| Ellen G. Whites Liv i Skisser kapitel 42. Från sida 255 | ren sida tillbaka |
(255)(255) Sabbat eftermiddag, den 20. augusti, 1881, två veckor efter hennes mans död, träffade fru White Battle Creek-församlingen, och talade till folket i nästan en timme. Som referat till gudstjänsten skrev äldstebroder Uriah Smith: rätt (255) ”Hennes ämne var den lärdom vi skall dra av den erfarenhet vi nyligen har gått igenom. Livets osäkerhet är den tanke, som först gör intryck på oss. Vi bör också tänka på, vilket slags människor vi bör vara, när vi lever. rätt (255) Talaren vände sedan sina tankar till apostlarnas välsignade förmaningar om den relation, som lemmarna av Kristi lekamen bör ha till varandra, och deras uppträdande, ord och handlingar emot varandra. För oss framhävdes dessa uttryck: ’Håll frid med varandra’; ’Var innerligt tillgivna varandra’; ’Var i stället goda; ’var barmhärtiga; ’att alla vara eniga i det ni säger’; ’håll fred. Då skall kärlekens och fridens Gud vara med er.’” {Första Tessalonikerbrevet 5:13; Romarbrevet 12:10; Efésierbrevet 4:32; Första Petrusbrevet 3:8; Första Korintierbrevet 1:10; Andra Korintierbrevet 13:11.} Review and Herald, den 23. augusti, 1881. rätt (255)Personliga reflektioner (255) ”Den 22. augusti lämnade jag Battle Creek i sällskap med mina svärdöttrar, Emma och Mary White, för att färdas mot Väststaterna, för att förhoppningsvis bli gagnad av ett annat klimat. (256) Fastän jag fortfarande led av effekterna av ett svårt angrepp av malariafeber, såväl som av chocken efter min mans död, orkade jag med resan bättre, än jag hade förväntat mig. Vi nådde Boulder, Colorado Torsdag, den 25. augusti. Följande Söndag lämnade vi orten med privat hästvagn, för att uppsöka vårt hem i bergen. rätt (256) Från vår stuga blickade jag ut över en skog av unga barrträd, så friska och doftande, att luften var parfymerad av deras kryddrika doft. Under gångna år gjorde min man och jag denna skog till vår helgedom. Ibland dessa berg böjde vi ofta knä tillsammans i andakt och bön. Överallt omkring mig fanns det platser, som således hade blivit helgade; och medan jag tittade på dem, drog jag till minnes många tillfällen, då vi där erhöll direkta och anmärkningsvärda svar på våra böner. . . . . rätt (256) Gud tycktes vara oss högst nära, då vi i det klara månljuset böjde knä på den ensliga bergsidan, för att be om Hans välbehövliga välsignelse! Vilken tro och tillit var inte vår! Guds kärleksfulla och barmhärtiga syften verkade uppenbaras än mer, och vi erfor försäkran om, att våra synder och misstag var tillgivna. Vid sådana tillfällen har jag sett min mans ansikte lysas upp av en strålglans, som verkat komma från Guds tron, varvid han med förvandlad stämma prisade Herren för Hans nåds rika välsignelser. Mitt i jordens dunkelhet och mörker urskiljde vi ändå överallt glimtarna av strålglansen från ljusets Källa. Genom skapelseverket samtalade vi med Honom, som bebor evigheten. Då vi såg på de upptornande klipporna, de resliga bergen, utbrast vi: Vem är en så stor Gud, som vår Gud? rätt (257) (257) Omgivna, som vi ofta var, av vanskligheter, tyngda av ansvar, begränsade, svaga, felande dödliga, var vi tidvis nästan redo, att ge upp i förtvivlan. Men då vi såg Guds kärlek och omsorg för Sina skapade varelser, som uppenbarades både i naturens bok och på sidorna hos inspirationen, tröstades och stärktes våra hjärtan. Omringade av bevisen för Guds kraft, och överskuggade av Hans närvaro, skall vi icke värna om bristande tillit och vantro. Oh, hur ofta har frid och hopp, ja, stor glädje, kommit till oss i vår erfarenhet mitt ibland dessa ensliga berg! rätt (257) Jag har igen uppsökt bergen, men på egen hand. Ingen att dela tankarna och känslorna med, då jag på nytt betraktade dessa stora och vördnadsbjudande scener! Ensam, ensam! Guds tillvägagångssätt ter sig hemlighetsfullt, Hans syften outgrundliga; dock inser jag, att de måste vara rättfärdiga och visa samt barmhärtiga. Det