Publicera igen

(136)(136) Från Oswego begav vi oss till Centerport, i sällskap med broder och syster Edson. Där skapade vi oss ett hem hos familjen Harris, varifrån vi publicerade det månatliga magasinet betitlat Advent Review. [Advent Review trycktes i Auburn, New York sommaren 1850. Bladet skall dock inte förväxlas med Advent Review and Sabbath Herald, vars första nummer gavs ut i Paris, Maine i november, 1850. Advent Review kom ut mellan nummer 10 och 11 av Present Truth. Beträffande dess syfte, skrev äldstebroder James White i sin introduktion på första sidan till den 48-sidiga pamflettutgåvan av Advent Review: rätt

(136) ”Vår plan med denna tillbakablick är, att glädja och vederkvicka de uppriktigt troende, genom att visa profetians uppfyllelse i Guds tidigare, förunderliga verk i, att kalla ut, och åtskilja, ett folk från världen och den namnkristna kyrkan, ett folk, som väntar på vår käre Frälsares andra ankomst.”] rätt

(136)Satans ansträngningar, för att lägga hinder i vägen
Mitt barn blev sämre, och tre gånger om dag höll vi bönestunder för honom. Somliga gånger blev han välsignad, och sjukdomens utbredning stannade av; sedan blev vår tro allvarligt prövad, då hans sjukdomstecken blev alarmerande. rätt

(136) Jag blev starkt nedtryckt i anden. Frågor som denna tyngde ned mig: Varför var Gud ovillig till, att höra våra böner och återställa barnets friskhet? Satan, som står alltid redo med sina frestelser, antydde, att det var för, att vi inte hade gjort det rätta. Jag kunde inte komma på några verkliga ting, varigenom jag skulle ha sårat Herren, ändå hängde det ett svärd över mig, som drev mig till förtvivlan. Jag betvivlade, att Gud ville kännas vid mig, och förmådde inte att be. Jag saknade modet till, att ens lyfta blicken mot Himmelen. Jag led svår sinnespina, tills min man vände sig till Herren för min skull. Han vägrade, att upphöra därmed, förrän min röst förenades med hans för befrielse. Välsignelsen kom, och mitt (137) hopp återvände. Min skälvande tro grep om Guds löften. rätt

(137) Så kom Satan i en annan form. Min man blev allvarligt sjuk. Hans symptom var illavarslande. Han hade kramper i intervaller, och led av svår smärta. Hans fötter och ben var kalla. Jag gned dem, tills jag inte orkade längre. Broder Harris befann sig på sitt arbete några kilometer bort. Systrarna Harris och Bonfoey samt min biologiska syster Sarah var de enda, som var tillstädes; och jag samlade just då mod till, att tro på Guds löften. Om jag någon gång har märkt av min svaghet, var det vid denna tidpunkt. Vi visste, att något måste göras, genast. För vart ögonblick blev min mans sjukdom mera kritisk. Han hade uppenbart drabbats av kolera och bad oss om förbön, och vi vågade inte avvisa hans önskan. Det var i stor svaghet, som vi böjde oss ned inför Herren. Med en djup förnimmelse av min ovärdighet, lade jag mina händer på hans huvud, och bad till Herren om, att uppenbara Sin kraft. Strax inträdde det en förändring. Hans naturliga ansiktsfärg återvände, och Himmelens ljus strålade på hans anlete. Vi blev alla fyllda med outsäglig tacksamhet. Aldrig hade vi bevittnat ett så anmärkningsvärt bönesvar! rätt

(137) Den dagen skulle vi till Port Byron och läsa korrektur till tidningen, som skulle tryckas i Auburn. Oss tycktes det, som om Satan försökte, att förhindra publiceringen av den sanning, som vi arbetade på, att bringa fram för folk. Vi kände, att vi måste gå åstad i tro. Min man sade, att han tänkte bege sig till Port Byron efter korrekturarken. Vi spände för hästen åt honom, och jag ledsagade honom. Herren stärkte honom på vägen. Han fick korrekturarken, och en anteckning om, att bladet skulle vara färdigtryckt nästa dag, och att vi måste vara i Auburn, för att ta emot det. rätt

