Kamp emot Sjukdom

(167)(167) [Historisk anmärkning. - ”Vårt folk håller allmänt sett på att vakna upp i hälsofrågan”, skrev äldstebroder James White i en ledare i The Review and Herald den 13. december, 1864. ”Och de bör ha publikationer om detta ämne, för att tillfredsställa sina nuvarande behov, till priser, som den fattigaste kan betala.” Han tillkännagav den snara utgivningen av en serie traktater, under huvudtiteln: ”Hälsa: Eller så lever man”. rätt

(167) Äldstebroder och fru Whites starka överbevisning om det väsentliga i, att reformerna borde beskrivas i dessa blad, uttrycks så här i en anmärkning i The Review and Herald, den 24. januari, 1865, där uppmärksamheten drogs mot utgivningen av den första serien traktater: rätt

(167) ”Vi önskar, att rikta brödernas uppmärksamhet på dessa verk, som har utformats med särskild omsorg. De behandlar den viktiga frågan om reformation i våra levnadsvanor, som det är så stort behov av. Och som vi ser det, kommer detta förvisso att bli utfört, oavsett hur många det är, som gör sig redo för förvandlingen.” rätt

(167) Under loppet av de första månaderna år 1865 blev dessa serier fullbordade. Dessa sundhetsblad, sex in alles, innehöll artiklar från fru White om ”Sjukdom och dess Orsaker”, och om liknande ämnen; liksom många utdrag från diverse skrifter av läkare och andra, som var angelägna om principerna för en hälsoreform. Regler för renlevnad togs med, likaså råd om bruket av vatten som ett lindrande medel. De skadliga verkningarna av alkohol, tobak, te och kaffe, kryddor och annan stimulantia samt narkotiska preparat framhävdes dessutom. rätt

(167) Vintern 1864-1865 var en pressande och prövande tid. Då äldstebroder White gick samman med sin hustru, för att utarbeta (168) material om hälsa och måttfullhet, med tanke på utgivning, fann han det nödvändigt, att arbeta oförtröttligt för Sabbatshållarnas skull, som var inkallade till tjänstgöring i hären. Detta arbete åtföljdes av rådvillhet och bekymmer, förutom att det sög musten ur honom. De administrativa uppgifterna under Generalkonferensens samling i Maj, 1865 gjorde honom än tröttare. rätt

(168) Tyngda av skriv- och förlagsarbete, liksom av tillsynen av de många angelägenheter, som var knutna till det allmänna verket, fick äldstebroder White och hans hustru aldrig tid till, att slappna av. Omedelbart efter konferenssamlingen, blev de kallade till Wisconsin och Iowa, där de fick genomgå många vanskligheter. Strax efter att ha återvänt till Michigan, blev han slagen av delvis förlamning. En redogörelse för denna sjukdom, och för den drivkraft, som indirekt innebar hälsoreformrörelsen några få månader senare, gav fru White i The Review and Herald den 20. och 27. februari, 1866 och denna läsning utgör en del av texten i detta kapitel.] rätt

(168) Om morgonen, då vi gick vår sedvanliga tur före frukost, vek vi in i broder Lunts trädgård, och då min man försökte, att öppna en majskolv, hörde jag ett besynnerligt ljud. Då jag tittade upp, såg jag, att hans ansikte var rött och hans högra arm hängde ned hjälplös utmed sidan. Hans försök, att lyfta högerarmen, var gagnlösa - musklerna vägrade, att lyda hans vilja. rätt

(168) Jag hjälpte honom in i huset, men han kunde inte tala till mig, förrän han inne i huset sade dessa ord otydligt: ”Be, be.” Vi ställde oss på knä och bad till Gud, som alltid hade varit en närvarande (169) hjälp i trångmålets stund. Min man sade snabbt några prisande och tacksamma ord till Gud, eftersom han kunde använda sin arm. Hans hand var delvis återställd, men inte fullt ut. rätt

(168) Min man och jag själv märkte behovet av, att dra oss nära Gud. Och då vi i bekännelse och bön nalkades Gud, fick vi den välsignade försäkran om, att Han drog Sig nära oss. Dyrbara, utomordentligt dyrbara, var dessa gemenskapsstunder med Gud. rätt

(168) De fem första veckorna av vår anfäktelse tillbringade vi i vårt eget hem. Av outgrundliga skäl fann vår himmelske Fader det olämpligt, att återställa min mans hälsa omgående, som svar på våra innerliga böner, ehuru Han tycktes vara underbart nära, för att trösta och stötta oss med Sin Helige Ande. rätt

(168)Gästbesök i Dansville, New York
Vi hyste tillit till, att bruka vatten som ett av Guds bestämda hjälpmedel, men inte tillit till vanlig medicin. Min egen vitala kraft var för uttömd, för att jag skulle pröva dessa vattenkurer på min man. Därför ansåg vi det vara en plikt, att ta honom till Dansville, New York, där han kunde vila, och där vi kunde få behandling av sådana, som var utbildade vattenkurläkare. Vi tordes inte följa vårt eget omdöme, utan bad om råd från Gud, och efter övervägande av saken under bön, beslutade vi oss för, att resa. Min man klarade resan gott. rätt

(168) Vi stannade i Dansville i omkring tre månader. Vi fick rum inte långt från institutionen, och var bägge i stånd till, att vandra dit ut och vara i friska luften under mycket av tiden. Vi fick behandling varje dag, förutom på Sabbaten och första veckodagen. rätt

