| Ellen G. Whites Liv i Skisser kapitel 51. Från sida 349 | ren sida tillbaka |
(349)(349) Under de sista dagarna av det australiska lägermötet lades mycken tid på, att studera pedagogiska frågeställningar. Utskottet ansvarigt för den australisk-asiatiska Bibelskolan, och kommittén på plats, utfärdade sina rapporter. Den allmänna uppfattningen var, att de tre korta terminer, som hållits i hyrda lokaler, hade varit av stort värde, och borde räknas som en rejäl framgång. Samtidigt framgick det, att i fall skolan fortsatte i hyrda lokaler, skulle de studerandes utgifter bli så stora, att den önskvärda, omfattande uppslutningen skulle utebli. Det var tydligt, att med en liten lärjungaskara skulle omkostnaderna för verksamhetens drift bli synnerligen betungande. Hur skulle skolan försättas i ett sådant ekonomiskt skick, att det skulle öppna vägen för ett större antal elever, vars avgifter skulle vara överkomliga? rätt (349) Fru White talade ofta om utbildningsarbetet, och bragte syner hon hade fått från tid till annan om arbetets karaktär, och om de orter, som skulle väljas ut till centra för upplärning av kristna medarbetare. Hon talade också om fördelarna med en kombination av studier och arbete, för att uppnå en välbalanserad utbildning. rätt (349) Kort efter lägermötet förberedde hon utgivningen av ett omfattande uttalande om, att anlägga skolan bortom stora städer, och dra upp riktlinjer för det slags utbildning, som skulle eftersökas och erbjudas på den föreslagna skolan. Huvuddragen hos dessa råd föreligger i följande citat. rätt (350)Arbete och utbildning (350) Jag skriver och talar om Johannes Döparens liv och Kristi liv har jag försökt, att framställa så, som det har framställts för mig, när det gäller våra ungas utbildning. Vi är förpliktade av Gud till, att studera detta ämne ärligt; för det fordrar ingående och kritisk genomgång från alla sidor. . . . rätt (350) De, som hävdar sig känna sanningen och förstå det stora arbete, som skall göras i denna tid, skall helga sig själva till Gud, själ, kropp och ande. I sina hjärtan, kläder, språk och övriga hänseenden skall de skilja sig från väldens mode och skick. De skall vara ett särskilt och heligt folk. Det är icke deras kläder, som gör dem speciella, utan eftersom de är ett särskilt och heligt folk, kan de inte bära märkena på likhet med världen. rätt (350) Många, som tror att de kommer till Himmelen, är förblindade av världen. Deras tankar om, vad religiös utbildning och religiös disciplinering utgör, är vaga, och vilar endast på förmodanden. Det är många, som saknar ett förnuftsmässigt hopp, och löper (351) stor risk, när de gör det, som Jesus har undervisat dem om, att inte göra, vad gäller dryck och kläder, samt vad avser, att binda upp sig själva till världen på skilda sätt och vis. De behöver lära sig de allvarliga läxor, som är nödvändiga, för att växa andligt, lämna världen och vara åtskilda. Hågen är delad, det köttsliga sinnet kräver anpassning till och likhet med världen på så många sätt, att skillnaden från världen knappt är skönjbar. Pengar, Guds pengar, används på, att rätta utseendet efter världens seder; den religiösa erfarenheten är besmittad med världslighet, och beviset på lärjungaskap - likhet med Kristus i självförnekelse och bärande av korset - ser varken världen eller det himmelska universum. rätt (351) Rätt utbildning går aldrig att förmedla till de unga i detta land, eller något annat land, med mindre de bor långt borta från städerna. Städernas seder och bruk gör de ungas sinnen oförmögna till, att tränga in i och anamma sanningen. Brännvinsdrickning, rökning och hasardspel, vadslagning om hästkapplöpningar, teaterbesök, helgdagars stora betydelse - är alla en form av avguderi, ett offer på avgudars altaren. . . . rätt (351) Det är inte en riktig plan, att anlägga skolbyggnader, där de studerande hela tiden ser felaktiga seder och bruk, vilka formar deras utbildning under hela deras livstid, den må nu vara kortare eller längre. . . . Skulle skolorna uppföras inne i städerna eller några kilometer utanför dem, skulle det bli vanskligt, att motverka inflytandet från den tidigare utbildning, som de studerande har fått, när det gäller dessa helgdagar och vanorna med spel på hästar, vadslagning och utdelandet (352) av priser. Atmosfären i dessa städer är full av giftig malaria. . . . . . rätt (352) Vi kommer att finna det nödvändigt, att upprätta våra skolor utanför, och avlägsna från, städerna. Dock inte så långt bort, att vi inte kan komma i beröring med städerna, för att göra gott för människorna där, att låta vårt ljus stråla ut i det moraliska mörkret. Studerande måste åtnjuta de bästa omständigheter, för att motverka mycket av den utbildning de redan har fått. . . . . rätt (352) Vi behöver skolor i detta land, för att utbilda barnen och de unga, till att bemästra ett arbete, och inte slava under ett arbete. Okunskap och slöhet upphöjer aldrig medlemmarna av mänskofamiljen. Okunskap gör inte den hårt arbetandes lott lättare. Låt medarbetaren se, vilken fördel han vinner av det enklaste arbete, genom att bruka de förmågor Gud har skänkt honom i gåva. Därmed blir han själv lärare, och undervisar andra i konsten, att arbeta förståndigt. Han förstår innebörden av, att älska Gud med hjärta, själ, sinne och styrka. De fysiska krafterna skall sättas i tjänst av kärlek till Gud. Herren önskar kroppslig styrka, och Du kan uppenbara Din kärlek till Honom genom det rätta bruket av Dina fysiska krafter, i det, att Du utför just det arbete, som behöver bli gjort. Gud gör inte folkskillnad. . . . . rätt (352) I världen förekommer det