| Ellen G. Whites Liv i Skisser kapitel 58. Från sida 440 | ren sida tillbaka |
(440)(440) Två år före olyckan, som framskyndade hennes död, var fru White friare från lidande och allmänna krämpor, än hon hade varit under någon annan del av sitt liv. Vid ett tillfälle svek krafterna alldeles, men snart nog återhämtade hon sig, och fungerade åter igen förhållandevis väl. Hennes ledsagare brukade ta henne ut för en tur med häst och vagn i tjänligt väder, och detta medförde stillsam variation. Hon brukade klara av, att gå från sitt rum på övre våningen till sin hästvagn utan hjälp. Men hennes skelett blev allt mera böjt med åren, och vännerna kunde inte hoppas på ett mycket längre liv för hennes vidkommande. rätt (440) Våren 1914 hade fru White nöjet, att träffa sin son äldstebroder James Edson White, som tillbringade några veckor i hennes hem. Kort tid efter hans avfärd drabbades hans mor av stor svaghet beroende på en räcka besvär, och som följd härav gav hon upp sitt läsande. Under de följande månaderna fick ofta andra läsa högt för henne. rätt (440) Upphörandet av hennes vardagliga aktiviteter gjorde henne dock inte mindre angelägen om Guds saks framgång jorden runt. Sidorna i Review and Herald och i andra av våra samfundstidningar var mera dyrbara för henne, än någon gång tidigare, och hon fortsatte att glädja sig över brev från vänner på gamla dagar, och berättade ofta livligt om de första dagarnas erfarenheter. rätt (440) Under ett samtal den 2. december, 1914 nämnde hon en händelse, som inträffade för många år sedan. En viss broder hade uttryckt modlöshet över utsikterna till det utsträckta och vanskliga (441) arbete, som krävdes, för att bereda världen på Kristi andra ankomst. En annan broder, en med stor tro, vände sig till honom, kritvit i ansiktet av kokande känslor, och sade: ”Min broder, tillåter Du en sådan utsikt, att bringa modlöshet? Vet Du inte, att Gud vill, att vi skall forcera porten under slaget? Vet Du inte, att Han vill, att vi fortsätter med arbetet, igen och igen, väl vetande, att segern ligger och väntar på oss?” rätt (441) Det var i början av december, 1914, som hon vittnade om, att hon hade hört röster nattetid, som ropade: ”Framåt! Framåt! Framåt! Storma porten!” rätt (441) Fastän hon ivrade för, att fortsätta sitt arbete, och i synnerhet ville tala inför offentligheten igen, insåg fru White väl, att styrkan gradvis höll på att avta, och att hon inte kunde lita för mycket på sina begränsade krafter. Detta var en verkligt hård prövning för henne, likväl fogade hon sig efter Herrens vilja. Hör hennes bön vid familjealtaret vid soluppgången på Sabbaten, den 26. december, 1914, jämte böner tillsammans med äldstebroder E. W. Farnsworth och andra: rätt (441) ”Du kommer att besvara våra böner; och vi ber Dig, Herre, för Kristi skull, i fall det är Din vilja, att ge mig styrka och nåd till, att fortsätta; annars är jag fullständigt villig till, att avsluta mitt arbete när som helst, såsom Du finner det bäst. Oh, Herre, jag önskar starkt, att göra saker och ting, det vet Du, och skulle gärna göra dem, om Du vill ge mig styrka; men vi tänker inte beklaga oss, eftersom Du har skonat mitt liv så mycket längre, än många hade räknat med, ja, än jag själv har räknat med. . . . Ge oss ljus; ge oss glädje; ge oss den stora nåd, som Du har i beredskap åt den behövande. Vi ber i Jesu Kristi, nasaréns, namn.” rätt (442) (442) Det fysiska skelettet blev bara svagare; men anden var alltid tapper. I samtal med doktor David Paulson den 25. januari, 1915 sade fru White: ”Herren har varit min hjälpare, Herren har varit min Gud, och jag tvivlar ej. I fall jag inte kunde medge, att Han varit min vägledare och min starkhet, säg mig då, vad jag kan lita på. Jo, jag hyser så fast tillit till Gud, att Han skall placera mina fötter på Sions berg, så sant, som jag lever och andas; och jag skall bevara denna tillit, tills jag dör.” rätt (442) Då hennes son W. C. White kom hem den 27. januari, 1915, efter fyra månaders frånvaro i Öst- och Sydstaterna, blev hon synbarligen lika stark, som då han hade rest. Hon åtnjöt fortfarande en hel del hälsa och orkade med, att vara uppe på dagarna. Omkring två veckor senare, dagen före olyckan, tog hon sig en stilla promenad i