Att färdas på den smala Stigen

(190)(190) Då jag i augusti, 1868 var i Battle Creek, drömde jag, att jag befann mig i en stor folkskara. Somliga i denna förberedde sig för avresa. De hade tungt lastade hästvagnar. Under färden tycktes vägen gå uppåt. På ena sidan om vägen var det en avgrund; på andra sidan var det en hög, glatt, vit bergvägg, som var väldigt hård. rätt

(190) I det att vi reste, blev vägen till en smal stig och brantare. På en del ställen var den så smal, att vi insåg, att vi inte längre kunde ha med oss de tunga vagnarna. Vi spände ifrån hästarna och red vidare med så mycket bagage, som vi kunde ha med oss. rätt

(190) Medan vi fortsatte, blev stigen stadigt smalare. Vi blev nödgade till, att hålla oss helt nära bergväggen, för att ej störta ned i avgrunden. Då vi gjorde det, kom bagaget i vägen och vi måste ta några steg närmare djupet. Vi blev rädda för, att vi skulle falla och bli krossade mot klipporna där nere. Därför lösgjorde vi bagaget och lät det falla ned i avgrunden. Vi fortsatte på hästryggen. Då vi kom till smala sträckor på stigen, blev vi allvarligt rädda för, att mista balansen och falla. Men så var det, som om en osynlig hand tog tyglarna och förde oss förbi de farliga avsnitten. rätt

(190) Då stigen blev ändå smalare, förstod vi, att vi inte längre kunde resa säkert på hästryggen. Vi lämnade hästarna och gick till fots i enkelt led, varvid den ene följde i den andres fotspår. Nu sänktes tunna (191) rep ned från toppen på den vita bergväggen. Vi grep ivrigt dessa hjälpmedel, för att hålla balansen på den smala stigen. Då vi vandrade vidare, följde repen med oss. Till sist blev stigen så smal, att vi menade, att det skulle vara tryggare, att gå utan skor. Vi drog dem av oss och gick åter ett stycke väg. Snart blev vi eniga om, att det var mera säkert, att gå utan strumpor, så vi tog också av dem och fortsatte barfota. rätt

(191) Så tänkte vi på dem, som inte hade vant sig vid avsaknad och svårigheter. Var var de nu? De var inte med oss. Vid varje ny vansklighet hamnade några på efterkälken och bara de följde med, som hade vant sig vid, att stå ut med prövningar. De strapatser, som resan medförde, gjorde oss än ivrigare, att nå till vägs ände. rätt

(191) Faran för, att störta ned i avgrunden, blev hela tiden större. Vi pressade oss mot bergväggen, likväl fick vi inget fotfäste på stigen - den var för smal. Så lade vi nästan hela vår tyngd på repen, i det att vi ropade: ”Vi blir burna uppifrån!” Alla ropade dessa ord. Då vi hörde skratt och munterhet, som tycktes komma från avgrunden, ryste vi. Vi hörde eder, vulgära kvickheter och tarvliga, nedriga sånger. Vi hörde musik och larmande skrattsalvor blandade med förbannelser, ångestrop och bitter klagan - och vi ansträngde oss mera, än någonsin, för att fortsätta på den smala, vanskliga stigen. Många gånger måste vi luta hela vikten mot repen, som blev tjockare, då vi nådde längre framåt. rätt

(192) (192) Jag lade märke till, att den vackra, vita bergväggen hade blodstänk och det smärtade mig att se. Men denna känsla varade endast ett ögonblick; jag förstod snart, att så måste det vara. De, som följer efter, kommer att förstå, att andra före dem har gått på den snäva, besvärliga vägen och därav dra slutsatsen, att i fall andra har kunnat gå vidare, kan de själva göra detsamma. När deras ömma fötter blöder, kommer de inte att ge efter för modlöshet - när de ser blodet på bergväggen, kommer de att veta, att andra har stått ut med samma smärta. rätt

(192) Omsider nådde vi fram till en djup avgrund. Här slutade vår stig. Vi hade inte längre något spår att följa, inget att stå på. Vi måste sätta hela vår lit till repen, som nu var lika tjocka som våra kroppar. Först blev vi överväldigade av förvirring och sorg. Vi viskade av rädsla: ”Vad är repet fastgjort vid?” Min man var strax framför mig. Stora svettdroppar föll från hans panna och ådrorna i hans tinningar var spända, samtidigt som halvkvävda förtvivlans suckar undslapp från hans läppar. Också från mitt ansikte dröp svetten och jag erfor en smärta, som jag aldrig tidigare hade upplevt. En fruktansvärd strid förestod oss. I fall vi inte klarade av den, skulle alla resans strapatser ha varit till ingen nytta. rätt

(192) På andra sidan om avgrunden framför oss var det en ljuvlig, grön äng - gräset var väldigt högt. Jag såg ej solen, men ett vidunderligt, mjukt ljus, liksom strålar av guld och silver, vilade över ängen. Inget av det, som jag hade sett på jorden gick att jämföra med denna ängs härliga skönhet. Men skulle vi (193) nå dit? Det var vår ängsliga fråga. I fall repet skulle brista, vore vi förlorade. rätt

(193) Åter kom den lågmälda, förtvivlade frågan: ”Vad är repet fastsatt i?” Ett ögonblick dröjde vi inför språnget. Men så utbrast vi: ”Vårt enda hopp ligger i, att helt lita på repet! Det har hjälpt oss hela vägen. Det kommer inte att svika oss nu.” Men fortfarande tvekade vi och var vi rädda. Då ljöd det en stämma: ”Gud håller i repet. Vi har inget att frukta.” Orden upprepades av dem, som kom efter oss, tillsammans med orden: ”Han kommer inte att svika oss nu. Han har fört oss tryggt ända hit.” rätt

(193) Så svingade min man sig över den hemska avgrunden till den sköna ängen på andra sidan. Jag följde strax efter. Oh, vilken befrielse och tacksamhet vi kände! Jag hörde röster höjas i pris till Gud. Jag var lycklig, fullständigt lycklig. rätt

nästa kapitel