. rätt

(25)Förenades med Metodistkyrkan
Strax efter det, att vi hade återvänt från lägermötet, togs jag, med flera andra, in i församlingen på prov. Mina tankar kretsade mycket kring frågan om dop. Ung, som jag var, kunde jag se endast ett dopsätt bemyndigat i Skrifterna och det var dop genom fullständig nedsänkning. Vissa av mina metodistsystrar försökte förgäves, att överbevisa mig om, att bestänkelse var bibliskt dop. Metodistpredikanten var villig, att nedsänka kandidaterna, om de samvetsgrant föredrog detta tillvägagångssätt, ehuru han lät förstå, att bestänkelse skulle vara lika godtagbar för Gud. rätt

(25) Slutligen bestämdes tidpunkten, då vi skulle genomgå denna högtidliga invigning. Det var en blåsig dag, då vi, tolv till antalet, gick ned i havet, för att bli döpta. Böljorna gick högt och vräkte sig in på stranden; men då jag tog upp det tunga korset, strömmade frid över mig likt en flod. Då jag reste mig upp ur vattnet, var min styrka nästan borta, för Herrens kraft vilade över mig. Jag kände, att från och med nu tillhörde jag inte denna värld, utan hade stått upp ur vattnets grav till nytt liv. rätt

(25) Samma dag, om eftermiddagen, togs jag upp i församlingen som fullvärdig medlem. rätt

nästa kapitel