Besök i Oregon

(229)(229) Vid slutet på vintern 1877-1878, som vi tillbringade i California, hade min man blivit friskare; och då vädret var milt i Michigan, vände han åter till Battle Creek, så att han kunde få glädje av behandlingen på sanatoriet. rätt

(229) Jag tordes inte ledsaga min man över slätterna, eftersom ständiga bekymmer och sömnlöshet hade gett mig hjärtbesvär, som var oroväckande. Det kändes verkligen svårt, då avskedets stund närmade sig. Vi visste inte, om vi skulle mötas igen i denna värld. Min man återvände till Michigan, och vi var ense om det rätta i, att jag skulle besöka Oregon, och frambära mitt vittnesbörd till dem, som aldrig hade hört mig. rätt

(229)Resan
I sällskap med en väninna och äldstebroder J. N. Loughborough lämnade jag San Francisco om eftermiddagen den 10. juni, 1878 på ångaren Oregon. Kapten Conner, som ansvarade för denna strålande ångare, var väldigt uppmärksam på sina passagerare. Då vi passerade igenom Golden Gate ut på det vida havet, gick vågorna höga. Vinden låg emot oss, och ångaren stampade förfärligt i sjön, som vinden piskade till raseri. Jag såg på den molniga himlen, på de vreda böljorna, som tornade upp sig likt berg, och vågsprutet, som återgav regnbågens färger. Anblicken var skräckinjagande storslagen, och jag fylldes med bävan, medan jag betraktade djupets mysterier. Havet var fruktansvärt i sin vrede. Det uppstår en förfärlig skönhet, när dess stolta böljor reser sig, och sedan faller (230) samman i sörjande snyftningar. Jag såg Guds kraft visa sig i det rastlösa vattnets rörelser, där det suckade under den skoningslösa vindens inverkan, vilken kastade böljorna högt upp, som om dessa vred sig av smärta. rätt

(230) Jag såg de vitklädda, brölande böljorna, varvid jag drog mig till minnes scenen i Kristi liv, då lärjungarna i lydnad mot sin Mästares befallning for med båt mot sjöns motsatta strand. rätt

(230) Då nästan alla hade uppsökt sina privathytter, förblev jag på däck. Kaptenen hade gett mig en däcksstol och ylleplädar som skydd mot den kalla luften. Jag visste, att i fall jag ginge in i hytten, skulle jag bli sjösjuk. Natten kom, mörkret täckte havet, och de stora böljorna slog ursinnigt emot skeppet. Detta stora skepp var blott en leksak för det nådeslösa vattnet; men skeppet övervakades och skyddades på sin kurs av himmelska änglar, utskickade av Gud, till att fullgöra Hans påbud. Om inte för detta, skulle vi ha blivit uppslukade på ett ögonblick, utan att ett spår av det praktfulla skeppet skulle ha lämnats. Men den Gud, som ger korparna mat, som räknar våra huvudhår, sviker oss ej. rätt

(230) Sista natten vi tillbringade ombord kände jag tacksamhet mot min himmelske Fader. Jag lärde mig där en läxa jag aldrig skall glömma. Gud hade talat till mitt hjärta i stormen, och i böljorna, samt i den efterföljande stillheten. Och skall vi då inte tillbe Honom? Skall en människa sätta sin vilja upp emot Guds vilja? Skall vi vara olydiga emot en så mäktig Härskares bud? Skall vi kämpa mot den Allra Högste, som är källan till alla krafter, och från vars hjärta flödar oändlig kärlek och välsignelse till de skapade varelser, som Han vårdar? rätt

(231)Särskilt intressanta möten
(231) Mitt besök i Oregon var av särskilt intresse. Här mötte jag, efter fyra års åtskillnad, mina kära vänner broder och syster Van Horn, som vi betraktar som våra barn. Jag blev därför något överraskad och högst glad över att finna, att Guds sak var i så gott skick, som den var i Oregon. rätt

(231) På Tisdag kväll den 18. juni träffade jag ett ansenligt antal Sabbatshållare i denna delstat. Jag gav mitt vittnesbörd om Jesus och uttryckte min tacksamhet för den härliga förmån det är, att lita på Hans kärlek och åberopa Hans makt till att, jämte oss, rädda syndare från förtappelse. I fall vi vill se Guds verk växa, måste Kristus bo i oss; kort sagt, vi måste utföra Kristi gärningar. Vart vi än ser oss omkring, visar den vitnande skörden sig; men arbetarna är få. Jag märkte, att hjärtat var fyllt med Guds frid och riktat i kärlek mot Hans dyrbara folk, med vilka jag tillbad för första gången. rätt

(231) Söndag, den 23. juni talade jag i Metodistkyrkan i Salem om nykterhet. Följande Tisdag kväll talade jag i samma kyrka. Jag fick många erbjudanden om, att tala om nykterhet i flera större och mindre städer i Oregon, men mitt hälsotillstånd tillät inte, att jag uppfyllde dessa önskningar. rätt

