| Ellen G. Whites Liv i Skisser kapitel 37. Från sida 219 | ren sida tillbaka |
(219)(219) Den 11. Maj, 1877 lämnade vi Oakland, California, för att resa till Battle Creek, Michigan. Min man hade fått ett telegram, vari han blev ombedd, att närvara i Battle Creek, för att behandla en del viktiga saker hörande till verksamheten. Som svar på kallelsen, reste han, predikade allvarligt, skrev och ledde styrelsesammanträden på Review-kontoret, på läroanstalten och på hälsohemmet, och arbetade ofta till in på natten. Detta var förfärligt slitsamt för honom. Hans ständiga mentala ängslan banade vägen för ett sammanbrott. Vi kände båda faran, och beslutade oss för, att åka till Colorado, för att njuta avskildhet och vila. rätt (219) Medan vi planlade resan, var det som om en stämma sade till mig: ”Ta på Dig rustningen. Jag har ett arbete, som Du skall utföra i Battle Creek.” Rösten hördes tydligt, så jag vände mig ofrivilligt om, för att se, vem det var, som talade. Jag såg ingen; och i förnimmelse av Guds närhet, brast hjärtat av ömhet inför Honom. Då min man kom in i rummet, berättade jag om det, som hade skett i mitt sinne. Vi grät och bad tillsammans. Vi hade ordnat för avfärd inom tre dagar; men nu ändrades alla våra planer. rätt (219)Särskild gudstjänst för skolans elever (220) Vår skola bör inta en högre ståndpunkt på utbildningsområdet, än andra läroanstalter gör, genom att ge svängrum åt en ädel livssyn, målsättning och mening med tillvaron för de unga, och ge dem korrekt kunskap om människors plikt och eviga intressen. Det stora målet med upprättandet av våra högre läroverk är, att ge en sund livssyn och visa på samklangen mellan vetenskapen och Bibelns tro. rätt (220) Herren stärkte mig och välsignade de ansträngningar, som gjordes för de ungas skull. Ett stort antal kom fram för bön. Några av dessa hade mist sin tro och sina belägg för sin anknytning till Gud på grund av bristfällig vakenhet och bön. Många vittnade om, att detta steg skänkte dem Guds välsignelse. Tack vare mötena bad riktigt många om dop. rätt (220)Nykterhetsmöten (221) Det var i samband med Barnums stora menageris besök i staden den 28. juni, som damerna från ”Kristna Kvinnors Nykterhetsförbund” slog ett stort slag för nykterhet och bättring, genom att organisera en framträdande nykterhetsrestaurant, som gav husrum åt folk, som hade samlats från hela landet, för att besöka menageriet, och därigenom hindra dem från, att besöka barer och spritserveringar, där de skulle utsättas för frestelse. Det jättestora tältet rymmande fem tusen personer, som användes av Michigankonferensen vid deras lägermöte, brukades vid detta tillfälle. Under denna enorma kanvasduk ställdes det ut femton till tjugo bord, för gästerna att sitta vid. rätt (221) På inbjudan talade jag i tältet på Söndagens kväll, den 1. juli, om ämnet kristen nykterhet inför hela fem tusen personer. rätt (221)På lägerplatsen i Indiana (222) Här förekom det ett ypperligt exempel på det renande inflytande, som sanningen har på deras liv och karaktärer, som tar emot den. Under talet bad vi dem att ställa sig upp, som hade varit tobakens slavar, men som helt hade slutat med dess bruk på grund av det ljus, som de hade fått genom sanningen. Som svar reste mellan trettiofem och fyrtio personer sig upp, däribland tio eller tolv kvinnor. Dem, som vi uppmanade att resa sig, hade fått höra av läkare, att det skulle vara hälsovådligt för dem, att upphöra med bruket av tobak, eftersom de hade blivit vana vid dess falska stimulanser, och inte kunde leva dessa förutan. Som svar, reste åtta personer sig på fötterna, vars ansikten visade på sinnets och kroppens sundhet. Hur förunderligt är inte det helgande inflytande, som denna sanning har på människolivet, och gör människor pålitligt nyktra, som tidigare har hängett sig åt tobak, vin och andra nutida innedroger! rätt (222) På Söndagens eftermiddag talade