Skriva och tala

(267)(267) ”Från Washington-territoriet och från Öststaterna”, skrev fru White från sitt hem i Healdsburg, California den 26. mars, 1883, ”kommer det bönfallande maningar om, att jag skall delta på lägermötena. . . . . . Jag är nu upptagen med ett viktigt skrivarbete, som jag i sex år har försökt, att fullfölja. År efter år har jag blivit avbruten i detta arbete, för att delta vid lägermöten. . . . rätt

(267) De två senaste somrarna kom jag alldeles in på dödens portar, och då jag förmodade, att det skulle behaga Herren, att låta mig vila i graven, kände jag den smärtsammaste förtrytelse över, att mina skriverier inte var fullbordade. Genom Guds försyn har mitt liv skonats, och min hälsa har på nytt återställts. Jag tackar Herren för Hans barmhärtighet och älskvärda vänlighet mot mig. Jag har känt mig klar för en resa öster- eller västerut, om min uppgift görs tydlig; men som svar på min bön: ’Herre, vad vill Du, att jag skall göra?’, kommer svaret till mig: ’Vila i lugn och ro, tills Herren säger åt Dig att åka.’ rätt

(267) Jag har inte latat mig. Sedan Herren reste mig upp vid lägermötet i Healdsburg, har jag besökt Santa Rosa, Oakland, San Francisco, Petaluma, Forestville och Ukiah, och har arbetat i Healdsburg, där jag ofta har predikat på Sabbaten och på Söndag afton. På fyra veckor höll jag tio predikningar, reste 321,8 kilometer, och skrev två hundra sidor. . . . . . rätt

(267) Mina bröder, som sporrar mig till, att besöka lägermöten och dem själva, frågar ivrigt: ’När får vi Band 4, ”Profetians Ande”?’ Nu kan jag svara dem. Om några veckor är mitt arbete på denna bok klart. Men det är andra viltiga verksamheter, som också kräver uppmärksamhet, så snart, som boken är (268) färdig. . . . Så länge, som jag har fysiska och mentala krafter, tänker jag utföra det arbete, som vårt folk har störst användning för. . . . . Under mina resor har jag verkat under väldigt ogynnsamma omständigheter. Jag har skrivit på tåg- och hästvagnsstationer, i tåg- och hästvagnar, i mitt tält på lägermöten, ofta talat mig själv utmattad, och så klivit upp klockan tre på natten och skrivit från sex till femton sidor före frukost. . . . . rätt

(268) Det kommer att bli mig ett stort nöje, att träffa mina kära bröder och systrar vid lägermötet. Jag märker, att Jesu kärlek brinner i min själ. Jag älskar, att tala och skriva om detta. Min bön är, att Gud måtte välsigna Er under Era lägermöten, och att Era själar skall vederkvickas genom Hans nåd. I fall Gud påbjuder mig, att lämna mina skriverier, för att delta på dessa möten, eller tala till folk på diverse platser, hoppas jag, att jag uppfattar och lyder Hans röst.” The Signs of the Times, den 5. april, 1883. rätt

(268) Under loppet av våren och sommaren 1883 lade fru White ned mycken tid på, att fullborda Band 4, ”Profetians Ande”, känt under senare år som ”Den Stora Striden”. Inte förrän i augusti gjorde hon uppehåll i skrivandet, för att bevista en del av höstens lägermöten i Öststaterna, och den därpå följande Generalkonferenssamlingen. Om detta offentliga arbete år 1883 skrev hon: rätt

(268)Besök i Battle Creek
”Söndag, den 12. augusti lämnade jag, i sällskap med syster Sara McEnterfer, Stilla-Havskusten, för att resa till Öststaterna. Fastän vi led mycket av värme och damm, hade vi en behaglig resa över slätterna. Vi fann konduktörer och bärare, som var redo, att göra allt i sin makt för vår bekvämlighet. rätt