(138) (138) Den kvällen vaknade vi upp vid vår lille Edsons skrik, som sov i rummet ovanför vårt. Det var omkring midnatt. Vår lille pojke klängde sig fast vid syster Bonoey, sedan slog han med händerna i luften, varpå han skrek ”Nej, nej!” av fasa. Så slöt han sig tätare till oss. Vi insåg, att det här var ett försök från Satan, att knäcka oss, varför vi föll på knä i bön. Min man tillrättavisade den onde anden i Herrens namn, och Edson föll lugnt i sömn i syster Bonfoeys famn och vilade tryggt natten igenom. rätt

(138) Så blev min man angripen igen. Hans smärtor var svåra. Vi knäföll vid sängkanten och bad Herren om, att styrka vår tro. Jag visste, att Gud hade verkat för honom, och hade tillrättavisat sjukdomen. Alltså kunde vi ej be Honom om, att göra det, som redan hade gjorts. Men vi bad om, att Herren skulle utföra Sin gärning. Vi upprepade dessa ord: ”Du har hört bön. Du har verkat. Vi tror utan tvivel. Utför verket, som Du har inlett!” På detta vis bad vi till Herren i två timmar; och medan vi bad, föll min man i sömn, och vilade stillsamt till gryningen. Då han steg upp, var han väldigt svag, men vi såg inte till det yttre. rätt

(138)Seger genom tro
Vi litade på Guds löften, och beslutade oss för, att vandra i tro. Den dagen förväntade vi oss, att vi i Auburn skulle erhålla tidningens första nummer. Vi förmodade, att Satan försökte att hindra oss, men min man beslutade sig för att resa, i förtröstan på Herren. Broder Harris gjorde vagnen klar, och syster Bonfoey följde med oss. Min man måste hjälpas upp i vagnen, likväl vann han nya krafter för varje kilometer vi tillryggalade. Vi höll våra sinnen fästade vid Gud, och ansträngde vår tro (139) hela tiden under resans vidare gång. Det gjorde oss fridfulla och glada. rätt

(139) Väl vi mottagit den färdigtryckta tidningen, och inlett återfärden till Centerport, var vi säkra på, att vi befann oss på pliktens stig. Guds välsignelse vilade över oss. Vi hade blivit svårt anfäktade av Satan, men tack vare Kristi kraft avgick vi med segern. Vi hade en stor bunt tidningar med oss, innehållande den dyrbara sanningen till Guds folk. rätt

(139) Vårt barn var på bättringsvägen, och Satan fick inte lov till, att pina honom. Vi arbetade från tidigt till sent, en del gånger tog vi oss inte ens tid till, att sitta vid bordet, för att inta våra måltider. Med ett stycke mat bredvid oss, kunde vi spisa och arbeta samtidigt. Genom att överanstränga mig vid vikandet av stora ark, ådrog jag mig svår smärta i axeln, som inte lämnade mig på åratal. rätt

(139) Vi hade räknat med, att resa österut, och vårt barn var tillräckligt återställt, för att följa med. Vi tog postångaren till Utica, och där skildes vi från syster Bonfoey samt min syster Sarah och vårt barn. Sedan fortsatte vi mot Öststaterna, medan broder Abbey tog dem hem till sig. Vi måste göra en del uppoffringar, för att skilja oss från dem, som var så bundna till oss med ömhetens band; i synnerhet klamrade våra hjärtan sig fast vid lille Edson, vars liv hade svävat i så stor fara. Vi reste därefter till Vermont och höll en konferens i Sutton. rätt

