Min första Syn

(64)(64) Det dröjde inte länge efter 1844, förrän jag fick min första syn. Jag var på besök hos en kär syster i Kristus, vars hjärta stod i förbund med mitt; vi var fem personer där, alla kvinnor, och vi stod stilla på knä vid familjealtaret. Medan vi bad, kom Guds kraft över mig, såsom jag aldrig hade upplevt det förr. rätt

(64) Jag tycktes vara omgiven av ljus och lyftas allt högre från jorden. Jag vände mig om, för att titta efter adventfolket i världen, men jag kunde inte finna dem, då en röst sade till mig: ”Titta igen och se litet högre upp.” Då vände jag blicken uppåt och såg en rak och smal stig, tydligt ovanför världen. På den stigen färdades adventfolket mot staden, som låg i andra änden av stigen. Bakom dem lyste ett klart sken, i början på stigen. Det, förklarade, ängeln, var ”midnattsropet”. Detta ljus lyste upp hela stigen, för att de inte skulle snubbla. rätt

(64) Under förutsättning, att de hade blicken fästad på Jesus, som befann Sig strax före dem och ledde dem till staden, var de trygga. Men några blev snabbt trötta och sade, att staden låg långt borta och att de hade väntat sig, att de skulle nå den tidigare. Då muntrade Jesus upp dem, genom att lyfta Sin härliga högerarm, varifrån det kom ett ljus, som svepte över adventflocken; och så sjöng de: ”Halleluja!” Andra förnekade obetänksamt ljuset bakom och sade, att det inte hade varit Gud, som lett dem så här långt. Ljuset bakom dem slocknade och lämnade deras fötter i fullständigt mörker och de (65) snubblade och förlorade ögonkontakt med målet och med Jesus, varpå de ramlade från stigen ned i den mörka och onda världen därunder. rätt

(65) Snart hörde vi Guds stämma likt många vatten, som gav oss dagen och timmen för Jesu ankomst. De levande heliga, till antalet 144 000, kände igen och förstod rösten, medan de onde trodde, att det rörde sig om åska och jordskalv. Medan Gud nämnde tidpunkten, utgöt Han den Helige Ande över oss och våra ansikten började att lysa och skina med Guds härlighet, som Mose anlete gjorde, då han steg ned från Sinaiberget. rätt

(65) De 144 000 var alla beseglade och fullständigt förenade. På deras pannor stod det skrivet: ”Gud, det Nya Jerusalem”, och en härlig stjärna innehållande Jesu namn. Vårt lyckliga och heliga tillstånd hade gjort de onda rasande, och de ville störta sig våldsamt över oss och gripa oss, för att kasta oss i fängelse. Då räckte vi ut händerna i Herrens namn, varvid de föll hjälplösa till marken. Då var det, som Satans synagoga förstod, att Gud hade älskat oss, som kunde två varandras fötter och hälsa bröderna med en helig kyss. Därpå tillbad de vid våra fötter. rätt

(65) Snart drogs våra blickar österut, där en liten, mörk sky hade visat sig, omkring hälften så stor som en mans hand. Alla visste vi, att detta var Människosonens tecken. I högtidlig stillhet blickade vi alla på molnet, då det nalkades och blev ljusare, ja, det strålade allt intensivare, tills det var en stor, vit sky. Underdelen tycktes vara av eld; en regnbåge var välvd över skyn, medan molnet omgavs av tusentals änglar, som sjöng den underbaraste sång och på skyn satt Människosonen. Hans hår var vitt och lockigt och räckte ned på axlarna och på Hans huvud satt många kronor. Hans fötter hade utseendet av eld; i höger hand höll (66) Han en vass skära, i vänster en basun av silver. Hans ögon var som flammande eld, vilken genomforskade Hans barn om och om igen. Då blev alla ansikten bleka och anletena på dem, som Gud hade förkastat, blev mörka. Då ropade vi alla: ”Vem kan förbli stående? Är min klädnad fläckfri?” Änglarna slutade att sjunga och det rådde en stund högtidlig tystnad, sedan sade Jesus: ”Den, som har rena händer och rent hjärta kan förbli stående; Min nåd är tillräcklig för Dig.” Vid detta lyste våra ansikten upp och glädje fyllde varje hjärta. Och änglarna utstötte en högre ton och sjöng igen. Samtidigt närmade sig skyn stadigt jorden. rätt

