| Ellen G. Whites Liv i Skisser kapitel 5. Från sida 43 | ren sida tillbaka |
(43)Min fars familj gick stadigt i Metodistförsamlingen, liksom till klassundervisningen, som hölls i privata hem. rätt (43) En afton begav min bror Robert och jag oss till ett klassmöte. Den undervisande äldstebrodern var närvarande. Då det blev min brors tur, talade han med stor ödmjukhet, fast med klarhet, om nödvändigheden av fullständig säkerhet, för att möta vår Frälsare, då Han skulle komma på Himmelens skyar med kraft och mycken härlighet. Medan min bror talade, glödde det ett himmelskt ljus över hans vanligtvis bleka ansikte. Han tycktes föras bort i anden ovanför församlingen och talade, som om han var i Jesu närhet. rätt (43) Då jag uppmanades till att tala, reste jag mig, fri i anden, med ett hjärta fyllt av kärlek och frid. Jag berättade om mitt stora lidande under förnimmelsen av min synd, hur jag slutligen hade erhållit den länge eftertraktade välsignelsen - en odelad överensstämmelse med Guds vilja - och uttryckte min glädje åt redogörelserna om min Förlossares snara ankomst, för att ta med Sig Sina barn hem. rätt (43)Meningsskiljaktigheter om läran (43) Då jag hade talat till punkt, frågade den undervisande (44) äldstebrodern mig, om det inte skulle vara mera behagligt, att leva ett långt liv i nytta och göra andra gott, än att Jesus anlände raskt och förintade stackars syndare. Jag svarade, att jag längtade efter Jesu ankomst. Då får synden ett slut och vi kommer att kunna glädja oss åt helgelse för evigt, utan någon djävul, som frestar och leder oss på villospår. rätt (44) Då den undervisande äldstebrodern vände sig till andra i klassen, uttryckte han stor glädje åt sin förväntan om ett timligt tusenårsrike, varunder jorden skulle fyllas med Herrens kunskap, såsom vattnet täcker havet. Han längtade efter, att se denna härliga, utlovade period. rätt (44) Efter mötets slut var jag medveten om, att jag hade behandlats med markant köld av dem, som tidigare hade varit mina vänner och förtrogna. Min bror och jag vände bedrövade hemåt, ledsna över, att vi hade missförståtts så mycket av våra syskon, och att ämnet om Jesu snara ankomst hade väckt så bittert motstånd i deras hjärtan. rätt (44)Hoppet om återkomsten (44) Jag tordes inte ge vantron ett ögonblicks uppmuntran, utan svarade snabbt: ”Jag betvivlar inte, att den lära herr Miller förkunnar, är sanning. Vilken kraft, som åtföljer hans ord! Vilken överbevisning kommer inte över syndarnas hjärtan!” rätt (44) Vi talade ärligt om detta under vår promenad, och drog slutsatsen, att det var vår plikt och förmån, (45) att vänta på vår Frälsares ankomst, och att det skulle vara säkrast, att förbereda oss för Hans uppdykande, och vara redo att möta Honom med glädje. Om Han skulle komma, hur skulle då utsikterna vara för dem, som nu sade: ”Min herre kommer inte så snart” {Lukasevangeliet 12:45}, och inte hade någon önskan om, att se Honom? Vi förundrades över, hur predikanterna kunde vara så ängsligt tysta inför syndare och avfallna, genom att säga: ”Frid, frid!”, fastän varningsbudskapet utbreddes överallt i landet. Perioden tycktes oss vara djupt allvarlig; vi kände, att vi inte hade någon tid att mista. rätt (45) ”. . . av frukten känner man trädet” {Matteusevangeliet 12:33}, anmärkte Robert. ”Vad har denna tro gjort för oss? Den har överbevisat oss om, att vi inte är beredda på Herrens återkomst; att vi måste vara rena i hjärtat, annars kan vi inte möta vår Frälsare i frid. Den har väckt oss till, att söka efter ny styrka och nåd från Gud. rätt (45) Vad har den gjort för Dig, Ellen? Skulle Du ha varit det, som Du är nu, om Du aldrig hade hört läran om Kristi snara återkomst? Vilket hopp har den inte ingjutit i Ditt hjärta; vilken frid, glädje och kärlek har den inte gett Dig? Och för mig har den betytt allt. Jag älskar