äldstebroder J. H. Waggoner med stor frimodighet till en nobel församling om vilodagsfrågan. Här släppte tre utflyktståg av sin levande last på platsen. Människorna här var väldigt entusiasmerade av nykterhetsämnet. Klockan 2.30 på eftermiddagen talade jag till omkring åtta tusen personer om nykterhetssaken, sedd från moralisk och kristen synvinkel. Jag blev välsignad med anmärkningsvärd klarhet och frimodighet, och blev åhörd med största uppmärksamhet av de många närvarande åhörarna. rätt (222) Vi lämnade de populära föreläsarnas invanda fåror, och spårade upprinnelsen till den förhärskande onykterheten (223-224) till hemmet, familjekretsen, och aptitens kontroll över barnen. Stimulerande mat skapar en önskan om ändå starkare stimulanser. Den gosse, vars smak ödeläggs på detta sätt, och som inte lär sig självbehärskning, blir drinkare eller tobakens träl högre upp i åldern. Det påpekades, att föräldrarnas plikt är, att uppfostra sina barn till rätt livssyn och till ansvar, och att lägga grunden till deras verkligt kristna sinnelag. För att nykterhetsarbetets omfattande verk skall bli en genomgripande framgång, måste det börja i hemmet. rätt (224) På kvällen talade äldstebroder Waggoner om tidens tecken inför en stor och uppmärksam lyssnarskara. Många sade, att denna predikan, och hans förkunnelse angående Sabbaten, hade väckt nya tankar i deras sinnen, och att de var fast beslutna, att undersöka dessa ämnen. rätt (224) På Måndagen vädjade jag till folket, att ge sina hjärtan till Gud. Omkring femtio kom fram för förbön. Det djupaste intresse visades. Femton blev begravna med Kristus i dopet, som följd av mötet. rätt (224)Gå ut i tro (224) Min man arbetade oupphörligt, för att främja Guds saks intressen inom verkets olika avdelningar med centrum i Battle Creek. Innan vi märkte av det, hade han blivit svårt sliten. Tidigt en morgon drabbades han av yrsel, (225) och hotades av förlamning. Vi fruktade allvarligt denna gräsliga sjukdom; men Herren var barmhärtig, och besparade oss pina. Icke desto mindre följdes detta angrepp av stor fysisk och mental utmattning; och nu verkade det faktiskt omöjligt för oss, att delta på Öststaternas lägermöten, eller för mig att gå på dem, och lämna min man i nedtryckt sinnestillstånd och med svag hälsa. rätt (225) Likväl fann jag varken vila eller frimodighet, då jag tänkte på, att jag skulle hålla mig borta från arbetsfältet. Vi lade fram saken inför Herren i bön. Vi visste, att den mäktige Helbrägdagöraren kunde återställa både min man och mig själv till hälsa, i fall det skulle vara till Hans ära, att göra detta. Vi beslutade bägge att gå i tro, och lita på alla Guds löften. rätt (225)Öststaternas lägermöten (225) På Söndagens morgon utgöt båtar och tåg sin levande last på platsen i tusental. Äldstebroder Smith talade på förmiddagen om frågan beträffande Österlandet. Ämnet tilldrog sig särskilt intresse, och folket lyssnade med den största uppmärksamhet. rätt (225) På eftermiddagen var det vanskligt, att bana sig väg upp till talarstolen genom den stående människomassan. Då jag nådde fram till den, väntade mig ett hav av huvuden. Det stora tältet var fyllt, och tusentals stod utanför, och utgjorde en levande mur på omkring en meters tjocklek. Lungorna och strupen smärtade (226) svårt; ändå trodde jag, att Gud skulle hjälpa mig vid detta betydelsefulla tillfälle. Herren gav mig frimodighet till, att tala till den omåttligt stora skaran om ämnet kristen nykterhet. Medan jag talade, glömde jag min trötthet och smärta, och jag insåg, att jag talade till människor, som inte betraktade mina yttranden som tomt prat. Predikan varade i över en timme, och bemöttes allt igenom av den största uppmärksamhet. rätt (226) På Måndagens morgon hade vi en bönestund i vårt tält för min man. Vi bragte hans sak fram inför den Store Läkaren. Det var en dyrbar stund; Himmelens frid vilade över