Hälsans Återställelse

(261)(261) I april, 1882 öppnade Californiakonferensen en skola i Healdsburg, vilken snart omvandlades juridiskt till Healdsburg College. I sin önskan om, att vara nära institutionen, köpte fru White sig ett hem utanför staden, och gjorde detta till sin vistelseort i flera år. rätt

(261) Ett år efter makens död var hon i sitt nya hem, och vänner anmärkte på, hur frisk hon såg ut, och talade om hennes aktiva arbete. rätt

(261) Den 22. augusti for hon till Oakland, för att välkomna äldstebroder Uriah Smith, äldstebroder och fru William Ings, samt professor C. C. Ramsey och familj från Öststaterna. Tre dagar senare drabbades hon av en sträng förkylning, följd av feber, hemma hos sin son W. C. White, och trots grundlig behandling av fru doktor C. F. Young, och trofast vård från fru Ings och Mary Chinnock, fortsatte malariaförkylningen till den 10. september. Fastän väldigt svag, önskade hon, att bli tagen till St. Helenas Sanatorium, i tron, att det långt bättre klimatet i bergen skulle främja hennes tillfrisknande. rätt

(261) Den 15. september skedde resan i rullstol, som lyftes upp i bagagevagnen på stationen. Efter några dagars behandling på sanatoriet var hon fortfarande lika dålig. Hon bad därför om, att återföras till sin bostad i Healdsburg. Säng ordnades i en väl fjädrande hästvagn, och ledsagad av sin son och fru Ings, genomförde hon den tröttande resan på femtiosex kilometer. rätt

(261) Det årliga lägermötet för Califoniakonferensen hölls i Healdsburg den 6.-16. oktober. rätt

(262) (262) Vid mötet fattades det viktiga beslut om arbetet på Heraldsburg College. Tänkte vårt folk samfällt stötta det, och skänka frivilliga gåvor, för att bygga upp studentbostäderna? Eller skulle skolarbetat göras svårare genom brist på ordentliga faciliteter? rätt

(262) Fru White önskade sig verklig sundhet och livskraft, för att delta vid mötet och frambära sitt vittnesbörd, men utsikterna därtill var nedslående. Hon hade besvärlig hosta, och hon var väldigt öm i vänster lunga. Hon var svag, och utan kraft och mod. Icke desto mindre sade hon: ”Ordna åt mig en plats på mötet, för jag skall delta, om möjligt.” Hon uttryckte ett hopp om, att hon skulle bli vederkvickt, då hon anlände till lägerplatsen. rätt

(262) Sabbat förmiddag var hon ack så usel, hon kunde knappt ta sig ur sängen. Men vid middagen sade hon: ”Ordna åt mig en plats i det stora tältet, där jag kan höra talaren. Talarens röst skall möjligen vara till välsignelse för mig. Jag hoppas, att någonting för nytt liv med sig.” rätt

(262) En soffa ställdes fram nära talarstolen, med ryggen mot församlingen. Äldstebroder Waggoner talade om budskapets upprinnelse och första period, samt dess framåtskridande till och med 1882. Det var en stor församling, och flera affärsmän från Heraldsburg hade infunnit sig. Då äldstebroder Waggoner hade avslutat sitt tal, sade fru White: ”Hjälp mig upp på fötterna.” Syster Ings och hennes son lyfte upp henne, och så fördes hon fram till talarstolen. I det, att hon grep tag i predikstolen med bägge händer, började hon, lågmält, att säga till folket, att detta kunde vara sista gången de skulle få höra hennes röst på lägermötet. Efter att hon hade yttrat några få meningar, inträffade det en förändring hos hennes stämma och uppträdande. Hon kände en rysning av helande kraft. (263) Rösten blev starkare, och meningarna allt klarare. I takt med talets fortsättning märktes hennes tilltagande kraft. Hon stod stadigt, och behövde inte greppa talarstolen för stöd. rätt

(263) Den stora församlingen bevittnade helandet. Alla blev varse ändringen i rösten, och många noterade förändringen i anletet. De såg den plötsliga förvandlingen från dödsliknande blekhet till hälsans glöd, i det att den naturliga färgen blev synlig, först på halsen, sedan i de nedre delarna av ansiktet, och så på pannan. En av affärsmännen från Heraldsburg utbrast: ”Ett mirakel sker inför ögonen på hela församlingen!” Efter mötet vittnade hon för de vänner, som frågade henne härom, att Herren hade helat henne. Med denna helande styrka och mod till att arbeta, talade hon fem gånger under mötets återstående tid. rätt

(263) I The Signs of the Times den 26. oktober, 1882 redogjorde redaktören äldstebroder J. H. Waggoner för upplevelsen med dessa ord: rätt

(263) ”Vid slutet på predikan [Sabbats eftermiddag], ... reste hon sig upp och började, att tala till folket. Rösten och utseendet förändrades, och hon talade en god stund med klarhet och energi. Hon inbjöd dem, som önskade det, att inleda sin tjänst för Gud, och de kraftigt avfallna, att komma fram, och ett stort antal antog kallelsen. . . . . . rätt

(263) Efter syster Whites ovan omtalade första försök, att tala, blev hennes återställelse fullständig.” rätt

(263) Angående det mirakel, som utfördes på fru White, har hon själv vittnat i The Signs of the Times den 2. november, 1882: rätt

(263) ”I två månader har min penna vilat; men jag är djupt tacksam för, att jag nu är i stånd till, att återuppta mitt skrivande. Herren har gett mig ytterligare bevis på Sin barmhärtighet och älskliga vänlighet, genom att åter igen (264) skänka mig hälsan. I och med min nyliga sjukdom stod jag på gravens rand; men bönerna från Herrens folk gynnade mig. rätt