mycket hårt och belastande arbete att uträtta, och den, som arbetar, utan att använda sinnets, hjärtats och själens Gudagivna krafter, brukar endast den kroppsliga styrkan, varigenom arbetet blir till en tung belastning och börda. Det finns personer med sinne, hjärta och själ, som betraktar arbete som slip och släp, och slår sig till ro med självtillfredsställelsens okunskap. De tänker inte efter och använder sig ej av sinnets krafter, för att göra ett bättre arbete. rätt (353) (353) Det ligger en vetenskap bakom det enklaste arbete, och om alla är av den uppfattningen, kommer de att anse arbete vara ädelt. Hjärta och själ skall läggas ned i varje slags arbete, för att ombesörja arbetsglädje och effektivitet. I jordbruksarbete och i mekaniska förehavanden kan människor visa inför Gud, att de uppskattar Hans gåva i form av fysiska krafter, såväl som i form av mentala krafter. Använd utbildade förmågor till, att tänka ut bättre arbetssätt. Det är precis, vad Herren önskar. Det ligger en ära i varje slags arbete, som är nödvändigt att utföra. Låt Guds lag göras till måttstock för handling, så kommer den att förädla och helga allt arbete. Trofasthet i pliktens utförande gör arbetet ädelt, och uppenbarar en karaktär, som Gud erkänner. . . . rätt (353) Det bör upprättas skolor, där det går att finna mesta möjliga i naturen, som gläder sinnena och ger variation. Samtidigt som vi skyr det falska och konstlade, och vänder ryggen åt hästkapplöpning, kortspel, lotterier, boxning, brännvinsdrickande och bruket av tobak, måste vi ersätta världsliga nöjen med det rena, ädla och upphöjande. Till våra skolor bör vi välja en placering borta från städerna, där blicken inte hela tiden vilar på folks bostäder, utan på Guds verk; där det finns intressanta utflyktsmål, som städerna inte har att erbjuda. Låt de studerande komma dit, där naturen talar till sinnena, och i naturens stämma hör Guds röst. Låt dem vara, där de ser Hans förunderliga verk, och genom naturen beskådar sin Skapare. . . . rätt (353) Det är nödvändigt för de unga med kroppsarbete. Sinnet skall inte hela tiden belastas, så att de fysiska krafterna försummas. Okunskap om fysiologi, och ouppmärksamhet på hälsans lagar, har (354) fått många att hamna i graven, som kunde ha levt och arbetat samt studerat förståndigt. Den rätta användningen av sinne och kropp utvecklar och stärker alla krafter. Både sinne och kropp bevaras då, och orkar med olika slags arbete. Predikanter och lärare måste lära sig, att ta hänsyn till dessa ting, och de måste även följa denna regel väl. Det rätta bruket av deras fysiska styrka, så väl som deras mentala krafter, underlättar blodcirkulationen, och håller alla organ i det levande maskineriet i fungerande ordning. Människors sinnen blir ofta misshandlade, till dess att sinnessjukdom uppstår av ensidigt tänkande, av för stor ansträngning av hjärnans kraft, på bekostnad av kroppens organ. Det leder till sjukdomstillstånd hos organismens organ. Alla sinnesförmågor går att använda förhållandevis säkert, om de kroppsliga krafterna belastas lika mycket, och tankeverksamheten varieras. Vi behöver ombyte i våra sysslor, och naturen är en levande och sund undervisare. . . . . rätt (354) Flitiga vanor är en betydelsefull hjälp för unga, att motstå frestelse. Här öppnar sig tillfällen för frisläppandet av deras inneboende krafter. Om dessa inte används på nyttigt arbete, blir de en ständig källa till trångmål för dem själva och deras lärare. Det går att tänka ut olika slags arbetsuppgifter till de olika personerna. Dock är verksamheten på landet en särskild välsignelse för medarbetaren. Det råder stor brist på intelligent folk, som kan odla jorden grundligt. Denna kunskap hindrar ej den nödvändiga yrkesutbildningen eller allmän duglighet. Att utveckla markens beskaffenhet, kräver tankeverksamhet och förstånd. Det är inte endast muskulaturen, som utvecklas, utan vägen jämnas också för studier, ty hjärnans och musklernas verksamhet kommer i jämvikt. (355) Vi bör lära de unga så, att de älskar att arbeta på landet, att de fröjdar sig åt, att utveckla det. Hoppet om, att främja Guds sak i detta land, innefattar skapandet av en ny moral för arbete, som förvandlar sinne och karaktär. . . . . rätt (354) Den skola, som skall upprättas i Australien, bör lyfta fram frågan om flit, och uppenbara sakförhållandet, att kroppsarbete har sin plats i Guds plan för varje människa, och att Hans välsignelse följer i flitens spår. Skolorna upprättade av dem, som lär ut och praktiserar sanningen för denna tid, bör fungera så, att där uppstår nya och friska idéer om allt slags praktiskt arbete. Lärarna kommer att gå igenom många prövningar, men en stor och ädel avsikt uppnås, när de studerande förnimmer, att Guds kärlek uppenbaras, fast inte endast i hjärtats, sinnets och själens helgelse, utan också genom att de använder sina krafter på ett klokt och lämpligt sätt. Därmed minskar frestelserna i styrka. Från dem strålar det då ut ljus i föreskrift och exempel, avslöjande världens falska teorier och populära göranden och låtanden. . . . . rätt (355) Frågan ställs: Hur kan han vinna visdom, som håller i plogen och driver på oxen? - Genom att söka henne som silver, och utforska hennes dolda rikedomar. ’Ty hans Gud har undervisat honom och lärt honom det rätta sättet.’ ’Också detta kommer från HERREN Sebaot, underbar i råd och stor i vishet.’ {Jesaja 28:26, 29.