| Ellen G. Whites Liv i Skisser kapitel 61. Från sida 462 | ren sida tillbaka |
(462)(462) Sabbatsdagen, den 24. juli, 1915 blev fru White lagd till vila vid sidan av sin man, den bortgångne äldstebroder James White, på Oak Hillkyrkogården, Battle Creek, Michigan, för att invänta Livgivarens kallelse. rätt (462)I Tabernaklet (462) Begravningens inramning var passande och intrycksfull. Gudstjänsten hölls i det stora Tabernaklet, i den byggnad, till vilken ett helt frireligiöst folk hade bidragit nästan fyrtio år tidigare, och vari fru White många gånger hade talat livets ord. Blomsteruppsättningen var sådan, att den liknade en trädgård höljd i blommor. Vänner från Battle Creeksanatoriet hade sänt en mängd palmer, ormbunkar, liljor och prästkragar i krukor, som nästan täckte hela podiet, och bredde ut sig till vänster och höger uppför åhörartrapporna. Härtill kom många små blommor, symboler på tilldragelsen och på hoppet om det framtida livet. Församlingen i Battle Creek bidrog med ett söndrat hjul, förlaget Review and Herald med en söndrad pelare, Generalkonferensen och den Nordamerikanska (463) Divisionskonferensen med ett kors och en krona, och Pacific Press Publishing Association med en öppen Bibel, på vars sidor stod Frälsarens löfte: ”’Se, jag kommer snart och har min lön med mig”. {Uppenbarelseboken 22:12.} rätt (463) Två timmar före gudstjänsten gjordes båren i ordning framför podiet. Hedersvakterna [det var sex hedersvakter, två åt gången - äldstebroder C. S. Longacre, från Washington, D. C.; M. L. Andreasen, från Hutchinson, Minnesota; W. A. Westworth, från Chicago, Illinois; E. A. Bristol, från Indianapolis, Indiana; L. H. Christian, från Chicago, Illinois; C. F. McVagh, från Grand Rapids, Michigan] stod bredvid, medan tusentals gick förbi och såg Jesu åldriga och trötta tjänarinna sova sin sista sömn. I den långa processionen av personer fanns det män och kvinnor, som var nedböjda av årens tyngd. I sin krafts dagar hade dessa ofta suttit och lyssnat till hennes förkunnelse. Nu sörjde de över förlusten av en medarbetare i Guds sak. Tårarna rann längs kinderna på många ädla banbrytare, som i upp emot ett halvt århundrade hade bevarat tron, som en gång för alla har överlämnats åt de heliga, och som alltfort fröjdade sig i hoppet om den slutlön, som väntar de trofasta. rätt (463) Då tidpunkten för gudstjänsten kom, var Tabernaklet, med upp till 3 500 sittplatser, fullt. Många måste stå, och det beräknas, att åtminstone 1 000 till inte rymdes, utan måste vända i dörren. rätt (463) Ibland de närvarande medlemmarna av fru Whites familj var bägge hennes överlevande söner - äldstebroder James Edson White, från marshall, Michigan, och äldstebroder W. C. White, från St. Helena, California - på plats, likaså fröken Sara McEnterfer, från St. Helena, California; fru Addie Walling MacPherson, en niece bosatt i Suffern, New York; fru L. M. Hall, en gång i tiden ingående i fru Whites hushåll; och flera andra, som tidigare hade varit mer eller mindre anknutna till den döda. Många hjärtan kände verkligen (464) för fru Emma White, äldstebroder J. E. Whites hustru, som inte kunnat komma på grund av giktplågor, som under de två senaste åren hade hindrat henne från, att lämna hemmet. rätt (464) Gudstjänsten gjorde djupt intryck. Sångarna, [sångare var fru H. M. Dunlap, fröken Florence Howell, fru George R. Israel, fru Nenna Dunlap, professor Frederick Griggs, herr M. H. Minier, doktor M. A. Farnsworth och herr Frank W. Hubbard] bårbärarna, [bårbärare var äldstebroder I. H. Evans, ordförande vid den Nordamerikanska Divisionskonferensen; W. T. Knox, kassör i Generalkonferensen; G. B. Thompson, sekreterare inom den Nordamerikanska Divisionskonferensen; professor Frederick Griggs, utbildningssekreterare hos Generalkonferensen; F. M. Wilcox, redaktör for Advent Review and Sabbath Herald; och G. E. Langdon, pastor åt Battle Creeks Tabernakelförsamling] och predikanterna [predikanterna var äldstebröderna A. G. Daniells, ordförande för Sjundedags-adventistsamfundets Generalkonferens (med ansvar för gudstjänsten); S. N. Haskell, från