Äldstebroder James White död

(247)(247) Till trots för arbete, bekymmer och ansvar, som min man var uppfylld med, fann hans sextionde år honom aktiv och energisk i sinne och kropp. Tre gånger hade han förlamats genom slaganfall; och ändå hade han, genom Guds välsignelse och en naturligt stark fysik, återfått krafterna. Igen reste han sig upp, och förkunnade och skrev med vanlig iver och energi. Sida vid sida har vi arbetat i Kristi sak under trettiosex år; och vi hoppades, att vi skulle få gemensamt vittna ända till det segerrika slutet. Men så var inte Guds vilja. Den utvalde beskyddaren från min ungdom, min livsledsagare, kompanjonen i mitt hårda arbete och lidande, togs bort från min sida och jag är nu överlämnad till, att avsluta mitt verk och utkämpa striden ensam. rätt

(247) Våren och försommaren 1881 tillbringade vi tillsammans i vårt hem i Battle Creek. Min man hoppades, att han skulle ordna upp sina yrkesangelägenheter, så att vi kunde resa till Stilla Havets kust och hänge oss åt skrivande. Han menade sig ha begått ett misstag, genom att låta sakens synbara brister och våra bröders anmodanden övertyga oss om, att arbeta aktivt med förkunnelse, då vi egentligen skulle ha skrivit. Min man beslutade sig för, att framställa det härliga återlösningsämnet mera fylligt, och jag själv hade länge tänkt på, att förbereda betydelsefulla böcker. Vi tyckte, att så länge som våra mentala krafter var oskadda, borde vi fullborda dessa litterära verk - att det var en skyldighet mot oss själva och Guds sak, att vila från stridens hetta. Vi skulle ge vårt folk det dyrbara sanningsljus, som Gud hade öppnat för våra sinnen. rätt

(248) Några veckor före min mans död vädjade jag till honom om, att uppsöka ett arbetsfält, där han skulle slippa bördorna, som naturligt nog skulle läggas på oss i Battle Creek. Han svarade, att flera saker krävde hans uppmärksamhet, innan vi kunde ge oss av - plikter, som någon måste utföra. Så frågade han känslosamt: ”Var är personerna, som förmår att uträtta detta arbete? Var är de, som hyser ett osjälviskt intresse för våra institutioner och som skulle stå upp för det rätta, opåverkade av varje inflytande, som de kan utsättas för?” rätt

(248) Med tårar uttryckte han sitt bekymmer för våra institutioner i Battle Creek. Han sade: ”Mitt liv är sammanflätat med, att bygga upp dessa institutioner. Det vore döden, att lämna dem. De är som mina barn och jag kan inte släppa dem med tankarna. Dessa institutioner är Herrens redskap, till att utföra ett bestämt verk. Satan söker, att förhindra och tillintetgöra varje medel, som Herren använder för människors frälsning. I fall den store motståndaren kan forma dessa institutioner efter världens standard, är hans mål nått. Det är mitt största bekymmer, att finna de rätta personerna till de rätta befattningarna. Om de i ansvarig ställning är moraliskt svaga och vacklar i sina principer, om deras böjelse är, att följa världen, finns det många villiga ledare. Ont inflytande får icke härska. Jag skulle hellre dö, än att leva och se dessa institutioner styras dåligt, eller styras bort från den avsikt de vilar på. rätt

(248) I mitt förhållande till denna sak har jag varit längst och tätast bunden till förlagsarbetet. Tre gånger har jag stupat för slaganfall och drabbats av förlamning, (249) trots min hängivenhet för denna gren av arbetet. Nu, när Gud har gett mig kroppslig och mental styrka, känner jag, att jag kan tjäna Hans sak som aldrig förr. Jag måste se förlagsarbetet nå framgång. Det sitter i själva benmärgen. I fall jag glömmer den delen av verket, måtte högerhanden upphöra att fungera.” rätt

(249) Vi hade ingått avtal om, att följa ett tältmöte i Charlotte på Sabbaten och Söndagen, den 23. och 24. juli. Vi beslutade, att resa med privat vagn. På vägen verkade min man väldigt glad, en förnimmelse av högtidlighet vilade över honom. Han prisade upprepade gånger Herren för den nåd och de välsignelser han fått och uttryckte sina egna känslor om då- och framtiden: ”Herren är god och skall i hög grad prisas. Han är en närvarande hjälp i nödens tid. Framtiden tycks vara höljd i moln och oklar, men Herren vill inte, att vi skall oroa oss över dessa ting. När trångmål stundar, kommer Han att skänka oss nåd, till att uthärda dem. Vad Herren har varit för oss och vad Han har gjort för oss, borde göra oss så tacksamma, att vi aldrig skulle knorra eller beklaga oss. rätt