(268) Från den tidpunkt, då vi steg på tåget, (269) kände jag mig fullständigt förvissad om, att jag var på pliktens väg. Jag har haft en ljuvlig gemenskap med min Frälsare, och har insett, att Han är min tillflykt och mitt försvar, och att ingen skada kan göras mig, så länge som jag är engagerad i det arbete, som Han har gett mig att göra. Jag känner en varaktig tillit till Guds löften, och njuter den frid, som endast kommer från Jesus . . . . rätt

(269) Vi nådde Battle Creek Fredag, den 17. augusti. Natten därpå var det omöjligt för mig att sova. Jag hade inte besökt platsen, sedan jag lämnade den i stor svaghet efter min mans begravning. Nu har den stora förlust, som saken led genom hans död, den stora förlust, som jag har lidit, genom att bli berövad hans sällskap och hjälp i mitt arbete, framträtt livfullt för mig, och jag kunde bara inte somna. Jag påminde mig själv om den överenskommelse, som jag ingick med Gud vid min mans dödsläger - att jag inte skulle mista modet under bördan, utan tänkte arbeta mera allvarligt och helgat, än någon gång förr, för att framföra sanningen både med penna och stämma. Därmed skulle jag framställa för folket förträffligheten hos Herrens lagar och föreskrifter, och hänvisa dem till den renande källa, där vi kan tvätta bort alla våra syndafläckar. rätt

(269) Hela natten kämpade jag med Gud i bön om, att Han skulle ge mig styrka till mitt arbete, och genomsyra mig med Sin Ande, så att jag kan hålla mitt högtidliga förbund. Jag önskade inget hellre, än att använda tid och krafter på, att mana sanningens bekännare till, att komma i ett närmare förhållande till Gud, så att de kan glädja sig över en mera fullständig gemenskap med Honom, än det gamla Israel gjorde i sina bästa stunder. rätt

(269) På Sabbatsförmiddagen talade jag till den stora skaran församlad i Tabernaklet. Herren gav mig (270) styrka och frimodighet, då jag bar fram orden från Uppenbarelseboken 7:9-17. . . rätt

(270)Lydnadens stig
På Söndag förmiddag talade jag till omkring sjuttiofem medarbetare knutna till Review and Herald-kontoret. En vecka tidigare, den 12. augusti, hade jag stått framför ett liknande sällskap vid Pacific Press, och betonat för dem vikten av principfast handling. Nu belyste jag samma sak, och förmanade alla till, att inte låta sig lockas bort från det rätta. Jag varslade dem om, att de skulle komma att möta modstånd, och pressas av frestelser, och att var och en, som inte står på sanningens fasta grundval, kommer att rubbas i sin tro. . . . rätt

(270) På Söndag kväll, den 19. augusti, talade jag på inbjudan vid Sanatoriet. . . . Jag vände mig till en tätt packad församling utifrån orden: Ty ’den som älskar livet och vill se goda dagar skall avhålla sin tunga från det som ont och sina läppar från att tala svek. Han skall vända sig bort från det onda och göra det goda, söka efter frid och sträva efter den. Ty Herrens ögon är vända till de rättfärdiga, och hans öron är öppna för deras böner. Men Herrens ansikte är vänt emot dem som gör det onda.’ Första Petrusbrevet 3:10-12, kursivt i Svenska Folk-Bibeln 98. . . . . . rätt

(270) Lydnadens stig till Gud är dygdens stig, som skänker hälsa och lycka. Frälsningsplanen, såsom den uppenbaras i de Heliga Skrifterna, öppnar en väg, på vilken människor kan säkra sig lycka och förlänga sina dagar på jorden, såväl som att åtnjuta Himmelens gunst, och säkra sig det framtida livet, som mäter sig med Guds liv. . . . . rätt

(270) Försäkran om Guds gillande befrämjar kroppslig hälsa. Den befäster själen emot tvivel, rådvillhet, och över måttan stor sorg, som ofta belastar (271) de vitala organens energi och framkallar nervsjukdomar av den mest försvagande och smärtsamma art. Herren har gett Sitt ofelbara ord på, att Hans ögon skall vila över de rättfärdiga och Hans öra vara öppet för deras böner. . . . rätt

(271) På Måndag kväll, den 20. augusti, talade jag igen till de anställda på Review-kontoret. . . . rätt