} rätt (355) Han, som undervisade Adam och Eva i Eden om, hur de skulle sköta om trädgården, instruerar människor även i dag. Det finns visdom åt honom, som håller i plogen, samt planterar och sår säden. Jorden har sina dolda rikedomar, och Herren önskar Sig tusentals och tiotusentals, som bearbetar marken. Dessa bor i stället tätt samman i städerna i hopp om, att tjäna några korvören. Många (356) gånger används inte korvörena till bröd, utan slinker ned i spritserveringens kassa, för att köpa det, som ödelägger människors förnuft - människor, formade till Guds avbilder. De, som flyttar med familjen ut på landet, hamnar, där de utsätts för färre frestelser. Barn, vars föräldrar älskar och fruktar Gud, lär sig hellre något från den Store Undervisaren, som är visdomens källa och ursprung. De har en mycket större möjlighet, att göras lämpliga för Himmelriket.” Special Testimonies on Education {Särskilda Vittnesbörd om Utbildning}, sid. 84-104. rätt (356)Letandet efter en passande egendom (356) I maj besökte fem medlemmar av styrelsen Dora Creek och Cooranbong, och undersökte landområdet, som senare blev köpt för $4 500. Detta område innefattade 1 450 tunnland vildmark, varav omkring 500 tunnland ansågs gå att odla vete, frukt och grönsaker på och kunna fungera som betesmark. Efter köpet fick platsen (357) namnet ”Avondale” på grund av otaliga åar och en myckenhet strömmande vatten. Stället, som valdes till uppförande av skolbyggnader, ligger omkring fem kilometer väster om Dora Creeks järnvägsstation, och två kilometer sydöst om Cooranbongs postkontor. rätt (357) I januari och februari 1895 förärades skolans vänner ett besök från fru A. E. Wessels från Cape Town {Kapstaden}, Syd-Afrika, ledsagad av tre av sina barn. De blev tydligt nöjda med Avondale-egendomens många goda egenskaper, och hyste stor förståelse för verkets syfte och mål. Alltså gav hennes dotter Anna $5 000 som starthjälp. rätt (357)Ett experiment i flit och praktiskt arbete (357) För att ordna med husrum åt de tjugo unga män, som tagit sig an uppgiften, hyrdes ett gammalt hotell i Cooraanbong, och flera tält restes vid sidan av denna byggnad. I april hade broder Metcalfe Hare, som hade valts till kassör och affärschef för skolverksamheten, flyttat med sin familj till Cooranbong, och eftersom han ville vara nära inpå arbetet, reste han sina tält utanför sågverket och platsen (358) reserverad för skolbyggnaderna. I nästan två år tjänade ett tält, som var täckt med ett galvaniserat ståltak, som hans boning. rätt (358) Många föräldrar, som önskade att sända sina barn till skolan, tyckte, att den borde placeras nära en av de större städer, där många sjundedags-adventister bodde. De menade, att trettio, fyrtio tunnland mark inte långt från Sydney eller Melbourne skulle vara mycket bättre, än ett stort, vildvuxet område utanför Newcastle. Andra motsatte sig platsen, eftersom de trodde, att markens näringsfattigdom skulle ge dåliga skördar. Fru White hade en ljusare syn på markområdets värde, och då den rundhänta gåvan på $ 5 000 skänkt av vänner från Afrika möjliggjorde köpet av marken, skrev hon: ”Jag kände sådan tacksamhet i hjärtat, då jag insåg, att Guds försyn hade överfört området i vår ägo; och jag längtar efter, att högt prisa Gud för en så gynnsam situation.” rätt (358) I juli, 1895 beslutade fru White sig för, att visa sitt intresse för skolverksamheten och sitt förtroende för Avondale-egendomen, genom att köpa ett stycke land och göra Coraanbong till sitt hem. Hon valde ut sextiosex tunnland, och inom ett fåtal veckor bodde delar av hennes familj i tält på jordstycket, som hon kallade för ”Sunnyside” {Solsidan}. Uppförandet av ett åtta rum stort boningshus inleddes; och så snart, som området kunde röjas, blev marken plöjd och fruktträd planterade. Om denna upplevelse skrev hon: rätt (358) ”Då grunden till huset blivit lagd, vidtogs åtgärder, för att plantera fruktträd och odla grönsaker. Herren har visat mig, att talet om påverheten kring Cooranbong var opåkallad; ty med flit går det att odla upp marken, som kan ge sin rikedom till människors bästa.” rätt (359) (359) Fru Whites gränslösa begeistring för markens förbättring i Avondale gjorde mycket, till att uppmuntra och underlätta för andra. Hon insisterade särskilt på, att skolans folk skyndsamt skulle plantera en fruktträdgård; och hon gladde sig storligen, då ett tusen utvalda fruktträd planterades i oktober på ett bra stycke jord, som ett år förut hade varit hemvist åt en skog med eukalyptusträd. rätt (359) Efter terminsslutet för den praktiska utbildningen i november, gick det flera månader utan egentliga framsteg. Folk kände smärtsamt av den ekonomiska nedgången i kolonierna, som vacklade härav. Klandret mot, att bygga en skola i en avlägsen vildmark blev allt mera utbrett. Så kom det oönskade utfallet av en domstolssak, som skolan hade dragits in i på grund av förhastat handlande av dess jurist, (360) som kostade två tusen dollar, förutom allvarlig försening i arbetet. rätt (360) Vad skulle nu göras? Arbetet tycktes stå stilla, utan någon utsikt till bättre villkor. Förlusten av två tusen dollar skulle ha varit väldigt nedslående vid vilken tidpunkt som helst, men nu var den ytterst nedslående. rätt (360)En underbar dröm (360)”Natten den 9. juli, 1896 fick jag en härlig dröm. Min man, James White, var vid min sida. Vi befann oss på vår lilla gård i skogarna i Cooranbong, och funderade på utsikterna till inkomster från vårt arbete. (360) ’Vi kan ingenting göra’, sade jag, ’med mindre vi har medel, och jag vet inte, var pengarna skall komma ifrån. Vi har ingen skolbyggnad. Allt verkar stå stilla. Men jag tänker inte uppmuntra till vantro. Jag vill och tänker arbeta i tro. Jag har känt mig frestad till, att berätta om ett nedslående kapitel i vår erfarenhet; men jag vill tala om tron. I fall vi ser på de ting, som är synliga, kommer vi att mista modet. Vi behöver drista oss till, att bruka jorden, plöja i hoppet, i tro. Vi skulle se ett mått av framgång, om alla skulle arbeta förståndsmässigt, och med uppriktig satsning skulle lägga fröna i marken. Nuläget är inte smickrande, men mitt samlade ljus säger, att nu är det (361) såningstid. Arbetet på skolområdet är vår lärobok; för vi hanterar marken ingående, med hopp om, att få ut något i framtiden. Alltså måste vi beså denna missions mark med sanningens frön.’ rätt (361) Vi gick längs hela området, där vi hade odlingar. Vi kom sedan tillbaka, och talade, medan vi spatserade längs med området, och jag såg, att de vinrankor vi hade skött om, bar frukt. Min man sade: ’Frukten är klar för skörd.’ rätt (361) Då jag kom till en annan stig, utbrast jag: ’Se, se på de fina bären. Vi behöver inte vänta till i morgon på dem.’ I det, att jag höstade frukten, sade jag: ’Jag trodde, att dessa plantor var sämre och inte omaket värda, att sätta i jorden. Jag hade aldrig väntat mig ett så överdådigt utfall.’ rätt (361) Min man sade: ’Ellen, minns Du, då vi för första gången gav oss ut på missionsfältet i Michigan, och reste med häst och vagn till olika orter, för att träffa de ödmjuka grupper, som helighöll Sabbaten - hur nedslående utsikterna var? Under sommarens hetta var vårt sovrum ofta köket, där matlagningen hade utförts på dagen, och vi inte kunde sova. Minns Du, hur vi en gång kom vilse, och Du svimmade, därför att vi inte fann något vatten? Med en lånad yxa högg vi oss väg genom skogen, tills vi kom till en enkel, timrad stuga, var vi fick litet bröd, mjölk och logi för natten. Vi bad och sjöng tillsammans med familjen, och på morgonen gav vi dem ett av våra blad. rätt (361) Denna situation var förfärlig för oss. Vår vägvisare visste vägen, och att vi skulle komma att hamna vilse, var något vi inte räknade med. Året efter, vid ett lägermöte, blev vi föreställda för flera personer, som delgav oss sin historia. Det besök, som vi (362) avlade och vi trodde var ett misstag, innebar att den skrift vi lämnade, innebar såning av sanningen. Sammantaget blev tjugo personer omvända genom det, som vi trodde var ett misstag. Det var Herrens verk, att ljuset kom att ges till dem, som ville lära känna sanningen.’ rätt (362) Min man fortsatte: ’Ellen, Du befinner Dig på missionsfältet. Du sår nu hopp och tro, och Du kommer inte att bli besviken. En själ är mera värd, än hela köpeskillingen för detta område, och Du har redan kärvar att ge åt Mästaren. Arbetet började inom andra, nya områden - i Rochester, New York, i Michigan, i Oakland, i San Francisco och på de europeiska fälten. Där var verket lika föga lovande, som arbetet på detta fält. Men det arbete Du gör i tro och hopp, kommer att ge Dig gemenskap med Kristus och Hans trofasta tjänare. Det måste bedrivas i enkelhet, tro och hopp, och eviga frukter kommer att bli lönen för Ert arbete.’ rätt (362)Hjälp från vänner i Afrika (362) ”Vi måste bygga en skola här, där de studerande kan utbildas till, att forma karaktärer för det eviga livet, och där de erhåller undervisning från Skriften, varefter de lämnar skolan, för att utbilda andra. Detta är Herrens verk; och när vi vet, att vi gör just detta arbete, som Han noga har bestämt, måste vi hysa tro på, att Han kommer att öppna vägen. . . . Kungens angelägenheter kräver (363) snabb handling. De unga i detta land förväntar sig en skola, och vi vill inte vänta längre. rätt (363) Vill Ni veta, hur Ni bäst kan behaga Er Frälsare? Det är genom att överlämna Era pengar till växlarna, och låta dem användas till Herrens tjänst och främja Hans verk. Gör Ni detta, innebär det de bästa utläggen av de medel, som Gud har anförtrott åt Er. Jag har helgat allt jag har till Herren, och har brukat medel till olika verksamheter, bidragit till lägermötena och bygget av församlingshus på de platser, där folk har anammat sanningen. Jag brukar finna många öppningar, där jag kan bidra till förlorade själars frälsning. . . . rätt (363) Det lönar sig, att verka för dem, som Kristus dog för. Vår styrka och våra resurser kan inte användas på något bättre sätt. I fall vi, med hjälp från Guds Ande, kan bygga upp en struktur, som kommer att hålla i eviga tider, vilket arbete har vi då inte gjort! Låt oss, medan vi samverkar med Gud i detta arbete, tänka på Kristi ord, så fulla av förvissning: ’Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig - inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.’ {Lukasevangeliet 15:7.} Gud bryr Sig om de människosjälar, som Han utgav Sin enfödde Son för, och vi måste betrakta människorna med den gudomliga medkänslans blick.” rätt (363) Inte lång tid efter drömmen om den mogna frukten, kom det brev från Afrika, där det hette, att fru A. E. Wessels ville låna syster White de pengar hon hade bett om. Denna nyhet meddelades med glädje till skolstyrelsen, och genast inleddes nedhuggandet och formandet av träden till byggnaderna. rätt (363) Den 5. oktober, 1896, kl. 5.30 på eftermiddagen, samlades en grupp på trettiofem personer på skolområdet, och fru White (364) lade den första murstenen åt fundamentet till Bethel Hall, som skulle vara de unga kvinnornas bostad. Hon redogjorde kort för sin erfarenhet, enligt följande: rätt (364) ”I dessa finanskrisens tider ligger jag vaken på nätterna, ack så förtvivlad över situationen. Från vilken källa skall vår hjälp tas? Jag bad enträget om, att Herren skulle öppna vägen för oss, till att bygga och att det måtte komma medel, och även om det inte funnes någon utsikt till att få medel, skulle Han sända den nödvändiga hjälpen. En natt föll jag i sömn, och drömde, att jag grät och bad inför Herren. En hand rörde vid min skuldra, och en röst sade: ’Jag har medel i många familjer i Afrika, som är uppbundna i världsliga verksamheter. Sänd brev till bröderna Wessels. Säg åt dem, att Herren har användning för pengar. Det kommer att göra dem villiga till, att bidra till främjandet av mitt arbete här, med sina betrodda medel. Säg åt dem, att samla sig skatter i Himmelen, där mal och rost inte förtär, och där tjuvar inte bryter sig och stjäl, ty där deras skatt är, där kommer också deras hjärtan att vara.” {Jämför Matteusevangeliet 6:20-21.