(249) Det har tagit på mig, att mina bevekelsegrunder har felbedömts och att mina ihärdigaste ansträngningar, för att hjälpa, uppmuntra och styrka mina bröder om och om igen har vänts emot mig. Men jag drar mig till minnes Jesus och Hans besvikelser. Hans själ blev bedrövad över, att Han inte sattes värde på av dem Han kom, för att välsigna. Jag borde ha uppehållit mig vid Guds nåd och förbarmande, prisat Honom mera och beklagat mig mindre över mina bröders otacksamhet. Hade jag alltid överlämnat mina förvecklingar till Herren, tänkt mindre på, vad andra sagt och gjort emot mig, skulle jag ha haft mera frid och glädje. Jag tänker nu först försöka, att behärska mig själv så, att jag inte (250) kränker i ord och handling och så hjälpa mina bröder till, att göra jämna stigar för sina fötter. Jag tänker inte stanna upp och knorra över fel begångna mot mig. Jag har väntat mig mera av människor, än jag borde ha gjort. Jag älskar Gud och Hans verk och jag älskar dessutom mina bröder.” rätt

(250) Föga anade jag, under färden, att det här var den sista resa, som vi någonsin skulle företa tillsammans. Vädret skiftade plötsligt från tryckande hetta till bitter kyla. Min man frös, men trodde att hans hälsa var så bra, att han inte skulle ta någon varaktig skada. Han verkade vid mötet i Charlotte och framförde sanningen med stor klarhet och kraft. Han talade om det nöje han kände över, att få vända sig till ett folk, som visade ett djupt intresse för de ämnen, som var honom kärast. ”Herren har verkligen vederkvickt min själ”, sade han, ”samtidigt som jag har brutit livets bröd åt andra. Överallt i Michigan ropar folk ivrigt på hjälp. Hur längtar jag inte efter, att trösta och uppmuntra samt stärka dem med de dyrbara sanningar, som är tillämpbara för denna tid!” rätt

(250) På vägen hem klagade min man över viss opasslighet, ehuru han uträttade sitt arbete som vanligt. Varje morgon uppsökte vi lunden nära vårt hem och förenade oss i bön. Vi var angelägna om, att lära känna vår uppgift. Vi fick hela tiden brev från olika håll med inbjudningar till deltagande vid lägermöten. Trots vårt beslut, att hänge oss åt skrivande, var det svårt, att avvisa möten med våra bröder vid dessa betydelsefulla samlingar. Vi bad allvarligt om visdom, för att skönja den rätta vägen. rätt

(250) På Sabbatsmorgonen gick vi, som vanligt, tillsammans till lunden och min man bad verkligen innerligt tre gånger. Han verkade ovillig till, att avsluta sitt bedjande till Gud om särskild vägledning och välsignelse. Hans (251) böner blev hörda och frid och ljus kom över våra hjärtan. Han prisade Herren och sade: ”Nu lägger jag det hela i Jesu händer. Jag märker en ljuvlig, himmelsk frid, en försäkran om, att Herren tänker visa oss vår plikt; för vi önskar, att göra Hans vilja.” Han följde mig till tältet och öppnade mötet med sång och bön. Det var sista gången han kom att stå vid min sida i predikstolen. rätt

(251) Följande Måndag var han kraftigt förkyld och nästa dag blev jag också angripen. Vi begav oss tillsammans till sanatoriet, för att kurera oss. På Fredagen blev mina sjukdomstecken lindrigare. Doktorn berättade då, att min man ville sova och att fara var överhängande. Jag gick genast till hans rum och så snart, som jag såg hans ansiktsuttryck, visste jag, att han var döende. Jag försökte, att väcka honom. Han förstod allt, vad jag sade till honom, reagerade på alla frågor, som gick att besvara med ja eller nej till, men tycktes vara oförmögen till, att säga mera. Då jag sade åt honom, att jag trodde att han var döende, visade han ingen överraskning. Jag frågade, om Jesus var honom kär. Han sade: ”Ja, oh, ja.” ”Vill Du inte fortsätta att leva?”, frågade jag. Han svarade: ”Nej.” Vi ställde oss då på knä vid sängkanten och bad för honom. Ett fridfullt uttryck vilade över hans ansikte. Jag sade till honom: ”Jesus älskar Dig. Du vilar i den Eviges famn.” Han svarade: ”Ja, ja.” rätt

(251) Broder Smith och andra bröder bad så omkring hans säng och drog sig tillbaka, för att tillbringa det mesta av natten i bön. Min man sade, att han inte märkte någon smärta; men nu gick det fort utför. Doktor Kellogg och hans medhjälpare gjorde allt i sin makt, för att hålla honom undan döden. Han vaknade långsamt, men var fortsatt väldigt svag. rätt