Jesus, och alla kristna. Jag älskar bönemötena. Jag finner stor glädje i, att läsa min Bibel och i bön.” rätt (45) Vi kände oss bägge styrkta av detta samtal, och beslutade oss för, att vi inte skulle vända oss bort från vår uppriktiga överbevisning om sanningen, och det välsignade hoppet om Kristi snara ankomst på Himmelens skyar. Vi var tacksamma över, att vi urskiljt det dyrbara ljuset, och fröjdade oss över, att se fram emot Herrens återvändande. rätt (45)Sista vittnesbördet vid klassmötet (46) Då min tur kom till att tala, delgav jag beläggen för, att jag skänkts Jesu kärlek och att jag med glad förväntan såg fram emot, att snart få möta min Förlossare. Tron, att Kristi ankomst snart var nära, hade rört upp min själ till, att söka mera allvarligt efter Guds Andes helgelse. rätt (46) Här avbröt lektionsledaren mig och sade: ”Du tog emot helgelsen genom metodismen, genom metodismen, syster, inte genom en felaktig teori.” rätt (46) Jag kände mig tvungen till, att bekänna sanningen, att det inte var genom metodismen, som mitt hjärta hade tagit emot den nya välsignelsen, utan genom gripande sanningar om Jesu personliga återkomst. Genom dem hade jag funnit frid, glädje och fullkomlig kärlek. Så slutade mitt vittnesbörd, det sista, som jag frambar i klassen med mina metodistbröder. rätt (46) Robert talade sedan, på sitt saktmodiga sätt och ändock på ett så klart och rörande vis, att somliga grät och blev djupt gripna; men andra hostade i oenighet och verkade vara illa berörda. rätt (46) Efter att ha lämnat klassrummet, talade vi igen om vår tro och förundrades över, att våra kristna bröder och systrar kunde förhålla sig så negativa till talet om vår Frälsares ankomst. Vi var överbevisade om, att vi ej längre kunde delta i klassundervisningen. Hoppet om Kristi härliga återkomst fyllde våra själar, och skulle komma till uttryck, då vi reste oss upp, för att tala. Det var tydligt, att vi inte längre fritt kunde tala på klassmötet; för våra vittnesbörd framkallade hånfulla leenden och spydigheterna nådde våra öron vid (47) slutet på mötena, och de kom från bröder och systrar, som vi respekterade och älskade. rätt (47)Spridandet av adventbudskapet (47) Jag hade två systrar hemma - Sarah, som var flera år äldre, och min tvillingsyster, Elizabeth. Vi talade igenom saken emellan oss och beslutade oss för, att tjäna de pengar vi kunde och använda dem till, att köpa böcker och traktater för gratis utdelning. Detta var det bästa vi kunde göra och vi gjorde denna smula med glädje. rätt (47) Vår far var hattmakare, och det var min tilldelade uppgift, att göra hattkullarna, vilket var den enklaste delen av arbetet. Jag stickade också strumpor för tjugofem cent paret. Mitt hjärta var så svagt, att jag måste sitta med stöd åt ryggen i sängen och göra detta arbete; men dag efter dag satt jag där, lycklig över, att mina darrande fingrar förmådde att göra något, för att få ihop en liten skärv till den sak jag älskade så mycket. Jag kunde endast tjäna tjugofem cent om dagen. Jag lade noga undan dessa dyrbara små silvermynt, som inbringades, och som skulle användas till litteratur, vilken skulle upplysa och väcka dem, som var i mörker! rätt (48) Jag blev inte frestad, att använda mina besparingar på mig själv. Mina kläder var enkla; inget lades på onödiga smycken, för fåfängligt pynt tedde sig syndigt i mina ögon. Så fick jag ihop till ett mindre belopp, som jag kunde köpa passande böcker (48) för. Dessa överlämnades åt erfarna personer för vidarebefordran. rätt (48) Varje sida i dessa trycksaker tycktes dyrbar i mina ögon; ty de var som en ljusets budbärare till världen, med vars hjälp jag bjöd dem, att bereda sig för de stora händelser, som väntade runt hörnet. Själars frälsning var mitt sinnes börda och mitt hjärta smärtade för dem, som inbillade sig själva, att de levde