} rätt (364)Uppförandet av de första byggnaderna (365) Då arbetet på byggnaden var färdigt till två tredjedelar, berättade kassören, att pengarna var slut, och att arbetat måste saktas ned. Men tidpunkten för skolans öppnande närmade sig, och företagets vänner menade, att en halvfärdig satsning skulle vara katastrof, med tanke på studenternas behov. ”Skolan måste öppna på utsatt tid”, betonade fru White, då skolstyrelsen påtalade vanskligheterna. På detta svarade byggmästarna: ”Det är omöjligt; det går inte.” rätt (365) Det återstod en resurs - det förenade och osjälviska samarbetet från alla, med deras yttersta ansträngningar, för att klara av det till synes omöjliga. Fru White bestämde sig för, att gå till folket med en personlig vädjan. ”Vi beslutade om ett möte på Söndagens morgon klockan sex, och sammankallade församlingen”, skrev hon senare angående de därpå följande veckornas erfarenheter. ”Vi lade fram läget för bröderna och systrarna, och uppfordrade till frivilligt arbete. Trettio män och kvinnor erbjöd sin hjälp vid arbetet, och fastän det var svårt för dem, att undvara tiden, fortsatte en stark grupp, att arbeta dag efter dag, tills byggnaderna stod färdiga, rena och utrustade, klara för bruk på den fastslagna dagen för skolinvigningen.” rätt (365) På den bestämda tidpunkten, den 28. april, 1897, blev skolan invigd, med äldstebroder och fru S. N. Haskell samt professor och fru H. C. Lacey som lärare. Första dagen var det vara tio studerande. Då det ryktades, att skolan ändå hade öppnats och arbetet inletts, anslöt flera; och en månad senare, då professor och fru C. B. Hughes kom, för att bistå vid utlärandet, var nästan trettio studerande (366) på plats. Längre in på terminen, då undervisningens art omtalades ute i församlingarna, gjorde andra stora ansträngningar, för att ansluta sig dem, och före terminsslutet var det sammantaget trettio studerande. Fyrtio av dessa bodde på internatet. rätt (366)Ett till trosprov (366) Om denna erfarenhet sade fru White, i ett anförande i församlingen under en bönevecka i juni, 1898: rätt (366)”Då tidpunkten för detta möteshus’ bygge kom, infann sig andra tros- och trofasthetsprov. Vi utsåg en rådssamling, som skulle överväga, hur detta skulle göras. Vägen dit såg ut att vara spärrad av vanskligheter. Någon sade: ’Uppför en liten byggnad, och när pengarna kommit, kan vi utvidga; för nu kan vi alls inte fullborda det hus, som vi önskar oss.’ Andra sade: ’Vänta, tills vi har pengar att bygga ett rymligt hus för.’ Detta tänkte vi göra. Men Herrens ord kom till mig om natten: ’Stå upp, och bygg utan dröjsmål.’ rätt (367) (367) Så beslutade vi oss för, att sätta i gång med arbetet, och vandra i tro och starta satsningen. Nästa kväll anlände det också en check på två hundra pund från Syd-Afrika, . . . . för att hjälpa oss med, att bygga möteshuset. Vår tro hade blivit prövad, och vi hade beslutat oss för, att inleda arbetet, då Herren lade denna stora gåva i våra händer som en grundsten. Med denna uppmuntran började arbetet på allvar. Skolstyrelsen gav marken och ett hundra pund, två hundra pund erhölls från Unionskonferensen, och församlingsmedlemmarna gav efter förmåga. Vänner utom församlingen hjälpte till; och byggarna gav en del av sin tid, som var lika med pengar. Därigenom fullföljdes arbetet, och vi har detta praktfulla hus, med plats för fyra hundra sittande.” rätt (367) Emellertid växte skolan, och ett icke föraktfullt antal unga män och unga kvinnor blev förberedda på, att träda in i Mästarens tjänst. Vid lägermötet i Queensland, som hölls i Brisbane den 14.-24. oktober, 1898, blickade fru White tillbaka på detta högst uppmuntrande avsnitt i skolans utveckling, och sade: rätt (367) ”I löpet av det första året, . . . med ett deltagande av sextio studerande, var omkring trettio över sexton år; och av dem var tio sysselsatta inom olika grenar av vårt religiösa arbete på skollovet. I löpet av det andra året studerade ett hundra stycken; åt femtio äldre, än sexton år, gick det att hitta särskilda sysslor under ferien. Tjugofem av dessa anställdes inom konferenserna och sällskapen för religiös verksamhet.” The Review and Herald, den 28. mars, 1899. rätt (368)Målsättningar och avsikter (368) ”Vi behöver flera lärare och flera talanger, för att utbilda de studerande inom skilda verksamhetsgrenar, så att många personer kan lämna stället villiga och i stånd till, att bringa andra den kunskap, som de har fått. Föräldralösa pojkar och flickor skall kunna finna ett hem här. Det bör uppföras byggnader för ett sjukhus, och det bör framskaffas båtar för skolans behov. Det bör anställas en kompetent gårdsföreståndare och kloka, energiska personer, som tillser de olika hantverksmässiga verksamheterna - personer, som hängivet använder sin duglighet, till att lära de studerande, hur de skall arbeta. rätt (368) Många unga med behov av undervisning inom hantverksmässig verksamhet skall komma till skolan. Utbildning inom självförsörjande verksamhet bör