(271) Det finns vissa, fastän knutna till våra institutioner, som löper stor fara, för att lida skeppsbrott i tron. Satan kommer att verka i det fördolda, på det mest bedrägliga vis, inom dessa grenar av Guds verk. Han gör dessa viktiga redskap till mål för sina särskilda angrepp, och han kommer inte att sky några medel, för att slå undan benen på dem. . . . I dessa farliga dagar bör vi vara ytterligt försiktiga med, att avvisa de ljusstrålar, som Himmelen sänder oss i nåd; för det är genom dem, som vi kan urskilja fiendens bedrägeri. Var stund behöver vi ljus från Himmelen, för att skilja mellan det heliga och det allmänna, det eviga och det timliga. rätt

(271) Alla, som förblir rena och ofördärvade från den anda och det inflytande, som är förhärskande nu, kommer att få kämpa hårt. De kommer att få gå igenom allvarliga trångmål; de måste tvätta sina karaktärers kläder och göra dem vita i Lammets blod. Dessa kommer att sjunga segersången i härlighetens rike. De, som lider med Kristus, kommer att bli delaktiga i Hans härlighet.” The Review and Herald, den 16. oktober, 1883. rätt

(271)Mognar till skörd
”Lägermötet i Worcester, Massachusetts den 22.-28. augusti, . . . var särskilt intressant för mig. Där träffade jag ett stort antal troende, varav somliga har varit knutna till verket ända från (272) sjösättningen av den tredje ängelns budskap. Sedan vårt föregående lägermöte hade broder Hastings, en av de trofasta standarbärarna, fallit på sin post. Detta gjorde mig ledsen, då jag såg andra tyngda av åldersmässiga svagheter, men det gladde mig, att se dem ivrigt lyssna till livets ord. Guds kärlek och Hans sanning tycktes glöda i deras hjärtan och lysa upp deras ansikten. Deras ögon var ofta fyllda av tårar, inte av sorg, utan av glädje, då de hörde budskapet från Gud genom Hans tjänares mun. Dessa åldrande pilgrimer närvarade vid nästan samtliga möten; som om de var rädda för, att de, liksom Tomas, inte skulle vara där, då Jesus skulle komma in och säga: ”Frid vare med Er.” rätt

(272) Liksom den mognande skörden, var dessa dyrbara, prövade och trofasta själar klara att inhöstas. Deras arbete är nästan gjort. De kan få lov till, att förbli där, tills Kristus uppenbaras på Himmelens skyar med kraft och mycken härlighet. Fast de kan också lika gärna när som helst falla ur ledet, och somna in i Jesus. Men när mörker skall övertäcka jorden och töcken folken {Jesaja 60:2}, kan dessa ljusets barn räta på sig och lyfta sina huvuden samt glädja sig, i förvissningen om, att deras förlossning närmar sig {Lukasevangeliet 21:28}. . . . rätt

(272)Lekmedlemmar som missionärer för Gud
Då jag blickade ut över församlingen av troende, och lade märke till det seriösa och allvarliga uttrycket i deras anleten, . . . vilade mina ögon på ett inte så litet antal, som ägde kunskap om sanningen, och som, genom denna kunskaps helgande inverkan, skulle kunna uträtta ett verk för Gud. Jag tänkte: I fall alla dessa erkände sitt ansvar inför Gud och sin plikt inför sina medmänniskor, och ville arbeta så, som Herren har gett dem förmåga till, vilket ljus skulle då inte skina ut från dem i (273-274) Massachusetts, och även utbreda sig till andra delstater! Om var och en, som bekänner tron på den tredje ängelns budskap, ville göra Guds Ord till sin levnadsregel, och i sträng trohet utföra sitt arbete som Kristi tjänare, skulle detta folk vara en kraft i världen. rätt