South Lancaster, Massachusetts; M. C. Wilcox, från Mountain View, California; C. B. Stephenson, från Atlanta, Georgia; William Covert, från Aurora, Illinois; L. H. Christian, från Chicago, Illinois. Äldstebroder George I. Butler, från Bowling Green, Florida, som länge hade känt äldstebroder och fru James White i administrativa angelägenheter, hade inbjudits av Generalkonferensen, till att bistå vid gudstjänsten, men kunde ej delta] trädde upp på plattformen, och stod på knä under några ögonblick i stilla bön. Så sjöng kören: rätt (464) ”Sov i Jesus! Välsignade sömn, (464) Sov i Jesus! Stå snart upp, (464)Skriftläsning (465)Bönen (465) ”Nådige Gud, vår himmelske Fader, vi är glada över, att det inte förekommer så stora trångmål på jorden, att Du ej kan trösta och stärka Dina barn. Vi är glada över, att vi kan komma till Dig denna förmiddag och veta, att Du är vår Fader; glada över den stora kärlek, med vilken Du till och med älskar oss i vårt syndiga, dödliga tillstånd - inte därför, att vi är värda att älska, utan för att Du är kärleken. rätt (465) Vi tackar Dig för gåvan i form av Din enfödde Son, att Han dog för vår skull, och att Du i Honom kan ta så ovärdiga, dödliga människor, som vi är, och utrusta dem för det härliga arv, som vi har hört talas om. rätt (465) Vi tackar Dig, för att Din kraft är så stor, att Du kan undertrycka och besegra allt i oss, som inte är kärleksfullt, att Du kan ta den arma, förnedrade metallen i vår människonatur och göra den till Guds äkta metall. rätt (466) (466) Vi tackar Dig för alla de dyrbara löftena och försäkringarna i Ditt Ord; för alla dess trofasta varningar och förmaningar; för alla dess heliga föreskrifter; för det välsignade hoppet om vår Herres ankomst, som väntar oss snart, när Han skall ta denna jord och ändra den genom Sin kraft till ett evigt hem åt alla Sina barn. rätt (466) Vi tackar Dig, vår Fader, för det, som Du har gjort för oss i denna sista stora evangeliska rörelse. Vi tackar Dig för arbetet Du har uträttat genom Din tjänarinna, vår syster, som ligger framför oss denna förmiddag; för alla de råd och den undervisning, som Du har gett genom henne; för hela det verk Du har utfört genom henne; för de institutioner hon har bidragit till att upprätta; för det mäktiga budskap hon har framburit. rätt (466) Och när våra hjärtan nu är så outsägligt bedrövade denna förmiddag, prisar vi Dig ändå för det, som Du gör och har gjort, för att Du tar Dig an fattiga och svaga människor och gör dem till redskap för uppbyggandet av Ditt Ord. rätt (466) Nalkas sönderbrutna hjärtan denna förmiddag. Utgjut Din Andes smörjelse i dem, Din helande godhet. Fyll alla tomrum, som uppkommer genom döden, med Din egen dyrbara närhet. Hjälp de sörjande, att se bortom denna tid, till den härliga morgon, som ligger strax framför oss, när Herren Jesus Kristus skall läka alla de sår synden har orsakat, skall trösta varje hjärta, som litar på Honom, och skall göra allting nytt för evigt. rätt (466) Vi ber om, att Du ville hjälpa oss, att inse våra livs korthet, nödvändigheten av, att ge oss själva till Dig, och den stora uppmuntran Du ger oss i det liv, som nyligen har slutat, när det gäller det, som Du tänker göra för dem, som ställer sig i Din tjänst. rätt (467) (467) Vi vet, att vår syster är trygg. Vi kan överlämna henne till Dig. Du kommer att tala inom kort, och så kommer de döda att träda fram odödliga. Men vi ber för de levande. Vi ber för dem, som finns kvar och måste möta dessa sista dagars strider, trångmål och konflikter. Hur svaga är vi ej - hur föga är vi inte i stånd till, att klara av något av detta! Vårt hopp för denna tid hänger på Dig. Och vi ber, att den store Guden, som kallar oss, skall göra oss lämpliga för Hans tjänst, skall stärka oss till mera hängivna ansträngningar, skall skänka oss en fastare tro, mera ihärdighet och större nåd, till att klara av trångmål och strider, samt att Han skall frälsa oss från fiendens samlade bedrägeri, lockelser och snaror; att Han skall ge oss klarsyn gällande det, som Gud vill, att var och en av oss skall vara