i säkerhet, samtidigt som varningsbudskapet förmedlades till världen. rätt (48)Frågan om odödlighet (48) ”Varför”, sade min mor, efter att ha anfört föregående vers, ”skulle de söka efter det, som de redan har?” rätt (48) Jag lyssnade till dessa nya tankar med intensivt och stort intresse. Då jag blev ensam med min mor, frågade jag, om hon verkligen trodde, att själen inte var odödlig. Hennes svar var, att hon fruktade, att vi verkligen hade varit vilsegångna rörande denna fråga, liksom beträffande vissa andra. rätt (49) ”Men, mor”, sade jag, ”tror Du verkligen, att själen sover i graven till uppståndelsen? Tror Du, att den kristne, när han dör, inte går odödlig till Himmelen, ej heller, att syndaren hamnar i helvetet?” rätt (49) Hon svarade: ”Bibeln ger oss inget bevis för, att det finns ett evigt brinnande helvete. I fall det förekommer ett sådant ställe, borde det vara omtalat i den Heliga Boken.” rätt (49) ”Men, mor”, utbrast jag överraskad, ”det här är märkliga ord, för att komma från Dig! Om Du tror på denna främmande teori, låt då ingen få veta det; för jag fruktar, att syndare kommer att uppamma en känsla av trygghet från denna tro och aldrig vilja söka Herren.” rätt (49) ”Om det här är en försvarbar, biblisk tro”, svarade hon, ”kommer den, i stället för att förhindra syndares frälsning, att vara medlet till, att vinna dem för Kristus. Om Guds kärlek inte leder den upproriske till övergivelse, driver heller ej rädslan för ett evigt helvete honom till omvändelse. Dessutom verkar inte det här vara rätt sätt, att vinna själar till Jesus på, genom att vädja till en av sinnets lägsta egenskaper, föraktlig fruktan. Jesu kärlek är tilldragande, den underkuvar det hårdaste hjärta.” rätt (49) Det gick några månader efter vårt samtal, innan jag hörde något mera om denna läropunkt; men under tiden hade mitt sinne varit upptaget av frågan. Då jag hörde denna trospunkt förkunnas, tog jag den för att vara sanningen. Från och med den gång, då ljuset om dödens sömn intog mitt sinne, klarnade gåtan om uppståndelsen och dessa stora händelser fick, i sig själva, en ny och upphöjd betydelse. Mitt sinne hade ofta störts av sina ansträngningar, att koppla ihop den omedelbara lönen eller dödens straff med det erkända faktumet, att det skulle ske en framtida uppståndelse och dom. I fall själen vid döden ginge till evig lycka eller (50) olycka, varför skulle det då behövas en uppståndelse av den skröpliga och uppruttnade lekamen? rätt (50) Men denna nya och vidunderliga tro lärde mig, varför inspirerade skribenter hade uppehållit sig så mycket kring kroppens uppståndelse; det var för, att hela väsendet sov i graven. Jag kunde nu klart se villfarelsen hos vår tidigare ståndpunkt. rätt (50)Pastorns besök (50) Min far svarade honom, att han måtte ha missförstått saken, genom att kalla detta för en ny och främmande lära, då Kristus Själv, i Sin undervisning av lärjungarna, hade förkunnat Sin andra ankomst. Han yttrade: ”I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är.” Johannesevangeliet 14:2-3. Då Han togs upp till Himmelen inför deras blickar och en sky bar Honom utom deras synhåll, medan Hans trofasta anhängare stod och stirrade efter sin försvinnande Herre, ”se, då stod två män i vita kläder hos dem. Och de sade: ’Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne (51) Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen.’” Apostlagärningarna 1:10-11. rätt (51) ”Och”, sade min far, entusiasmerad av ämnet, ”den inspirerade Paulus skrev ett uppmuntrande brev till sina bröder i Thessalonika och sade: ”och ger åt er som blir plågade lindring tillsammans med oss. Och det sker när Herren Jesus kommer från himlen och uppenbarar sig med sina mäktiga änglar, i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. Dessa skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt, när han kommer för att förhärligas i sina heliga och väcka förundran hos alla dem som tror.” Andra Tessalonikerbrevet 1:7-10. ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.” Första Tessalonikerbrevet 4:16-18. rätt (51) ”Detta är av stor vikt för vår tro. Jesus och Hans apostlar uppehöll sig mycket kring Kristi andra ankomst i glädje och triumf; och de heliga änglarna tillkännagav, att Kristus, som stigit upp till Himmelen, skall komma igen. Detta är vår förbrytelse - att vi tror Jesu och lärjungarnas ord. Detta är en väldigt gammal lära och den bär inte minsta fläck av kätteri.” rätt (51) Predikanten försökte inte, att hänvisa till ett enda Skriftställe, som skulle påvisa vår villfarelse, utan ursäktade sig med tidsnöd. Han föreslog, att vi stilla och lugnt skulle dra oss tillbaka från församlingen och undgå ett offentligt förhör. Vi blev klara över, att andra (52) bröder blivit bemötta med liknande behandling i samma ärende och vi tänkte inte, att vi skulle skämmas över, att kännas vid vår tro, eller vara ur stånd till, att understötta den med Skriften, så mina föräldrar insisterade på, att de skulle få veta orsaken till denna önskan. rätt (52) Det enda svaret härpå var en flyktig förklaring, att vi hade gått emot församlingens regler och att det bästa vore, att frivilligt dra oss undan, för att undvika rannsakan och dom. Vi svarade, att vi föredrog ett regelmässigt förhör och krävde, att få veta vår synd, eftersom vi var övertygade om, att det inte innebar något fel, att invänta och längta efter Frälsarens återkomst. rätt (52)Förhöret inför församlingen (52) Vi sade, att delar av familjen hade uppehållit sig på landet en tid, att ingen av dem, som var kvar i staden, hade hållit sig borta från klassen i mer, än några veckor. De var praktiskt taget tvungna till, att hålla sig undan, eftersom vittnesbörden de bar möttes med påtagligt missnöje. Vi påminde dem också om, att vissa personer, som inte hade deltagit vid klassens möten på ett helt år, fortsatt hade gott anseende. rätt (53) Man frågade, om vi tänkte bekänna, att vi hade avvikit från deras regler och om vi tänkte gå med på, att anpassa oss till dem i framtiden. Vi svarade, att vi inte tordes att ge upp vår to, eller förneka Guds okränkbara sanningar, eftersom vi inte kunde ge avkall på hoppet om vår Förlossares snara ankomst; och att vi, enligt det tillvägagångssätt, som de kallade för kätteri, måste fortsatt dyrka Herren. rätt (53) Min far fick Guds välsignelse under sitt försvarstal och vi lämnade alla styrelsen med gott humör, lyckliga i medvetandet om Jesu bifallande leende. rätt (53) Nästa Söndag, vid inledningen på nattvarden, läste förste äldstebrodern upp våra namn upp, sju in alles, och förklarade oss vara uteslutna ur församlingen. Han började med att säga, att vi inte blivit utstötta på grund av felaktigt eller omoraliskt handlande, att våra karaktärer var fläckfria och vårt anseende avundsvärt gott, men vi hade gjort oss skyldiga till, att trotsa Metodistförsamlingens regler. Han förklarade, att en dörr nu stod öppen och att alla, som gjort sig skyldiga till liknande regelöverträdelser, skulle bli behandlade på samma sätt. rätt (53) Det var många i församlingen, som väntade på Frälsarens återkomst och detta hot uttalades, för att skrämma dem till underkastelse. I vissa fall bar denna politik önskad frukt, varigenom Guds gunst såldes för en plats i församlingen. Många trodde, men vågade inte att bekänna sin tro, för att inte uteslutas ur synagogan. Men andra anslöt sig senare till deras sällskap, som väntade på Frälsaren. rätt (53)Vid den här tiden var profetens ord i hög grad dyrbara: ”Era bröder som hatar er och stöter bort er för mitt namns skull, de säger: ’Må HERREN förhärliga sig, så att vi får se er glädje.’ Men de skall komma på skam.” Jesaja 66:5. rätt |