Evangeliets tjänare kapitel 104. Från sida 363ren sida tillbaka

Omtanke om dem, som kämpar med svårigheter

(363)I åratal har bristande klokskap visats i bemötandet av personer, som åtar sig och främjar Herrens verk på svåra platser. Dessa män måste ofta överanstränga sig. De har litet pengar att satsa på verkets framåtskridande, och de nödgas offra mycket för att gynna verksamheten. De arbetar för en liten lön och är ytterst sparsamma. De vädjar till folket om medel, och de föregår själva med givmilt föredöme. De prisar Gud för det, som blir uträttat, väl medvetna om att Han är deras tros Upphov och Fullbordare, och att det är tack vare Hans kraft, som de alls når framåt.

(363)Det händer, sedan dessa arbetare burit bördan och uthärdat dagens hetta, samt med tålmodig, uthållig ansträngning inrättat en skola eller ett hälsohem, eller gjort någon annan satsning för verkets bästa, att deras bröder beslutar att någon annan person skulle lyckas bättre, och att han därför skall ta ansvar för det arbete, som de har uträttat. I somliga fall fattas beslutet, utan att man tar vederbörlig hänsyn till och ger självklart erkännande åt dem, som trampat vinpressen själva, som har knotat och bett samt strävat, ja, i sina ansträngningar lagt ned all sin styrka och energi.

(363)Gud är inte glad över detta sätt, att bemöta Hans arbetare på. Han manar Sitt folk, att hålla upp händerna på dem, som bygger upp verksamheten på nya, vanskliga platser, att tala glädjens och uppmuntrans ord till dem.

(363)I sin iver, sitt nit för sakens framåtskridande, kan arbetarna begå misstag. På grund av sin önskan om, att få in medel för att underhålla de välbehövliga satsningarna, kan det tänkas att de inleder projekt, som inte är av godo för verket. Herren, som ser att de här projekten skulle avleda deras uppmärksamhet från det Han vill att de skall göra, tillåter att de drabbas av besvikelser, som söndersmular deras hopp. Pengar offras, och det innebär en stor besvikelse för dem, som glatt sig åt att kunna säkra medel, för att stötta saken.

(363)Medan arbetarna spände varje muskel, för att samla in medel för att klara sig igenom ett nödläge, stod en del av bröderna vid sidan om och klandrade dem, tänkte onda tankar, målade ut de nedtyngda arbetarnas bevekelsegrunder som förkastliga, och gjorde arbetet svårare. Bländade av själviskhet, insåg aldrig dessa småaktigt kritiserande personer, att deras bröder var tillräckligt anfäktade, utan att behöva finna sig i klander från individer, som inte axlat tunga bördor och skyldigheter. Besvikelser är en stor prövning, men kristen kärlek kan vända förlusten till seger. Motgångar lär en att vara vaksam. Vi lär oss av våra misstag. På så vis vinner vi erfarenhet.

(364)Omsorg och klokskap bör visas i bemötandet av arbetare som, trots att de begått misstag, har visat ett uppriktigt, självförsakande intresse för verket. Deras bröder borde säga: ”Vi skall inte göra saker och ting värre, genom att sätta en annan i ert ställe, utan att ge er möjlighet att rätta till ert misstag, och att inta en gynnsam position, fria från bördan av orättvist klander.” Ge dem tid till att bättra sig, att övervinna rådande, svåra omständigheter, och att stå inför änglar och människor som värdiga arbetare. De har gjort misstag, men skulle de som ifrågasatt och klandrat ha lyckats bättre? Åt de anklagelsesjuka fariséerna sade Kristus: ”’Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.’” Joh. 8:7.

(364)Det finns sådana, som förivrar sig i sin vilja att förändra förhållanden, som de tycker är felaktiga. De anser sig böra ersätta dem, som begått misstag. De undervärderar arbetarnas insatser, medan andra tittat på och klandrat. Genom sina handlingar säger de: ”Jag kan uträtta storverk. Jag kan göra verket framgångsrikt.” Åt dem, som tror sig veta hur misstag undviks, är jag instruerad att säga: ”Döm inte, så blir ni inte dömda.” Matt. 7:1. Måhända ni skulle undvika misstag i somliga sammanhang, men när det gäller annat riskerar ni att begå stora klavertramp, vilka skulle vara väldigt svåra att rätta till och som skulle medföra oreda i verksamheten. Dessa felgrepp kunde orsaka värre skada, än era bröders felsteg.