innefatta räkenskapsföring, snickeri och allt, som har med jordbruk att göra. Det bör också vidtas insatser, för att undervisa om grovsmedens yrke, måleri, skomakeri, kokkonsten, bakande, tvätt, reparationer, maskinskrivning och tryckeri. [Anm.: Några av de hantverk Avondaleskolan satte igång, har utvecklats storligen. Angående tryckeri- och hälsokostverksamheterna, rapporterades det vid 1909 års Generalkonferenssamling: ”Arbetet inom våra tryckeri- och hälsokostverksamheter har vuxit och innebär nu intäkter från två till tre tusen dollar i månaden [brutto] från dessa områden. Detta kontantflöde har varje månad hjälpt oss storligen. Men i fall vi inte hade handlat enligt de instruktioner, som Gud har gett oss om dessa saker, skulle vi inte ha haft dessa intäkter, och då skulle vi ej heller ha kunnat hjälpa så många studerande.” (Bulletin, 1909, s. 83.) - Anm.: Vid 1913 års Generalkonferens rapporterade rektorn vid Avondaleskolan detta: ”Som ett missions- och utbildningsinslag, är tryckeriavdelningen högst betydelsefull. Den bär sig själv, och sysselsätter omkring tjugofem studerande. Flera andra sysslar också med hantverk av något slag. Tryckeriet har alstrat litteratur för ögonblicket på fijianska, tonganska, tahitiska, rarotonganska, maoriska, Singapore-malajsiska, Java-malajsiska, niueska, samoanska och engelska. Sex månadsskrifter och en veckotidning ges ut.” (Bulletin, 1913, sid. 149, 150.)] rätt (369) (369) Alla till buds stående krafter skall sättas in i detta upplärningsarbete, så att studerande kan gå ut väl rustade i det praktiska livet. . . . . . rätt (369)Missionsarbete är den högsta undervisningen (369) Våra skolors verksamhet måste bedrivas under Guds ledning. Det finns ett arbete att utföra för unga män och kvinnor, som ännu inte har blivit utfört. Det är ett mycket större antal unga människor, som behöver få gagn av våra upplärningsskolor. De behöver undervisning i hantverk, så att de lär sig, att föra ett aktivt och energiskt liv. Allt slags arbete måste knytas till våra skolor. Under kloka, omdömesgilla och gudfruktiga ledare skall de studerande läras upp. Varje del av verket skall bedrivas på det mest grundliga och systematiska vis, som lång erfarenhet och visdom kan sätta oss i stånd till, att planlägga och utföra. rätt (370) (370) Låt lärarna få upp ögonen för betydelsen av detta ämne, och lära ut lantbruk och andra färdigheter, som är nödvändiga för eleverna att förstå. Sök att uppnå de allra bästa resultat inom alla arbetsområden. Låt vetenskapen om Guds Ord inlemmas i arbetet, så att de studerande förstår de rätta principerna och uppnår högsta möjliga standard. Använd Era Gudagivna förmågor och bruka alla Era krafter till, att utveckla Herrens jordbruk. Studera och arbeta, så att det bästa utfall och den största vinst kommer från sådden av säden. Därmed kommer det att bli ett överflöd på mat, både timlig och andlig, till det stigande antal studerande, som skriver in sig, för att uppövas till kristna arbetare.” Testimonies for the Church {Vittnesbörd för Församlingen}, Band 6, sid. 182, 189, 191-192. rätt (370)Fälten är vita för skörd (370) ”Allt omkring oss”, tillkännagav fru White vid ett tillfälle år 1898, då hon deltog på ett inspirerande lägermöte i den nyupprättade Queenslandskonferensen, ”är vita fält redo att skördas, och vi när en djup önskan om, att dessa marker skall intas, och att sanningens standar skall höjas i varje stad och by. rätt (370) När vi studerar verkets omfattning, och den trängande nödvändigheten, att inta dessa marker utan dröjsmål, ser vi behovet av hundratals medarbetare, där det nu endast är två eller tre. Alltså får vi icke spilla (371) tid, utan måste bygga upp de institutioner, där det skall formas och läras upp medarbetare.” The Review and Herald, den 28. mars, 1899. rätt (371) Och då den Austral-asiatiska Unionskonferensstyrelsen på nytt studerade, i ljuset från Guds vägröjande försyn, sin skyldighet, att inta nytt territorium, identifierade de ”skolan, sanatoriet och hälsokostfabriken som tre verktyg verkande i samklang för utbildning av missionärer hemmavid och i utlandet, vilka bör gå ut, förberedda på, att tjäna sina medmänniskors fysiska, mentala och moraliska behov.” I sin redogörelse till läsarna av The Review om detta framsteg från sina trossyskons sida i Australien, skrev fru White: ”Alla känner vi, att arbetet är brådskande. Ingen del av det kan vänta. Alla måste tåga framåt utan tvekan.” rätt (371) Emellanåt under de slitsamma år, då grunden till en stark verksam lades i Austral-Asien, och det upprättades centra, där de unga kunde läras upp till medarbetare åt Gud, uppfångade fru White och hennes medtroende glimtar av, vad framtiden skulle innebära för denna del av det stora skördefältet. Banbrytarna på fältet, äldstebröderna Haskell, Corliss, Israel, Daniells och andra, hade tidigt upptäckt möjligheten, att uppamma medarbetare, som kunde beträda de omkringliggande öarna i Polynesien, Melanesien och Mikronesien. Men sent på 1890-talet, då den närvarande sanningens saks olika grenar - förlag, utbildning och medicin - var väl etablerade, och många av de unga hade förvandlats till medarbetare, då såg de ansvariga bröderna inom den Austral-asiatiska Unionskonferensen allt tydligare tillfällena till att tjäna i omgivningen. rätt (372) (372) Dessa framtidsmöjligheter framställdes av fru White i meddelanden till Guds saks ledare, som var församlade vid Generalkonferensen år 1899. ”Våra bröder har inte insett, att de genom att hjälpa oss”, skrev hon om, att upprätthålla starka utbildningscentra för medarbetare i Austral-Asien, ”skulle hjälpa