| Ellen G. Whites Liv i Skisser kapitel 49. Från sida 331 | ren sida tillbaka |
(331)(331) I sina redogörelser och predikningar vid Generalkonferensen 1891 kom äldstebroder S. N. Haskell med högst allvarliga vädjanden om, att sända medarbetare till fjärran liggande länder, som han hade besökt ganska nyligen; och han betonade särskilt, att det måste göras något, för att upprätta en träningsskola för kristna medarbetare i Australien. Han gav grundligt uttryck för nödvändigheten av, att lära upp ungdomar inom varje stor division i världen i deras egna länder som kolportörer, lärare och predikanter. Han bad om, att det måtte väljas lärare, för att öppna en skola i Austral-Asien; och att fru Ellen G. White och hennes son, W. C. White, borde tillbringa viss tid på detta missionsfält. rätt (331) Missionsstyrelsen vidtog åtgärder omedelbart efter konferensen, och inbjöd dem till, att fara på hösten. Därmed skulle de anlända till det nya verksamhetsfältet under Australiens sommar. Den ångare, som seglade i oktober, var fullbokad, och avresan från San Francisco blev försinkad, till dess Alameda seglade den 12. november. rätt (331) Äldstebroder och fru George B. Starr, som hade valts ut till, att bidra vid den tänkta australiska skolans uppkomst, hade åkt i förväg till Hawaiiöarna, där de ägnade sju veckor åt hårt arbete, innan Alameda kom. Övriga i sällskapet var W. C. White, Mary A. Davis, May Walling, Fannie Bolton och Emily Campbell. rätt (331)Resan (332) (332) I Honolulu låg skeppet till i nitton timmar - och vilka behagliga timmar var inte det! Här mötte sällskapet flera bröder och systrar, som kände till platsens skönhet, och höll fest hemma hos syster Kerr. Under tiden cirkulerades små meddelanden, och på kvällen talade fru White till en större åhörarskara i KFUM:s sal. rätt (332) På sin sextiofyraårsdag, dagen innan skeppet nådde fram till Samoa, skrev fru White: rätt (332) ”När jag ser tillbaka på tidigare år, fylls jag av tacksamhet mot Gud för Hans uthålliga omsorg och älskvärda vänlighet. Vi lever i en farofylld tid, under vilken alla våra krafter måste helgas till Gud. Vi skall följa Kristus i Hans ödmjukhet, Hans självförnekelse, Hans lidande. Vi är skyldiga Jesus allt, och jag helgar mig själv på nytt till Hans tjänst, samt lyfter upp Honom inför folket, för att förkunna Hans oförlikneliga kärlek.” rätt (332) Omkring middag den 3. december lade Alameda till vid kajen i Auckland. Det kom snabbt ombord ett antal representativa medlemmar från Aucklands församling, och välkomnade sällskapet till Nya Zeeland. Alla blev hembjudna till broder Edward Hare. Under middagsmålet var det många, som berättade om äldstebroder Haskells första besök. Om eftermiddagen besågs staden och dess sköna förorter. På kvällen talade fru White i sjundedags-adventisternas första möteshus söder om Ekvatorn till en spänt lyssnande församling om Jesu kärlek. rätt (332) Tidigt nästa morgon fortsatte Alameda sin väg, och stävade in i Sydneys hamn klockan 7 på morgonen den 8. december. Äldstebroder och fru A. G. Daniells väntade vid kajen. I löpet av veckan besökte fru White deras hem, och talade två gånger i Sydneyförsamlingen. rätt (333) (333) Den 16. december nådde sällskapet Melbourne, och hälsades hjärtligt välkomna av äldstebroder George C. Tenney och hans kollegor på förlagshuset. I väntan på fru Whites ankomst, hade äldstebroder Tenny lämnat sitt nya hus, och insisterade på, att hon och hennes hjälpare skulle ta det i besittning och känna sig som hemma. rätt (333)Det australiska konferensmötet (333) Vid den här tidpunkten fanns det omkring fyra hundra femtio Sabbatshållare i hela Australien och Tasmania. I varje