(274) Det är inte bara de, som arbetar i ord och lära, som bär ansvar för själar. Varje man och kvinna, som känner till sanningen, bör vara en Kristi medarbetare. . . . . Han kräver, att lekmedlemmar handlar som missionärer. Bröder, gå ut med Era Biblar, besök folket vid deras eldstäder, läs Guds Ord för familjen, för då kommer många flera att ansluta sig. Gå åstad med syndaångrande hjärta och bibehållen tillit till Guds nåd och barmhärtighet, och gör, vad Ni kan. . . . . rätt

(274) Det finns människor, som aldrig håller en predikan i sitt liv. Likväl borde de verka, för att rädda själar. Varken omfattande förmågor eller höga ställningar är nödvändiga. Men det behövs män och kvinnor, som känner Jesus och är välbekanta med berättelsen om Hans liv och död. . . . . rätt

(274) Vi har inte lika stort behov av framstående personer, som av verkligt goda, sanna och ödmjuka individer. Gud kallar på dem från alla klasser och alla yrken, till att arbeta för Hans sak. Det är behov av dem, som vill börja klättringen på stegens lägsta pinnar, som - om nödvändigt - äter sitt eget bröd och stillsamt utför sin uppgift; människor, som inte drar sig för flitigt arbete, för att få medel, eller för idog sparsamhet i sin egen konsumtion, och som vill helga både tid och pengar, för att verka för Mästaren i den egna familjen och i grannskapet. När reformationsverket börjar och utförs i varje familj, blir församlingen levande och framgångsrik. Saker och ting måste först bringas i ordning i hemmet. (275) Saken behöver dem, som kan arbeta där hemma, som studerar Bibeln och utövar dess lära, och som lär upp sina barn i gudsfruktan. Därefter kan de arbeta ihärdigt för andra, med allvarlig bön, för att bistå dem med gudomlig nåd och kraft. Detta borgar för goda utfall av missionsarbetet. rätt

(275) Oavsett, vem Du är, är det sinnet, hjärtat, den uppriktiga avsikten, och det dagliga livet, som visar på personens värde. Det behövs inga rastlösa, snacksaliga, diktatoriska personer i detta arbete. För många av den typen dyker upp överallt. Många unga, som har blygsam erfarenhet, tränger sig framåt, visar ingen aktning för ålder eller rang, och blir förnärmade, i fall de får råd eller blir tillrättavisade. Vi har redan flera av dessa inbilska typer, än vi behöver. Gud kallar blygsamma, stillsamma, nyktra unga, och människor av mogen ålder, som är välbalanserat principfasta, som kan både be och tala, som reser sig upp för äldre, och behandlar gråhåriga med respekt. rätt

(275) Guds sak lider av brist på medarbetare, som besitter förståelse och mental styrka. Mina bröder och systrar, Herren har välsignat Er med intellektuella förmågor, som går att använda i hög grad. Uppamma Era talanger med uthålligt allvar. Lär upp och tukta sinnet genom studier, genom observation, genom reflektion. Ni kan inte bli ett med Guds sinnelag, med mindre Ni gör fullt bruk av alla krafter. De mentala förmågorna kommer att stärkas och utvecklas, om Ni anträder arbetet i gudsfruktan, i ödmjukhet, och under allvarlig bön. Ståndaktighet uträttar mirakler. Var öppenhjärtiga, fasta och beslutsamma kristna. Upphöj Jesus, tala om Hans kärlek, tala om Hans kraft, och låt därmed Ert ljus skina i världen.” The Review and Herald, den 13. november, 1883. rätt

(275)Ett självuppoffrande exempel
(276) ”Jag gladdes åt, att kunna delta på lägermötet i Vermont, som hölls i Montpelier den 30. augusti till den 4. september. . . . I sinnet fördes jag trettio år tillbaka, till tidpunkten, då jag besökte Fairhaven, Massachusetts jämte min syster, för att frambära mitt budskap till den lilla gruppen på orten. Den gången bodde äldstebroder Bates där, och gav uttryck för, att det var hans plikt att besöka Vermont, och förkunna sanningen i den delstaten. Men han tillfogade: ’Jag har inga medel, och kan inte säga, var pengarna skall komma från, för att ta mig dit. Jag tänkte, att jag skall bege mig av i tro, och börja till fots, och gå så långt, som Gud ger mig styrka.’ Min syster sade till mig: ’Jag tror, att Herren tänker hjälpa mig med, att röja vägen för äldstebroder Bates’ färd till Vermont. Syster F. letar efter en piga, som kan sköta hennes hus, och . . . . jag kommer att tjäna de nödvändiga pengarna.’ Detta gjorde hon, och bad om pengar i förskott, som hon lade i äldstebroder Bates’ hand. Hon började nästa morgon, och min syster fortsatte att arbeta för en dollar och tjugofem cent i veckolön. Riktigt många fördes till sanningen i Vermont, och äldstebroder Bates vände tillbaka med stor glädje, eftersom Herren faktiskt hade välsignat hans arbete. . . . . rätt

