Strider och Segrar

(173)(173) Efter att ha blivit överbevisad om, att min man inte skulle återhämta sig från sin långvariga sjukdom, medan han var inaktiv, och att tidpunkten hade kommit för mig, att träda fram och förmedla mitt vittnesbörd till folket, beslutade jag mig för, att företa en resa i Norra Michigan, med min man i hans starkt försvagade tillstånd, i den stränga vinterkölden. Det krävdes ingen liten grad av moralisk uppmuntran och tro på Gud, för att få mig till, att besluta att riskera så mycket; men jag visste, att jag hade ett arbete att göra, och det tycktes mig, som om Satan hade bestämt sig för, att hålla mig borta från det. Jag hade väntat länge på, att vår fångenskap skulle upphöra och fruktade, att dyrbara själar skulle mistas genom dröjsmålet. Att utebli ändå längre från arbetsfältet, var, för mig, värre än döden, och vi kunde bara omkomma, genom att ge oss i väg. Alltså lämnade vi den 19. december, 1866 Battle Creek i snöstorm och styrde mot Wright, Michigan. rätt

(173) Min man klarade av resan på 145 kilometer bättre, än jag fruktat och tycktes vara vid lika gott mod, då vi nådde broder E. H. Roots hem, som då vi lämnade Battle Creek. Vi blev vänligt mottagna av denna rara familj, och lika ömt ompysslade, som sjuka barn blir av sina kristna föräldrar. rätt

(173)Arbete i Wright, Michigan
Här inleddes vårt första riktiga arbete efter hans sjukdom. Här började han, att arbeta som i tidigare år, trots mycken svaghet. Han brukade tala i trettio eller fyrtio minuter på Sabbatsförmiddagen och på första veckodagen, medan jag brukade ges resten att tiden, och sedan tala om eftermiddagen dessa dagar, i omkring halvannan timme varje gång. Man lyssnade till oss med den största uppmärksamhet. Jag såg, (174) att min man blev starkare, mera klar och mera sammanhängande i sina utläggningar. Och en gång talade han en hel timme med klarhet och kraft, med arbetets börda på sig, som före sjukdomen. Min tacksamhet var outsäglig! rätt

(174) Mitt arbete i Wright var högst ansträngande. Jag måste flitigt hjälpa min man om dagen, och vissa gånger även om natten. Jag gav honom bad, och tog med honom på turer med häst och vagn, och två gånger dagligen, i köld, storm eller bra väder promenerade jag med honom. Jag förde pennan, då han dikterade sina artiklar för Review, och skrev dessutom många brev, utöver personliga vittnesbörd, liksom det mesta av Vittnesbörd för Församlingen, Nummer 11. rätt

(174)I Greenville, Michigan
Den 29. januari, 1867 for vi från Wright, och reste till Greenville, en färd på knappt sextiofem kilometer. Det var en bittert kall dag, och vi blev glada över, att finna lä från den kalla stormen hos broder A. W. Maynard. Denna kära familj hälsade oss hjärtligt välkomna till sitt hem. Vi förblev i grannskapet i sex veckor, och verkade inom församlingarna i Greenville och Orleans, och gjorde broder Maynards gästfria hem till vårt huvudkvarter. rätt

(174) Herren gav mig frimodighet till, att tala till folket. I allt det vi gjorde, förnam jag Hans understödjande kraft. Och då jag blev helt överbevisad om, att jag hade ett vittnesbörd för folket, som jag kunde avlägga inför dem i samband med min mans arbete, blev min tro stärkt, att han skulle återställas till hälsa och kunna arbeta med erkännande i Guds sak. I det, att han vågade att lita på Gud, trots sin svaghet, vann han i kraft, och blev bättre i takt med ansträngningarna. rätt

(175)Besök i Battle Creek - mars, 1867
Det blev beslutat, att vi skulle vända åter till Battle Creek, och stanna kvar där, medan vägarna var nära nog ofarbara. Själv skulle jag avsluta Vittnesbörd Nummer 12 där. Min man var väldigt ivrig, att få träffa sina bröder i Battle Creek, och tala till dem, samt glädja sig tillsammans med dem åt det verk, som Gud uträttade för dem. rätt

(175) På några få dagar kom vi till Battle Creek igen, efter att ha varit borta i omkring tre månader. Sabbaten, den 16. mars talade min man med klarhet och kraft, och jag frambar också mitt vittnesbörd med sedvanlig frimodighet. rätt

(175) Jag kom tillbaka till Battle Creek som ett trött barn i behov av tröstande och uppmuntrande ord. Men efter vår återkomst erhöll vi underrättelser, som ej vilade på sanningen. Vi förödmjukades ända ned i dammet och blev outsägligt olyckliga. rätt

