Att återvinna de Förlorade

(183)(183) Efter att vi hade kommit hem, märkte vi sannerligen av vårt tröttande arbete under resan till Öststaterna! Många uppmanade mig brevledes, att skriva och berätta för dem, vad Herren hade visat mig om dem. Och det var många andra, som jag inte hade talat med, vars ärenden var viktiga och pockade på uppmärksamheten. I mitt uttröttade tillstånd var den stora skrivuppgiften mera, än jag mäktade med, och jag betvivlade min uppgift, att skriva så många brev till så många personer, varav somliga var högst ovärdiga. För mig verkade det, som om det förelåg ett fel på ett eller annat sätt. rätt

(183)En uppmuntrande dröm
En natt drömde jag, att en person bringade mig ett vitt tyg och bad mig, att skära ut det till kläder för personer av alla kroppsstorlekar och med alla karaktärsegenskaper och omständigheter i livet. Jag anvisades, att skära till dem och hänga upp kläderna, för att de skulle göras klara. Jag fick intrycket, att många, som jag blev ålagd att skära till kläderna åt, var ovärdiga. Jag frågade, om detta var det sista klädstycket jag skulle skära till, och fick veta, att det var det inte; att så snart, som jag var färdig med detta, fanns det andra stycken jag skulle ta mig an. rätt

(183) Jag blev modlös av den arbetsmängd, som väntade mig, och sade, att jag hade sysslat med, att skära till tygstycken åt andra i dryga tjugo år, och att mitt arbete inte hade blivit uppskattat, ej heller kunde jag se, att mitt arbete hade uträttat särskilt mycket gott. Jag påtalade för tygleverantören en kvinna, som han hade sagt åt mig, att (184) skära till en klädnad åt. Jag sade, att hon inte skulle bli glad åt klädnaden, och att det skulle vara slöseri med tid och material, att ge den till henne. Hon var väldigt fattig, inte så intelligent och hade dåliga vanor, varför hon snart skulle söla ned klädnaden. rätt

(184) Personen svarade: ”Skär till kläderna; det är Din uppgift. Förlusten är inte Din, utan min. Gud ser inte så, som människor ser. Han pekar ut det arbete, som Han vill ha gjort; och Du vet inte, vad det kommer att bidra verksamt till, det här eller något annat. Det kommer att hända, att många fattiga själar når Guds rike, medan andra, som varit gynnade av livets välsignelser, åtnjutit god intelligens och behagliga omgivningar, ja, alla fördelar, kommer att lämnas utanför. Det kommer att bli tydligt, att dessa fattiga själar har levt upp till det svaga ljus, som de har haft, och har blivit bättre personer genom de begränsade medel, som har stått till deras förfogande, och levat mycket mera acceptabelt, än vissa andra, som har erhållit det samlade ljuset, och tillräckliga medel, för att bli bättre till karaktären.” rätt

(184) Så höll jag fram händerna, valkiga som de var, efter att ha skurit så mycket, och sade, att jag ryggade tillbaka inför tanken på, utföra detta slags arbete. rätt

(184) Personen upprepade sig: ”Skär till kläderna. Din avlösning har inte kommit ännu.” rätt

(184) Med stor trötthetskänsla reste jag mig, för att sätta i gång med arbetet. Framför mig låg en ny, slipad sax, som jag började att använda. Strax försvann trötthetskänslan och modlösheten, det var som om att saxen klippte utan nämnvärd ansträngning från min sida, och så jag skar jag till stycke efter stycke förhållandevis enkelt och smärtfritt. rätt

(184)Besök hos församlingarna i Michigan
Med den uppmuntran, som denna dröm gav mig, beslutade jag mig genast för, att ledsaga min man och (185) broder Andrews till länen Gratiot, Saginaw och Tuscola, och lita på, att Herren skulle skänka mig kraft till arbetet. Alltså lämnade vi den 7. februari vårt hem, och färdades drygt åttioåtta kilometer till vårt avtalade möte i Alma. Här arbetade jag som vanligt, med betydande frimodighet och styrka. Vännerna i Gratiot County tycktes lyssna intresserat. rätt