(276)Fyll medarbetarnas led
Då jag såg in i de prövades ansikten, som är dyrbara i Herrens ögon, och förstod, att några av dem nästan var i färd med, att ta av sig rustningen, . . . . dök denna fråga upp i mitt sinne: Vilka skall ersätta dessa åldriga och trötta korsets soldater? Vilka skall helga sig åt Guds verk? . . . . . Var är de, som känner (277) till sanningen, och som så intensivt älskar Jesus och de själar, som Han dog för, att de förnekar sig själva, och väljer religionens lidande komponent, samt går utanför lägret, och bär Kristi skam? . . . . . rätt

(277) Vilka skall göra bruk av de talanger Gud har lånat dem, om de nu är stora eller små, och arbeta i ödmjukhet, varvid de dagligen lär sig i Kristi skola, och bibringar andra den dyrbara vetskapen? Vem skall förstå, vad som bör göras, och göra det? Och hur många kommer att ursäkta sig, och låta sig fjättras av världsliga angelägenheter? Skär av de band, som håller Er fångna, och gå ut i vingården, för att arbeta för Mästaren. rätt

(277) Inom alla avdelningar av Guds sak är det bruk för helgade och gudfruktiga medhjälpare; människor med hjärnor, med förstånd, som kan gå fram som predikanter och kolportörer. Bröder och systrar, låt trons allvarliga böner stiga upp till Gud, så att Han reser upp medarbetare, och sänder ut dem på skördefälten; för skörden är stor, och arbetarna är få.” The Review and Herald, den 20. november, 1883. rätt

(277)Befästa tron på Bibelns sanning
”Jag deltog vid lägermötet i Waterville, Maine den 6.-11. september. Här, i min egen hemstat, träffade jag kära bröder och systrar, som i åratal har hyst intresse för den närvarande sanningens sak och verk. . . . . . Vi fick några högst dyrbara stunder vid detta lägermöte. Många uppmuntrande vittnesbörd bars fram; men det uträttades ej det grundliga arbete, som vi hade hoppats på. . . . . Det förekommer ett slags tro, som tar det för givet, att vi har sanningen; men den tro, som tar Gud (278) på Hans ord, som verkar genom kärlek och renar hjärtat, är väldigt sällsynt. rätt

(278) I Sitt Ord har Gud uppenbarat sanningar, som gagnar Hans församling. Som ett folk borde vi ivrigt studera profetiorna; vi borde inte vila, förrän vi har blivit skarpsinniga angående ämnet om helgedomen, som förs fram i ljuset i Daniels och Johannes’ syner. Detta ämne kastar ett klart ljus över vår ställning och vårt arbete nu, och ger oss ett tydligt bevis på, att Gud har lett oss i vår hittillsvarande erfarenhet. Det förklarar vår besvikelse år 1844, som visade oss, att helgedomens rening inte skedde på jorden, som vi trodde, utan att Kristus då gick in i den allra heligaste avdelningen i den himmelska helgedomen, och där utför det avslutande arbetet under Sin prästtjänst på detta ställe, som uppfyllelse av ängelns ord till profeten Daniel: ’’Tvåtusentrehundra kvällar och morgnar, sedan skall helgedomen renas och återställas.’’ Danielsboken 8:14. rätt

