Kamp emot Tvivel

(26)Jag blev igen högst ivrig efter, att gå i skola och försöka på nytt, att få en utbildning, och jag kom in vid ett kvinnligt seminarium i Portland. Men i försöken, att återuppta mina studier, svek hälsan mig snabbt, och det blev tydligt, att i fall jag ville gå på skolan, skulle det kosta mig livet. Under stor bedrövelse vände jag hem igen. rätt

(26) Det var svårt för mig, att få ut något av religionsundervisningen vid seminariet, i omgivningar avsedda, att dra sinnet till sig och leda det bort från Gud. Vissa gånger märkte jag ett stadigt missnöje med mig själv och mina kristna färdigheter, och måste vidgå, att jag inte hela tiden erfor förnimmelsen av Guds barmhärtighet och kärlek. Modlösheten grep mig, och detta skapade stor ängslan hos mig. rätt

(26)Adventsaken i Portland
I juni, 1842 höll herr Miller sin andra föreläsningsserie på Casco Street i Portland. Jag kände det som en stor förmån, att följa dessa lektioner, för jag hade blivit svagare av modlöshet och tyckte, att jag inte kunde möta min Frälsare. Denna andra föreläsningsserie skapade mycket mera spänning i staden, än den första. Med få undantag stängde de olika trosinriktningarna dörrarna för herr Miller. Många predikningar från deras predikstolar försökte, att bevisa föredragshållarens påstått fanatiska fel; men massor av ivriga lyssnare slöt upp vid hans möten, medan många inte ens fick plats i byggnaden. Församlingen var ovanligt stilla och uppmärksam. rätt

(27) (27) Herr Millers sätt, att förkunna på, var inte blomstrande eller någon skön talekonst, men han belyste tydliga och förbluffande fakta, som väckte åhörarna ur deras sorglösa likgiltighet. Han underbyggde sina utsagor och teorier med belägg från Skriften, medan han skred vidare i framställningen. En överbevisande kraft åtföljde hans ord, vilken tycktes prägla dem som sanningens språk. rätt

(27) Han var hövlig och sympatisk. Då alla stolar i huset var upptagna och plattformen och ytan omkring talarstolen verkade vara fylld till bristningsgränsen, såg jag honom stiga ned från plattformen och gå nedför mittgången och ta någon äldre, svag man eller kvinna vid handen och finna en stol åt vederbörande och sedan återgå till sin förkunnelse. Han kallades med all rätt för ”Fader Miller”, ty han hyste uppmärksam omsorg om dem, som han kom i beröring med, han var vänlig till sättet, av älskvärd natur och ägde ett ömsint hjärta. rätt

(27) Han var en intressant talare och hans förmaningar, både till bekännande kristna och de obotfärdiga, var passande och kraftfulla. Stundom var en känsla av allvar och högtidlighet så markant, att det blev smärtsamt och präglade hans möten. Många gav sig inför Guds Andes överbevisning. Gråhårsmän och åldrande kvinnor med stapplande gång sökte de eftertraktade sittplatserna. De i mandomens mognad, unga och barn, blev djupt gripna. Stönande och gråtande röster och pris till Gud blandades vid bönealtaret. rätt

(27) Jag trodde de högtidliga ord, som talades av Guds tjänare och det smärtade i hjärtat, då de bemöttes med motstånd eller löje. Jag infann mig ofta vid mötena och trodde, att Jesus snart skulle komma på Himmelens skyar; men mitt stora bekymmer var, att bli redo, att möta Honom. Mitt sinne uppehöll sig (28) hela tiden vid frågan om hjärtats helighet. Jag längtade framför allt efter, att uppnå denna stora välsignelse och kände, att jag behövde accepteras av Gud fullt ut. rätt

(28)Förvecklingar över helgelsen
Ibland metodisterna hade jag hört mycket om helgelse, men hade ingen klar uppfattning därom. Denna välsignelse tycktes vara mig fjärran, ett renhetens tillstånd, som jag aldrig skulle få uppleva. Jag hade sett personer mista sina kroppskrafter under påverkan av stark mental sinnesrörelse och hade hört detta sägas utgöra helgelsens vittnesbörd. Men jag kunde inte fatta, vad som var nödvändigt för fullständig hängivelse för Gud. Mina kristna vänner sade till mig: ”Tro på Jesus nu! Tro, att Han tar emot Dig nu!” Detta prövade jag att göra, men fann det omöjligt att tro, att jag hade erhållit en välsignelse som, tycktes det mig, skulle kännas starkt i hela kroppen. Jag förundrades över, att mitt eget hjärtas hårdhet gjorde det omöjligt för mig, att erfara den andens upphöjelse, som andra uppvisade. I mina egna ögon var jag olik dem, och skulle alltid komma att utestängas från hjärtats heliga, fullständiga glädje. rätt

(28) Mina föreställningar om rättfärdiggörelse och helgelse var förvirrade. Dessa två tillstånd var helt åtskilda från varandra i mina tankar; jag begrep inte skillnaden därpå, ej heller förstod jag betydelsen av dessa begrepp och alla förkunnarnas förklaringar bara ökade mina bryderier härvidlag. Jag var ur stånd till, att åberopa välsignelsen för mig själv och spekulerade om den endast förekom ibland metodister och om jag, genom att bevista adventmötena, inte utestängde mig själv från det, som jag önskade mest av allt - Guds helgande Ande. rätt