sig själva. Det, som ges, för att inleda verket här, kommer att utmynna i ett starkare arbete på andra platser. I det, att Era gåvor befriar oss från ständig förlägenhet, går vårt arbete att utvidga; därmed kommer själar att skördas, församlingar kommer att upprättas, och vår finansiella kraft kommer att öka. Vi kommer inte bara att ha tillräckliga resurser, till att utföra arbetet här, utan till att själva stötta verksamheten på andra fält. Intet vinns på, att hålla tillbaka de medel, som skulle få verket att växa och utbreda kunskapen om Gud och sanningens segrar i regionerna där ute.” General Conference Daily Bulletin {Generalkonferensens Dagliga Bulletin}, 1899, s. 131. rätt (372)En upplärningsplats för arbete på missionsfält (372) ”Vi i Austral-Asien”, skrev han, ”har varit långsamma i, att fatta innebörden av Guds försyn, genom att behålla Sin tjänarinna, syster White, i detta land. Då (373) hon anlände, trodde vi alla, att hon endast skulle besöka oss för en kort tid. Det trodde hon också. Men Herren vet bättre. Han sände henne till detta land, och har inte fått molnstoden att lyfta och röra på sig. rätt (373) Ända sedan hon kom, har Gud instruerat henne om arbetet här. Han har påpekat fel i våra arbetsmetoder. Han har gett ett annat utseende åt arbetet på hela detta fält. Han har hela tiden förmanat till, att ”gå framåt”, och bryta ny väg i alla riktningar. Han leder oss hela tiden till, att utvidga arbetet. Han har placerat en stor börda på Sin tjänarinna för utbildningsarbetet. Den strid, som har krävts, för att åstadkomma det, som Gud har uppenbarat så tydligt måste göras, har varit fruktansvärd. Satan har kämpat för varje tumsbredd på fältet; men Gud har gett oss många segrar. Han har planterat Avondaleskolan, och vi har de tydligaste bevis för, att Han kommer att förhärligas genom den. Han har gett ytterst noggranna anvisningar om dess placering, syfte och ledning. Nu har Han sagt oss, att om vi bara vandrar i Hans ljus, skall Avondale bli utbildningsplatsen för dem, som skall verka inom många missionsfält. Gud håller Sin hand över alla dessa ting. Vi kämpar, för att väcka vårt folk till insikt om läget, och för att de skall stötta arbetet med all sin kraft. Deras gensvar har varit ädelt; men våra synliga tillgångar är små för det stora arbete vi enträget har ombetts, att utföra. . . . . rätt (373) Vi har en här av intelligenta unga män och kvinnor, som längtar efter, att utbilda sig för tjänst i Guds verk. Vi tror, att vi på kort tid kommer att kunna skicka ut ett stort antal värdefulla medarbetare till olika missionsfält lydande under den brittiska flaggan. (374) Herren uppenbarar detta för oss genom Profetians Ande, och Han kommer att se till, att det sker. General Conference Daily Bulletin {Generalkonferensens Dagliga Bulletin}, 1899, sid. 141-142. rätt (374) Under ett anförande om Avondaleskolan och dess arbete, på Sabbatens eftermiddag, den 22. juli, 1899, hållet inför den Austral-asiatiska Unionskonferensens årliga samling, lade fru White stor vikt vid missionsinriktningen hos det arbete, som skulle göras där. Hon yttrade: rätt (374) ”Gud har tänkt ut, att detta ställe skall vara en åskådningsundervisning. Vår skola skall inte ta efter någon av de skolor, som har upprättats i Amerika, eller efter någon skola, som har upprättats i detta land. Vi ser hän till Rättfärdighetens Sol, och försöker, att ta emot alla de ljusstrålar, som vi kan uppfånga. . . . . rätt (374) Från detta nav skall vi sända ut missionärer. Här skall de utbildas och läras upp, för att sedan sändas ut till havets öar och andra länder. Herren önskar, att vi skall förbereda oss för missionsarbetet. . . . . . rätt (374) Det är ett stort, stort arbete att uträtta. Vissa, som är här, kanske menar sig behöva resa till Kina eller annorstädes, för att förkunna budskapet. Dessa bör först inta ställningen som lärjungar, och därigenom prövas och utvärderas.” (Australasian) Union Conference Record {Austral-asiatiska Unionskonferensens samfundstidning Record}, den 28. juli, 1899, sid. 8-9. rätt (374) Och detta ideal - upplärandet av många kristna medarbetare för de behövande missionsfälten i utlandet - hölls hela tiden fram för Avondaleskolans vänner, och har varit det ideal, som har utmärkt arbetet där under efterföljande år, vilket avspeglas i skolans nuvarande namn, ”den Austral-asiatiska Missionsskolan”. rätt (374) ”Vi har avancerat i tro och har kommit långt”, skrev fru White i slutet på 1899, (375) ”eftersom vi såg, vad som behövde göras, och vi tordes inte vänta. Men vi har inte uträttat hälften av det, som borde göras. Vi har ännu inte nått slagläge. Ett omfattande verk återstår för oss. Runt omkring oss finns det själar, som längtar efter ljus och sanning; men hur skall de nås? . . . rätt (375) Mina bröder och systrar i Austral-Asien, i varje stad och varje förstad finns det arbete att utföra, genom att bringa en fallen värld nådens sista budskap. Och när vi försöker, att arbeta för dessa nödlidande marker, hörs ropet från fjärran liggande länder: ”Kom över och hjälp oss.” {Jämför Apostlagärningarna 16:9.