Ibland Församlingarna i New England

(178)(178) Uppfriskade i anden av det goda arbetsutfallet hos församlingen i Battle Creek, där mötena avslutades i oktober, 1867, reste vi glada tillsammans med äldstebroder J. N. Andrews till Maine. På vägen höll vi ett möte i Roosevelt, New York den 26. och 27. oktober. Detta möte innebar hårt arbete, varvid oinlindade vittnesbörd gavs. Bekännelser gjordes, vilka följdes av, att avfallna och syndare vände sig till Herren. rätt

(178)I Maine
Vårt arbete i Maine inleddes i och med konferensen i Norridgewock den 1. november. Mötet var omfattande. Min man och jag frambar som vanligt ett klart och tydligt vittnesbörd för sanningen och korrekt församlingsdisciplin, och emot diverse former av villfarelse, förvirring och fanatism, som naturligt nog kommer sig av bristen på dylik disciplin. Detta vittnesbörd gällde särskilt sakernas tillstånd i Maine. Odisciplinerade personer, som sade sig hålla Sabbaten, blev upprörda, och försökte, att sprida missnöje under konferensen. rätt

(178) På grund av denna upprorsanda, krävdes det i Maine sju veckor av det mest prövande, hårda och obehagliga slit. Men då vi lämnade delstaten, var vi förtröstansfulla över det faktum, att alla hade bekänt sitt uppror, och somliga hade förmåtts till, att söka Herren och gripa fatt i sanningen. rätt

(178) Måhända jag inte kan ge en bättre uppfattning om vårt arbete fram till tiden för mötet i Vermont, än genom att kopiera (179) en del av det brev jag skrev till vår son i Battle Creek den 27. december, 1867: rätt

(179) ”Min käre son Edson!
Efter att ha avslutat vårt möte i Topsham, Maine, hade vi ett avtalat möte i Westbrook, Maine, där vi skulle träffa bröder från Portland med omgivning. Vi tog in hos broder Martins vänliga familj. Jag kunde inte sitta upp om eftermiddagen; men blev uppmanad till, att delta vid kvällsmötet. Alltså gick jag till skolbyggnaden, men där kände jag, att jag inte hade kraft nog till, att stå upp och tala till folket. rätt

(179) Huset var fyllt med djupt intresserade åhörare. Broder Andrews öppnade mötet, och talade en kort stund; Din far följde upp med anmärkningar. Så reste jag mig upp, och hade endast sagt några få ord, då jag kände ny kraft komma över mig; all min svaghet verkade ha lämnat mig, och jag talade fullständigt frimodigt i omkring en timme. Jag erfor en outsäglig tacksamhet för hjälpen från Gud, då den bäst behövdes. rätt

(179) På Onsdag kväll talade jag med frimodighet i nästan två timmar. Att få min kraft förnyad så oväntat, då jag kände mig helt utmattad före dessa två möten, har varit en källa till stor uppmuntran för mig. rätt

(179)Väckelsemöten i Washington, New Hampshire
Resan till Washington, New Hampshire var tröttande. Till sist fann vi husrum i broder C. K. Farnsworths förträffliga hem. De gjorde allt, vad de kunde för vår bekvämlighet, och allt omordnades så, att vi fick vila så mycket så möjligt. rätt

(179) Om Sabbaten talade Din far på förmiddagen, och efter en paus på omkring tjugo minuter, talade jag, och frambar ett tillrättavisande vittnesbörd till flera. (180) Mötet på kvällen var fastställt att hållas hos broder Farnsworth. Nästa morgon bevistade vi nya predikningar i möteshuset. Vi försökte att få dem, som bekände sig till sanningen, att se sitt tillstånd i form av ohyggligt mörker och stort avfall från Gud, och övertyga dem om, att ödmjukt bekänna sina fel och brister. rätt

(180) Vi höll ett till kvällsmöte hos broder Farnsworth. Herren hjälpte broder Andrews den kvällen, då han talade om, att lida för Kristi skull. Så nämndes Mose: ”I tron vägrade Mose som vuxen att låta sig kallas Faraos dotterson. Han valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk än att en kort tid leva i syndig njutning. Han räknade Kristi smälek som en större rikedom än Egyptens alla skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen.” Hebréerbrevet 11:24-26. rätt