trädgården med honom, och talade om Guds saks allmänna tillstånd. rätt (442) Det var på Sabbatsdagen, den 13. februari, 1915, som fru White föll, vilket band henne vid hennes säng, och framskyndade hennes död. Då hon gick in i arbetsrummet från tamburen, omkring middagstid, tycks hon ha snubblat och därpå fallit. Hennes niece, fröken May Walling, som under en tid hade varit hennes sjuksyster, närvarade i gången, och skyndade sig till undsättning. Ansträngningarna, för att hjälpa henne upp på fötterna igen, visade sig gagnlösa, varför fröken Walling satte upp henne på en stol, drog stolen genom gången till sovrummet, och lade henne till sist i sängen, samt tillkallade en läkare från St. Helenasanatoriet. rätt (442) Inledande undersökningar av doktor G. E. Klingerman följdes av grundligare undersökningar med hjälp av röntgen, och de visade omisskännligt på ett brott på vänstra lårbenshalsen. Det (443) var naturligtvis omöjligt, att avgöra, när benbrottet hade ägt rum - om det var före fallet, som slungade fru White i golvet, eller som följd av fallet. rätt (443) De nästa dagarnas och nätternas oro följdes av väldigt litet smärta. Faktum är, att Herren från första början allra nådigast besparade Sin åldrande tjänarinna den svåra smärta, som egentligen följer på dylika skador. De vanliga tecknen på chock uteblev också. Andningen, temperaturen och cirkulationen förhöll sig nästan normala. Doktor Klingerman och doktor B. F. Jones, hans kollega, gjorde allt läkarvetenskapligt, för att göra det drägligt för sin patient; men i hennes framskridna ålder kunde de endast ge små utsikter till fullständig återställelse. rätt (443) Under sin sista sjukdoms veckor och månader hölls fru White uppe av samma tro och tillit samt av samma hopp, som hade kännetecknat hennes livserfarenhet i hennes friska dagar. Hennes personliga vittnesbörd var jämnt glatt och hennes mod starkt. Hon menade, att hennes dagar låg i Guds händer, och att Hans närhet hela tiden var med henne. Kort efter att ha gjorts hjälplös av olyckan, vittnade hon om sin Frälsare: ”Jesus är min välsignade Återlösare, och jag älskar Honom av hela mitt väsen.” Och igen: ”Jag ser ljus i Hans ljus. Jag delar Hans glädje och frid. Jag skådar barmhärtighet i Hans barmhärtighet, och kärlek i Hans kärlek.” Till fröken Sara McEnterfer, sin mångåriga sekreterare, sade hon: ”Om jag bara får se min Frälsares ansikte, blir jag fullt nöjd.” rätt (443) I ett samtal med en annan person sade hon: ”Mitt mod grundas på min Frälsare. Mitt arbete är nästan till ända. När jag ser tillbaka på det förflutna, märker jag inte den ringaste förtvivlan eller modlöshet. Jag är så (444) tacksam för, att Herren har besparat mig förtvivlan och modlöshet, och därför kan jag fortfarande hålla upp banéret. Jag känner Honom, som jag älskar, och som min själ har satt sin lit till.” rätt (444) Om tankarna på döden, sade hon: ”Jag tycker: Ju snabbare, desto bättre; så är det i mitt stilla sinne - ju snabbare, desto bättre. Jag hyser inte en enda nedslående tanke, eller bedrövelse. . . . Jag har inget att klaga över. Låt Herren gå före och uträtta Sitt verk med mig, så att jag renas och blir pur; ja, det är allt jag önskar. Jag vet, att mitt arbete är gjort; det tjänar inget till, att säga något annat. Jag skall glädja mig, när tiden är inne, när jag får lov till, att ligga ned och vila i frid. Jag hyser ingen längtan efter, att mitt liv skall förlängas.” rätt (444) Efter en bön från en person, som förde anteckningar om deras samtal, bad hon: rätt (444) ”Himmelske Fader, jag kommer till Dig, svag som ett brutet vassrör, likväl i kraft av den rättfärdighet och sanning, som den Helige Ande försvarar. Jag tackar Dig, Herre, jag tackar Dig, och jag tänker inte undandra mig något, som Du vill, att jag skall bära. Låt Ditt ljus, låt Din glädje och nåd vara över mig under mina sista timmar, så att jag kan förhärliga Dig. Det är min stora önskan; och detta är allt, som jag ber Dig om. Amen.” rätt (444) Denna ödmjuka och tillitsfulla bön av en, som längtade efter, att vara ett utvalt kärl i Herrens tjänst, blev fullt ut besvarad. Hon ägde trösten, som får ett barn till den store Fadern av ljus och kärlek att inte frukta något ont, inte ens under vandringen genom