(66) Då ljöd Jesu silverbasun, samtidigt som Han steg ned från molnet, inhöljd i eldsflammor. Han blickade på de sovande heligas gravar och riktade blicken uppåt samt lyfte händerna mot Himmelen till och ropade: ”Vakna upp! Vakna upp! Vakna upp, Ni, som sover i mullen, och res Er upp!” Då inträffade det en mäktig jordbävning. Gravarna öppnades och de döda kom upp klädda med odödlighet. De 144 000 utropade ”Halleluja”, då de kände igen sina vänner, som hade rivits bort från dem i döden och i samma ögonblick blev de förändrade, vi blev förvandlade och lyftes uppåt jämte dem, för att möta Herren i luften. rätt

(66) Vi gick alla ombord på molnet och reste i sju dagar till glashavet, där Jesus bragte kronorna, och med Sin egen högerhand satte dem på våra huvuden. Han gav oss guldharpor och segerpalmer. Här på glashavet stod de 144 000 i en fullständig fyrkant. Några hade klart strålande kronor, andra inte lika strålande. Somliga kronor var fulla av stjärnor, medan andra endast hade ett fåtal. Alla var fullständigt nöjda med sina kronor. Och de var alla klädda i en härlig, (67) vit kappa från skuldra till fot. Änglar åtföljde oss, medan vi gick från glashavet till stadsporten. Jesus lyfte Sin mäktiga och härliga arm och grep tag om pärleporten och svängde den tillbaka på dess glittrande gångjärn och sade till oss: ”Ni har tvättat Era kläder i Mitt blod och stått hårdnackat för Min sanning - gå in!” Vi marscherade alla in och kände, att vi hade fullständig rätt till staden. rätt

(67) Här såg vi livets träd och Guds tron. Från tronen kom det en ren flod av vatten och på varsin sida om floden växte livets träd. På ena sidan om floden var det en stam av ett träd och en stam på andra sidan om floden, bägge av rent, genomskinligt guld. Först trodde jag mig se två träd; jag tittade igen och såg, att de vid toppen var förenade till ett träd. Alltså reste sig livets träd på ömse sidor om floden. Dess grenar räckte ned till den plats, där vi stod; och frukten var härlig, den såg ut som guld blandat med silver. rätt

(67) Vi gick alla in under trädet och satte oss ned, för att betrakta platsens härlighet. Just då kom trosbröderna Fitch och Stockman, som hade förkunnat evangeliet om riket och som Gud hade lagt i graven, för att frälsa dem, fram till oss och frågade oss, vad vi hade gått igenom, medan de sov. Vi försökte, att erinra oss våra största prövningar, men de tycktes så små jämförda med den långt mera översvinnliga och tungt vägande härlighet, som omgav oss, att vi inte hade något att säga. I stället ropade vi alla: ”Halleluja! Himmelen är värd alla besvär” och så spelade vi på våra härliga harpor, så att det gav genljud under Himmelens valv. rätt

(67) Efter det, att jag kommit ut ur synen, verkade allt så förändrat; mörker spred sig överallt, där jag såg hän. Oh, så mörk denna värld tedde sig för mig! Jag grät, då (68) jag fann mig vara kvar här, och kände hemlängtan. Jag hade sett en bättre värld, och detta hade spolierat nöjet för mig. rätt

(68)Jag berättade om synen för de troende i Portland, som hade full tilltro till, att den var från Gud. Herrens Ande deltog i vittnesbördet, och evighetens allvar vilade över oss. En outsäglig, skräckblandad vördnad fyllde mig, för att jag, så ung och svag, skulle väljas som det redskap, varigenom Gud ville ge Sitt folk ljus. Medan jag var under Herrens kraft, blev jag fylld med glädje och syntes vara omgiven av heliga änglar i Himmelens härliga salar, där allt är frid och glädje. Därför var det en tråkig och bitter förändring, att vakna upp till det dödliga livets realiteter. rätt

nästa kapitel