och göra; liksom att Han skall ge oss en snabb seger till sist vid vår Herres ankomst. rätt (467) Och nu, Fader, på denna sorgliga dag, överlämnar vi dessa ting i Dina händer, och ber om att den store Gud, som har väglett, som har varit hos oss, skall vägleda vid varje steg på vägen; att Han skall vägleda oss ut ur tvivlens och trångmålens öken; föra oss till den fullkomliga dagens land, där det inte kommer att vara synd mera, inte mera sorg, och där vi skall sola oss i leendet från vår välsignade Återlösare, som har besegrat synden och därför är segerherre över döden. Och se till, oh, vår Fader, att på den stora dagen skall de här församlade vara ibland dem, som skall leva för evigt med de rättfärdiga insomnade och de rättfärdiga levande, som inväntar Din ankomst. Vi ber om allt detta i Jesu namn. Amen.” rätt (467)Tal av äldstebroder Daniells (468) Beträffande fru Whites kall tidigt i livet till särskild tjänst för Gud, och de frukter, som har utmärkt denna tjänst, sade äldstebroder Daniells: rätt (468) ”Genom att ta Bibeln som främsta vägledare i livet, blev hon helt överbevisad om, genom dess lära, att Kristi andra ankomst var nära. På denna punkt har hon aldrig vacklat, utan trott härpå av hela sin själ, och menat, att den enskildes högsta mål för denna tid, är att leva ett fläckfritt liv i Kristus, och att helga alla resurser han har till de förtappades frälsning. rätt (468) Detta synsätt har lett henne till oupphörlig bön för den Helige Andes inneboende närvaro. Hennes innerliga längtan efter denna gudomliga närhet besvarades över hela hennes föreställningsförmåga. . . . Hennes liv, som var fullt av övergivelse, lydighet och bön om gudomlig hjälp, belönades med anbringandet av Profetians Andes gåva, en av de mest utsökta av alla Andens gåvor. rätt (468) I december, 1844 gav den Helige Ande henne en uppenbarelse om Kristi andra ankomst. I denna syn om framtiden fick hon en glimt om den härliga belöning, som väntar de återlösta och det fruktansvärda öde, som skall drabba alla, som vägrar, att tjäna sin Herre och Mästare. Denna syn om människosläktets öde gjorde ett djupt intryck på hennes hjärta. Här mottog hon sitt värv, sin uppgift, som Guds budbärarinna. Hon förnam, att Gud befallde (469) henne, att ge detta ljusets och frälsningens budskap till andra. rätt (469) Detta innebar en stor prövning för henne. Hon var endast sjutton år gammal, liten, skröplig och tillbakadragen, men efter en lång, hård strid överlämnade hon sig åt sin Herres kall, och så fick hon mod och styrka, till att träda in i sitt livsverk. rätt (469) Efter denna överlåtelse och seger erhöll hon en räcka anmärkningsvärda andliga erfarenheter, omisskännligt äkta, som av hennes medarbetare på den tiden betraktades som en yttring av den profetiska gåva, som Kristus hade lovat kvarlevans församling. De, som har varit tillsammans med henne genom alla år, som har gått sedan dess, har aldrig haft anledning till, att ändra sin tro på, att uppenbarelserna, som hon fick under årens gång, kom ifrån Gud. rätt (469) Den framlidne Uriah Smith, med livslång koppling i detta verk till både äldstebroder och fru White, lämnade efter sig följande vittnesbörd om denna gåva, som visade sig i hennes lära: rätt (469) ’Varje prov, som gått att tillämpa på dessa manifestationer, har visat deras äkthet. Bevisen till deras förmån, inte och yttre, är avgörande. De stämmer överens med Guds Ord, och med sig själva. Med mindre de, som är bäst lämpade att bedöma dem, ständigt skulle vara bedragna, ges dessa belägg, när Guds Ande särskilt närvarar. Lugna, upphöjda och uttrycksfulla, utgör de sitt eget rekommendationsbrev till varje betraktare, såsom varande det rakt motsatta till det falska och fanatiska. rätt (469) Deras frukter är sådana, att de visar källan, som de springer ut ifrån, som är det ondas motsats. rätt (469) 1. De tjänar den renaste moral. De underkänner all ondska, och förmanar till, att praktisera (470) alla dygder. De utpekar de faror, som vi skall förbi på väg mot riket. De avslöjar Satans bedrägerier. De varnar oss för hans snaror. De har