dödsskuggans dal. En Sabbatsdag, endast några få korta veckor, innan hon andades ut för sista gången, sade hon till sin son: rätt (444) ”Jag är väldigt svag. Jag är säker på, att detta är min sista sjukdom. Tanken på döden bekymrar mig inte. (445) Jag känner en tröst hela tiden, så Herren är nära vid mig. Jag är inte bekymrad. Frälsarens dyrbarhet har varit så tydlig för mig. Han har varit en vän. Han har bevarat mig i sjukdom och i raskt tillstånd. rätt (445) Jag är inte bekymrad för det arbete, som jag har gjort. Jag har gjort mitt bästa. Jag tror inte, att jag kommer att vara kvar här särskilt länge till. Jag väntar mig inte något nämnvärt lidande. Jag är tacksam för, att vi har livets bekvämligheter i sjukdomens tid. Var inte bekymrad. Jag går endast en kort stund före de andra.” rätt (445) Det behagliga kontorsrummet på andra våningen i fru Whites hem var den bästa platsen för patient och sjukvårdare, och här låg hon för det mesta, omgiven av ting hon kom ihåg från ett mera aktivt liv, som hon hade vant sig vid så länge. Rummet var ljust och luftigt. I en hörna släppte ett rödbrunt fönster in mängder av sol i kammaren. Här stod hennes gamla skrivstol. Denna blev omvandlad till länstol, som hon lyftes över i nästan varje dag, efter det, att den första tidens obehag efter olyckan var över. Utsikten från denna soldränkta hörna var behaglig och varierad, och hon njöt i stora drag av vårens och försommarens skiftande skönhet. rätt (445) Invid länstolen, på bordet, låg flera av böckerna hon hade skrivit. Dessa ville hon ofta känna på och titta igenom, ja, hon verkade vara glad över, att de var i närheten. Liksom en hängiven mor ömmar för sina barn, ömmade hon för dessa böcker under sin sista sjukdom. Vid flera besök, höll hon ett par, tre av dem på knäet. ”Jag uppskattar dessa böcker som aldrig förut”, anmärkte hon en gång. ”De är sanning och de är rättfärdighet, och de är ett evigt vittnesbörd om, att Gud är sann.” Hon fröjdade sig över tanken på, att då hon (446) inte längre kunde tala till folk, skulle böckerna tala för henne. rätt (446) Några gånger, då krafterna stod henne bi, kom hon i rullstol till sommarverandan på översta våningen. Från den lilla balkongen, prydd med sköna klätterrosor, skänkte ett panorama över örtagård och vingård, samt berg och dalar mera glädje. rätt (446) Igen och igen, under de första veckorna av hennes sjukdom, höjde hon stämman i sång. De ord, som ofta valdes, var: rätt (446) ”Vi har hört från det klara, heliga land, (446) Omkring fjorton dagar efter fallet blev hon upplyst om missionärernas och förläggarnas sammankomst vid samlingen i Mountain View, där det planerades för större utbredning av vårt samfunds publikationer. Hänvisningen till bokfolket kom henne ytterligare en gång att uttrycka den glädje hon kände för två år sedan, då hon umgicks personligen med många av dem i sitt eget hem. ”Jag är så glad”, tillade hon, ”för allt det de gör, för att få ut våra böcker. Förlagsgrenen inom saken är en stor del av vår kraft. Jag vill, att den skall uträtta allt det, som Herren har tänkt Sig, att den skall göra. Om våra bokfrämjare gör sin andel trofast, vet jag, utifrån det ljus Gud har gett (447) mig, att kunskapen om den närvarande sanningen kommer att fördubblas och trefaldigas. Det är därför, som jag har varit så strängt upptagen med, att få ut mina böcker - för att de skall hamna i folks händer och bli lästa. Och Herren har tänkt ut, att utbredningen av våra läror på främmande språk skall ökas märkbart. Härigenom skall vi skänka den närvarande sanningens sak fördelar. Men låt oss samtidigt hålla i minnet, att medan vi gör våra ansträngningar, måste vi dagligen söka kraft och personlig kristen erfarenhet. Endast när vi kommer i nära beröring med vår styrkas Källsprång, skall verket gå snabbt och rätlinjigt framåt.” rätt (447) Många besökande - gamla bekanta och andra - kom, för att hälsa på fru White under de sista månaderna av hennes liv. Det hände, att hon inte kände igen gamla kollegor från arbetet; andra gånger visste hon, vem det var, som kommit. Då det var möjligt, ville hon tala med dem. Hon hade alltid kunnat glädja sig över, att vittna om Guds godhet och ömma barmhärtighet. I månader före sin sjukdom citerade hon