(252) (252) Näste morgon verkade han vakna till något, men vid middagstid fick han en köldrysning, som gjorde honom medvetslös. Vid 5-tiden på Sabbatseftermiddagen, den 6. augusti, 1881 försvann livsandan stillsamt ur honom, utan ansträngning eller stön. rätt

(252) Chocken över min mans död - så plötslig, så oväntad - drabbade mig med överväldigande kraft. I mitt svaga tillstånd hade jag samlat styrka till, att förbli vid hans sängkant till slutet, men då jag såg hans ögon slutna i döden, fick min försvagade natur nog och jag föll ihop fullständigt utmattad. En stund tycktes jag sväva mellan liv och död. Livsflamman brann så svagt, att en vindpust kunde ha släckt den. På natten blev min puls allt mera matt och min andning svagare och svagare, tills den tycktes upphöra. Endast genom Guds välsignelse och läkarnas och deras assistenters oupphörliga vård och vaksamhet överlevde jag. rätt

(252) Fastän jag inte hade rest mig ur sjuksängen efter min mans död, blev jag buren till tältet följande Sabbat, för att delta på hans begravningsgudstjänst. Vid slutet på predikan kände jag en skyldighet, att vittna om värdet av den kristnes hopp i sorgens och saknadens stund. Då jag reste mig, fick jag styrka och jag talade i omkring tio minuter, varvid jag upphöjde Guds barmhärtighet och kärlek i närvaron av den stora, församlade skaran. Efter gudstjänsten följde jag min man till Oak Hill Kyrkogård, där han lades till vila intill uppståndelsedagens morgon. rätt

(252) Min fysiska kraft har allvarligt försvagats av slaget, dock höll kraften från den gudomliga nåden mig uppe i min stora saknad. Då jag såg min man andas ut, förnam jag, att Jesus var mera dyrbar för mig, än Han någonsin tidigare hade varit vid någon tidigare tidpunkt i mitt liv. Då jag stod vid min förstfödde och han slöt sina ögon i döden, kunde jag säga: ”HERREN gav och (243) HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn!’” {Job 1:21.} Och jag kände då, att jag hade en tröstare i Jesus. Och då min sistfödde blev riven ur min famn och jag inte längre kunde se den lilles huvud på kudden vid min sida, då kunde jag säga: ”HERREN gav och HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn!’” Och då han, vars stora hängivenhet jag har lärt, med vilken jag har arbetat i trettiosex år, togs bort, kunde jag lägga mina händer på hans ögon och säga: Jag betror mina rikedomar till Dig, intill uppståndelsemorgonen. rätt

(253) Då jag såg honom gå bort och upplevde många vänners medkänsla för mig, tänkte jag: Vilken motsats till Jesu död, då Han hängde på korset! Vilken motsats! Under Hans smärtas kval gycklade och bespottade hånarna Honom. Men Han dog och Han gick ut ur graven, för att göra den till en lindrigare plats och lysa upp den, så att vi skall hysa glädje och hopp även i döden; så att vi kan säga, när vi lägger våra vänner till vila i Jesus: ”Vi skall mötas igen.” rätt

(253) Stundtals kändes det, som om jag inte kunde finna mig i min makes död. Men dessa ord tycktes stå präntade i sinnet: ”’Bli stilla och besinna att jag är Gud”. Psaltaren 46:11. Jag kände min förlust starkt, men vågade inte hänge mig åt onödig sorg. Det skulle inte föra den döde tillbaka. Och jag är inte så självisk, att jag skulle önska, i fall det vore möjligt, att väcka honom ur hans fridfulla sömn, och kasta ut honom igen i livets strid. Som en trött krigare, har han lagt sig ned, för att sova. Jag tänker betrakta hans viloplats med välvilja. Det bästa sätt, som jag och mina barn kan ära minnet av den fallne, är att ta itu med arbetet, där han lämnade det och i Jesu kraft fullborda det. Vi tänker vara tacksamma för de gagnerika år, som vi fick ha (254) honom; och för hans skull och för Kristi skull ämnar vi lära oss en läxa av hans död, som vi aldrig skall glömma. Vi har för avsikt, att låta den smärtsamma förlusten göra oss vänligare och mildare, tålmodigare, mera uthålliga och omtänksamma mot de levande. rätt

(254) Jag tar upp mitt livsverk ensam, i full förtröstan om, att min Förlossare kommer att vara med mig. Vi har endast en liten stund till krigföring; sedan anländer Kristus, och därmed stängs krigsskådeplatsen. Då har våra ansträngningar gjorts i verket med Kristus, för att främja Hans rike. En del, som har stått i fronten av slaget och nitiskt motstått det onda, faller under pliktens utförande; de levande blickar sorgset på de fallna hjältarna, men det är inte dags, att upphöra med arbetet. De måste hålla leden slutna; gripa banéret ur den hand, som har stelnat i döden och med förnyad energi försvara sanningen och Kristi ära. rätt

nästa kapitel