(278) Vår tro avseende den förste, andre och tredje ängelns budskap var riktig. De stora vägvisare, som vi har passerat, står orubbliga. Även om Helvetets här skulle försöka, att riva ned dem från deras fundament och triumfera över, att de hade lyckats med det, kommer det ändå inte att lyckas för dem. Dessa sanningens pelare står stadigt likt de urgamla bergen, oomkullkastliga trots alla ansträngningar från människors plus Satans och hans härskarors sida. Vi kan lära oss mycket, och borde fortlöpande granska Skrifterna, för att se, om det kan förhålla sig så. {Jämför Apostlagärningarna 17:11.} Guds folk skall nu ha blicken fästad på den himmelska helgedomen, där vår store Översteprästs avslutande tjänst i domsarbetet pågår - där Han går i förbön för Sitt folk.” The Review and Herald, den 27. november, 1883. rätt

(279)Generalkonferensen år 1883
(279) Lägermötena på hösten följdes av den tjugoandra Generalkonferenssamlingen, där fru White höll många ”morgonandakter” för predikanter, först publicerade i Review, och senare i 1893 års utgåva av ”Gospel Workers”. Angående konferensen, berättade fru White detta: rätt

(279) ”Mötena i Battle Creek avhölls med djupare intresse, än andra av detta slags möten, som vårt folk hade hållit. Många böner sändes upp till Himmelen till förmån för denna Generalkonferenssamling; och vi kan vittna om, att Jesus infann Sig vid festen, och blev en ärad gäst vid denna viktiga samling. Det gavs Bibelläsningar, som utgjorde dyrbar undervisning för predikanter, ämbetsmän och folk. Morgonsamlingarna, som var särskilt utarbetade för predikanter och andra medarbetare i Guds sak, var synnerligen intressanta. Tro och kärlek väcktes i många hjärtan. Andliga och eviga ting blev en realitet, och icke blott en känsla; ett gott innehåll, och inte en bortilande skugga. Detta dyrbara möte hör nu det förflutna till, men det kommer att ha bäring på framtiden. Vi kommer aldrig att förnimma allt det goda, som uträttades på dessa tjugo dagar, förrän vi träffas omkring den stora, vita tronen.” The Review and Herald, den 15. januari, 1884. rätt

(279)Avslutande arbete i Öststaterna
Det hade beslutats, att hålla ett tio dagar långt Bibel- och missionsinstitut i South Lancaster, Massachusetts, och ett huvudmöte för de troende inom Pennsylvaniakonferensen i Wellsville, New York. Dessa blev fru White övertalad, att delta på, och då hon återvände (280) till Battle Creek, talade hon på Fredag kväll till medhjälparna på Sanatoriet, och på Sabbatsdagen till en stor församling i Tabernaklet. rätt

(280) ”Dessa var mina avslutande uppgifter i Öststaterna på denna resa”, skrev fru White om Bibelinstituten, som hon hade varit på; ”och jag måste prisa Gud, för att Han har stöttat mig vid varje steg. Jag har bett på natten; och på dagen, under mina resor, har jag bett till Gud om styrka, om nåd, om ljus från Hans närhet; och jag vet, vem jag har trott på. Jag kommer tillbaka till California med ökad styrka och större mod, än då jag lämnade Oakland den 12. augusti. [Då fru White nådde sitt hem i Healdsburg den 30. december, 1883, hade hon varit borta i nästan fem månader.] rätt

(280) Jag önskar Jesu kärlek så, som jag aldrig har önskat den förut. Jag ser en grund till, att prisa Gud för Hans godhet, Hans beskyddande omsorg, och för den ljuva frid, glädje och mod Han gav mig på denna resa. Jag reste i tro, och inte i åskådning; och jag har sett Guds Ande i vardagsarbetet, och Hans pris har dagligen funnits i mitt hjärta och kommit över mina läppar. Hans Ande har avhjälpt mina skavanker på ett högst märkbart sätt, så jag är inte rädd för, att överlämna mig själv i Hans omvårdnad. Jag äger fullständig försäkran om Hans kärlek. Han har hört och besvarat mina böner, och jag prisar Honom.” The Review and Herald, den 5. februari, 1884. rätt

nästa kapitel