(231) Vi kom till lägermötet med en känsla av djupt intresse. Herren gav mig styrka och nåd, då jag stod framför folket. Då jag betraktade den andefyllda åskådarskaran, bröt mitt hjärta samman inför Gud. Detta var det första lägermöte vårt folk hållit i denna delstat. Jag försökte, att berätta för folket om den tacksamhet vi borde förnimma för Guds ömma (232) medlidsamhet och stora kärlek. Hans godhet och härlighet gjorde ett anmärkningsvärt intryck på mig. rätt

(232) Jag var svårt bekymrad för min man på grund av hans bristande hälsa. Under mitt tal framträdde livligt bilden av ett möte i Battle Creek-församlingen, där min man satt mitt i församlingen, med Herrens mjuka ljus vilande på och omkring sig. Hans ansikte bar tecken på hälsa och han tycktes vara väldigt lycklig. rätt

(232) Jag blev överväldigad av en känsla av Herrens oförlikneliga barmhärtighet, och av Hans verk, som inte uträttades endast i delstaterna Oregon och California samt Michigan, där våra viktiga institutioner är placerade, utan också i utlandet. Jag kan aldrig ge andra den bild, som så levande syntes i mitt sinne den gången. Verkets omfång framträdde för ett ögonblick inför mig och jag såg ej längre omgivningen. Tilldragelsen och människorna jag talade till försvann ur tankarna. Ljuset, det dyrbara ljuset från Himmelen, sken i stor glans på de institutioner, som är engagerade i det högtidliga och upphöjda arbetet - nämligen, att återspegla ljusstrålar, som Himmelen har låtit skina på dem. rätt

(232) Genom hela lägermötet syntes Herren vara mig när. Då det slutade, var jag tämligen trött, men fri i Herren. Det var en tid med nyttigt arbete, som stärkte församlingen till, att fortsätta kriget för sanningen. rätt

(232) På Söndagen efter lägermötet talade jag under eftermiddagen på stadens torg om den evangeliska trons enkelhet. rätt

(232)Gudstjänst i fängelset
Under min vistelse i Oregon besökte jag fängelset i Salem tillsammans med broder och syster Carter (233) samt syster Jordan. Då det blev tid för gudstjänst, fördes vi till kapellet, som hade gjorts inbjudande genom mycket ljus, samt ren och frisk luft. Då klockan klämtade, öppnade två män de stora järndörrarna, varpå fångarna myllrade in. Dörrarna stängdes noga bakom dem och för första gången i mitt var jag inspärrad bakom fängelsemurar. rätt

(233) Min förväntan, att få se män med motbjudande ansikten, kom på skam; många av dem tycktes vara förståndiga och somliga var personer med goda anlag. De var klädda i den enkla, men ordentliga, fängelsedräkten, deras hår var prydligt och deras kängor putsade. Då jag betraktade de olika ansiktsuttrycken, tänkte jag: ”Alla dessa män har fått bestämda gåvor, eller talanger, till att bruka för Guds ära och till gagn för världen; men de har föraktat dessa Himmelens gåvor, missbrukat dem.” Då jag såg unga män från arton till tjugo och trettio år, tänkte jag på deras olyckliga mödrar och på den sorg och de samvetsförebråelser, som blivit deras bittra lott. Många av dessa mödrars hjärtan hade krossats på grund av deras barns ogudaktiga uppförande. rätt

(233) Då alla var samlade, läste broder Carter en psalm. Alla hade sångböcker och stämde hjärtligt in i sången. En, som var duktig musiker, spelade orgel. Jag öppnade så mötet med bön och alla stämde på nytt in i sång. Jag talade utifrån Johannes’ ord: ”Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom. Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han (234) uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.” Första Johannesbrevet 3:1-2. rätt

(234) Jag upphöjde för dem det oändliga Fadern skänkte, genom att ge Sin älskade Son för fallna människors skull, så att de genom lydnad kan förvandlas, och bli erkända som Guds söner och döttrar. rätt

(234)Resan tillbaka
Då jag var i Salem, lärde jag känna broder och syster Donaldson, som önskade, att deras dotter skulle vända tillbaka till Battle Creek jämte oss och gå på skolan där. Hennes hälsa var bräcklig och det innebar något av en strid för dem, att skiljas från henne, den enda dottern, men de andliga fördelarna hon skulle vinna där, fick dem att uppoffra sig. Och vi är här glada över att säga, att detta kära barn blev begravet med Kristus i dopets vatten vid det senaste lägermötet. Här har vi ett annat bevis för, att det är viktigt att sjundedags-adventister sänder sina barn till vår skola, där de kan bringas under ett direkt frälsande inflytande. rätt

(234) På vår resa från Oregon stiftade vi många goda bekantskaper och delade ut våra tidningar till olika personer, vilket medförde nyttiga samtal. Då vi kom till Oakland, fann vi att tältet var rest där och att riktigt många hade greppat sanningen under broder Healeys arbete. Vi talade åtskilliga gånger under tältet. Om Sabbaten och på den första veckodagen möttes församlingarna i San Francisco och Oakland, och vi hade intressanta och utbytesrika möten. rätt

nästa kapitel