Kallad till att resa

(69)(69) I min andra syn, omkring en vecka efter den första, gav Herren mig en uppfattning om de vedermödor, som jag skulle gå igenom, och sade åt mig, att jag måste berätta för andra, vad Han hade uppenbarat för mig. Det blev visat för mig, att mitt arbete skulle möta stort motstånd, och mitt hjärta skulle plågas svårt; dock skulle Guds nåd vara tillräcklig, för att leda mig igenom det hela. rätt

(69) Efter det, att synen hade lämnat mig, blev jag svårt betungad, för den hade visat min uppgift, att gå ut ibland folk och framföra sanningen. Min hälsa var så dålig, att jag hela tiden led kroppsliga plågor, och allt tydde på, att jag endast hade kort tid att leva. Jag var blott sjutton år gammal, liten och svag, ovan vid umgänge med andra och av naturen så timid och tillbakadragen, att det var smärtsamt, att träffa främlingar. rätt

(69) Jag bad enträget i flera dagar och till långt ut på natten om, att denna börda måtte tas ifrån mig och läggas på någon, som var bättre lämpad, att bära den. Men pliktens ljus ändrades inte och änglarnas ord ljöd hela tiden i mina öron: ”Meddela andra det Jag har berättat för Dig.” rätt

(69) Då Guds Ande tidigare hade manat mig till handling, hade jag dittills övervunnit mig själv och glömt all fruktan och blygsel genom tanken på Jesu kärlek och det vidunderliga verk Han hade utfört för mig. rätt

(69) Men det tycktes mig omöjligt, att utföra detta arbete, som hade ålagts mig; att ens försöka, verkade vara dömt att misslyckas. De därtill hörande vanskligheterna verkade övergå min förmåga. Hur skulle jag, ett litet barn, vad åldern beträffade, resa från plats till plats (70) och utveckla Guds heliga sanningar för folk? Mitt hjärta ryggade tillbaka av rädsla för den tanken. Min bror Robert, bara två år äldre, än jag, kunde inte hjälpa mig, för han hade vacklande hälsa och hans blyghet var större, än min; inget kunde ha förmått honom till, att ta ett sådant steg. Min far hade en familj att försörja och kunde inte lämna sin uppgift; men han försäkrade mig upprepade gånger om, att i fall Gud hade kallat mig till, att arbeta på andra ställen, skulle Han inte underlåta, att öppna vägen för mig. Men dessa uppmuntrande ord skänkte mig endast liten tröst i mitt förtvivlade hjärta; stigen framför mig syntes omgärdad av svårigheter, som var mig övermäktiga. rätt

(70) Jag längtade efter döden som en befrielse från det ansvar, som tryckte ned mig. Till sist förlorade jag den ljuvliga frid, som jag så länge hade haft och förtvivlan sänkte sig igen över min själ. rätt

(70)Uppmuntran från bröder
De troendes sällskap i Portland kände ej till mina tankar, som hade gjort mig förtvivlad; men de förstod, att det var någon orsak till min nedstämdhet och de ansåg det vara syndigt av mig, med tanke på det nådiga sätt, som Herren hade visat Sig för mig på. Möten hölls i min fars hem, men mitt sinnes pina var så stor, att jag inte deltog vid dem på en tid. Min börda växte, tills mitt andliga lidande tycktes vara större, än jag skulle orka med. rätt

(70) Till sist var jag nödd till, att vara på plats vid ett av mötena i mitt eget hem. Församlingen gjorde min sak till ett särskilt böneämne. Fader Pearson, som under min tidigare erfarenhet hade motsatt sig yttringarna av Guds kraft över mig, bad nu (71) allvarligt för mig och rådde mig till, att överlåta min vilja till Herrens vilja. Som en ömsint far försökte han, att uppmuntra och trösta mig och bjöd mig att tro, att jag inte hade övergetts av syndarnas Vän. rätt

(71) Jag kände mig ack så svag och förtvivlad, för att göra något bestämt för mig själv, men mitt hjärta förenades med mina vänners böner. Jag brydde mig föga om världens motstånd och kände mig villig till, att göra varje offer, om bara Guds gunst skulle återställas i mig. rätt

(71) Medan böner sändes upp för mig, försvann det djupa mörker, som hade omgett mig, och ett plötsligt ljus kom över mig. Något, som för mig verkade vara ett eldklot, träffade mig över hjärtat. Min styrka försvann, och jag föll till golvet. Det var som om jag var i änglars närvaro. Ett av de heliga väsendena återupprepade orden: ”Meddela andra det Jag har berättat för Dig.” rätt