är min förmån och min plikt, att vänta tålmodigt på Honom, mitt hjärtas språk måste alltid vara: ”Han gör allting rätt.” rätt (257) Det var ett förfärligt slag för mig, då min man dog, och det kändes extra hårt, eftersom det skedde så plötsligt. Då jag så, att hans ansikte var dödsmärkt, kände jag mig fullständigt hjälplös. Jag längtade efter, att få skrika ut min smärta ut. Men jag visste, att det inte skulle rädda min käre mans liv. Jag menade, att det skulle vara okristligt, att överge mig åt sorgen. Jag sökte hjälp och tröst ovanifrån, och jag tilläts att uppleva hållbarheten hos Guds löften. Herrens hand höll mig uppe. rätt (257) Låt oss lära oss en läxa om mod och själslig styrka från Jesu sista samtal med lärjungarna. De skulle snart skiljas. Vår Frälsare trädde nu in på den blodbestänkta stig, som skulle föra Honom till Golgata. Aldrig har upplevelser varit mera prövande, än (258) de, som Han snart skulle genomgå. Lärjungarna hade hört Kristi ord, som förutsade Hans lidande och död. De var tyngda av sorg, och de var tudelade i hågen på grund av tvivel och ängslan. Likväl hördes det inga höga skrik. Han hängav Sig inte åt sorg. Dessa sista, allvarliga och ödesdigra timmar tillbringade vår Frälsare med att tala tröstens och försäkrans ord till Sina lärjungar, varpå de förenade sig i en lovsång. . . . Vilken upptakt till pinan i Getsemane, misshandeln och spottet i domsalen, och de förfärliga scenerna på Golgata, dessa sista timmar användes åt sång och pris till den Allra Högste! rätt (258) Då Martin Luther tog emot missmodiga nyheter, brukade han ofta säga: ’kom, låt oss sjunga psalm 46.’ Denna psalm börjar med orden: ’Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad. Därför skall vi inte frukta, om än jorden skakar och bergen störtar ner i havsdjupet’. I stället för sorg, gråt och förtvivlan, när svårigheter samlar sig omkring oss som en flod och hotar att överväldiga oss, borde vi inte endast be Gud om hjälp, utan prisa Honom för så många välsignelser i det forna - prisa Honom, för att Han är i stånd till, att hjälpa oss. Då skulle vår vandring vara mera behaglig för honom, och vi skulle se mera av Hans frälsning.” The Review and Herald, den 1. november, 1881. rätt (258)Finna vila i arbetet för själar (259) Under vintermånaderna 1881-82 träffade fru White flera lokala församlingar och små grupper av troende i Sonoma- och Napa-dalarna med omnejd. ”Hälsan var vacklande”, skrev hon i sin först publicerade bulletin om arbetet ibland församlingarna; ”men det dyrbara beviset på Guds gillande mera, än gottgjorde mig för min insats. rätt (259) Det skulle vara önskvärt, att våra mindre församlingar oftare kunde besökas. De trofasta, som står fast i försvaret för sanningen, skulle uppmuntras och stärkas av sina bröders vittnesbörd. rätt (259) Jag önskar, att uppmuntra dem, som samlar sig i små grupper, för att be till Gud. Bröder och systrar, tappa inte modet, därför att Ni inte är så många. Ett träd, som står ensamt på slätten, sänker rötterna djupare ned i jorden, sprider grenarna längre ut åt sidorna, och växer sig starkare och liksidigare, samtidigt som det kämpar mot oväder, eller fröjdar sig i solskenet. Alltså bör den kristne lägga bort allt jordiskt beroende, lära sig, att helt lita på Gud och erhåller då kraft och mod under alla konflikter. rätt (259) Måtte Herren välsigna de utspridda och ensamma, och göra dem till verksamma medarbetare åt Honom. Bröder, glöm därför inte dessa små, isolerade gruppers behov. Kristus gästar dessa små menigheter.” The Signs of the Times, den 12. januari, 1882. rätt (259) I en redogörelse för sitt arbete för församlingen i Healdsburg, där det senare lades grundstenen till Healdsburg College, skrev fru White med betoning på sina ansträngningar, för att nå (260) barnen och de ungas hjärtan - en markant del av hennes arbete i California-församlingarna och denna period i hennes erfarenhet: rätt (260)Särskilda ansträngningar för de unga |