(180) Mötet började på Måndag klockan 10 om förmiddagen. På nytt uppehöll vi oss vid församlingens tillstånd. Innerligen bad vi dem, att åter komma till Gud, och vända helt om. Herren hjälpte oss i arbetet. Vårt förmiddagsmöte slutade klockan tre eller fyra på eftermiddagen. Alla dessa timmar hade vi varit upptagna, först den ene av oss, så den andre, i allvarliga ansträngningar för de icke omvända unga. rätt

(180) På Tisdag afton talade jag en timme med stor frihet. Broder Andrews talade på ett allvarligt och rörande sätt. Herrens Ande var med vid mötet. Det var, som om Guds änglar verkligen kom oss nära, och drev de onda änglarna tillbaka. Predikanter och folk grät som små barn. Vi förnam, att vi hade fått fotfäste, och att mörkrets krafter hade gett upp. Vårt möte slutade med framgång! rätt

(180) Vi kom överens om ett nytt möte till nästa dag, som skulle inledas klockan 10 om förmiddagen. Jag talade i en timme (181) om Kristi förödmjukelse och förhärligande. Vi började vårt arbete för de unga. Föräldrar hade anlänt till mötet med sina barn, för att få välsignelsen. Vi bad allvarligt med barnen, till dess tretton reste sig och uttryckte sin önskan om, att bli kristna. En ung man, på omkring tjugo år, hade gått sextiofyra kilometer, för att träffa oss och höra sanningen. Han hade aldrig bekänt sig till religion, men tog ställning på Herrens sida, innan han avlägsnade sig. rätt

(181) Detta var ett av de allra bästa mötena. Vi skildes åt under många tårar, med förnimmelsen, att Herrens välsignelse vilade över oss.” rätt

(181)I Vermont och New York
Mötet i West Enosburgh, Vermont var synnerligen intressant. Det var härligt, att träffas och tala med våra gamla, beprövade vänner i denna delstat. Ett stort och gott arbete har gjorts på kort tid. Flertalet av dessa vänner var fattiga, och slet för brödfödan. Hos dem får man arbeta mera för en dollar, än man gör för två dollar i Väststaterna, likväl var de givmilda mot oss. I ingen annan delstat hade bröderna varit mera uppriktiga för saken, än i gamla Vermont. rätt

(181) Vårt nästa möte hölls i Adams Center, New York. Det var en större församling. Det var flera personer på och omkring orten, vars ärenden hade visats för mig, och som jag närde ett djupt intresse för. De var människor med moralisk styrka. Några var i livsställningar, som gjorde den närvarande sanningens kors tungt att bära, eller åtminstone ansåg de det. Andra, som hade nått livets middagshöjd, hade uppfostrats till, att helighålla Sabbaten, men hade inte burit Kristi kors. Dessa var i en position, som tycktes göra det svårt, att få dem att reagera. De behövde väckas upp från sin förtröstan på goda gärningar, och fås att (182) märka sitt förtappade tillstånd utan Kristus. Vi kunde bara inte ge upp dessa själar, och arbetade med all kraft, för att bistå dem. Till sist blev de berörda, och jag har sedan dess blivit glad över, att höra från en del av dem, och goda nyheter om dem alla. rätt

(182) Gud omvänder starka, välbesuttna män, och inlemmar dem i leden. Om de vill ha framgång i kristenlivet, växa i nåden, och till sist inhösta rik lön, behöver de använda allt sitt överflöd, att främja sanningens sak med. rätt

(182)Tillbaka till Michigan
Efter att ha lämnat Adams Center, stannade vi några få dagar i Rochester, och därifrån kom vi till Battle Creek, där vi uppehöll oss på Sabbaten och första veckodagen. Därefter återvände vi till vårt hem i Greenville, där vi tillbringade nästa Sabbat och första veckodag tillsammans med bröder, som hade anlänt från olika ställen. rätt

nästa kapitel