(185) I Tittabawassee fann vi ett stort bönehus, som nyligen hade uppförts av vårt folk, välfyllt av Sabbatshållare. Bröderna tycktes vara beredda på vårt vittnesbörd, och vi njöt frimodighet. Nästa dag blev femton personer döpta. rätt

(185) I Vassar höll vi våra möten på Sabbaten och första veckodagen i samfundets skolhus. Detta var en plats, där vi obehindrat fick tala, och vi såg goda frukter av vårt arbete. På första veckodagens eftermiddag kom trettio frånfallna, och barn utan gjord bekännelse, fram för bön. rätt

(185)Omsorg för sjuka
Vi kom hem igen från denna tur strax före ett stort regnväder, som spolade bort snön. Denna storm förhindrade nästa Sabbatsmöte, och jag började omgående, att göra i ordning stoffet till Vittnesbörd Nummer 14. Vi hade också förmånen, att vårda vår käre broder Seneca King, som vi tagit med oss hem med förfärliga skador i huvud och ansikte. Vi förde honom till vårt hus, för att dö, ty vi kunde bara inte tro, att det var möjligt, att återhämta sig efter ett så förfärligt brott på skallen. Men med Guds välsignelse över väldigt varsamt bruk av vatten, högst sparsam kost, tills faran för feber var överstånden, liksom väl ventilerade rum dag och natt, var han efter tre veckor i stånd till, att återvända hem igen och delta i sina familjs försörjning. Från första till sista stund intog han ingen (186) apoteksmedicin. Fastän han hade gått ned betydligt i vikt på grund av blodförlusten från sina sår, och beroende på en sparsam kost, frisknade han raskt till, då han åter orkade med, att äta riktigt. rätt

(185)Väckelsemöten i Greenville
Vid denna tidpunkt inledde vi arbete för våra bröder och vänner nära Greenville. Liksom på så många andra platser, behövde bröderna hjälp. Det var några, som höll Sabbaten, utan att vara församlingsmedlemmar, liksom andra, som hade gett upp Sabbaten. Vi kände oss manade till, att bistå dessa arma själar, men tidigare och nuvarande bemötande, som dessa personer hade rönt från ledande församlingsmedlemmar, gjorde det nästan omöjligt för oss, att närma oss dem. rätt

(186) I arbetet med de felande hade somliga av våra bröder varit för hårdnackade och för skarpa i sina kommentarer. Och om någon var böjd för, att avvisa deras råd, och gå skilda vägar, brukade de säga: ”Om de vill gå, låt dem gå.” När det ges prov på en sådan brist på Jesu medkänsla, tålamod och ömhet från Hans bekännande efterföljare, välts dessa stackars, felande, oerfarna själar över ända av Satan, varigenom vissa lider skeppsbrott i tron. Oavsett, hur stora fel och synder de felande människorna begår, måste våra bröder inte bara lära sig den Store Herdens ömhet, utan också Hans outtröttliga omsorg om och kärlek till stackars och vanmäktiga får. Våra predikanter sliter och håller tal vecka efter vecka, och gläder sig över, att några få själar griper tag om sanningen; och likväl kan bröder med ett hetsigt temperament och tjurigt sinnelag på fem minuter förstöra deras arbete, genom att ge efter för känslor, som får dem till, att säga: ”Nåväl, i fall de önskar att lämna oss, låt dem gå.” rätt

(187) (187) Vi fann, att vi inte kunde göra något för de kringspridda fåren, innan vi först hade rättat till felen hos många församlingsmedlemmar. De hade låtit dessa arma själar irra omkring. De hade inte känt något ansvar för dem. Jag nedtecknade ett tydligt vittnesbörd, inte endast för dem, som hade felat så mycket och varit borta från församlingen, utan också för de församlingsmedlemmar, som hade felat så allvarligt, genom att inte gå ut och leta efter de förlorade fåren. rätt

(187)Det förlorade fåret
Herren ger de felande, svaga och skälvande, ja, rent av dem, som har fallit av ifrån sanningen, en särskild uppmaning, att helt komma in i fållan. Men många har inte förstått sin bestämda uppgift, att gå ut och söka efter dessa förlorade får. rätt