(175) I denna situation tog vi itu med, att hålla ett avtalat möte i Monterey. Under resan försökte jag, att förklara för mig själv, hur det kom sig, att våra bröder inte förstod sig på vårt arbete. Jag var övertygad om, att då vi träffade dem, skulle de veta, vilken ande vi var av, och att Guds Ande i dem skulle bekräfta det om oss, Sina ödmjuka tjänare, och så skulle det uppstå samstämmiga känslor och inställningar. I stället för detta, bemöttes vi med bristande tillit och öppen misstänksamhet, vilket orsakade den största rådvillhet, som jag dittills hade erfarit. rätt

(175)Grip fatt i Gud!
Medan jag tänkte på detta, framträdde en del av synen till mig i Rochester, New York den 25. december, 1865 som (176) en blixt för mitt sinne, och jag berättade genast om det för min man: rätt

(176) Jag blev visad en trädklunga, som stod tillsammans, och utgjorde en cirkel. En vinstock löpte uppför träden och täckte dem högst upp, där den vilade på dem och skapade en lövhydda. Snart såg jag träden svaja hit och dit, som om de skakades av en mäktig vind. Den ena grenen efter den andra på vinstocken revs loss, tills vinstocken hade slitits loss från träden, förutom några få klängen, som slingrade sig kring de lägre grenarna. En person kom fram och skilde de sista klängena från vinstocken, och så låg den utslagen på jorden. rätt

(176) Många gick förbi och såg medömkande på vinstocken, och jag väntade angeläget på en vänlig hand, som skulle lyfta upp den; men någon sådan hjälp gavs aldrig. Jag frågade, varför ingen hand lyfte upp vinstocken. Strax därpå såg jag en ängel komma till den tillsynes övergivna vinstocken. Han sträckte ut armarna och förde in dem under vinstocken, varefter han lyfte upp den till stående, och sade: ”Res Dig upp mot Himmelen till, och låt Dina klängen slingra sig omkring Gud. Du har skakats loss från människors stöd. Utan Guds styrka kan Du inte stå och blomstra. Luta Dig mot Gud allena, så skall Du aldrig luta Dig förgäves, eller ruskas loss.” rätt

(176) Då jag såg, att den försummade vinstocken erhöll omsorg, kände jag outsäglig lättnad, som övergick i glädje. Så vände jag mig till ängeln och frågade, vad allt detta betydde. Han sade: ”Du är vinstocken. Du kommer att erfara allt det här, och sedan, när dessa ting sker, skall Du förstå symbolen med vinstocken till fullo. Gud kommer att vara en närvarande hjälp i trångmålets tid.” rätt

(176) Från den tidpunkten var jag säker på, vad min plikt var, och (177) aldrig frimodigare i, att framföra mitt vittnesbörd till folket. Sedan vi hade återvänt från Monterey till Battle Creek, ansåg jag det vara min plikt, att gå fram i Guds kraft, och befria mig från de misstankar och skadliga underrättelser om oss, som var i omlopp. Jag frambar mitt vittnesbörd, och berättade om det, som hade visats mig angående somliga av de närvarandes tidigare historia, och varnade dem för deras faror och tillrättavisade dem för deras felaktiga handlande. Jag sade, att jag hade svartmålats å det grövsta. Då familjer och enskilda framträdde för mig i syner, hände det ofta, att det visade var av privat natur och fordrade, att dolda synder tillrättavisades. Jag har i flera månader verkat mot fel, som andra inte känner till. Då mina bröder har sett dessa personer bedrövade och hört dem säga, att de inte vetat, huruvida de varit godtagna av Gud, samt att de har erfarit en känsla av modlöshet, har de lagt skulden på mig, som om jag borde tadlas för deras trångmål! rätt

(177) De, som klandrat mig på detta sätt, har varit helt ovetande om, vad de talat om. Jag har protesterat emot, att personer suttit som Inkvisitionsdomare över mitt handlande. Det har varit obehagligt för mig, att tillrättavisa dolda synder. I fall jag, för att förhindra misstänksamhet och avoghet, öppet skulle redogöra för mitt handlande, och offentliggöra det, som bör hållas hemligt, skulle jag synda emot Gud och begå fel gentemot enskilda. Jag måste hålla dolda tillrättavisningar för dolda fel för mig själv, förseglade i mitt inte väsen. Låt andra döma, som de vill, jag tänker aldrig svika det förtroende, som den felande och ångrande visar mig, eller uppenbara det för andra, som endast skall påtalas för den skyldige. Jag sade till de församlade, att de skulle stiga ned från sina höga hästar, och låta mig handla fritt i gudsfruktan. rätt

nästa kapitel