oss. Dessa ord genljöd i mitt sinne: ”och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro.” Första Johannesbrevet 5:4. Vi märkte alla, att Guds välsignelse vilade över oss. rätt (226) Sedan församlade vi oss i det stora tältet; min man mötte oss, och talade en kort stund, sade några dyrbara ord från ett uppmjukat hjärta och glödande av en djup förnimmelse av Guds barmhärtighet och godhet. rätt (226) Så återupptog vi arbetet från Sabbaten, och förmiddagen viktes åt, att verka för syndare och avfallna, av vilka två hundra kom fram för bön, från ett barn på tio år till gråhåriga män och kvinnor. Mera, än ett tjog eller tjugo stycken av dessa satte ned fötterna på livets väg för första gången. Om eftermiddagen blev trettioåtta personer döpta; och ganska många väntade med dop, tills de hade kommit hem. rätt (226) På Måndag kväll stod jag på tribunen vid ett pågående tältmöte i Danvers, Massachusetts. En stor församling stod framför mig. Jag var för trött till, att ordna tankarna till sammanhängande ord; jag kände behovet av hjälp, och jag bad om det, av hela mitt hjärta. Jag visste, att (227) om mitt arbete skulle krönas med framgång, måste det ske genom kraft från den Mäktige där uppe. rätt (227) Herrens Ande vilade över mig, då jag försökte att tala. Det gick som en elstöt genom hjärtat, och så var all smärta genast borta. Jag hade lidit av allvarlig smärta i hjärnans nerver; denna var också helt väck. Min irriterade strupe och ömma lungor hade funnit lindring. Min vänstra arm och hand hade nästan blivit obrukbara på grund av mina hjärtbesvär; men nu var den normala känseln återställd. Sinnet var klart; själen var full av Guds ljus och kärlek. Det var, som om Guds änglar stod på ömse sidor, såsom en eldmur. rätt (227) Framför mig stod folk, som jag kanske inte skulle komma att möta igen förrän vid domen; och önskan om deras frälsning kom mig att tala allvarligt och i gudsfruktan, så att jag skulle slippa ansvaret för deras blod. Jag kände stor frimodighet i mina ansträngningar, som varade i en timme och tio minuter. Jesus var min hjälpare, och Hans namn skall ha all härlighet. Åhörarna var väldigt uppmärksamma. rätt (227) Vi vände tillbaka till Groveland på Tisdagen, bara för att se, att lägret höll på att brytas, tält slås ihop, våra bröder ta farväl och göra sig redo, att borda sina respektive tåg, för att fara hem igen. Det var ett av de bästa lägermöten jag någonsin har deltagit på! rätt (227) På eftermiddagen tog äldstebroder Haskell med oss i sin hästvagn, och vi körde mot South Lancaster, för att vila i hans hem en tid. rätt (227) Vi bestämde, att vi skulle färdas en del av vägen mot Vermontmötet med privattransport, då vi menade, att detta skulle vara till gagn för min man. Mitt på dagen stannade vi vid vägkanten, tände upp eld, och tillredde vår middag, samt fick oss en bönestund till livs. Dessa dyrbara timmar, som vi tillbringade i sällskap med broder och (228) syster Haskell, syster Ings och syster Huntley, kommer aldrig att glömmas. Våra böner steg upp till Gud hela vägen från South Lancaster till Vermont. Efter att ha rest i tre dagar, tog vi ett offentligt transportmedel, och fullbordade resan därigenom. rätt (228) Detta möte var till särskilt gagn för saken i Vermont. Herren gav mig styrka till, att tala till folk så ofta som en gång var dag. rätt (228) Vi reste direkt från Vermont till lägermötet i New York. Herren gav mig frimodighet, att tala till folket. Men somliga var inte beredda på, att få ut något från mötet. De erkände inte sitt tillstånd, och sökte inte Herren allvarligt, de bekände ej sitt avfall, och lade inte bort sina synder. Ett av de stora syftena med, att hålla lägermöten, är att våra syskon skall märka den fara de svävar i, att bli överrumplade av detta livs bekymmer. De lider en stor förlust, när dessa privilegier inte nyttjas. rätt (228)Tillbaka till Michigan och California |