(187) Fariséerna knorrade, eftersom Jesus tog emot tullare och vanliga syndare, och åt med dem. I sin självrättfärdighet föraktade de dessa stackars syndare, som gladeligen lyssnade till Jesu ord. För att tillrättavisa denna anda hos skriftlärde och fariséer, och lämna efter Sig en intrycksfull lärdom åt alla, berättade Herren liknelsen om det förlorade fåret. Märk i synnerhet följande punkter: rätt

(187) De nittionio fåren är kvar, och därför sätts det igång ett ihärdigt sökande efter det förlorade. Alla ansträngningar görs för det bortvillade fåret. Således bör församlingens ansträngningar inriktas på de medlemmar, som har förirrat sig bort från Kristi fålla. Och har de vandrat långt bort? Vänta inte, tills de är tillbaka, innan just Du försöker, att hjälpa dem, utan gå ut och leta efter dem! rätt

(187) När det förlorade fåret har hittats, bärs det hem med glädje, och mycken fröjd bryter ut. Detta illustrerar det välsignade, glädjefyllda arbetet för de (188) felande. Den församling, som engagerar sig framgångsrikt i detta verk, är en lycklig församling. Den man eller kvinna, vars själ påverkas av medkänsla för och kärlek till de felande, och vars arbete det är, att bringa dem in i den Store Herdens fålla, är involverad i ett välsignat verk. Och, oh, vilken hänförande tanke, att när en syndare har blivit omvänd, bryter det ut mera glädje i Himmelen, än över de nittionio rättfärdiga personerna! Själviska, avvisande och fordrande själar, vilka tycks tro sig bli besmittade, genom att hjälpa de vilsefarna, smakar inte på sötman hos detta missionsarbetes ljuvlighet; de förnimmer ej den välsignelse, som fyller hela Himmelen med glädje över, att rädda en vilsekommen. rätt

(188) Den församling eller de personer, som utestänger sig från, att bära bördor för andra, som isolerar sig för sig själva, drabbas snart av andlig kallbrand. Det är arbete, som stärker människan. Och andligt arbete, slit och bärande av bördor, skänker kraft åt Kristi församling. rätt

(188)På väg till Battle Creek
På Sabbaten och första veckodagen, den 18. och 19. april, hade vi en god stund tillsammans med vårt folk i Greenville. Bröderna M. E. Cornell och M. G. Kellogg var hos oss. Min man döpte åtta. Den 25. och 26. tillbringade vi med församlingen i Wright. Dessa kära personer har alltid varit redo, att hälsa oss välkomna. Här döpte min man också åtta. rätt

(188) Den 2. maj mötte vi en stor församling i bönehuset i Monterey. Min man talade med klarhet och kraft angående liknelsen om det förlorade fåret. Orden var till stor välsignelse för folket. Vissa, som hade förirrat sig, hade lämnat församlingen, och ingen ville hjälpa dem. Faktiskt förhindrade somliga församlingsmedlemmar genom sina stridigheter, hårda och (189) okänsliga ståndpunkter avsiktligt deras återkomst, i fall de nu hade velat. Ämnet rörde allas hjärtan, och alla visade en önskan om, att göra det rätta. På första veckodagen talade vi tre gånger i Allegan inför fulltaliga församlingar. rätt

(189) Det var meningen, att vi skulle sammanstråla med församlingen i Battle Creek den 9., men vi var av den uppfattningen, att vårt arbete i Monterey bara hade börjat, och vi beslutade därför, att komma tillbaka till Monterey, och arbeta med den församlingen en vecka till. Det goda arbetet kom i gång, och överträffade våra förväntningar. Huset var fullt, och vi har aldrig tidigare varit vittnen till ett sådant verk i Monterey på så kort tid. På första veckodagen önskade femtio bön. Syskonen kände så djupt för de förlorade fåren, de bekände sin kyla och likgiltighet och intog en sund ståndpunkt. Fjorton blev döpta. Arbetet fortsatte högtidligt, bekännelser avlades under mycken gråt, som ej gick att hejda. På så vis slutade det besvärliga arbetet i konferensen detta år. rätt

(189)Generalkonferensen i Maj, 1868
Generalkonferensen var en högst intressant period. Min mans arbete var omfattande under de talrika mötena. I samband med konferensen mötte vi förståelse, ömsint omtanke och goda gärningar. rätt

nästa kapitel