motverkat den ena efter den andra uppblomstringen av fanatism, som fienden har försökt, att nästla in i vår mitt. De har visat dold synd, bragt höljda fel fram i ljuset, och klarlagt falskhjärtade individers onda bevekelsegrunder. De har avvärjt sanningens saks faror på varje sätt. De har väckt och åter väckt oss till större helgelse till Gud, mera nitiska ansträngningar för hjärtats helighet, och större ihärdighet för vår Mästares sak och tjänst. rätt (470) 2. De leder oss till Kristus. Liksom Bibeln, har de framställt Honom som mänsklighetens enda hopp och ende Frälsare. De skildrar Hans heliga liv och Hans gudfruktiga föredöme för oss med levande exempel, och med oemotståndliga vädjanden manar de oss till, att följa i Hans fotspår. rätt (470) 3. De leder oss till Bibeln. De lägger fram denna bok som inspirerad och som Guds oföränderliga ord. De förmanar oss till, att ta detta Ord som vår rådgivare, och härskare över vår tro och vårt leverne. Och med en tvingande kraft ber de oss helhjärtat, att studera länge och ihärdigt dess sidor, och bli väl bekanta med dess lära, ty det skall döma oss på den yttersta dagen. rätt (470) 4 De har gett många hjärtan tröst. De har styrkt och uppmuntrat den svage, lyft upp den förtvivlade. De har bringat ordning i förvirringen, och gjort krokiga stigar raka, samt kastat ljus på det, som varit mörkt och otydligt.’ rätt (470) Den 30. augusti, 1846 gifte fröken Harmon sig med James White, som kom från Palmyra, Somerset County, Maine. Från och med äktenskapets ingående, var fru Whites liv nära knutet till makens (471) i det vanskliga evangeliseringsarbetet till hans död den 6. augusti, 1881. De reste mycket i Förenta Staterna, förkunnade och skrev, planterade och byggde, organiserade och administrerade. Tiden och prövningar har visat, hur bred och fast den grundval var, som de lade, och hur klokt och väl de byggde. rätt (471) Synerna togs emot och kungjordes av fru White om viktiga, grundläggande frågor - Guds suveränitet, Kristi gudomlighet, evangeliets verkningskraft, Skriftens inspiration, lagens majestät, syndens karaktär och befrielse från dess makt, människors broderskap och förhållanden och ansvaret i detta broderskap - hennes lära om dessa stora frågor, och hennes liv och helgelse till sin Herre och till tjänsten för sina medmänniskor gjorde ett intryck genom de uppenbarelser hon fick genom den gudomlige Anden. De är Andens frukter - frukter, som hennes livsverk skall bedömas efter. De måste bestämma källan och arten hos den Ande, som dominerade hela hennes liv. ’På deras frukt skall ni känna igen dem.’ {Matteusevangeliet 7:16.} ’’Till Guds undervisning, till vittnesbördet!’ Om de inte talar enligt detta ord finns ingen morgonrodnad för dem.’ {Jesaja 8:20.} rätt (471) Kring denna fråga råder det inget som helst tvivel. Hennes lära är klar, och inflytandet från hennes liv har varit överbevisande. rätt (471) Ingen kristen lärare i detta släkte, ingen religiös reformator i forna tider, har satt högre värde på Bibeln. Den framstår i alla hennes skrifter som boken över alla böcker, den högsta och i allt tillräckliga vägvisaren för hela mänskosläktet. Icke ett spår av ’högre kritik’, ’nya tänkesätt’, eller skeptisk, ödeläggande filosofi går att finna i någon av hennes skrifter. De, som fortfarande tror, att Bibeln är det (472) inspirerade, ofelbara ordet från den levande Guden, kommer att sätta värde på det tydliga, kompromisslösa stöd, som framträder vid ett betraktande av fru Whites skrifter. rätt (472) I hennes lära erkänns och upphöjs Kristus som den ende Frälsaren för syndare. Betoning läggs vid tydliga och obetingade tillkännagivanden från lärjungarna om, att: ’Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.’’ {Apostlagärningarna 4:12.