ofta Skriftstället: De övervann ”genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord” {Uppenbarelseboken 12:11}; och hon märkte ny kraft varje gång hon frambar vittnesbörd om Guds kärlek och Hans vaksamma omsorg. rätt (447) En Sabbatseftermiddag, då hennes son W. C. Whites familj tillbringade en stund med henne, blev hon välsignad på ett särskilt sätt, och yttrade många rådgivande ord till barnbarnen. ”Herren är väldigt god mot oss”, förklarade hon. ”Och om vi lär känna Herren, kommer vi att bli varse, att Hans uppgång är så viss som morgonrodnadens {se Hosea 6:3}. I fall det dyker upp frågor i Era sinnen om, vad som är det rätta, se då på Herren Jesus, så skall Han vägleda Er. Vi bör lägga fram alla planer inför Herren. För att se, om Han godkänner dem. . . . . Kom ihåg, att Herren kommer att leda oss i trygghet. Jag aktar mig (448) varje ögonblick, så att inget kommer mellan mig och Herren. Jag hoppas, att det inte gör det heller. Gud give, att vi alla skall vara trofasta! Snart kommer det att inträffa ett härligt möte. Jag är glad över, att Ni har kommit, för att träffa mig. Måtte Herren välsigna Er. Amen.” rätt (448) Inte endast för de egna barnbarnen, utan också för alla de unga i samfundet slog hennes hjärta i älskande omsorg. Stundtals dryftade hon med sina sköterskor och kontorsbiträden behovet av, att välja ut sund läsning åt de unga. rätt (448) ”Vi bör råda de unga”, betonade hon, ”att ta till sig sådan lektyr, som anbefaller sig själv för uppbyggandet av en kristen karaktär. De absolut mest väsentliga punkterna hos vår tro bör inpräntas i de ungas minnen. De har fått en glimt av dessa sanningar, men en sådan bekantskap låter dem inte betrakta sina studier med välvilja. Våra unga bör läsa det, som har ett sunt och helgande inflytande på sinnet. Detta har de bruk för, för att urskilja sann religion. Det finns mycket god läsning, som inte är helgande. rätt (448) Nu är det dags, att gripa tillfället, att verka för de unga. Säg till dem, att vi nu befinner oss i en farofylld kris, och att vi måste veta, hur vi ser upptäcker sann gudsvördnad. Våra unga behöver bli hjälpta, upplyfta och uppmuntrade, men på rätta sättet, inte på det vis de vill, utan härigenom, att det bidrar till helgade sinnen hos dem. De behöver den goda och helgande religionen mera, än något annat. rätt (448) Jag väntar mig inte, att jag skall leva särskilt länge till. Mitt arbete är nästan gjort. Säg åt våra unga, att jag önskar, att mina ord skall uppmuntra dem till det slags livsföring, som kommer att vara mest attraktiv för himmelska förnuftsväsen.” rätt (449) (449) Slutet kom Fredagen, den 16. juli, 1915, klockan 15.40, i det soldränkta översta rummet i hennes ”Elmshaven”-hem, där hon hade tillbringat så mycken av sin tid under de sista lyckliga och fruktbara åren av sitt arbetsamma liv. Hon föll i sömn i Jesus så stilla och fridfullt, som när ett trött barn lägger sig till vila. Omkring sängen stod hennes son, äldstebroder W. C. White, och hans hustru; sondottern, fru Mabel White Workman; hennes livslånga och trofasta sekreterare, fröken Sara McEnterfer; hennes niece och betrodda sköterska, fröken May Walling; en annan av hennes oförtröttliga sköterskor vid sängkanten, fru Carrie Hungerford; hennes hushållerska, fröken Tessie Woodbury; hennes kamrat sedan lång tid tillbaka och hjälperska, fru Mary Chinock Thorp; samt några få vänner och hjälpare, som hade tillbringat många år i och omkring hennes hem och på hennes kontor. rätt (449) I flera dagar före sin död hade hon varit medvetslös mycket av tiden, och på slutet verkade hon ha förlorat talförmågan och hörseln. De sista ord hon sade till sin son, var: ”. . . jag vet vem jag tror på” {Andra Timoteusbrevet 1:12}. rätt (449) ”Gud är kärlek.” {Första Johannesbrevet 4:8.} ”Han ger sina älskade vila.” {Psaltaren 127:2, King James Version.} För dem är den långa nattens väntan till uppståndelsens morgon endast som ett ögonblick; och även för dem, som förblir i livet, kommer väntetiden inte att vara lång, för Jesus kommer snart, för att samla Sina älskade och ta dem med Sig hem. Som vår avhållna syster själv förklarade för dem omkring henne en Sabbatsdag under hennes sjukdom: ”Vi skall alla vara hemma väldigt snart.” rätt |