huvudstad i kolonierna {nuvarande delstaterna}, där SDA bedrev verksamhet, hade det inrättats en församling; och det var i dessa ledande städer, som det var flest medlemmar. rätt (333) Under konferensen framkom det många tankar angående frågan om, hur budskapet skulle föras ut till alla delar av den stora australiska kontinenten av den handfull troende, som hade ansvar för, att låta budskapets ljus stråla. Tusentals sanningsfyllda böcker hade förmedlats till folks hem av trofasta kolportörer, och nu lades det planer, för att anställa Bibelarbetare, till att följa upp intresset, som läsningen av dessa böcker hade väckt. rätt (333)Konsolidering av skolarbetet (334) Somliga önskade, att deras barn skulle läras upp till, att bli medarbetare för saken. Men hur skulle det gå att åstadkomma? Kolonierna genomgick en vansklig finansiell depression; och många av Sabbatshållarna, liksom tusentals andra, var rådvilla och kämpade hårt, för att förse sina familjer med livets nödvändigheter. Hur skulle de då, vid en dylik tidpunkt, kunna gå in i en så dyr verksamhet, som att grunda och driva en av samfundets träningsskolor? rätt (334) Kolportörerna bad enträget om, att skolan skulle organiseras utan tövan och dröjsmål. Många av dem hade måst klara sig själva tidigt i livet, med endast ringa skolutbildning; och deras arbete ibland folk hade övertygat dem om, att de måste ges tillfälle till, att utrusta sig själva för en mera verksam tjänst. Dessa framhöll och underströk, att om en skola inom kort inte bleve upprättad i Australien, skulle de behöva betala dyra båtbiljetter till Amerika för nödvändig utbildning och därmed störst framgång i arbetet. De sade också, att även om några av dem möjligen skulle lyckas med detta, var det tjogtals, som kunde gå på en skola i Australien, men som icke kunde bege sig till skolor på andra sidan havet. rätt (334) Konferensen valde en kommitté, som skulle lägga planer, och en annan kommitté, som skulle studera frågan om skolans placering; och den bemyndigade hållandet av en förberedande kurs, i väntan på ett stycke mark och byggnaders uppförande. rätt (335)(335) Sjudom och ändrade planer (335) Från tid till annan, då vädret var bra, talade fru White under Sabbatsmötet i Melbourneförsamlingen. Då hon en del gånger inte kunde ta sig uppför trappan till Federal Hall, blev hon buren upp till plattformen; och då hon två eller tre gånger var oförmögen, att ens stå, talade hon sittande i en länstol. rätt (335)Den australiska Bibelskolan öppnas (336) (336) ”Vårt missionsfält är hela världen”, strök hon under med dubbla streck. ”Frälsaren anvisade lärjungarna, att inleda arbetet i Jerusalem, och så gå vidare genom Judéen och Samarien, samt till jordens yttersta ändar. Endast en liten del av folket tog till sig lärosatserna; men budbärarna förmedlade budskapet snabbt från ort till ort, lyftande evangeliets standar på alla jordens när- och fjärrliggande platser.” rätt (336) I juni meddelade det ansvariga utskottet, att två stora hus i George’s Terrace vid St. Kilda Road i Melbourne hade hyrts, till att fungera som skola. rätt (336) I början av augusti kom äldstebroder och fru L. J. Rousseau från Amerika, och den 24. augusti inleddes en sexton veckors undervisningsperiod. Lärare var äldstebroder Rousseau, som rektor; äldstebroder Starr, Bibellärare; W. L. H. Baker och fru Rousseau, biträdande lärare i olika ämnen; fru Starr, föreståndarinna. Snart hade tjugofyra studerande skrivit in sig. Nästan alla var vuxna. Tolv hade varit kolportörer, eller förberedde sig på, att bli det. Hälften av de övriga tolv hade varit medarbetare inom annan kristen verksamhet. rätt (336) På öppningsdagen höll