} Kraften till, att återlösa från synden och dess verkningar bor i Honom allena, och till Honom hänvisas alla människor. rätt (472) Hennes skrifter håller fast vid evangeliets lära, såsom denna uppenbaras i den Heliga Skrift, och visar det enda medlet till frälsning. Hon ger inget erkännande åt någon av Indiens filosofier eller Burmas och Kinas etiska lagsamlingar, som jämförs med Guds Sons evangelium. Detta utgör en förlorad världs enda hopp. rätt (472) Den Helige Ande, Kristi ställföreträdare på jorden, lyfts fram och upphöjs som den himmelske lärare och vägledare, som sändes till denna värld av vår Herre vid Hans himmelsfärd, för att förverkliga allt det i människors hjärtan och liv, som Han har gjort möjligt genom Sin död på korset. Gåvorna från denne gudomlige Ande, sådana de räknas upp i evangelierna och Nya Testamentets brev, skall erkännas, bes om och tas emot i lika hög utsträckning, som Anden finner det riktigt, att bibringa dem. rätt (472) Församlingen instiftades av vår Herre och byggdes upp av Hans lärjungar under det första århundradet, enligt det framställda, gudomliga mönstret. Församlingens företräde och myndighet erkänns fullt ut, och alla dess förordningar och minnesmärken iakttas. Det läggs stor vikt vid evangeliets värde, ordning och organisering, som uppenbaras i Skriften, för församlingens verkan i alla dess världsomspännande företag. rätt (472) Genom det ljus och de råd hon fick, framhöll och försvarade fru White breda, framåtskridande synpunkter om de vitala frågor, som påverkar människosläktets förbättring och upplyftande, ur moralisk, intellektuell, fysisk och social synvinkel, liksom ur andlig. Hennes skrifter är fyllda med undervisning, klar och tydlig, till gagn för en bred kristen fostran av alla unga män och kvinnor. Som reaktion på hennes ingående råd, håller det trossamfund, som hon var knuten till, fast vid ett utbildningssystem för alla sina barn och ungdomar. rätt (472) Hennes skrifter innehåller den mest omfattande syn på nykterhetsreformen, livets och hälsans lag, liksom på bruket av förnuftsbaserade och verkningsfulla botemedel, för att behandla sjukdom. Antagandet av dessa principer har ställt det folk, som hon arbetade med, i främsta ledet jämte andra, som försvarar samma nykterhetsreformer och verkar för mänsklighetens fysiska framsteg. rätt (473) Människosläktets sociala ställning förloras heller inte ur sikte. Slaveri, kastsystem, orättfärdiga rasfördomar, fattigas undertryckande, försummande av de olyckligt lottade - allt detta påpekas vara okristligt och allvarliga hot mot mänskosläktets trivsel, och som något ont, vilket det åligger Kristi församling, att stampa sönder. rätt (473) I fru Whites skrifter sätts församlingens ansvar, både vad gäller mission inom- och utomlands, i förgrunden. Varje lem av kroppen förmanas till, att vara ett ljus i världen, en välsignelse för dem i omgivningen. Alla måste leva Mästarens osjälviska liv för andras bästa. Och kyrkan i kristna länder måste sträva till det yttersta efter, att evangelisera dem, som famlar (474) i mörkret och i hedniska länders vidskepelse. Gå ut till hela världen, ge till hela världen, arbeta för hela världen, är den förmaning, som löper genom alla fru Whites skrifter, vilket följande citat åskådliggör: rätt (473) ’Måtte församlingens medlemmar få större tro, ta emot iver från sina osynliga, himmelska allierade genom kunskap om dessas outtömliga resurser, genom storheten hos den verksamhet, som de är involverade i, och genom sin Ledares kraft. De, som ställer sig själva under Guds kontroll, för att bli ledda och vägledda av Honom, kommer att bli medvetna om den fortgående serie händelser, förordnade av Honom, som inträffar. Inspirerade av Anden åt Honom, som gav Sitt liv för världens liv, kommer de inte längre att stå stilla i vanmakt, pekande på det, som de inte förmår. I det, att de iför sig Himmelens rustning, kommer de att gå ut i striden, villiga att göra och våga något för Gud, i vetskapen om, att Hans allmakt kommer att avhjälpa deras behov.’ rätt (474) Alltså gav hon sig själv i hela sjuttio år av sitt liv i aktiv tjänst i Guds sak för den syndiga, lidande och sorgliga mänsklighetens skull. Efter omfattande resor genom Förenta Staterna från 1846 till 1885, besökte hon Europa, där hon lade ned tio års arbete i ett uppbyggnadsskede. År 1891 reste hon till Australien, där hon var i nio år, reste omkring i kolonierna, och använde alla sina krafter, till att bygga upp arbetet. rätt (474) Efter att ha återvänt till Förenta Staterna 1900, i en ålder av sjuttiotre, tycktes hon känna, att tiden för hennes resande var över, och att hon borde använda återstoden av livet till att skriva. Således slet hon på till strax före sin död, i en mogen ålder av nästan åttioåtta år. rätt (474) (475) Kanske vi inte är kloka nog, för att avgöra, vilken del av fru Whites livsverk, som var av störst värde för världen, men den stora samling biblisk litteratur hon har efterlämnat, ter sig som hennes största gärning för mänskligheten. Hennes böcker räknar omkring tjugo band. Några av dessa har översatts till många språk i olika delar av världen. De har nu spritts i drygt två millioner exemplar, och når ständigt ut till allmänheten i tusental. rätt (475) I det, att vi ser ut över hela evangeliesanningens fält - människans förhållande till sin Herre och sina medmänniskor - framgår det med all önskvärd tydlighet, att fru White, i sin samlade lära, tydligt och väl har stöttat dessa stora grundsatsningar. Hon har berört mänskligheten på alla väsentliga, nödvändiga punkter, och lyft upp den till en högre nivå. rätt (475) Nu har hon lagts till vila. Hennes röst har tystnat; hennes penna har lagts åt sidan. Men hennes mäktiga inflytande för ett aktivt, kraftfullt, andefyllt liv kommer att fortsätta. Detta liv är sammanlänkat med den Evige; det har levts i Gud. Det budskap, som har förkunnats, och det uträttade arbetet, utgör ett monument, som aldrig kommer att falla samman eller utplånas. De många böcker, som hon har lämnat efter sig, handlar om alla delar av människolivet, och tillskyndar varje nödvändig reform, för att förbättra samhället, såsom det återspeglas av familjen, staden, staten och folket. Dessa volymer kommer att fortsatt forma den offentliga opinionen och den personliga karaktären. Deras budskap kommer att uppskattas mera, än fallit varit i det förgångna. Den sak, som hon helgade livet åt, och som detta liv påverkade och främjade i så hög grad, kommer att främjas med större kraft och upprepade gånger, allteftersom åren går. Vi, som är knutna till saken, behöver inte vara rädda för något, med mindre vi räds för, att vi inte skall handla lika trofast och troget, som vi borde.” rätt (475)Predikan av äldstebroder Haskell (476) I en av de härliga syner Johannes den Älskade fick på ön Patmos, fångades profetens uppmärksamhet av ’en röst från himlen’, som påbjöd honom att skriva: ’Saliga är de döda som härefter dör i Herren. Ja, säger Anden, de skall vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följer dem.’’ Uppenbarelseboken 14:13. Dessa är förunderliga ord, i synnerhet, när de ses i ljuset av sammanhanget vid profetians avslutning rörande det trefaldiga budskap, som skall ljuda som förberedelse för världens slut och Kristi andra ankomst. rätt (476) Himmelen verkar vara upptagen med, att få oss att förstå, att vid tiden för avslutningen, när dessa budskap förkunnas i den Helige Andes kraft, kommer vissa av dem, som är engagerade i detta arbete, att få lov till, att vila från sin verksamhet. Alla dessa, det är vi säkra på, räknas som välsignade av Gud. Deras oupphörliga ansträngningar med, att bära sanningens banér högt, är heller inte utan frukt; ’deras gärningar följer dem.’’ I dag kan vi, i ljuset av denna direkta förvissning från Himmelen till (477) människobarnen, säga om vår kära syster, som nu sover, att hon ’talar . . fastän {hon} är död.’ Hebréerbrevet 11:4.” rätt (476) Äldstebroder Haskell såg tillbaka på de troendes erfarenhet i Tessalonika, som på en tidig tidpunkt blev kallade, att lida gruvliga förföljelser, ända till döds. I sitt första brev till de sörjande på denna ort tröstar aposteln Paulus dem med den kristnes säkra hopp. ’. . . så att ni inte sörjer som de andra, som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.’ Första Tessalonikerbrevet 4:13-18.” rätt (477) Talaren uppmärksammade uttrycket: ”Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått” - såsom Kristus uppstod från de döda - ”så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom”, och han illustrerade detta med Marias erfarenhet vid graven. Bittert besviken över, att inte finna sin Herre, {står det, att:} ’Maria stod utanför graven och grät. Och medan hon grät lutade hon sig in i graven. Hon fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas. Och de sade till henne: ’Kvinna, varför gråter du?’ Hon (478) svarade: ’De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom.’’ I sitt hjärta ropade hon på sin Frälsare, och i det ögonblicket stod Han vid hennes sida, fastän hon inte kände igen Honom. ’Jesus sade till henne: ’Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?’ Hon trodde att det var trädgårdsmästaren och sade till honom: ’Herre, om det är du som har fört bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.’ rätt (477) ’Jesus sade till henne: ’Maria.’’ Det är allt, vad Han sade - ’Maria.’ Många gånger hade hon hört denna välbekanta stämma, och hon måste ha känt igen Jesus på Hans tonfall eller uttryck, för hon kände genast igen Honom som sin Mästare och Herre. ’Rör inte vid mig’, sade Han till henne; ’ty jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.’ Johannesevangeliet 20:11-17.” Då skyndade Maria sig bort till lärjungarna med de glada nyheterna om en uppstånden Frälsare. rätt (478) ”Det var hennes kärlek till Mästaren”, fortsatte talaren, ”för det, som Han hade gjort för henne, genom att förlåta hennes synder och knyta hennes själ till Himmelen, som höll kvar Frälsaren på jorden efter Hans uppståndelse, tills Han hade visat Sig för henne. Det är något högst rörande med denna berättelse. Den visar, att Frälsaren är villig till, att uppenbara Sig för dem, som är hängivna Honom och Hans tjänst - dem, som önskar över allt annat, att upprätthålla en levande förbindelse med Himmelen. Då Maria kände igen sin Herre efter Hans uppståndelse på Hans röst och Hans allmänna uppförande, tror jag, att vi skall känna igen vår syster, som nu sover. Även om vi inte mera får höra hennes stämma i denna värld, lever hennes inflytande fortfarande; och på uppståndelsens morgon, om (479) vi förblir trofasta, och delar den glada stunden med Guds folk, skall vi höra hennes röst igen, och vi skall känna igen henne. Mina kära vänner, det förekommer ständigt en levande förbindelse mellan Himmelen och denna jord, och de löften, som Herren har gett Sitt folk, kommer att bekräftas. Inte ett ord kommer att inte gå i uppfyllelse. Måtte Herren hjälpa oss till, att vara ibland dem, som kommer att möta sin Herre i frid, och som får förmånen, att hälsa på vår syster i Himmelens rike. Måtte Gud göra detta möjligt för Sitt namns skull.” rätt (478) Psalmen ”We Shall Meet Beyond the River” {Vi möts på andra Sidan Älven}, och välsignelsen av äldstebroder W. T. Knox, avslutade Tabernakelgudstjänsten. Vagnar väntade, och dessa förflyttade många hundra personer till gravplatsen på Oak Hillkyrkogården. rätt (479)Vid graven (479) Äldstebroder I. H. Evans läste berättelsen om Lasarus’ uppståndelse från de döda, såsom den står skriven i Johannes’ elfte kapitel. Jesus tillkännagav: ”’Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall någonsin dö.” {Verserna 25-26.} Äldstebroder Evans läste också, från aposteln Paulus’ inspirerade vittnesbörd i Första Korintierbrevet 15, många tydliga och (480) tröstande försäkringar om de rättfärdigas uppståndelse. ”Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös.” ”Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade.” ”. . . så skall också i Kristus alla göras levande.” ”Döden är uppslukad och segern vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Du grav, var är din seger?” ”Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. Var därför fasta och orubbliga, mina älskade bröder, och arbeta alltid hängivet för Herren, eftersom ni vet att ert arbete i Herren inte är förgäves.” {Verserna 13-14, 19-20, 22, 55, 57-58; kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98 och sista uttrycket i vers 55, utan kursivering, från King James Version.} rätt (480)”Vi må sova, men inte för evigt; |