(264) Omkring två veckor före lägermötet bromsades delvis den sjukdom jag hade lidit av, likväl fick jag tillbaks endast en smula av min styrka. Då tidpunkten för mötet närmade sig, verkade mitt deltagande omöjligt. . . . . Jag bad mycket den dagen, men blev bara ändå svagare. . . . . I mitt lidande tillstånd kunde jag endast falla hjälplös i min Förlossares famn, och vila där. rätt

(264) Då det första Sabbatsmötet kom, kände jag, att jag måste vara på lägerplatsen, för att möta den gudomlige Helaren där. På eftermiddagen låg jag i en schäslong i det stora tältet, medan äldstebroder Waggoner talade till folket, varvid han framställde de tecken, som visar Guds dags närhet. Efter hans predikan bestämde jag mig för, att stå upp på fötterna, i hopp om, att i fall jag vågade allt i min kraft i tro, skulle Gud göra det möjligt för mig, att säga några få ord till folket. Då jag inledde mitt tal, kom Guds kraft över mig, och jag fick genast tillbaka min styrka. rätt

(264) Jag hade hoppats på, att min svaghet gradvis skulle upphöra, men hade inte upplevt någon märkbar förändring. Det ögonblickliga verk, som skedde med mig, var oväntat. Det kan icke tillskrivas inbillning. Folk såg mig i min svaghet, och många anmärkte på, att jag såg ut som en person färdig för graven. Nästan alla de närvarande observerade den förändring, som inträffade hos mig, medan jag talade till dem. De sade, att ansiktet blev annorlunda, och att dess likblekhet gav plats åt en sund färg. rätt

(264) Jag intygar för alla, som läser dessa ord, att Herren har helat mig. Gudomlig kraft har uträttat ett storverk för mig, vilket jag är glad över. Jag förmådde, (265) att arbeta varje dag under mötet, och tala flera gånger i mera, än halvannan timme. Hela min kropp är genomsyrad av ny styrka och livskraft. En ny bölja av sinnesrörelser, en ny och upphöjd tro, tog min själ i besittning. rätt

(265) Under min sjukdom lärde jag mig flera dyrbara läxor - jag lärde mig, att lita på Gud, trots omständigheterna; att då jag inte kunde göra något, vila stilla och lugnt i Jesu armar. Vi uppvisar inte den tro, som vi borde göra. Vi är rädda för, att lita på Guds ord. I trångmålets stund bör vi styrka våra själar med försäkran om, att ’löftena kunna ej svika; nej, de stå evigt kvar.’ Vad Han än har sagt, det kommer att ske. . . . . rätt

(265) Före sjukdomen menade jag, att jag hyste tro på Guds löften; ändå blev jag överraskad av den stora förändring, som skedde hos mig beträffande mina förväntningar. Jag är ovärdig denna manifestation av Guds kärlek. Jag har all anledning till, att prisa Gud mera allvarligt, och vandra i större ödmjukhet inför Honom, och älska Honom mera innerligt, än någonsin förr. På nytt är jag förpliktad till, att ge Herren allt, som finns inom och omkring mig. Jag måste återge åt andra de välsignade strålar, som Han har låtit skina över mig. rätt

(265) Jag förväntar mig inte, att hävas över alla sjukdomar och trångmål, och få ett blick stilla hav, att segla till Himmelen på. Jag väntar mig trångmål, tapp, besvikelser och smärtsamma förluster; men jag har Frälsarens löfte: ’’Min nåd är nog för dig’. {Andra Korintierbrevet 12:9.} Vi skall inte se det som något märkligt, om vi angrips av all rättfärdighets fiende. Kristus har lovat, att vara en närvarande hjälp varje stund det behövs; men Han har inte sagt oss, att vi skall vara befriade från prövningar. Tvärtom, Han har klart upplyst oss om, att vi kommer att hamna i trångmål. Rannsakning och prövning (266) ingår, som bekant, i vår moraliska fostran. Här kan vi lära oss de mest värdefulla läxor, och få de mest dyrbara nådegåvor, i fall vi vill nalkas Gud, och stå ut med allt i Hans styrka. rätt

(266) Min sjukdom har lärt mig min egen svaghet, samt min Frälsares tålamod och kärlek, och Hans kraft till att frälsa. Då jag har haft sömnlösa nätter, har jag funnit hopp och tröst, då jag har tänkt på den fördragsamhet och ömhet Jesus visade Sina svaga, felande lärjungar, och kommit ihåg, att Han är ständigt den samme - oföränderlig i barmhärtighet, medkänsla och kärlek. Han ser vår svaghet, Han vet om vår bristfälliga tro och mod; ändå slungar Han inte bort oss från Sig. Han är medömkande och ömsint medlidande emot oss. rätt

(266) Jag kan falla på min post, innan Herren kommer; men när alla, som är i sina gravar, skall komma fram, skall jag, i fall jag har varit trofast, se Jesus och bli lik Honom. Oh, vilken outsäglig glädje, att se Honom, som vi älskar - se Honom i Hans härlighet, som älskade oss så mycket, att Han gav Sig Själv för oss - och skåda de händer, som en gång blev genomborrade för vår återlösning, uträckta till oss i välsignelse och välkomnande! Vad betyder det, om vi sliter och lider här, om vi bara når fram till livets återuppståndelse! Vi kan då vänta tålmodigt, tills vår nödtid är till ända, och så skall vi stämma upp det glada segerropet.” rätt

nästa kapitel