(139)”Review and Herald”
I november, 1850 kom tidningen ut i Paris, Maine. Här utökades sidtalet och namnet ändrades till den nuvarande titeln, Advent Review and Sabbath Herald. Vi inackorderade oss i broder A.:s familj. Vi var villiga, att bo billigt, för att tidningens ekonomi skulle (140) gynnas. Det fanns inte så många vänner till saken, och de ägde inte så många världsliga rikedomar, och vi fick ständigt kämpa mot fattigdom och stor modlöshet. Vi hade mycket att bestyra, och ofta satt vi uppe till så sent som midnatt, och en del gånger till två eller tre om natten, för att läsa korrektur. rätt

(140) På tok för mycket arbete, omsorg och bekymmer, brist på ordentlig och närande mat, och utsatthet för köld under våra långa vinterresor, blev för mycket för min man, och han dignade under bördan. Han blev så svag, att han knappt nog orkade att gå till tryckeriet. Vår tro prövades till det yttersta. Frivilligt utstod vi avsaknad, slit och lidande, ändå misstolkades våra bevekelsegrunder, och vi betraktades med misstro och avund. Få av dem, som vi hade lidit för, verkade att uppskatta våra ansträngningar. rätt

(140) Vi var för plågade till att sova eller vila. De timmar, då vi skulle ha uppfriskats genom sömn, användes ofta till, att besvara långa brev, föranledda av missunnsamhet. Medan andra sov, tillbringade vi många timmar bittert gråtande, med sorg för Herrens sak. Till sist sade min man: ”Hustru, det lönar sig inte längre, att kämpa. Det här tynger ned mig, och kommer snart att lägga mig i graven. Jag rår inte med mera. Jag har gjort en anteckning på ett papper om, att jag inte skall publicera mera.” Då han steg ut genom dörren, för att gå med anteckningen till tryckeriet, svimmade jag. Han kom tillbaka och bad för mig. Hans bön blev besvarad, och jag kände lindring. rätt

(140) Nästa morgon, under familjeandakten, togs jag bort i en syn och blev visad en del om dessa saker. Jag såg, att min man inte finge ge upp tidningen; ty ett sådant steg var, vad Satan försökte, att få honom till att ta och han verkade, genom sina företrädare, (141) för att lyckas med detta. Jag blev visad, att vi måste fortsätta med utgivningen, och att Herren skulle stötta oss. rätt

(141) Vi erhöll snart enträgna inbjudningar om, att hålla konferenser i diverse delstater, och beslutade oss för, att delta i generalförsamlingar i Boston, Massachusetts; Rocky Hill, Connecticut; Camden och West Milton, New York. Dessa var samtliga arbetsmöten, men skänkte mycken nytta till våra bröder ute i förskingringen. rätt

(141)Flytt till Saratoga Springs
Vi uppehöll oss i Ballston Spa i flera veckor, tills det blev tydligt, att vi borde bedriva tidningsverksamhet i Saratoga Springs. Så hyrde vi ett hus och skickade efter broder och syster Stephen Belden samt syster Bonfoey, som vid tillfället var i Maine och skötte om lille Edson. Sedan grundade vi vårt hushåll med lånade möbler. Här utgav min man den andra årgången av Advent Review and Sabbath Herald. rätt

(141) Syster Annie Smith, som nu sover i Jesus, kom, för att bo hos oss, och assistera i arbetet. Hennes hjälp behövdes! Den gången uttryckte min man sina känslor i ett brev till broder Howland, daterat den 20. februari, 1852, som följer: ”Vi har det osedvanligt gott, med undantag för mig själv. Jag har inte längre tillräcklig kraft till resande och förlagsverksamhet. Onsdag natt arbetade vi till klockan två med, att vika och packa nummer 12 av Review and Herald; sedan gick jag till sängs och låg och hostade till gryningen. Be för mig! Saken växer härligt. Måhända har Herren inte längre användning för mig, och låter mig vila i graven. Jag hoppas bli fri från tidningen. Jag har burit den på mina axlar i stor motgång; och när den nu har många vänner, känner jag mig fri till, att lämna den, om det finns någon, som kan överta den. Jag hoppas, att vägen blir röjd för mig. Måtte Herren leda!” rätt

nästa kapitel