(169) Några må ha tänkt, att då vi drog åstad till Dansville och underkastade oss läkarnas (170) omsorg, hade vi gett upp vår tro på, att Gud skulle återställa min mans välbefinnande, som svar på bön. Men så var det icke. Vi tyckte inte, att vi föraktade de medel, som Gud hade ställt till vårt förfogande för sundhetens återvinnande. Snarare ansåg vi Gud stå över det hela, och att Han, som hade tillhandahållit naturliga hjälpmedel, också skulle använda dem till förmån för en misshandlad hälsa och därmed återställa personens uttömda krafter. Vi trodde, att Gud skulle välsigna de ansträngningar vi gjorde för vår hälsa. rätt

(170)Stunder för bön och välsignelse
Tre gånger om dagen hade vi en särskild bönestund inför Herren, för att återvinna min mans hälsa, och för att Hans särskilda nåd skulle stötta oss i våra lidanden. Dessa bönestunder var väldigt dyrbara för oss. Våra hjärtan fylldes ofta med outsäglig tacksamhet, för att vi i våra plågor ändå hade en Fader i Himmelen, som vi kunde lita på utan fruktan. rätt

(170) Den 4. december genomgick min man en sömnlös natt med plågor. Jag bad vid hans sängkant som vanligt, men Herren fann det inte passande, att sända hjälp. Min man torterades psykiskt. Han trodde, att han skulle hamna i graven. Han sade, att döden inte innebar någon skräck för honom. rätt

(170) Jag kände intensivt rörande detta. Jag trodde inte för ett ögonblick, att min man skulle dö. Men hur kunde den förvissningen ingjutas i honom? Jag bad till Gud om, att vägleda mig, och inte låta mig ta ett galet steg; utan att ge mig visdom till, att välja den rätta vägen. Ju mera allvarligt jag bad, desto starkare överbevisad blev jag om, att jag måste föra min man till hans bröder, också om vi så skulle vända tillbaka till Dansville. rätt

(170) Om morgonen kom doktor Lay, och jag sade till honom, att om det inte inträffade en märkbar förbättring hos min man inom två eller tre veckor, (171) skulle jag ta hem honom. Han svarade: ”Ni kan inte ta hem honom. Han klarar inte en sådan resa.” Jag svarade: ”Jag tänker fara. Jag tar med mig min man i tro, i förtröstan på Gud, och gör Rochester till mitt första delmål. Där kan vi vänta i några dagar, och så fortsätta till Detroit, och om nödvändigt stanna några dagar där för vila, och så färdas till Battle Creek.” rätt

(171) Det här var den första aning min man fick om mina intentioner. Han yttrade icke ett ord. Den kvällen packade vi vårt bagage, och nästa morgon var vi på väg. Min man hade det behagligt under färden. rätt

(171) Under de tre veckorna vi vistades i Rochester, blev mycket av tiden tillbringad i bön. Min man hade för avsikt, att sända bud till äldstebroder J. N. Andrews i Maine, till broder och syster Linsay i Olcott, och till Roosevelt, och be dem, som ägde tro på Gud, och kände att det var deras plikt, att komma och be för honom. Dessa vänner kom som svar på hans kallelse, och i tio dagar bad vi samfällt och allvarligt. Alla deltagare vid bönestunderna blev starkt välsignade. Vi blev ofta vederkvickta genom den himmelska nådens regn, så att vi kunde säga: ”Min bägare rinner över.” Vi både grät och prisade Gud för Hans rika frälsning. rätt

(171) De, som kom från Roosevelt, måste snart vända åter till sina hem. Broder Andrews samt broder och syster Linsay stannade kvar. Vi fortsatte i allvarlig bön till Himmelen. Vi tycktes strida mot mörkrets krafter. Emellanåt grep min mans skälvande tro tag om Guds löften, och uppnådde då ljuvliga och dyrbara segrar. rätt

(171) På Julafton, då vi ödmjukade oss inför Gud och bad innerligt om befrielse, (172) var det, som om Himmelens ljus strålade över oss, och jag blev insvept i en syn om Guds härlighet. Det var, som om jag raskt blev buren bort från jorden till Himmelen, där allt var sundhet, skönhet och härlighet. Toner från musik föll på mitt öra, melodisk, fullkomlig och hänförande musik. Jag fick lov, att njuta av detta sceneri en stund, innan min uppmärksamhet riktades mot denna mörka värld och det, som inträffar här. [En del av den instruktion hon fick i denna minnesvärda syn, som uppfordrade till upprättandet av en hälsoinstitution av Sjundedags-adventistsamfundet, står i Vittnesbörd for församlingen {Testimonies for the Church}, Band 1, sidorna 485-495, 553-564.] Jag fick en uppmuntrande syn om min mans sak. rätt

(172) Omständigheterna tycktes inte vara goda för Battle Creeks upptakt, men mitt sinne verkade vara avgjort: Vi måste fortsätta. rätt

(172) Vi blev välsignade av vår resa. Vid tågets ankomst i Battle Creek, blev vi mötta av flera av våra trofasta bröder, som tog emot oss med glädje. Min man vilade skönt igenom natten. Nästa Sabbat gick han, fastän svag, till möteshuset, och talade i omkring tre kvart. Vi deltog också i nattvarden den kvällen. Herren stärkte honom, i det att han gick i tro. rätt

(172) Min mans långa sjukdom var en tungt slag, inte endast för mig själv och mina barn, utan för Guds sak. Församlingarna led av avsaknaden både av min mans arbete och mitt eget. Satan triumferade, då han såg sanningens verk hindras på detta vis. Men, tack Gud! - han har inte fått lov till, att knäcka oss. Efter att ha varit avskurna från allt aktivt arbete i femton månader, satsade vi åter, för att verka ibland församlingarna. rätt

nästa kapitel