äldstebröderna Daniells, Tenney, Starr, White och Rousseau korta anföranden. Detsamma gjorde fru White, som i sina yttranden tecknade en tydlig bild av vikten av samfundets träningsskola, och dess väsentliga roll, att stötta uppgiften med fullföljandet av Guds verk på jorden utan försening. Men hon tycktes främst göra intryck på lärarnas och de studerandes sinnen med faktumet, att Gud i Sin vägröjande försyn öppnar gränserna till land efter land för korsets budbärare, och att i dessa länder präglade av tillfällen till riktig evangelisering (337) famlar de av hjärtat uppriktiga sig ivrigt fram efter den frälsande sanningens ljus. rätt (337) ”Människors planer och arbete”, sade hon, ”håller inte samma takt, som Guds försyn, ty medan vissa i dessa länder, som hävdar sig tro på sanningen, tillkännager med sin inställning: ’Vi önskar inte Din väg, o Herre, utan vår egen väg’, är det många, som bönfaller Gud om, att de skall undervisas om sanningen. I lönndom gråter och ber de om, att de måtte erhålla ljuset över Skrifterna, och Himmelens Herre har gett Sina änglar i uppdrag, att samarbeta med mänskliga redskap, för att förverkliga Hans väldiga plan, så att alla, som vill ha liv, skall få skåda Guds härlighet.” rätt (337) ”Vi skall följa med, när Guds försyn öppnar vägen”, fortsatte talaren; ”och när vi kommer fram, skall vi finna, att Himmelen har varit där före oss, och utökat verksamhetsfältet långt utöver, vad våra medel och förmågor skulle ha räckt till. Fältet, med sina stora behov, ligger öppet för oss. Därför vädjar Gud till alla, som Han har anförtrott med pengar och talang, att de skall helga sig själva och sitt allt till Gud.” rätt (337) De, som blir upplärda, bör inte begränsa sitt missionsarbete till bestämda folkslag eller landområden. Oavsett, var de verkar, skall deras satsningar komma att snart krönas med segerjubel. ”Avsikten och slutmålet uppnås genom helgade missionärer”, förklarade fru White. ”Detta är inom räckhåll. Missionsfältet begränsas ej till kast eller nationalitet. Missionsfältet är världen, och sanningens ljus skall gå ut till alla jordens mörka platser på mycket kortare tid, än många tror vara möjligt.” Bible Echo, bilaga, den 1. september, 1892. rätt (338) (338) Det var vid samma tillfälle, vid öppningen av den austral-asiatiska Bibelskolan, som senare utvecklades till den austral-asiatiska missionshögskolan, som fru White sade: rätt (338) ”Missionsarbetet i Australien och Nya Zeeland är ännu i sin barndom, men samma verk måste fullbordas i Australien, Nya Zeeland, i Afrika, Indien, Kina och på havets öer, som har uträttats på det inhemska missionsfältet.” Bible Echo, bilaga, den 1. september, 1892. rätt (338)Innesluten av skavanker (338) Då våren närmade sig, inträffade det förbättringar, och i oktober beslutade hon sig för, att pröva det torrare klimatet i Adelaide, South Australia. Där tillbringade hon sex veckor, vilket gjorde henne gott. rätt (338)Tillbakablick på erfarenheterna (338) ”Jag gläder mig över, att kunna berätta om den godhet, barmhärtighet och välsignelse, som Herren har unnat mig. Jag är ständigt omgärdad av skavanker, men jag blir bättre. Den Store Helbrägdagöraren verkar för mitt (339) goda, och jag prisar Hans heliga namn. Mina lemmars kraft tilltar, och fastän jag lider smärta, är det inte på när så påfrestande, som det har varit under de tio senaste månaderna. Jag är nu så rask, att jag kan gå upp och ned i trappan, genom att fatta om ledstången, utan annat stöd. Trots min långa sjukdom, har jag blivit helt makalöst välsignad av Gud. I de hårdaste konflikter, med den största smärta, har jag känt förvissningen: ’’Min nåd är nog för dig’. {Andra Korintierbrevet 12:9.