| Ellen G. Whites Liv i Skisser kapitel 24. Från sida 160 | ren sida tillbaka |
(160)(160) På hösten 1856, då vi besökte en grupp Sabbatshållande adventister i Round Grove, Illinois, blev jag visad, att en grupp bröder i Waukon, Iowa behövde hjälp; att Satans snara måste rivas itu, och dessa dyrbara själar räddas. Jag fick inte frid i sinnet, förrän vi hade bestämt, att vi skulle besöka dem. rätt (160)Seger i Waukon, Iowa (160) Vid kvällsmötet förflyttades jag i en syn, och Guds kraft föll över gruppen. Jag förmedlade Herrens budskap till de församlade. Det var detta: ”Vänd tillbaka till Mig, så skall Jag vända tillbaka till Er, och bota allt Ert andliga förfall. Ta bort skräpet från hjärtats dörr, och öppna dörren, så skall Jag komma in och hålla måltid med Er.” Jag såg, att om de ville röja vägen, genom att bekänna sina fel, skulle Jesus komma att vandra mitt ibland oss i kraft. rätt (160) Sedan jag hade burit fram mitt vittnesbörd, började en syster, att bekänna på ett klart och beslutsamt sätt; och i med att hon avlade denna bekännelse, var det, som om Himmelens slussportar plötsligt öppnades, och jag fälldes till golvet av Guds kraft. Det var som ett skräckinjagande och ändock härligt ställe. Mötet fortsatte till efter midnatt, och ett stort verk blev uträttat. rätt (160) Nästa dag tog vid, där vi hade slutat kvällen förut. De, som hade blivit välsignade av det (161) dyrbara mötet, bibehöll välsignelsen. De hade inte sovit mycket, för Guds Ande hade vilat över dem natten igenom. Somliga bekände sin förnimmelse av bristande enhet med oss och sitt avfallna tillstånd. Mötet fortsatte utan avbrott, från klockan tio om förmiddagen till fem på eftermiddagen. rätt (161) Den aftonen slapp vi bördan. Den kom i stället att vila på bröderna och systrarna i Waukon, och de arbetade för varandra med iver och med Guds kraft över sig. Ansikten, som såg bedrövade ut vid vår ankomst till platsen, strålade nu med himmelsk smörjelse. Himmelska änglar tycktes gå i rum, ur rum, för att fullborda det goda verk, som hade inletts. Snart kunde vi ta farväl av bröderna i Waukon, och starta hemfärden. rätt (161)En syn i Lovett’s Grove, Ohio (161) Då han hade satt punkt för sitt anförande, kände jag mig manad av Herrens Ande till, att frambära mitt vittnesbörd. I det, att jag inspirerades till, att tala om Kristi återkomst och de rättfärdiga dödas uppståndelse, som ju är den kristnes glada hopp, jublade min själ i Gud; jag öste upp rikligt ur frälsningens källa. Himmelen, den ljuva Himmelen, var den magnet, (162) som drog min själ uppåt, och jag blev inhöljd i en syn av Guds härlighet. Många viktiga saker uppenbarades för mig, som jag meddelade församlingen. rätt (162)Skriv ”Andliga Gåvor”, Band 1! (162) Två dagar senare, då vi reste med tåg till Jackson, Michigan, lade vi planer för, att så snart som vi var hemma, skulle jag skriva och ge ut boken ”Den stora Striden mellan Kristus och Hans Änglar, och Satan och hans Änglar”, allmänt känd som ”Andliga Gåvor”, Band 1. [Anmärkning. – Detta band handlar om människans syndafall, återlösningsplanen och kyrkohistorien från Kristi tid till den nya jorden, motsvarande senare delen i ”Adventbudskapet”, sidorna 178-374 {1922 års upplaga}. En del av bandet har utökats på senare år, och utges nu för sig under huvudtiteln ”Den stora Striden mellan Kristus och Satan”.] Då var jag mitt vanliga, friska jag. rätt (162) Då vi kom med tåget till Jackson, uppsökte vi broder Palmer. Vi hade endast varit i hans hus en kort stund, då tungan vägrade, att säga det jag önskade att säga, medan jag samtalade med syster Palmer, och den verkade stor och utan känsel. En besynnerlig, kall förnimmelse kändes i hjärtat, passerade över huvudet, och gick ned i höger sida. Jag var sanslös en stund, men jag väcktes av ljudet från innerlig bön. Jag försökte, att använda vänster sidas arm och ben, men de var fullständigt obrukbara. En kort stund trodde jag, att jag inte skulle överleva. Det var min tredje förlamning; och fastän (163) jag endast var åttio kilometer hemifrån, väntade jag mig inte, att få se mina barn igen. Jag mindes den segerrika stunden i Lovett’s Grove, och tänkte, att detta var mitt sista vittnesbörd, och kände mig redo att dö. rätt (163) Mina vänners allvarliga böner steg stadigt upp till Himmelen för mig, och snart kom det en stickande känsla i benen, och jag prisade Herren för, att jag kunde använda dem en smula. Herren hade hört och besvarat Sina trofasta barns böner, och Satans kraft var bruten. Den natten led jag svårt, men nästa dag var jag tillräckligt återställd, för att resa hem igen. rätt (163) I flera veckor kände jag inte tryck mot handen, eller det kallaste vatten, som hälldes över huvudet. Då jag reste mig, för att gå, vacklade jag ofta, och föll emellanåt till golvet. I detta smärtfyllda tillstånd började jag att skriva på ”Den Stora Striden”. Först kunde jag endast skriva en sida om dagen, och så vila i tre dagar, men i takt med, att jag kom längre fram i handlingen, blev jag starkare. Frånvaron av känsel i huvudet tycktes inte omtöckna sinnet, och innan jag avslutade arbetet [”Andliga Gåvor”, Band 1], hade slaganfallets verkning helt upphört. rätt (163) I samband med konferensen i Battle Creek i juni, 1858 blev jag visad i en syn, att Satan genom angreppet i Jackson hade haft för avsikt, att ta mitt liv, för att hindra mitt skrivarbete; men Guds änglar sändes ut, för att rädda mig. Jag såg också, bland annat, att jag skulle välsignas med bättre hälsa, än före angreppet. rätt |