(364)Jag har fått veta, att de män som lägger grunden för en verksamhet och som kämpar sig framåt igenom fördomar, inte skall ställas i en ogynnsam dager, för att andra skall få ersätta dem. Det finns innerliga arbetare som, trots klander från en del bröder, har gått framåt med det verk, som Gud sagt skall utföras. Skulle de nu avlägsnas från sina ansvarsställningar, skulle det uppstå ett intryck som vore orättvist mot dem och skadligt för verket, eftersom de vidtagna ändringarna skulle betraktas som ett rättfärdigande av det oberättigade klandret och de förekommande fördomarna. Herren vill inte, att steg tas, som skulle innebära någon orättvisa mot dem, som har arbetat länge och uppriktigt med att bygga upp verksamheten, som de fått i uppdrag att sköta.

(365)Många förändringar görs, som helst inte skulle ha vidtagits. Det händer ofta, att när arbetare blir missnöjda, skickas de till någon annan plats, i stället för att uppmuntras till att stanna kvar, där de är och göra sitt arbete till en framgång. Dock har de med sig samma karaktärsdrag, som i det svunna har fördärvat deras verksamhet. De kommer att uppvisa samma okristliga anda, för de har inte lärt sig läxan om tålmodigt, ödmjukt tjänande.

(365)Jag vädjar om ett annat sakernas tillstånd. Förändringar måste göras inom grupperna med arbetare vid våra konferenser och institutioner. Effektiva, hängivna män måste sökas och uppmuntras till, att förena sig med bärarna av bördor som hjälpare och medarbetare. Skapa en samstämmig förening mellan nytt och gammalt, i brödrakärlekens anda. Men låt inga förändringar göras tvärt i skötseln, så att de, som arbetat flitigt och framgångsrikt och därmed fört verket åt rätt håll, blir modstulna. Gud tänker inte godkänna någonting, som görs för att nedslå Hans trogna tjänare. De, vars plikt det är att säkerställa verkningsfullaste skötsel av våra förlagshus, hälsohem och skolor, bör följa grundsatserna för rättvisa.

(365)Gud kallar på arbetare. Saken tarvar män, som själva har arbetat sig upp, som lagt sig i Herrens händer som ödmjuka lärjungar, och bevisat sig vara arbetare tillsammans med Honom. Sådana män behövs som pastorer och inom skolverksamheten. De, som bevisat sig vara män, bör skrida till verket och göra vad de förmår i Mästarens tjänst. De bör ställa in sig i arbetarnas led och genom tålmodig, fortlöpande möda bevisa sitt värde. Det är i vattnet, inte på land, som vi lär oss att simma. Låt dem med trofasthet fullgöra den syssla, som de kallats till, så att de kan få förmågan att axla än större ansvar. Gud skänker alla tillfälle, att bli fullkomliga i Hans tjänst. . . . .

-----------

(366)Gud har försett en del av Sina tjänare med särskilda förmågor, och ingen manas till att förringa deras förträfflighet. Ingen skall dock bruka sina förmågor till att upphöja jaget. Ingen skall betrakta sig själv som gynnad framför nästan, inte heller upphöja sig över uppriktiga, ivriga arbetare. Herren ser till hjärtat. Den, som är mest hängiven i Guds tjänst, uppskattas livligast av det himmelska universum.

(366)Himmelen håller utkik, för att se hur de med inflytelserika ställningar uppfyller sitt förvaltarskap. Kraven på dem som förvaltare avgörs genom omfånget på deras inflytande. I bemötandet av nästan bör de vara som fäder, rättskaffens, ömsinta, trofasta. De bör vara Kristus-lika till sinnelaget, och förena sig med bröderna genom enhetens och kamratandans starkaste band. – Vittnesbörd för församlingen band 7 sid. 277- 282.

nästa kapitel