(71) Fader Pearson, som inte kunde knäböja på grund av sin gikt, bevittnade denna händelse. Då jag åter kom tillräckligt till sans igen, så att jag kunde se och höra, reste han sig från sin stol, och sade: ”Jag har sett en syn, som jag aldrig hade väntat mig att få se. Ett eldklot kom ned ur himlen, och träffade syster Ellen Harmon rätt över hjärtat. Jag såg det! Jag såg det! Jag kan aldrig glömma det. Det har förändrat hela mig. Syster Ellen, fatta mod i Herren. Efter denna kväll skall jag aldrig tvivla igen. Från och med nu tänker vi hjälpa dig, och inte beröva Dig modet.” rätt

(71)Rädsla för självupphöjelse
En stor fruktan, som rev och slet i mig, var, att om jag lydde pliktens kall, och ginge ut och (72) förklarade mig vara gynnad av den Högste med syner och uppenbarelser för folk, kunde jag möjligen ge efter för syndig självupphöjelse, och stiga upp till en nivå, som var olämplig för mig, samt ådra mig Guds misshag, och mista min egen själ. Jag kände till sådana fall, och mitt hjärta fasade för den hårda prövningen. rätt

(72) Nu bad jag innerligt om, att i fall jag måste gå och berätta, vad Herren hade visat mig, måtte jag skonas från överdriven upphöjelse. Ängeln sade: ”Dina böner är hörda och skall besvaras. I fall det onda Du räds för, hotar Dig, kommer Gud att räcka ut handen, för att rädda Dig; genom plågor kommer Han att dra Dig till Sig och bevara Din ödmjukhet. Sprid budskapet noga. Håll ut till änden, så skall Du få äta av frukten på livets träd och dricka av livets vatten.” rätt

(72) Efter att ha återfått mitt jordiska medvetande, överlämnade jag mig själv till Herren och var beredd, att uträtta Hans befallningar, vad de än måtte vara. rätt

(72)Ibland de troende i Maine
Det gick inte så lång tid, förrän Herren öppnade vägen för mig, att resa med min svåger till mina systrar i Poland, femtio kilometer från mitt hem, och medan jag var där, fick jag tillfälle till, att frambära mitt vittnesbörd. I tre månader hade min strupe och mina lungor varit så dåliga, att jag endast kunde säga litet, och endast i ett lågt och hest tonläge. Vid detta tillfälle ställde jag mig upp vid ett möte och började, att tala viskande. Så fortsatte jag i fem minutter, och då ömheten och hindret i halsen släppte, blev rösten klar och stark, varpå jag talade fullkomligt rent och fritt i nästan två timmar. Då mitt budskap var framfört, försvann röste igen, tills jag på nytt stod inför folk, och (73) ett liknande förlopp upprepades. Jag märkte en ständig visshet om, att jag gjorde Guds vilja, och såg markanta frukter av mina ansträngningar. rätt

(73) Vägen öppnades genom försynens skickelse för en resa till Östra Maine. Broder William Jordan skulle på ärende till Orrington, åtföljde av sin syster, och jag blev ihärdigt ombedd, att åka med dem. Eftersom jag hade lovat Herren, att vandra på den stig Han röjde för mig, vågade jag inte, att säga nej. Guds Ande ledsagade det budskap jag frambar; hjärtan gladdes åt sanningen och de förtvivlade blev uppmuntrade och livade till sin tros vederkvickelse. rätt

(73) I Orrington mötte jag äldstebroder James White. Han kände mina vänner och var själv engagerad i arbetet för själars frälsning. rätt

(73) Jag besökte också Garland, där många var församlade från olika platser, för att höra mitt budskap. rätt

(73) Strax därefter reste jag till Exeter, en liten stad inte långt från Garland. Här vilade en tung börda på mig, som jag inte kunde frigöra mig från, förrän jag hade berättat om, vad som hade visats mig angående vissa fanatiska personer, som närvarade. Jag tillkännagav, att de var bedragna i tron om, att de var ledda av Guds Ande. Mitt vittnesbörd var starkt misshagligt för dessa personer och deras åsikt. rätt

(73) Genast därefter vände jag åter till Portland, med det vittnesbörd, som Gud hade gett mig, och erfor Hans erkännande vid varje steg. rätt

nästa kapitel