} Dessa nås inte så enkelt, och är måhända inte lika redo för skörd, som fälten inom synhåll, men de får ej försummas. Vi behöver säkra flera segrar åt korset. Vårt stridrop skall vara: ”Framåt, ständigt framåt!” Vår börda för ”regionerna därute” kan aldrig läggas ned, förrän hela jorden har lysts upp med Herrens härlighet. rätt (375) Vad kan vi göra? Vi sitter ned och överväger, vi ber och planlägger, hur vi skall börja arbetet på platserna runt omkring oss. Var är de trofasta missionärer, som skall utföra arbetet, och hur skall de underhållas? rätt (375) Framför allt, hur skall missionärer utbildas? Hur skall medarbetarna förberedas på, att träda in på de öppna fälten? Det här är vår tyngsta börda. Därför månar vi särskilt om vår skola i Avondale. Här måste vi ordna de rätta förhållandena, för att utbilda medarbetare till allehanda verksamheter. Vi ser unga män med kvalifikationer, som skulle sätta dem i stånd till, att bli Guds medarbetare, om kvalifikationerna används riktigt. Vi måste ge dem en möjlighet. Somliga slussar in studerande vid våra skolor, och hjälper dem med omkostnaderna, (376) så att de kan bli medarbetare i någon del av Herrens vingård. Det går att göra mycket mera härvidlag, och det bör vidtas särskilda ansträngningar för deras skull, som våra medarbetare skall sända från öarna, att utbildas till missionärer. rätt (376) Vår skola måste i framtiden, mera än förut, vara en aktiv missionsagentur, så som Herren har specificerat. . . . . Medarbetare måste vi ha, och det i tjugo gånger större antal, för att täcka behovet i både hem- och utlandet. Därför får Avondaleskolan inte sakna hjälpmedel.” (Australasian) Union Conference Record {Austral-asiatiska Unionskonferensens samfundstidning Record}, den 1. januari, 1900 {sidnummer?}. rätt (376)Efter många år (376) ”I det, att tiden har gått, och vi har haft möjlighet, att överväga verkets utveckling, kan vi säga med visshet, utifrån vår erfarenhet, att Gud har lett i valet av denna plats. Allt, som har sagts om skolans placering på denna plats, har gått i uppfyllelse - allt.” rätt (376) Professor Irwin tillkännagav ytterligare: ”Bröderna har, i samråd med syster White, lagt breda och fördomsfria planer för skolan, som jag under de åtta år jag har haft med den att göra aldrig ännu har behövt att ändra på. Gud vägledde i upprättandet av arbetet där; och allt, som vi har dristat oss till, att göra under dessa åtta år, har endast varit, att vidareutveckla de redan gjorda (377) planerna. Jag tror, att utarbetandet av dessa har bevisat, att Guds instruktioner varit sanna. rätt (377) Det är fullt naturligt, att det efter starten av en skola av detta slag - på en plats med få medlemmar, och där folk har gått igenom allvarliga ekonomiska svårigheter - uppstår en stor skuld, i det här fallet på omkring $23 000 för skolan. Det var omkring den tidpunkten, som planen för att sälja boken ”Såningsmannen” blev lanserad, och våra bröder i detta land grep sig an med detta arbete, och verkade allvarligt, för att uppfylla instruktionerna därvidlag. Tack vare deras ansträngningar, har skolan hittills fått in drygt $20 000 genom försäljningen av ”Såningsmannen”. Den ursprungliga skulden på $23 000 har praktiskt taget betalats igen genom försäljningen av ”Såningsmannen” . . . . rätt (377) Vid inledningen på kampanjen med ”Såningsmannen” var Avondaleskolan värd ungefär $23 000. Skolans värde är i dag [1909] omkring $ 67 000. Lägg $20 000, det erhållna beloppet, till de $23 000, så har vi $43 000. Dra detta från $67 000, det nuvarande värdet, så ser vi, att skolan har tjänat, under de åtta senaste åren, omkring $24 000. Detta bevisar, att hantverksskolor lönar sig. rätt (377) Då vi började verket med skolan, för åtta år sedan, tjänade de studerande omkring $2 000 om år på hantverksarbete; det vill säga, de arbetade tillräckligt, för att få en kredit på $2 000 om år. Detta arbete har stadigt tilltagit från då till dags dato, och våra senaste räkenskaper, från den 30. september, 1908, (378) visar, att de studerande under fjolåret tjänade $20 000 till sin utbildning.” [Anm.: Vid 1913 års Generalkonferenssamling rapporterade professor Machlan fortsatt framgång inom Avondales hantverksavdelningar. ”Skolans hantverksinriktning”, förklarade han, ”är väldigt intressant såväl som värdefull. Det senaste året har femtiofem procent av de studerande betalat sina samlade omkostnader genom arbete, trettiofem procent har betalat hälften av sina skolavgifter, medan endast tio procent har varit fullt betalande elever.”] (Church and Sabbath School Bulletin {Församlings- och Sabbatsskolbulletinen}1913, s. 154.) . . . . . Sedan lanseringen av verket Såningsmannen, har vi aldrig bett om ett enda öre i bidrag från fältet. Vi tror, att när Herren säger, att en hantverksskola kan bedrivas framgångsrikt, både ekonomiskt och annorledes, återstår det bara för oss, att fatta tag om löftet och bevisa, att Hans ord är sanna. rätt (378) Emellertid är jag klar över, att pengamässiga tal inte nödvändigtvis är det säkraste tecknet på en skolas framgång. Det sades också på den tiden, att denna skola skulle förbereda missionärer för, att besöka olika fält; och som Ni vet, har vi i Australien ett stort missionsfält, som representerar milliontals människor, . . . . mellan sextiofem och sjuttio millioner. De flesta tillhör stamfolk, som måste nås med den närvarande sanningen. För fem år sedan hade vi inte mera, än två eller tre från Avondaleskolan på dessa missionsfält, men i dag är nästan trettio från vår skola involverade i aktivt arbete på dessa fält.” The General Conference Bulletin {Generalkonferensens Bulletin}, 1909, sid. 82-83. [Under 1915 nådde antalet medarbetare utom Austral-Asien, som utbildats vid Avondale, nästan ett hundra.] rätt (378)Under 1913 års Generalkonferenssamling rapporterade J. E. Fulton detta om Avondaleskolan: ”Varje år förser denna institution nye rekryter till fältet. Många, som varit studerande under denna skolas första år, utför nu ett framgångsrikt arbete, både i hemlandet och på utländska fält.” The General Conference Bulletin {Generalkonferensens Bulletin}, 1913, sid. 149-150. rätt |