(29) (29) Dock lade jag märke till, att en del av dem, som sade sig vara helgade, uppvisade en bitter anda, då frågan om Kristi snara ankomst kom på tal. I mina ögon rimmade detta illa med deras föregivna helgelse. Jag kunde inte förstå motståndet mot läran om Kristi nära förestående återkomst från predikstolarna. Nytt andligt liv hade följt förkunnelsen av denna tro och många av de mest hängivna predikanterna och lekmännen hade tagit emot den som sanning. Jag ansåg, att Jesu verkliga anhängare gärna skulle ta emot nyheterna om Hans ankomst och glädja sig över, att den snart skulle inträffa. rätt

(29) Jag förnam, att jag endast kunde åberopa det, som de kallade för rättfärdiggörelse. I Guds Ord läste jag, att utan helgelse skulle ingen människa se Gud. Alltså måste jag uppnå ett högre stadium, innan jag kunde vara säker på evigt liv. Jag studerade fortsatt ämnet; för jag trodde på Kristi snara ankomst och var rädd för, att jag skulle vara oförberedd på, att möta Honom. Fördömande ord ringde i mina öron dag som natt och mitt ständiga rop till Gud var: ”Vad skall jag göra, för att bli frälst?” rätt

(29)Läran om evigt straffande
I mitt sinne fördunklades Guds rättfärdighet, barmhärtighet och kärlek. Mitt mentala lidande vid den tiden var oerhört. Jag hade lärt mig att tro på ett evigt brinnande helvete; och då jag tänkte på syndarens eländiga tillstånd utan Gud, utan hopp, blev jag djupt förtvivlad. Jag fruktade, att jag skulle gå förlorad, och att jag skulle tillbringa hela evigheten som en levande död. Den förfärande tanken var alltid inför mig, att mina synder var för stora att förlåta och att jag skulle gå evigt förlorad. rätt

(30) (30) De skräckinjagande beskrivningar, som jag hade hört om själar i evig förtappelse, cementerades i mitt sinne. Förkunnare i predikstolen tecknade livliga bilder av de förtappades tillstånd. De lärde ut, att Gud inte hade för avsikt, att frälsa någon ohelgad. Guds blickar svepte alltid över oss; varje synd antecknades och skulle möta sitt straff. rätt

(30) Satan framställdes som ivrig efter, att bemäktiga sig sitt bytte och slunga ned oss i helvetets största djup, där han skulle triumfera över våra lidanden i ett avskyvärt, brinnande inferno. Där skulle, efter tusentals och åter tusentals års pina, flammorna lyfta sina sprattlande offer till ytan och dessa skulle skrika: ”Hur länge, Oh Herre, hur länge?” Då skulle svaret mullra likt åska ned i avgrunden: ”I all evighet!” På nytt skulle den förtärande böljan uppsluka de förtappade och dra ned dem i djupet av ett evigt, aldrig stillande eldhav. rätt

(30) Medan jag lyssnade till dessa förfärliga beskrivningar, började jag att kallsvettas av upprördhet i sinnet och kunde endast med svårighet hålla tillbaka rop av smärta, för jag tyckte mig redan känna förtappelsens pina. Så brukade predikanten uppehålla sig en stund vid livets osäkerhet: Ena ögonblicket kunde vi vara här och i nästa i helvetet, ena ögonblicket på jorden och i nästa i Himmelen. Tänkte vi välja eldsjön och demonernas sällskap, eller Himmelens lycksalighet, med änglarna som vårt sällskap? Skulle vi höra de jämrandes röster och förbannelserna från de förlorade själarna genom all evighet, eller sjunga hyllningssånger till Jesus framför tronen? rätt

(30) För mina tankar framställdes vår himmelske Fader som en tyrann, som gladde sig åt de fördömdas kval; inte den ömme, medlidande syndares (31) vän, som älskar Sina skapade varelser med en kärlek övergående all förståelse och som vill se dem frälsta i Sitt rike. rätt

(31) Men då tanken slog rot i mitt sinne, att Gud fröjdade Sig över Sina skapade varelsers plåga - de var ju danade till Hans avbilder - tycktes en mur av mörker skilja mig från Honom. Då jag betänkte, att universums Skapare skulle störta de onda ned i helvetet, för att där bränna dem i evighet, drabbades jag av akut förtvivlan och ville inte tro, att detta hemska och tyranniska väsen skulle vilja nedlåta Sig till, att rädda mig från syndens undergång. rätt

(31) Jag tänkte, att de fördömda syndarnas öde skulle bli mitt - att uppleva helvetets flammor för evigt, ja, så länge som Gud Själv existerade. Nära nog fullständigt mörker höljde in mig och det syntes ingen väg ut ur skuggan. Hade sanningen getts mig, sådan jag nu förstår den, skulle mycken förvirring och sorg ha besparats mig. I fall förkunnarna hade uppehållit sig mera vid Guds kärlek och mindre vid Hans stränga rättfärdighet, skulle Hans karaktärs skönhet och härlighet ha ingjutit i mig en djup och uppriktig kärlek till min Skapare. rätt

nästa kapitel