} När jag allt emellanåt inte står ut med smärtan, inte kan sova, ser jag på Jesus i tro, och Hans närhet är då med mig, varje mörk skugga skingras, ett kupat ljus omger mig, och rummet fylls med ljuset från Hans gudomliga närhet. rätt (339) Jag har känt, att jag har kunnat stå ut med lidanden, bara denna dyrbara nådegåva följt dem i spåren. Jag visste, att Herren är god och nådig samt full av barmhärtighet och medkänsla, liksom att Hans kärlek är ömsint och medkännande. I min hjälplöshet och lidande har Hans ros eller pris fyllt min själ och legat på min tunga. Mina betraktelser har varit en så stor tröst och en sådan styrka, att jag tror, att det skulle ha varit betydligt värre, Guds stödjande nåd förutan. Synen fungerar ännu, minnet har ej sviktat, och sinnet har aldrig varit klarare och mera aktivt, till att se sanningens skönhet och dyrbarhet. rätt (339) Vilka rika välsignelser det här är! Med psalmisten kan jag säga: ’Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar, Gud, hur stor är inte deras mångfald! Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen. När jag vaknar är jag ännu hos dig.’ Psaltaren 139:17-18. De sista orden uttrycker mina känslor och erfarenheter. När jag ligger vaken, är den första tanken och mitt hjärtas sång: ”Pris Herren! Jag älskar Dig, o Herre, Du vet, att jag älskar Dig! (340) Dyrbare Frälsare, Du har köpt mig med Ditt eget blod. Du har ansett mig vara för värdefull, annars skulle Du inte ha betalat ett oändligt pris för min frälsning. Du, min Återlösare, har gett Ditt liv för mig, och Du skall inte ha dött förgäves för mig.”. . . . . rätt (340) Sedan de första plågorna har jag inte betvivlat min plikt, att komma till denna fjärran liggande trakt; ja, mera än så: Tilliten till min himmelske Faders plan under mina lidanden har ökat markant. Nu skönjer jag inte hela Guds målsättning, men jag litar på, att det ingår i Hans plan, att jag skall pinas på det här viset, och jag är nöjd och fullkomligt rofylld över detta. Med de skrifter, som bifogas detta brev, har jag skrivit ett hundra tjugo sidor brevark, sedan jag lämnade Amerika. Allt detta kunde jag inte ha gjort, om Herren inte hade styrkt och välsignat mig i hög grad. Inte en enda gång har högerhanden sviktat mig. Min arm och skuldra har varit fulla av svåruthärdlig smärta, men handen har varit i stånd till, att hålla pennan och skriva de ord, som kommit till mig från Herrens Ande. rätt (340) Jag har haft en högst dyrbar erfarenhet, jag kan vittna för mina medarbetare i Guds sak, att ”stor är HERREN och högt prisad”. {Psaltaren 96:4.} General Conference Daily Bulletin {Generalkonferensens Dagliga Bulletin}, den 27. februari, 1893. rätt (340)Den australiska konferensen i januari, 1893 (341) (341) En dag såg hon tillbaka på samfundets förlagsarbetes start och växt. Hon uppfordrade bröderna i Australien till, att anstränga sig på bästa sätt, för att bli starka medarbetare inom denna och andra grenar av det kristna arbetet. rätt (341)Arbetet i Nya Zeeland (341) Då de kom till Auckland den 8. februari, möttes de av äldstebroder M. C. Israel, och fördes till en möblerad stuga, som Aucklandförsamlingen hade ställt till deras disposition. rätt (341) I löpet av de tolv dagar, som lades ned på, att ihärdigt verka för Aucklandförsamlingen, talade fru White åtta gånger. Därefter tillbringade hon tre veckor med bröder och systrar i Kaeo, den äldsta sjundedags-adventistförsamlingen i Nya Zeeland. Här fann hon ett antal lovande ungdomar, som hon arbetade allvarligt för. rätt (341) Både i Auckland och i Kaeo uppmanade fru White bröderna och systrarna ingående, att ta med sig sina familjer till den årliga konferensen, som hölls den sista mars, i Napier. Denna konferens skulle vara ett lägermöte, det första, som sjundedags-adventister hade arrangerat söder om Ekvatorn. Om detta skrev hon: rätt (341) ”Vi menade, att detta lägermöte skulle vara, så långt det var möjligt, en försmak på, vad alla andra lägermöten i framtiden skall vara. Igen och (342) igen har jag sagt till folket: ’Se till’, sade han, ’att du gör allt efter den förebild som du fick se på berget.’ Hebréerbrevet 8:5, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98 . . . . Jesus sade till Sina lärjungar: ’Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.’ Matteusevangeliet 5:48. rätt (342) Men gällande det föreslagna lägermötet, tycktes det vara omöjligt, att väcka någon begeistring. Skogsläger, och tältgrupper för vägbyggare, var välkända ting, men inte så önskvärda; men ett trevligt läger för en skara människor samlade, för att tillbe Gud, var något alldeles nytt i Nya Zeeland. rätt (342) På grund av den ekonomiska avmattningen, var det osedvanligt besvärligt för många, att delta. Ända fram till mötets inledning såg det ut, som om högst litet drygt trettio personer skulle slå läger på området. Det ordnades med tält för detta antal. Men så snart, som mötet hade börjat, kom det, helt oväntat, dit folk från olika församlingar, tills det var tre gånger så många, som väntat. Under mötenas avslutande vecka, var det arton tält på lägerplatsen, med femtiotre personer i. Många andra bodde i rum i närheten. Dessa utgjorde, jämte medlemmarna från Napierkyrkan, en ansenlig församling på dagtid. Varje kväll var det stora tältet välfyllt. rätt (342) Medan mötena pågick, kom företeelsen med lägermöten att betraktas med välvilja, och man röstade för, att nästa årskonferens skulle hållas i lägerform. Beslut fattades om, att stötta den australisk-asiatiska Bibelskolan, och medel skänktes - fem hundra dollar till utrustning, och fyra hundra dollar som hjälpfond åt studerande. Två hundra sjuttio dollar beviljades som lägermötesfond. rätt (343) (343) ”Efter lägermötets avslutning i Napier”, skrev fru White, ”beslutade vi, att besöka Wellington, och att även ägna några dagar åt Palmerston North, för att verka för en liten grupp Sabbatshållare där, som bad om hjälp. Trots att sjukdomar var mina ledsagare där natt och dag, gav Herren mig Sin nåd, till att uthärda dem. Då jag några gånger kände mig oförmögen till, att hålla avtalade möten, sade jag: ’I tro skall jag ställa mig upp framför folket’; och då jag gjorde det, fick jag styrka till, att höja mig över mina sjukdomar, och frambära det budskap Herren hade gett mig.” rätt (343) I Wellington bjöds fru White hem till fru M. H. Tuxford, där hon tillbringade flera månader, och från vilken bas hon begav sig från tid till annan, för att tala inför små grupper av troende i Petone, Ormondville, Dannevirke, Palmerston North och Gisborne. rätt (343) Innan fru White återvände till Australien, deltog hon på det andra lägermötet i Nya Zeeland, den 30. november till den 12. december, 1893, i en skyddad och lugn förort till Wellington. Det kom dubbelt så många åhörare, som till mötet i Napier. Äldstebroder O. A. Olsen, Generalkonferensens ordförande, kom under mötets första dagar, och hans arbete och lägliga undervisning var av omätligt värde. Han avlade glädjande rapporter från det stora missionsfältet, vilket han nyligen hade besökt; och han vädjade till de unga, att utrusta sig för evangeliets avslutande verk. rätt (343) Från Wellington skyndade fru White sig i sällskap med äldstebroder Olsen och andra arbetare till Melbourne, för att delta på det första lägermötet i Australien. rätt |